"Kan inte ha ledare som gör high five när en spelare blivit sänkt"

Hur ska svensk ishockey få bukt med alla hjärnskakningar? I den andra delen i Ronnie Rönnkvists artikelserie om Nollvisiongruppens arbete med att minska antalet huvudskador resonerar man kring vad som skulle kunna föra utvecklingen i rätt riktning.
– Framför allt tror jag ändå att det handlar mycket om attityd, hur man förhåller sig till varandra, hur ledarna pushar ungdomarna eller att man inte står och gör high five när man kommer in i båset efter att ha sänkt en spelare, säger Morgan Johansson, projektledare, till hockeysverige.se.

STOCKHOLM (HOCKEYSVERIGE.SE)

I dag rullar vi vidare med del två i miniserien om Nollvisiongruppens jobb med att får ner antalet hjärnskakningar inom hockeyn.

På Svenska Ishockeyförbundets hemsida står att läsa:

”Projektet syftar till att hitta förebyggande åtgärder mot hjärnskakningsproblematiken inom svensk hockey. I projektet finns representanter från SDHL, SHL, HockeyAllsvenskan samt HockeyEttan. Dessutom finns representanter från spelarnas intresseorganisation SICO, Arbetsgivaralliansen, Utbildning-och utvecklingsansvariga på Svenska Ishockeyförbundet, försäkringsbolag samt tillverkare av ishockeyutrustning”

Hockeysverige.se stämde träff med fyra av deltagarna i svensk ishockeys nollvision för att syna vad syftet är med gruppen och hur långt man kommit.

På plats var Morgan Johansson, SHL-domare och även projektledare för Nollvision. Madelen Fahlstedt forskare på Kungliga Tekniska Högskolan som jobbar med datormodeller för att lättare förstå hjärnskakningar. Mikael Swarén gästforskare på högskolan Dalarna. Han jobbar med mätsensorer inom idrott. Bland annat på uppdrag av det som heter Sverige Olympiska akademin. Joel Hansson, domaransvarig på Svenska Ishockeyförbundet som jobbar med bland annat regler och det som händer på isen.

Madelen Fahlstedt, Morgan Johansson, Mikael Swarén och Joel Hansson.Foto: Ronnie Rönnkvist

I del ett fick ni ta del av varför gruppen bildades och behövs. Del två inleder vi med att kasta ut frågan ”Hur ska vi kunna kringgå problemet med hjärnskakningar inom ishockeyn?”

Morgan Johansson:

– Personligen tror jag att det här med skydd, där har vi en liten del. Många bäckar små blir snart en stor å. Framför allt tror jag ändå att det handlar mycket om attityd, hur man förhåller sig till varandra, hur ledarna pushar ungdomarna eller att man inte står och gör ”high five” när man kommer in i båset efter att ha sänkt en spelare.
– Sedan tror jag att hur machokulturen är ute i föreningarna är otroligt viktig. Föräldrarna är en stor del, vad som sägs hemma vid matbordet. Som spelare, hur vi förhåller oss till våra motståndare.

Kan du känna att föräldrarna här har ett större ansvar än klubbarna?
– Nej, det har jag inget belägg för, men jag tror att föräldrar har en stor del i det. Samtidigt ligger ett minst lika stort ansvar ute hos föreningarna. Har man en bra policy ute i föreningarna, en bra struktur, och det kommer fram något rötägg så tar man bort den ur föreningen.
– Finns det föreningar som tycker att man ska spela hockey på ett annorlunda sätt då går det nog igenom alla lagen i den klubben.

Det finns spelare som aldrig fått träna på att ta emot tacklingar, hur ser ni på det?
– Det är en del. Vi kallar det för 60/40 i vårt utbildningsprogram. 60 procent är den tacklande spelaren och 40 mottagaren. Vi har filmsekvenser på hur den mottagande spelaren skulle kunna ta emot tacklingen på ett bättre sätt, berättar Morgan Johansson som har en dotter, Thea Johansson, i HV71:s SDHL-lag.
– Jag tror också det är där vi har den stora problematiken i damhockeyn. Det är inte tacklingsförbud inom damhockey men det är restriktivt då det gäller ”open ice-tacklingar” och så vidare. Många av de här spelarna är inte med på att ta emot en tackling.
– Det är också därför vi har utbildningspaketet, men det kommer såklart ta några år innan det slår igenom. Spelarna som är tolv år idag, det tar åtta, tio år innan de är i seniorhockeyn.
– Jag tror mycket på att utbilda spelarna på att ta emot en tackling, ”hur ska jag försvara mig då jag får en tackling?”. Man kan inte vara på ICA och handla då man är på en hockeyplan. Det är fysisk sport och det ska vi inte ta bort, men vi måste lära de som är där ute att skydda sig.

FÖLJDE SDHL-LAG

Mikael Swarén har jobbat med ett intressant projekt kring hjärnskakningar i samarbete med Leksand IF:s SDHL-lag.

– Innan vi inom Nollvisionen ger oss på några rekommendationer eller försöker oss på förändringar måste vi ta reda på hur det såg ut innan. Gör vi annars förändringar har vi ingenting att jämföra med.
– Vi kom i kontakt med varandra av en slump. Genom att mäta inom andra idrotter effekten av det här med tandskydd eftersom det varit en utveckling på den delen. Vi körde med ishockeyn men även inom amerikansk fotboll för att se hur det ser ut ute i fält. Det är svårt att mäta hur huvudet rör sig utomhus.
– Sitter då sensorn i hjälmen mäter vi den rörelsen. Den mätningen är då såklart inte alls säker. Om vi dessutom tittar på hur hockeyspelarna har sina hjälmar så kan man lika gärna strunta i att mäta.
– Övre tandraden sitter ihop med kraniet och rör sig på ett visst sätt så då kan vi räkna ut det där genom att köra med tandskydd på damlaget. Majoriteten av tjejerna hade aldrig haft ett tandskydd eftersom dom kör med galler. Eftersom det skulle vara något smidigt i det så var det ”boil and bite” så de var inte superslimmade.
– Tjejerna slet med det där, men många av dem körde med tandskydden ändå. När tjejerna blev jättetrötta och förbannade kunde de slänga ut tandskydden i båsen, men vi fick ändå in en hel del data.

Vad har ni kunnat läsa av från det?
– Det vi såg var att det inte var mycket smällar inom damhockeyn, men att de var ganska hårda förhållandevis. Inte så många där huvuden roterade, men ganska många smällar där huvudet rörde sig linjärt.
– Frågan var vad vi skulle göra av det här? Då tänkte vi att köra samma sak på herrsidan i Leksand. Det här var i december och det gick inte jättebra för Leksand i SHL, men J20 var intresserade. Då körde vi på grabbarna där. Det var också ett väldigt stort intresse från killarnas sida, men det visade sig att väldigt få av killarna i J20 spelar med tandskydd.
– Det var ändå tio killar per match som körde med tandskydd och det visade sig att de får många fler smällar än tjejerna, men relativt låga värden på våldet. Några av smällarna har vi på video och har kunnat tittat lite på det. Smällarna har varit upp till 45 G, men inte några höga rotationsvärden. Däremot har de jättemånga smällar runt 10 G.

Vilka slutsatser drog ni av det?
– När vi tittade på video var spelarna vid sargerna och stångades, men inget anmärkningsvärt. Hoppar du ned från diskbänken har du lika mycket kraft mot huvudet.
– Killarna tacklas alltså mycket mer än vad tjejerna gör, men har färre smällar mot huvudet med höga accelerationsvärden.
– Däremot har killarna uppmätt de högsta smällarna när de fått en rejäl tackling, men vi fick tyvärr ingen data på någon hjärnskakning. Jag kom in dagen efter en kille hade fått en hjärnskakning. Sedan blev J20-säsongen klippt på grund av corona-viruset. Det var tänkt att vi skulle köra under hela slutspelet också.

Morgan Johansson i aktion som SHL-domare.Foto: Bildbyrån/Suvad Mrkonjic

"AVGÖRANDE OM VI SKA GE SPELARNA EN TRYGG FRAMTID"

Joel Hansson:

– En intressant sak är att vi aldrig tidigare arbetat med att utföra och utveckla regler eller genomförande av olika mätningar eller ta in statistik. Svenska Ishockeyförbundet, dels har vi följt internationella hockeyförbundets regelverk ganska slaviskt och förändringarna som har skett har mestadels varit prestationsbaserade.

Kan du utveckla hur du tänker där?
– Vi vill se fler mål, kanske ha en mer teknisk hockey och en målsättning som ska främja en prestation. Kopplat till att göra mål helt enkelt. Inte kopplat till säkerhet trygghet eller minska skador. Vi har sett våra mätdata i att vi kanske får ett högre målsnitt, att det kommer fler åskådare till matcherna än resultaten av förändringarna.
– Hjärnskakningarna, rapporterna Morgan nu får in, är en typ av data vi aldrig haft, frågat om eller haft i beaktning då vi gjort förändringar. Externa kompetenser som vi nu fått in och vi inte besitter är jätteviktiga för vår kvalitetssäkring i framtiden. Jag skulle säga att det är avgörande för att vi ska kunna ge tjejer och killar som börjar spela hockey en trygg framtid.

Madelen Fahstedt:
– Det vi gjort är att tittat på video från matcherna. ”Den här spelaren har fått en hjärnskakning, hur har den uppkommit?” Då tittar vi på om det varit en spelare tacklat eller har han eller hon ramlat och slagit huvudet i isen och så vidare. Vi har alltså analyserat verkliga situationer.
– Det är också den viktiga grunden, att vi förstår hur hjärnskakningar uppkommer inom svensk hockey. Nu börjar vi på toppen eftersom det är där vi har bra videos. Efter det kan vi kanske förändra regler eller utrustning.

Morgan Johansson:

– När vi startade det här var första frågan jag ställde kring bordet där alla dom här herrarna och damerna satt ”Vi införde 2007 tacklingsförbud från tolv års ålder, sedan förändrades det ett antal år efter. Vad har det här givit?”
– Det var ingen som kunde svara på den frågan eftersom det inte fanns någon samlade fakta. Man hade tagit ett beslut att så här gör vi, men inte vetat vad konsekvenserna kan bli av den handlingen eller regeländringen man gjort.
– Jag sa då att vi först skulle samla in data. Antal hjärnskakningar. Efter det gör vi en förändring för att sedan mäta igen. Då kan vi också se om vi fått någon förändring. Så måste vi jobba hela tiden. Vi kan inte bara göra förändring och vara nöjda med det. Det kan såklart bli sämre, men framförallt måste du veta om det verkligen blir bättre eller sämre. Det går inte att bara gissa.
– Det Madelen säger och som även Joel poängterar är att om vi gör en förändring måste vi veta, vara baserat på någonting och vi måste kunna mäta igen vad som händer. Annars famlar vi i mörker hela tiden.

Joel Hansson.Foto: Bildbyrån

VILL LÅTA RESULTATEN STYRA FÖRÄNDRINGSARBETET

Joel Hansson:

– Förändring i attityd och hur vi jobbar med utveckling kommer komma mycket från Nollvision. Vi kommer ta beslut när vi vet saker och säkerställt att vi har kunskap om olika scenarion och effekter av förändringar inom träningar, match eller vad det nu kan vara.
– Vi har tagit förändringar efter vad vi tror, vilket jag skulle säga att vi har gjort i en alldeles för stor utsträckning. Vi har traditionellt en inhämtning av förändring av regler som går ut på ett tyckande. ”Jag upplever… jag tycker… jag skulle vilja ha det här eftersom… för då tror vi att det här kan hända”
– Det kan vara att vi kanske får se mer mål genom att låta spelarna vara i målgården. I stället skulle vi vilja att om huvudsyftet är att få fler mål, kan en väg till det vara att vi komma närmare målgården? Då måste vi se att prestation, säkerhet och så vidare, att alla dom delarna finns med så vi kan göra dom förändringarna. Nu har vi ibland gjort förändringar och sedan sett att det inte blev så bra ”ja, ja, men vi kör på ändå.”

I nästa del ska vi gå vidare med att prata om skyddens betydelse då det gäller hjärnskakningar. Vilka samarbete finns kring dom här frågorna med leverantörerna? Hur har responsen varit kring sådana här frågor hos spelarna och klubbarna? Vilka reaktioner kan vi förvänta oss av publiken och inte minst attityd och till viss del förebilder.