Efter sex år i USA - nu är skåningen "hemma" i Dalarna

Ludvig Larsson har varit en stjärna på college, och spelat i AHL. Men i Sverige är Malmöprodukten en doldis. Nu är skåningen “hemma” i Mora igen efter sex säsonger i Nordamerika.

– Att åka över dit var mitt bästa beslut någonsin, säger han i en lång intervju med hockeysverige.se.

Den insatte har såklart bra koll på Ludvig Larsson. Den 25-årige centern fostrades i Malmö innan han åkte över till Nordamerika för spel i juniorligan NAHL under en säsong, följt av fyra år på college och en säsong som proffs i AHL och ECHL.

Men man behöver knappast överdriva för att kalla Larsson en doldis hemma i Sverige. Det ska han försöka ändra på nu. Efter sex år i Nordamerika flyttade han tillbaka till Sverige för spel i Johan Hedbergs Mora, och han har redan fått ett “A” på bröstet och tagit en ledande roll i dalaklubben. Samma klubb som hans pappa Carl-Erik Larsson spelade för på 80-talet.

Faktum är att Larsson, trots att han själv är skåning, har stora delen av släkten i just Mora.

– Det var en anledning till varför jag kom hit. Både mammas och pappas sida av släkten är härifrån, och mina föräldrar har hus i Mora så det var ganska enkelt att flytta in i det. Jag har mormor som granne också, så det är en bekvämlighet såklart, säger Ludvig Larsson till hockeysverige.se och fortsätter:

– Men samtidigt kände jag att jag hade en bra kontakt med Johan Hedberg (tränaren) också. Han har varit i USA i många år och han förstår var jag kommer ifrån och vad jag har gjort där borta. Jag kände att han kanske skulle förstå mig mer än en vanlig svensk tränare. Så det var lite av en blandning mellan de två grejerna som gjorde att jag valde Mora.

Hur tycker du att starten har varit?

– Jag tycker laget inlett bra. För egen del kan jag väl säga att det tar lite tid att anpassa sig och bli van med den större isytan. Det är en annan hockey här, jämfört med i USA. Men jag tycker jag har börjat komma in i det, de senaste två, tre matcherna.

– Men det är en annan livsstil här Både om vi ser till kulturen, kompisarna och maten är det lite annorlunda. Samtidigt blir det inte så jättestora skillnader eftersom det är mycket fokus på hockeyn här också och man spenderar många timmar på rinken och på resande fot. Men det är klart att det är kul att få vara hemma igen, och få tillbringa lite tid med släkten och kompisarna jag har här. Det är personer som jag inte kunnat se så mycket de senaste åren.

Går det på något sätt att förbereda sig på skillnaderna, framför allt de hockeymässiga, eller får man bara låta det ta den tid det tar att ställa om från liten till stor is och från amerikansk till svensk hockey?

– Jag tränade faktiskt extra mycket kondition under sommaren, eftersom jag vet att det blir mer skridskoåkning på den större rinken. Men man vänjer sig ganska snabbt, faktiskt. Jag har trots allt spelat i Sverige tills jag var 18 år, så det blir ju lättare för mig att komma in i allting än det blir för en amerikan som bara spelat på liten rink.

Mamma har alltid varit på oss med att vi ska göra bra ifrån oss i skolan, att vi ska göra läxorna och att vi ska få bra betyg

En annan faktor har också gjort omställningen enklare: Johan Hedberg. Moracoachen har varit verksam i Nordamerika under drygt 20 års tid. Först som spelare, och sen som coach under sju säsonger.

– Johan kom ju in lite med en amerikansk strategi och spelstil där han vill försöka spela snabbt, rakt och enkelt. Så det är en ganska amerikansk hockey. Det har nog gjort omställningen lite enklare för mig. Jag känner igen mycket av de spelidéer som han förespråkar, från min tid i USA.

Men hur kom det sig egentligen att Ludvig Larsson drog över pölen redan som 18-åring, och blev kvar i Nordamerika under sex år? Vi låter honom själv berätta.

– Det började egentligen med att min bror (Alfred Larsson) var intresserad av att sticka över på college. Mamma har alltid varit på oss med att vi ska göra bra ifrån oss i skolan, att vi ska göra läxorna och att vi ska få bra betyg. Hon förstod ju att vi inte skulle kunna spela hockey hela livet, liksom. Men brorsan har altid varit duktig i skolan, så han kollade upp det här med college. De flesta svenskar måste åka över och spela ett år inom juniorhockeyn för att visa upp sig för collegelagen, så jag tog ett år i Dallas och blev då ganska snabbt rekryterad av Merrimack College - som mitt bror hade börjat spela för ett år innan.

Ludvig Larsson.

Hur mycket betydde det att ha brorsan på plats på Merrimack?

– Det var en bekvämlighet, såklart. Vi fick tre år ihop på Merrimack och vi var bra kompisar redan innan - men vi blev ju absolut bästa kompisar under de tre åren. Det var en trygghet för mig, inte minst eftersom han är duktig i skolan så jag kunde alltid fråga honom om vägledning och tips. Jag var faktiskt osäker på hur jag skulle klara skolan, men jag insåg ganska snabbt att jag tyckte college var roligare än gymnasiet. Det var faktiskt väldigt roligt att plugga finans, så det var en bidragande faktor till att det blev lite enklare.

– Jag spelade tre år på Merrimack och gjorde klart min kandidatexamen i finans. Eftersom jag gjorde klart den på tre år hade jag möjligheten att göra en så kallad "graduate transfer", så jag gjorde det och spelade mitt sista år på Penn State University i stället. Där började jag läsa min master på "international affairs" med inriktning internationell business och ekonomi.

Jag fick spela sju matcher för att visa upp mig och anpassa mig till AHL-hockeyn. Några veckor senare ringde de och ville erbjuda mig ett kontrakt

Precis som i Merrimack var Larsson en ledande spelare i Penn State - och imponerade så pass mycket att AHL-organisationer började få upp ögonen för svensken. Binghamton Devils, New Jerseys farmarlag, erbjöd centern en tryout med möjlighet att spela till sig ett AHL-kontrakt.

– De hade haft koll på mig under college. Sen hörde min agent av sig till dem och frågade om de var intresserade av att ta in mig på en tryout. Jag fick åka dit och var där i ungefär tre veckor och fick spela sju matcher för att visa upp mig och anpassa mig till AHL-hockeyn. Några veckor senare ringde de och ville erbjuda mig ett kontrakt.

Ja, Larsson imponerade under sina sju matcher med Binghamton och hann göra både mål och assist - det gjorde att Limhamn-produkten fick chansen att skriva på sitt första proffsavtal.

– Jag hade jobbat för det i många år och hade sett fram emot att ha hockeyn som ett jobb. Jag hade ju inte tjänat några pengar på hockeyn tidigare utan ville helt enkelt se till att ha en utbildning för att kunna säkra upp när jag var klar med hockeyn. Men det är klart att jag blev jätteglad när de erbjöd mig kontraktet. Då kände jag att all tid jag hade lagt ned hade lönat sig.

Har du alltid känt att du vill satsa på hockeyn och bli proffs efter dina studier?

– Ja, det har jag gjort. Pluggandet har varit ett sätt att få stabilitet och ha något att falla tillbaka på om det skulle behövas. Det räcker att jag åker på en skada så kan hockeykarriären vara slut. Eller så kanske jag inte är tillräckligt bra för att få kontrakt. Eller så kanske jag själv känner mig klar med hockeyn en dag. Nu är jag i en situation där jag kan spela hockey, men där jag också har hittat något som jag vill jobba med efter karriären. Det gör att jag kan känna att jag har allt att vinna inom hockeyn.

Ludvig Larsson (#24) klappas om efter sitt första AHL-mål.

Du känner att du har allt att vinna nu, men fanns det någon rädsla när du var där borta att du skulle bli lite "bortglömd"?

– Ja, eller...kanske inte bortglömd. Jag hade kanske inte så många ögon på mig från svenskt håll när jag spelade på college. Men man ser ju också att allt fler svenskar går den vägen, så det är ganska många coacher och agenter som ändå kollar på dem som spelar där. Eftersom vi inte ärså många som går där blir det inte så svårt att hålla reda på oss heller, liksom.

– Och även om jag spelat lite i skymundan för alla i Sverige så är man trots allt närmare proffsligorna i USA om man spelar på college. Det är enklare att bli injuden till development camps eller rookie camps och ta den vägen in i proffslivet där borta jämfört med om du spelar i Sverige och inte har lika många ögon på dig från Nordamerika.

Jag hade gärna gett det chansen i alla fall ett år till i USA

Ludvig Larsson spelade som sagt till sig ett AHL-kontrakt. Han gjorde sammanlagt 26 matcher för Binghamton Devils, med två mål och två assistpoäng som facit, och gjorde också 13 poäng på 19 matcher för Adirondack Thunder i den nordamerikanska "tredjeligan" ECHL.

Det blev bara en proffssäsong i Nordamerika för den här gången, och om svensken själv hade fått bestämma hade det gärna fått bli något år till.

– Ja, jag hade gärna gett det chansen i alla fall ett år till i USA. Men med tanke på Corona och hur osäkert det är att det ens blir någon AHL-säsong så kände jag själv att det var bäst för min utveckling att kunna börja säsongen i oktober som vanligt. Sverige är ju ett av få länder som drog igång så tidigt, också.

– Jag ville komma till ett lag där jag kunde få en bra roll och få mycket istid i både boxplay och powerplay, och så har det blivit i Mora. Jag kände att jag behövde en hel säsong.

Men när du blickar tillbaka på tiden du hade i USA, hur ser du idag på ditt beslut att åka över och gå på college?

– Det är nog mitt bästa beslut någonsin! Jag är jättenöjd med det. Jag har pratat med andra som önskar att de också gått collegevägen och som känt att det är något de också velat göra - men sen finns det ju andra som inte alls har något sug efter att plugga. Alla har olika syn på det.

– Men för egen del är jag jätteglad att jag gjorde det. Det var bra för mig att få de där åren och utvecklas både som spelare och person innan jag blev proffs. För oss som inte kom in i de tidiga landslagen direkt och kanske inte fick de ögonen på oss är det här ett jättebra sätt att utvecklas.

Vad har du för mål med flytten hem till Sverige?

– Jag vill ha en stor roll i Mora. Jag är en tvåvägscenter i grunden och tycker själv att jag har bevisade i USA att jag är duktig när jag har en defensiv roll. Nu vill jag kunna visa mina offensiva kvalitéer också! Min målsättning är att ha ett bra år för Mora IK, och att jag sen på sikt ska kunna få spela i SHL eller i en bra liga i USA.

Det har börjat bra. Hittills har 25-åringen gjort två mål på sina fem första matcher för den nya klubben. I kväll möter hans Mora Västervik.