PODCAST: Familjetragedier och hockeypassion
I dag Ă€r det premiĂ€r för âSommarprat i SDHLâ, en serie av monologer dĂ€r en spelare frĂ„n varje lag i ligan kommer att bjuda pĂ„ personliga berĂ€ttelser om sig sjĂ€lva, sina lov och sin hockey. Först ut i serien Ă€r HV71:s back Anna Kjellbin.
HÀr nedan gÄr det bra att lÀsa hela sommarpratet. Annars finns de att lyssna pÄ som podcast hos plattformar som Spotify, iTunes och Acast.
Klockan hade slagit 02.57 nÀr jag bestÀmde mig för att sÀga hej till vÀrlden pÄ Mölndals sjukhus i Mölndal, eller i sjÀlva verket blev jag utdragen. Med en sugklocka nÀstan tre veckor för sent.
Jag fick namnet Anna Linnea Christina Kjellbin och kom som nummer ett i syskonskaran som blev tvĂ„ till antalet. NĂ€r Gustaf (numera kallad Gugge), min lillebror som Ă€r tvĂ„ Ă„r yngre Ă€n mig föddes flyttade vi till Mölndal dĂ€r vi vĂ€xte upp med mamma Christina och pappa Magnus.Â
Vi vĂ€xte upp i ett stort orange-gult stenhus i tre vĂ„ningar. Ăven ett sĂ„ kallat tvĂ„familjshus men som var uppdelat i tvĂ„ âlĂ€genheterâ. Vi bodde pĂ„ första vĂ„ningen. Vi hade en stor trĂ€dgĂ„rd, med mycket blommor. Allt ifrĂ„n rosor till pelargonier men det gjorde oftast om till fotbollsplan men för att vara helt Ă€rlig var min favoritplats pĂ„ kortsidan dĂ€r vi hĂ€ngt upp en hĂ€ngmatta mellan tvĂ„ trĂ€d. Â
Mitt emot framsidan av vĂ„rt hus lĂ„g Mölndals sjukhus, pĂ„ baksidan ett dagis och sen ocksĂ„ en liten lekpark kallad âtelevinkenâ med en sĂ„n dĂ€r klĂ€tterstĂ€llning som man Ă€lskade nĂ€r man var liten. Det var ocksĂ„ i den klĂ€tterstĂ€llningen som jag skulle komma att fĂ„ min första hjĂ€rnskakning. Det var faktiskt en olyckshĂ€ndelse. Jag klĂ€ttrade som sĂ„ mĂ„nga gĂ„nger förr upp för den trappa som tog en upp till den högsta punkten pĂ„ klĂ€tterstĂ€llningen. NĂ€r jag sedan skulle ta klivet av frĂ„n trappan sĂ„ fanns dĂ€r ett litet mellanrum.
**BU**, sa min morbror som stod pĂ„ andra sidan och vips som det va hade jag Ă„kt emellan med huvudet före. Det lĂ„ter allvarligare Ă€n vad det var och som tur var hade vi sjukhuset nĂ€ra sĂ„ pappa fick bĂ€ra mig över gatan dĂ€r jag fick spendera natten och uppleva min första hjĂ€rnskakning nĂ€r jag var fyra Ă„r.Â
Mamma sĂ„g SĂ fram emot att fĂ„ en dotter att klĂ€ i klĂ€nningar, sĂ€tta hĂ„rspĂ€nnen i hĂ„ret och mĂ„la naglarna pĂ„ men riktigt sĂ„ blev inte fallet. **Ut kom jag.** KlĂ€nningar funkade tills dess att jag fyllde fyra, dĂ€refter var det bara byxor och keps som gĂ€llde.Â
### âKanske var det en Gordie Howe som gjorde detâ ####Â Â
Jag vÀxte upp med ett par vÀldigt omtÀnksamma förÀldrar. Mamma med jobb inom vÄrden och som nog inte Àr en lika stor sportnörd som min pappa. Trots det har hon alltid kört mig och Gugge till alla aktiviteter, varit pÄ alla vÄra matcher oavsett idrott och som alltid pÄ nÄgot nÀstan magiskt sÀtt sett till att maten stod pÄ bordet sÄ att kroppen kunde ÄterhÀmta sig mellan alla olika sportaktiviteter. Det var som om hennes dygn bestod av fler Àn 24 timmar, och Àven om jag vet att sÄ inte Àr fallet, Àr jag Àn idag i vuxen Älder imponerad över hur hon och pappa fick vardagarna och helgerna att gÄ runt.
Min pappa, den stora sportnörden i familjen Àr egen företagare och det sÀger nÀstan sig sjÀlvt, han har alltid jobbat mycket men samtidigt varit vÀldigt engagerad som trÀnare och pushande i framförallt ishockeyn som kom att bli min stora passion i livet.
Man skulle kunna sÀga att vi var och Àr en sÄn dÀr klassisk svensson svenssonfamilj. Men hur definierar man egentligen det, svensson svenssonfamilj? Som det klassiska programmet pÄ SVT, mamma pappa tvÄ barn boendes i ett hus med Volvo? Kanske, kanske inte, men i min familj Àr vi vÀldigt nÀra varandra, och det har sina förklarliga skÀl. Saker som hÀnt lÀngst vÀgen har format vÄr familj och mig till den jag Àr idag.
Min lillebror, Gugge han var barnet som aldrig satt still, som aldrig lyssnade nĂ€r han blev tillsagd, och att vara tyst? Nej det var inte hans grej. Han gillade att stĂ„ i centrum och vara en clown. En mycket charmig sĂ„dan. Men sĂ„ Ă€r jag ocksĂ„ partisk. Â
**Men jag dÄ?** Clown? StÄ i centrum? Nej jag var nog vad man skulle sÀga raka motsatsen till Gugge. Jag var alltid med mamma och pappa. Satt alltid i mammas knÀ nÀr vi var ivÀg och lekte med kompisar. Jag var blyg. Kom ofta igÄng emot slutet nÀr det var dags att gÄ hem.
Jag minns sÄ vÀl en gÄng i sexÄrsÄldern. Mammas kompis och hennes barn hade kommit förbi och vi skulle ta spÄrvagnen in till stan. NÀr vi precis gÄtt utanför huset kommer mamma pÄ att hon glömt spÄrvagnskortet och skulle springa in och hÀmta det.
SjĂ€lvklart, den mammiga och blyga Anna skulle springa efter, uppför stentrappan som ledde in till huset. Men jag ramlade. Slog i mina frĂ€mre mjölktĂ€nder och började blöda nĂ„got hysteriskt. Traumatiskt kan tyckas men Ă€n idag Ă€r jag faktiskt mĂ€rkt frĂ„n den hĂ€ndelsen. Min högra framtand vĂ€xte ut med en flĂ€ck pĂ„ sig. Det i sig Ă€r kanske Ă„ andra sidan inte sĂ„ traumatiskt.Â
MĂ„nga tror faktiskt vid första anblick att jag slagit ut min framtand och jag tycker sĂ„klart att det Ă€r kul att skoja om att jag varit i slagsmĂ„l, kanske var det en Gordie Howe som gjorde det, dvs ett mĂ„l, en assist och ett slagsmĂ„l i samma match men riktigt sĂ„ Ă€r det alltsĂ„ inte, hĂ€r fick ni nu sanningen.Â
Jag var ett vĂ€ldigt snĂ€llt barn. Klok och tog som liten mycket ansvar. Min busiga lillebror som skulle ha lĂ„ngkalsonger pĂ„ sig innan han gick ut, ha rĂ€tt skor pĂ„ sig, mössa, vantar, allt det dĂ€r ett barn ska fĂ„ pĂ„ sig innan man gĂ„r ut och leker pĂ„ gĂ„rden, det tog jag pĂ„ mig att ordna. Fröknarna dĂ€remot var inte sĂ€rskilt imponerade. Det var av den Ă„sikten att ett barn som jag ju var och bara blott fyra Ă„r, inte skulle vĂ€l jag ta ett sĂ„dant ansvar. Mamma och pappa fick höra det en och annan gĂ„ng nĂ€r de kom för att hĂ€mta oss. Jag undrar Ă€n idag varför, varför jag kĂ€nde ett sĂ„nt behov av att ta ansvar och kanske kommer jag aldrig fĂ„ veta det, nĂ„gonsin.Â
Jag blev i tidig Älder vÀldigt sportintresserad. Mamma och pappa ville att jag skulle fÄ testa pÄ allt jag ville och listan blev lÄng. Innebandy, fotboll, friidrott, simning, golf, hockey.
Tro det eller ej men jag hade ingenting som stoppade mig sÄ nÀr jag var Ätta Är började jag i schack och inte för att skryta men min första pokal vann jag ett Är senare.
I skolan var jag duktig. Jag har nog alltid varit vĂ€ldigt mĂ„n om skolan. StĂ€llde inte till med problem och pĂ„ lĂ„gstadiet blev jag ocksĂ„ utsedd till kamratstödjare med âFriendsâ för att hjĂ€lpa till emot mobbning. Det Ă€r jag Ă€n idag vĂ€ldigt stolt över.
Och att sitta still, det har aldrig varit nĂ„gra problem för mig. Jag tror min bror fick Ă€rva vĂ„r pappas hyperaktiva sida mer Ă€n jag. Men pĂ„ rasterna dĂ„ Ă€lskade att spela bandy med killarna.Â
Foto: BildbyrÄn/Andreas Sandström
### âBörjade smyga med att jag hade provâ ###
I skolan var alltid matte mitt favoritÀmne. Det har alltid varit viktigt för mig att prestera, precis som i ishockeyn ville jag alltid komma vÀl förberedd till de olika proven i skolan. Min pappa som Àr gammal lÀrare sjÀlv ville gÀrna hjÀlpa till med lÀxor men ibland, ja dÄ. hade jag svÄrt att förstÄ. Jag menar, visst löser man ett mattetal annorlunda idag Àn vad man gjorde för 20 Är sedan men det hade min pappa lite svÄrt att förstÄ, och ibland ja ibland kunde det sluta med att vi blev ovÀnner. Envisa som vi bÄda kan vara. Kanske var det dÀrför jag började smyga med att jag hade prov och pluggade pÄ kvÀllarna nÀr mamma och pappa trodde att jag gÄtt och lagt mig.
I början pĂ„ femteklass valde jag, eller ja, mamma, pappa och jag tillsammans att jag skulle byta skola. Kanske lĂ„ter det lite konstigt med ett Ă„r kvar tills det Ă€ndĂ„ var dags att byta skola för högstadiet. Men jag har fĂ„tt Ă„terberĂ€ttat för mig att man upplevde att jag var lite utanför bland tjejerna.Â
Jag lekte ju mest med killarna och tyckte mer om att spela bandy och fotboll pÄ rasterna Àn att hoppa hopprep och hoppa hage.
**Varför Ă€r det egentligen sĂ„?** Varför ska killar ha blĂ„a klĂ€der, tjejer rosa eller röda. Killar spela bollsport pĂ„ rasterna och tjejerna hoppa hopprep? Ăr det fortfarande sĂ„ extremt i skolan? Jag har lite dĂ„lig koll men jag hoppas verkligen att det har blivit bĂ€ttre, eller Ă€r jag extrem för att jag Ă€r sĂ„ van att under hela min uppvĂ€xt ha spelat ishockey som ensam tjej hela vĂ€gen upp till 16-Ă„rs Ă„lder och idag jobba pĂ„ ett teknikföretag som ensam tjej? Â
Jag började iallafall pĂ„ montessoriskolan Kvarnhjulet, dĂ€r jag skulle gĂ„ i en halv termin innan det var dags att börja 6an. Kvarnhjulet var en friskola som var speciell pĂ„ sĂ€ttet att man inte hade lektioner som pĂ„ âvanliga skolorâ. PĂ„ Kvarnhjulet planerade man sin egen vecka och alla uppgifter man skulle ha gjort till veckan dĂ€rpĂ„. Sedan hade vi möjlighet att vara i dom olika klassrummen med olika Ă€mnen 8â11 och 12â15. Det passade mig vĂ€ldigt bra dĂ„ jag var borta mycket med ishockeyn och kunde se till att göra mitt skolarbete pĂ„ distans utan att missa lektioner.
Jag kom Ă€ven att trĂ€ffa tjejen som blev min bĂ€sta vĂ€n pĂ„ den dĂ€r fria skolan. Hanna Hellquist. Hon var inte alls en hockeynörd som jag. Hon gillade hĂ€star och Ă€gnade mycket av sin fritid till det, och kanske var det dĂ€rför vi blev sĂ„ bra vĂ€nner. Vi förstod varandra pĂ„ nĂ„got sĂ€tt, för att inte tala om vĂ„ra intressen som vi bĂ„da la ner mycket tid pĂ„. Â
För mÄnga var det svÄrt att förstÄ att jag trÀnade 6 dagar i veckan redan vid 12 Ärs Älder. Varför kunde jag inte leka och umgÄs efter skolan? Varför var jag tvungen att Äka hem och Àta innan pappa skulle hÀmta mig för att Äka för trÀning?
FörstÄr mig rÀtt. **Jag tyckte hockeyn var det bÀsta som fanns.**
Men visst kunde jag komma hem efter skolan, Àta middag och kÀnna efter om jag nog inte hade lite ont i huvudet? Eller halsen? Eller kanske hade jag vÀl lite ont i foten, för att komma överens med mamma att stÄ över en trÀning.
Men tji fick jag. NĂ€r jag sedan skulle ringa pappa som var pĂ„ vĂ€g hem frĂ„n jobbet för att hĂ€mta mig fick jag ofta frĂ„gan.Â
â Jaha, har du feber? Svaret pĂ„ frĂ„gan var ofta nej och pappa kontrade med,Â
â Nej dĂ„ blir det trĂ€ning! GĂ„ ut sĂ„ hĂ€mtar jag dig om tio min.
Men som jag blev arg pĂ„ honom. Jag tyckte det var jĂ€tteorĂ€ttvist. Speciellt nĂ€r vi skulle vara ute pĂ„ bandybanan, i SPĂREGN och kyla för att köra skridskoteknik med Svetlana.Â
Svetlana var en ryska som vi en gÄng i veckan hade skridskoteknik med. InnerskÀr, ytterskÀr, hopp, ett ben och mycket mer⊠EfterÄt var jag genomvarm med rödrosiga kinder, ni vet sÄdÀr som man kan bli. Kanske var jag ocksÄ fortfarande lite arg pÄ pappa som tvingat mig till att gÄ ut i kylan.
I dag Àr jag dock tacksam. Tacksam att ha förÀldrar som alltid stÀllde upp och som gav mig en liten push i ryggen nÀr det var tungt och allt kÀndes hopplöst som det kan göra i den dÀr Äldern nÀr hÀnder sÄ mycket.
### Men vad har egentligen gjort mig till den jag Àr idag? ###
För att ni ska förstÄ varför jag kanske anses vara inte helt enkel att komma in pÄ livet mÄste jag nog ta det frÄn början, men vi kan den nÄgot förkortade versionen. I ganska ung Älder var jag med om mÄnga bortfall i slÀkten.
Ă ret var 2000 och jag kommer ihĂ„g hur pappa kom hem en dag och berĂ€ttade att farfar hade gĂ„tt bort.Â
â GĂ„tt bort?, frĂ„gade jag.Â
â Har han gĂ„tt vilse pĂ„ sjukhuset?
Min farfar hade varit inlagd för sin Alzheimers och jag visste att han var sjuk nĂ€r han inte kom ihĂ„g vilka vi var nĂ€r vi hĂ€lsade pĂ„ honom. Men sĂ„ sjuk förstod jag nog inte riktigt att han var. TvĂ„ Ă„r senare skulle min morfar amputera benet p g a dĂ„lig blodcirkulation. Vad som inte nĂ€mnts tidigare Ă€r att bĂ„de min mormor och morfar var tyskar och kom till Sverige efter kriget. Han var vĂ€rldens snĂ€llaste morfar. Han bodde i en liten, litenâŠlĂ„t oss sĂ€ga hĂ„la i SmĂ„land dĂ€r min mamma Ă€ven vĂ€xte upp. Ville man följa med morfar till affĂ€ren fick man vĂ€lja precis vaaaaad man villeâŠ
Amputationen av min morfars ben var tuff och med mĂ„nga komplikationer dog han utav operationen. Det var tufft för familjen med en bortgĂ„ng till under relativt kort tid⊠men det skulle inte sluta dĂ€r.Â
Som fortsĂ€ttning pĂ„ den dĂ„liga trenden hĂ€nde nĂ„got vĂ€ldigt ovĂ€ntat Ă„r 2003. Jag kommer ihĂ„g det som om det vore igĂ„r. Â
Jag och pappa var pĂ„ IKEA. Vi hade plockat pĂ„ oss möbler och nĂ€rmade oss utgĂ„ngen. Jag minns hur det luktade nybakade bullar som det ofta gör vid öppning inne pĂ„ IKEA. Plötsligt fick pappa ett samtal frĂ„n mamma och minuten senare lĂ€mnade vi vĂ„r vagn som vi sĂ„ prydligt hade fyllt med kartonger innehĂ„llandes olika möbler för att utan dessa Ă„ka hem. Det var brĂ„ttom sa pappa med en allvarlig ton. Senare fick jag veta varför det hade varit sĂ„ brĂ„ttom.Â
Mamma hade nÀmligen en tvillingbror, ja min morbror som jag alltid varit ute med bÄten och fiskade hela somrarna med. Han hade gÄtt bort hastigt och ovÀntat. Min Àlskade morbror. Mammas inte bara bror, utan tvillingbror.
Det kÀndes ett tag som att det var en brant uppförsbacke för vÄr familj.
Givetvis fanns det glĂ€djeĂ€mnen sĂ„som vunna hockey- och fotbollsmatcher, vinster i simning, min första vinst i schackturneringen, vĂ€l godkĂ€nda prov i skolan, ja listan kunde göras lĂ„ng men nog mĂ€rktes det tydligt pĂ„ mamma att de senaste Ă„ren tog hĂ„rt pĂ„ henneâŠ
âŠoch en morgon 2005 ringer mammas telefon. Det var hennes systers assistent. NĂ€r min moster, mammas syster var 25 Ă„r blev hon diagnostiserat med den neurologiska sjukdomen MS vilket gjorde hon hade en assistent hos sig hela dagarna frĂ„n den dagen. Dock inte pĂ„ nĂ€tterna och en morgon nĂ€r assistenten kom levde hon inte lĂ€ngre.Â
Det var nÄgra tuffa Är men det som gjorde att vi i vÄr familj kom sÄdÀr nÀra som mÄnga tycker nÀstan Àr konstigt var 2013. Min pappa gick in i vÀggen som man brukar sÀga. Men ja, doktorn trodde att han hade fÄtt en stroke men det visade sig att han hade fÄtt utmattningssyndrom som satte sig pÄ hans tal.
Sedan denna dagen gÄr det inte en kvÀll utan att vi skriver godnatt i vÄr familjegrupp. MÄnga tycker vi Àr konstiga och ovanligt tighta men för oss Àr det idag, sju Är senare en slags rutin i vardagen. Jag vet om att jag Àr lite svÄr att komma inpÄ, jag Àr van att förlora folk som stÄr mig nÀra.
Kanske Àr det vad man sÀger en sorts skyddsmekanism.
Men jag tror ocksÄ att de flera Ärs tragedier har gjort att vi Àr nÀra i min familj. Vi har lÀrt oss att vad som helst kan hÀnda, nÀr som helst. Vi tar vara pÄ tiden vi har med varandra. MÄnga utomstÄende förstÄr inte varför, men för mig Àr det en sjÀlvklarhet.
Jag pratar med mina förÀldrar och min bror minst en gÄng varje dag.
Vi har en familjegrupp varpÄ vi skriver sms flera gÄnger om dagen.
Jag kan inte sova utan ett godnatt sms som Ă€r en kvĂ€llsrutin.Â
Innan varje match skickas alltid en sĂ„ kallad selfie.Â
Eller pappas sms i periodpauserna nĂ€r dem alla tre sitter hemma i soffan och kollar pĂ„ mina bortamatcher.Â
Hemmamatcherna? Ja dĂ„ Ă€r dem sĂ„klart pĂ„ lĂ€ktaren. Missar inte en enda match.Â
**Jag Àlskar verkligen min familj.**
Foto: Ronnie Rönnkvist.
### â..men vad hĂ€nder med golfen?â #### Â
NÀr jag kom in i tonÄren var det ganska hÄrd trÀning i hockeyn men det hindrade mig inte frÄn att Àven hÄlla pÄ med tÀvlingssimning, fotboll och golf.
Golfen var ju mest pĂ„ sommaren med men fotboll och simning hade jag parallellt med ishockeysĂ€songen och plötsligt insĂ„g jag att jag behöver göra ett val. Det i sig kan tyckas borde varit enkelt men nĂ€r man Ă€r sĂ„dĂ€r i tonĂ„ren och tycker det Ă€r sĂ„ kul med de olika aktiviteterna blir det svĂ„rt, men tiden rĂ€ckte inte till. Inte ens för mina förĂ€ldrar som alltid stĂ€llde upp att skjutsa.Â
Jag tyckte att simningen var kul men med mÄnga öroninflammationer som liten hade jag mycket problem med öronen sÄ dÀrför föll inte valet pÄ tÀvlingssimningen. Det fick utgÄ. Fotbollen höll jag i tills dess att jag var 14 men med ett och annat problem med ett knÀ och lÄt oss sÀga, större passion för ishockey och golf slutade jag med fotbollen ocksÄ.
Men hur kom det sig egentligen att jag började med hockeyn frÄn första början? Svaret Àr pappa.
Han spelade nĂ€mligen hockey i mĂ„nga Ă„r pĂ„ hög nivĂ„ och han tyckte att det var en bra idĂ© att lura in sina tvĂ„ barn pĂ„ det ocksĂ„. Hela familjen Ă„kte mycket skridskor ihop. Eller ja, min bror tyckte mest om att bli körd pĂ„ en sĂ„n âsockerbitâ som man anvĂ€nde för att stödja sig pĂ„. Han tröttnade ofta efter fem minuter och slutade med att sitta med mamma vid sidan av och Ă€ta bulle och dricka varm choklad.
Jag var ju lite Àldre och kanske lite mer envis redan dÄ sÄ vid fyra Ärs Älder började jag i skridskoskola som det hette pÄ den tiden. Ensam tjej spelade jag med grabbarna. Jag hade lÀrt kÀnna samma killar pÄ allmÀnhetens Äkning som jag var pÄ med familjen och nÀr dom skulle börja hockey, dÄ började jag ocksÄ. Att jag var ensam tjej var inte konstigt för mig. Jag var som vem som helst och sÄ förblev det hela vÀgen upp tills jag var 16Är. Min pappa blev sÄ smÄningom en utav vÄra coacher. Han var en ganska Àrlig och kanske upplevdes han som en ganska högljudd coach men som var vÀldigt mÄn om allas utveckling.
Det Àr Àn idag nÄgot som jag har tagit med mig och sjÀlv uppskattar hos coacher. Att vara Àrlig, rak, engagerad men ocksÄ intresserad utav spelares vÀlmÄende Àr nÄgot jag tycker Àr viktigt hos trÀnare. Man kan inte rÀkna med att man alltid kommer ha samma Äsikt eller se saker pÄ samma sÀtt men sÄ lÀnge man Àr Àrlig har man i alla fall med sig mig pÄ det dÀr berömda visuella tÄget.
**Nu kanske ni tÀnker, men vad hÀnde med golfen?**
Golfen var till en början en sommaraktivitet men som i tonÄren blev mer seriös. Det var tÀvlingar, trÀningar, lektioner. SÄ fort hockeysÀsongen var slut var det golf.
Ni vet, trÀffa en boll som gÄr lÄngt och rakt och som sÄ smÄningom rullar ner i ett hÄl pÄ sÄ fÄ slag som möjligt. Det har en charm det ocksÄ.
Till och med en sÄn charm att jag nÀr det var dags att söka in till gymnasium ocksÄ valde mellan golfen och hockeyn.
Det var ytterligare ett svÄrt val.
Jag hade ett stort intresse för bÄda sporterna men jag visste att jag var tvungen att göra ett val. I alla fall ett val om att göra en större satsning pÄ det ena. Jag tyckte ju att ishockeyn var otroligt rolig. Gemenskapen, att nÄ mÄl tillsammans och jag tror att det ocksÄ var en stor anledning till varför jag juste valde ishockeyn.
Jag hade Ă€ven börjat fĂ„ chansen i juniorlandslaget. Trots att jag bara spelade med killar men nĂ€r den dĂ„varande förbundskaptenen hintade att det vore bra att synas i damhockeysammanhang ocksĂ„ och inte bara med killarna beslutade jag mig för att spela det som blev mitt sista Ă„r med killarna i U-16 elit till att kombinera det med spel i Hanhals. Hanhals som pĂ„ den tiden spelade i SDHL, dĂ„ kallat Riksserien.Â
Nu hade jag valt att det skulle vara ishockey jag skulle satsa pÄ och ansökningarna till gymnasium landade pÄ Linköping och HV71. Jag hade Äkt runt och kollat pÄ olika idrottsgymnasium men tyckte att dessa tvÄ hade bra miljöer för att utvecklas som hockeyspelare men ocksÄ att fÄ en bra utbildning. SÄ smÄningom föll mitt val pÄ Linköping dit jag som 16-Äring flyttade upp till och kom att tillbringa mina kommande 9 Är.
Totalt blev det ett SM-brons, tvÄ SM-silver och tvÄ SM-guld innan jag packade ihop mitt liv dÀr och styrde kosan mot Jönköping och HV71.
NĂ€r jag fĂ„r frĂ„gan, berĂ€tta om din första seniormatch sĂ„ Ă€r det med en viss sorg i hjĂ€rtat jag inte kan Ă„terberĂ€tta den.Â
För nÄgra Är sedan rÄkade jag ut för tvÄ hjÀrnskakningar. Jag hade först fÄtt en smÀll i en match och kÀnde att jag hade symptom. Envis som jag Àr gick jag till jobbet som vanligt. TrÀnade pÄ som vanligt. Hade ingen som sa Ät mig att göra nÄgot annat. Det var sÄ det var.
Sen kom andra smÀllen. Antagligen hade jag inte reaktionsförmÄgan och blicken upp i spelet som vanligt och det gjorde att jag Äkte pÄ ytterligare en smÀll. DÄ sattes hjÀrnskakningstrappan in, men jag fortsatte att jobba.
En mÄndag satt jag precis som varje mÄndag morgon i ledningsgruppsmöte nÀr jag kÀnde hur ögonen började flimra. Jag visste att det snart var min tur att prata men dÄ jag inte kunde lÀsa vad som projekterades upp pÄ vÀggen fick jag be om att fÄ lÀmna mötet och bli hemkörd.
Ni vet nĂ€r man rĂ„kat titta in i solen och fĂ„r som mĂ„nga kallar det en âsolkattâ sĂ„na fick jag flera stycken, som ett flimrande i synen. Otroligt obehagligt men dĂ„ jag vet att nĂ„got liknande brukar komma innan jag fĂ„r ett migrĂ€nanfall misstĂ€nkte jag först att det var migrĂ€n jag skulle fĂ„. Men ganska snabbt senare, efter att detta kom flera gĂ„nger under en vecka förstod jag att det inte var fallet.Â
Jag tror det var dÄ jag insÄg. Detta Àr pÄ riktigt.
Jag fick dÄ trÀffa en lÀkare som var specialist pÄ hjÀrnskakningar för idrottare.
Jag blev sjukskriven i tvĂ„ mĂ„nader. Min kollega Jonas tog till och med min dator men nĂ€r jag efter nĂ„gra veckor en dag ringde honom och sa att jag behövde min dator tillbaka för jag började bli bĂ€ttre sa han,Â
â Det blir lite svĂ„rt. Det Ă€r sĂ„ att jag Ă€r pĂ„ en jobbresa i London och din dator rĂ„kar vara med mig. Jag har nĂ€mligen vĂ€ntat pĂ„ ditt samtal och jag visste att lĂ€mnar jag din dator pĂ„ kontoret kommer du gĂ„ dit och hĂ€mta den. Du behöver vila.
Jag minns hur jag bara kokade inombords. Ni vet den irritationen man hade inombords som tonĂ„ring nĂ€r man inte fick som man ville. UngefĂ€r sĂ„n kĂ€nsla hade jag dĂ„. Jag visste att det var omöjligt att fĂ„ tillbaka datorn för den var fyra timmar med ett flygplan ivĂ€g. Och jag som Ă€lskar att vara sysselsatt med mitt jobb pĂ„ min âfritid utanför hockeynâ.
Men vet ni vad, nÀr jag tittar tillbaka pÄ denna hÀndelsen. Eller nÀr Jonas ÄterberÀttar denna historien som lever kvar hos oss i företaget, dÄ inser jag hur tacksam jag faktiskt Àr. TÀnk om jag hade gÄtt pÄ min dagskÀnsla som den dagen det kÀndes bra, fÄtt tag i min dator och börjat jobba för tidigt igen. Vilka konsekvenser det hade kunnat bli. Hade jag fÄtt en hjÀrnskakning till idag hade jag tagit den pÄ fullaste allvar.
Vart jag vill komma med historien Àr att jag inte kan berÀtta om min första seniormatch. HjÀrnskakningarna medförde ett försÀmrat minne.
TyvÀrr.
Och jag minns inte alltid allting. Men vad jag minns Àr att min sÀsong i Hanhals var tuff. Vi förlorade de flesta matcherna och Segeltorp som var det ledande laget pÄ den tiden körde fys i trapporna efter matcherna nÀr de vunnit med tvÄsiffrigt mot oss.
Foto: Ronnie Rönnkvist
Nu kanske ni tror att jag inte minns nÄnting alls om min snart 22 Är lÄnga tid pÄ isen och framförallt 11 Är lÄnga spelarkarriÀr. SÄ Àr inte riktigt fallet. Jag har sÄklart mÄnga hÀrliga minnen som etsat sig fast trots det försÀmrade minnet och tvÄ speciella minnen.
**Mitt första U-18 brons.**Â
Det var en vÀldigt hÀftig upplevelse. Vi hade en oerhört rolig och sammansvetsad grupp med mÄnga utav tjejerna jag stÄr vÀldigt nÀra Àn idag.
Jag hade fĂ„tt göra min första âriktiga hattrickâ i gruppspelet mot Ryssland. TvĂ„ mĂ„l frĂ„n backposition pĂ„ blĂ„ nĂ€r vi fĂ„r en straff. Vi hade fĂ„tt blockering framför det ryska mĂ„let nĂ€r en spelare tar pucken med handen och domaren blĂ„ser straff. VĂ„r head coach Henrik Cedergren hade koll pĂ„ att jag gjort tvĂ„ mĂ„l och hade chans för en hattrick och vĂ€ljer dĂ€rför ut mig som straffskytt. Vad mĂ„nga kanske inte vet sĂ„ har jag lĂ€nge tyckt om straffar. Vara ensam med mĂ„lvakten och hitta pĂ„ nĂ„got kul med pucken. SĂ„ jag tog givetvis chansen och nĂ„gra sekunder senare hade jag gjort min första internationella hattrick.
Roligt minne att ha med sig Àven om det största just dÀrifrÄn skulle komma att bli vÄran bronsmatch, dÀr vi vann och fick ta med oss en bronsmedalj hem till Sverige. Det var i den Äldern det största jag kunde vara med om sÄ givetvis var det jÀtte hÀftigt och nÄgot jag alltid kommer bÀra med mig.
NÄgot jag ocksÄ har pÄ nÀthinnan Àr min första turnering med landslaget som sÄklart var hÀftig. Jag fick spela tillsammans med Emilia Ramboldt precis som i klubblaget vilket givetvis var en trygghet. Att fÄ bli uttagen till damkronorna som var det jag hade strÀvat efter hela min karriÀr var en speciell kÀnsla. HÀftigt nog för att kanske inte riktigt njuta tillrÀckligt nÀr jag tÀnker efter.
Men jag minns inte att jag var direkt nervös. Jag Àr konstigt nog inte riktigt den typen, nervös alltsÄ. Jag blir liksom mer taggad. Kanske med en och annan fjÀril i magen.
Jag var heller kanske inte den som tog stor plats i omklÀdningsrummet direkt. Utan jag försökte fokusera pÄ vad jag var dÀr för att göra, se till att jag var sÄ förberedd som jag bara kunde vara och sedan nÀr jag fick ta mitt första byte försökte jag vara sÄ avslappnad som jag bara kunde. För precis som idag sÄ Àr man ju uttagen till ett landslag för att man gör nÄgot bra i sitt klubblag och sin hemmiljö.
### âFortfarande stĂ„ pĂ„ blĂ„ och försöka göra mĂ„lâ ### Â
Idag Ă€r jag 26 Ă„r gammal. Jag jobbar pĂ„ samma jobb sedan 2015. Faktum Ă€r att jag Ă€r en riktig arbetsnarkoman. Jag Ă€lskar helt enkelt att jobba och mitt företag, wow â utan deras stöttning vet jag inte om att jobba heltid och göra en helhjĂ€rtad satsning pĂ„ hockeyn hade varit möjlig?
Men vad Àr det jag jobbar med egentligen dÄ? Det Àr det mÄnga som undrar. Vissa förstÄr, andra inte.
Jag började pÄ vad som dÄ, 2015 var ett nystartat företag vid namn SenionLab. Företagets idé var att leverera GPS inomhus.
Precis som den GPS du har utomhus men inomhus. Enkelt sammanfattat, hur mĂ„nga gĂ„ngar har du gĂ„tt i parkeringshuset och undrat vart tusan du stĂ€llde bilen? DĂ€r kommer vi in med GPS och hjĂ€lper till. Smart va? Men Ă€ven pĂ„ mĂ€ssor för folk att hitta till rĂ€tt bĂ„s eller för mĂ€ssarrangören att se hur folk har rört sig och vart flest mĂ€nniskor har varit.Â
I början jobbade jag med installationer utav systemet och fick sedan fler och fler kundkontakter och större projekt.Â
Idag Ă€r jag âDirector of customer project managementâ och jobbar med att se till att kunder sĂ„ som Mall of America, Dubai Mall, Ericsson, Bloomberg och mĂ„nga fler kĂ€nda namn pĂ„ företag fĂ„r sina lösningar att fungera och att dom ser ett vĂ€rde i produkten.Â
Idag dĂ€remot heter vĂ„rt företag Senion. Vi tog helt enkelt bort âlabâ för vi tyckte att det inte riktigt passade lĂ€ngre.Â
Jag dÀremot, heter fortfarande Anna Kjellbin, kommer fortfarande att spela i HV71 kommande sÀsong och kommer fortfarande att stÄ pÄ blÄ och försöka göra mÄl.
Den hÀr artikeln handlar om:










