FUNQVIST: Historien upprepar sig

2003 hade Linköping fem finländare i laget och blev “Finnköping” som klättrade i tabellen efter några års motgångar.
Efter några års motgångar har Linköping år 2020 fem finländare i truppen och siktar på klättra i tabellen. Historien upprepar sig, skrivier Sixten Funqvist.

Det var en gång ett lag på Östgötaslätten och fem finländare. Laget hade gått igenom ett elddop och svävat mellan hopp och förtvivlan. Finländarna kom och till slut krånglade Linköpings HC sig uppåt i tabellen.

Året var 2003. Då hette de finska värvningarna Fredrik Norrena, Jyrki Välivaara, Mikko Peltola, Jussi Tarvainen och Pekka Tirkkonen. Kvällstidningarna blåste på med ”Finnköping” när motgångar vändes till framgångar. Efter året i Hockeyallsvenskan 2000-2001 kom LHC tillbaka och försökte etablera sig.
Det gick sådär, kan man säga.

Men efter ett nervigt kval 2003 har Linköping byggt, utvecklats och varit ett topplag under många år. Vi kan storyn: Finalförluster och allt det där. Men allt går i cykler, så även i SHL. De senaste årens hönsgård både på is och i ledningen har börjat jämna ut sig. Under Bert Robertsson jobbade laget fram en spelstil som kostade svett, tårar och lite blod. Det såg illa ut ett tag och, jodå, det blev lite av ett elddop.

HAR BUDGETERAT MED KVARTSFINAL FÖR ATT GÖRA NOLLRESULTAT

Men man redde ut det. I klubbledningen har Niklas "Pajen" Persson jobbat målmedvetet sedan han tog över rollen som general manager. Förra året var det försvaret som renoverades (och sedermera kompletterades). I år kunde han vända blickarna framåt i banan och han har dragit några rejäla äss ur rockärmen.

Markus Ljungh kom. Filip Berglund kom. Nikola Pasic vände hem från Karlskoga. Sen kom finländarna: Petteri Nikkilä, Oula Palve, Niko Ojamäki. Vilket ger totalen fem finländare i laget med tanke på att Jarno Kärki och Jaakko Rissanen är kvar.

Att föreningen har budgeterat med kvartsfinal för att göra nollresultat är i mitt tycke hål i huvudet. Det är mycket som kan hända och skador på en eller ett par bärande spelare kan kasta säsongen in i spinn. Men låt oss inte måla fan på väggen här och nu. Åter till huvudämnet:

Det var en ganska sparsam intervju med Persson på Linköpings hemsida men det är en mening som sticker ut:
”Vi har jobbat hårt med att hitta rätt karaktärer som kan och orkar spela vår typ av ishockey och jag är övertygad om att det här laget kommer kunna göra det.”

Karaktärer var det. I Ljungh har man en jobbig jäkel som aldrig ger sig. I Oula Palve och Niko Ojamäki har man fått producenter framåt som kan avlasta Broc Little – något som verkligen behövts. Petteri Nikkilä må vara en dark horse men av det jag har sett (tack, Youtube) känns han väldigt intressant.

ARBETAT MOT ATT BLI EN ENHET

Under Robertsson/Persson har man arbetat mot att bli en enhet snarare än ett lag av individer och där passar de finska spelarna in perfekt:

”De är utbildade i ett system där lagets prestationer och lagets bästa alltid går först” sa Persson till LHC’s hemsida.

Hand. I. Handske.

I sms skriver general managern att man scoutat Ojamäki ett tag och att planen var att se honom live igen i det slutspel som ställdes in. Han passar den profil man sökt på den positionen var kontentan. Faller det här väl ut är den där vågade budgeteringen med kvartsfinal intressant. Om vi nu kan få publik till matcherna, men det är också en annan story. Linköpingsfansen fick julafton en juliafton.
Historien upprepar sig, sägs det. Och så kan det mycket väl bli.

Det var en gång ett lag på Östgötaslätten och fem finländare. Laget hade gått igenom ett elddop och svävat mellan hopp och förtvivlan. Året var 2020.
Och Linköping började blicka uppåt i tabellen.
Igen.

***

Vi tar det där om målvaktspositionen en annan dag, va?