PODCAST: Familjetragedier och hockeypassion

I dag är det premiär för “Sommarprat i SDHL”, en serie av monologer där en spelare från varje lag i ligan kommer att bjuda på personliga berättelser om sig själva, sina lov och sin hockey. Först ut i serien är HV71:s back Anna Kjellbin.

Här nedan går det bra att läsa hela sommarpratet. Annars finns de att lyssna på som podcast hos plattformar som Spotify, iTunes och Acast.

Klockan hade slagit 02.57 när jag bestämde mig för att säga hej till världen på Mölndals sjukhus i Mölndal, eller i själva verket blev jag utdragen. Med en sugklocka nästan tre veckor för sent.

Jag fick namnet Anna Linnea Christina Kjellbin och kom som nummer ett i syskonskaran som blev två till antalet. När Gustaf (numera kallad Gugge), min lillebror som är två år yngre än mig föddes flyttade vi till Mölndal där vi växte upp med mamma Christina och pappa Magnus. 

Vi växte upp i ett stort orange-gult stenhus i tre våningar. Även ett så kallat tvåfamiljshus men som var uppdelat i två ”lägenheter”. Vi bodde på första våningen. Vi hade en stor trädgård, med mycket blommor. Allt ifrån rosor till pelargonier men det gjorde oftast om till fotbollsplan men för att vara helt ärlig var min favoritplats på kortsidan där vi hängt upp en hängmatta mellan två träd.  

Mitt emot framsidan av vårt hus låg Mölndals sjukhus, på baksidan ett dagis och sen också en liten lekpark kallad ”televinken” med en sån där klätterställning som man älskade när man var liten. Det var också i den klätterställningen som jag skulle komma att få min första hjärnskakning. Det var faktiskt en olyckshändelse. Jag klättrade som så många gånger förr upp för den trappa som tog en upp till den högsta punkten på klätterställningen. När jag sedan skulle ta klivet av från trappan så fanns där ett litet mellanrum.

**BU**, sa min morbror som stod på andra sidan och vips som det va hade jag åkt emellan med huvudet före. Det låter allvarligare än vad det var och som tur var hade vi sjukhuset nära så pappa fick bära mig över gatan där jag fick spendera natten och uppleva min första hjärnskakning när jag var fyra år. 

Mamma såg SÅ fram emot att få en dotter att klä i klänningar, sätta hårspännen i håret och måla naglarna på men riktigt så blev inte fallet. **Ut kom jag.** Klänningar funkade tills dess att jag fyllde fyra, därefter var det bara byxor och keps som gällde. 

### "Kanske var det en Gordie Howe som gjorde det" ####  

Jag växte upp med ett par väldigt omtänksamma föräldrar. Mamma med jobb inom vården och som nog inte är en lika stor sportnörd som min pappa. Trots det har hon alltid kört mig och Gugge till alla aktiviteter, varit på alla våra matcher oavsett idrott och som alltid på något nästan magiskt sätt sett till att maten stod på bordet så att kroppen kunde återhämta sig mellan alla olika sportaktiviteter. Det var som om hennes dygn bestod av fler än 24 timmar, och även om jag vet att så inte är fallet, är jag än idag i vuxen ålder imponerad över hur hon och pappa fick vardagarna och helgerna att gå runt.

Min pappa, den stora sportnörden i familjen är egen företagare och det säger nästan sig självt, han har alltid jobbat mycket men samtidigt varit väldigt engagerad som tränare och pushande i framförallt ishockeyn som kom att bli min stora passion i livet.

Man skulle kunna säga att vi var och är en sån där klassisk svensson svenssonfamilj. Men hur definierar man egentligen det, svensson svenssonfamilj? Som det klassiska programmet på SVT, mamma pappa två barn boendes i ett hus med Volvo? Kanske, kanske inte, men i min familj är vi väldigt nära varandra, och det har sina förklarliga skäl. Saker som hänt längst vägen har format vår familj och mig till den jag är idag.

Min lillebror, Gugge han var barnet som aldrig satt still, som aldrig lyssnade när han blev tillsagd, och att vara tyst? Nej det var inte hans grej. Han gillade att stå i centrum och vara en clown. En mycket charmig sådan. Men så är jag också partisk.  

**Men jag då?** Clown? Stå i centrum? Nej jag var nog vad man skulle säga raka motsatsen till Gugge. Jag var alltid med mamma och pappa. Satt alltid i mammas knä när vi var iväg och lekte med kompisar. Jag var blyg. Kom ofta igång emot slutet när det var dags att gå hem.

Jag minns så väl en gång i sexårsåldern. Mammas kompis och hennes barn hade kommit förbi och vi skulle ta spårvagnen in till stan. När vi precis gått utanför huset kommer mamma på att hon glömt spårvagnskortet och skulle springa in och hämta det.

Självklart, den mammiga och blyga Anna skulle springa efter, uppför stentrappan som ledde in till huset. Men jag ramlade. Slog i mina främre mjölktänder och började blöda något hysteriskt. Traumatiskt kan tyckas men än idag är jag faktiskt märkt från den händelsen. Min högra framtand växte ut med en fläck på sig. Det i sig är kanske å andra sidan inte så traumatiskt. 

Många tror faktiskt vid första anblick att jag slagit ut min framtand och jag tycker såklart att det är kul att skoja om att jag varit i slagsmål, kanske var det en Gordie Howe som gjorde det, dvs ett mål, en assist och ett slagsmål i samma match men riktigt så är det alltså inte, här fick ni nu sanningen. 

Jag var ett väldigt snällt barn. Klok och tog som liten mycket ansvar. Min busiga lillebror som skulle ha långkalsonger på sig innan han gick ut, ha rätt skor på sig, mössa, vantar, allt det där ett barn ska få på sig innan man går ut och leker på gården, det tog jag på mig att ordna. Fröknarna däremot var inte särskilt imponerade. Det var av den åsikten att ett barn som jag ju var och bara blott fyra år, inte skulle väl jag ta ett sådant ansvar. Mamma och pappa fick höra det en och annan gång när de kom för att hämta oss. Jag undrar än idag varför, varför jag kände ett sånt behov av att ta ansvar och kanske kommer jag aldrig få veta det, någonsin. 

Jag blev i tidig ålder väldigt sportintresserad. Mamma och pappa ville att jag skulle få testa på allt jag ville och listan blev lång. Innebandy, fotboll, friidrott, simning, golf, hockey.

Tro det eller ej men jag hade ingenting som stoppade mig så när jag var åtta år började jag i schack och inte för att skryta men min första pokal vann jag ett år senare.

I skolan var jag duktig. Jag har nog alltid varit väldigt mån om skolan. Ställde inte till med problem och på lågstadiet blev jag också utsedd till kamratstödjare med ”Friends” för att hjälpa till emot mobbning. Det är jag än idag väldigt stolt över.

Och att sitta still, det har aldrig varit några problem för mig. Jag tror min bror fick ärva vår pappas hyperaktiva sida mer än jag. Men på rasterna då älskade att spela bandy med killarna. 

Foto: Bildbyrån/Andreas Sandström

### "Började smyga med att jag hade prov" ###

I skolan var alltid matte mitt favoritämne. Det har alltid varit viktigt för mig att prestera, precis som i ishockeyn ville jag alltid komma väl förberedd till de olika proven i skolan. Min pappa som är gammal lärare själv ville gärna hjälpa till med läxor men ibland, ja då. hade jag svårt att förstå. Jag menar, visst löser man ett mattetal annorlunda idag än vad man gjorde för 20 år sedan men det hade min pappa lite svårt att förstå, och ibland ja ibland kunde det sluta med att vi blev ovänner. Envisa som vi båda kan vara. Kanske var det därför jag började smyga med att jag hade prov och pluggade på kvällarna när mamma och pappa trodde att jag gått och lagt mig.

I början på femteklass valde jag, eller ja, mamma, pappa och jag tillsammans att jag skulle byta skola. Kanske låter det lite konstigt med ett år kvar tills det ändå var dags att byta skola för högstadiet. Men jag har fått återberättat för mig att man upplevde att jag var lite utanför bland tjejerna. 

Jag lekte ju mest med killarna och tyckte mer om att spela bandy och fotboll på rasterna än att hoppa hopprep och hoppa hage.

**Varför är det egentligen så?** Varför ska killar ha blåa kläder, tjejer rosa eller röda. Killar spela bollsport på rasterna och tjejerna hoppa hopprep? Är det fortfarande så extremt i skolan? Jag har lite dålig koll men jag hoppas verkligen att det har blivit bättre, eller är jag extrem för att jag är så van att under hela min uppväxt ha spelat ishockey som ensam tjej hela vägen upp till 16-års ålder och idag jobba på ett teknikföretag som ensam tjej?  

Jag började iallafall på montessoriskolan Kvarnhjulet, där jag skulle gå i en halv termin innan det var dags att börja 6an. Kvarnhjulet var en friskola som var speciell på sättet att man inte hade lektioner som på ”vanliga skolor”. På Kvarnhjulet planerade man sin egen vecka och alla uppgifter man skulle ha gjort till veckan därpå. Sedan hade vi möjlighet att vara i dom olika klassrummen med olika ämnen 8–11 och 12–15. Det passade mig väldigt bra då jag var borta mycket med ishockeyn och kunde se till att göra mitt skolarbete på distans utan att missa lektioner.

Jag kom även att träffa tjejen som blev min bästa vän på den där fria skolan. Hanna Hellquist. Hon var inte alls en hockeynörd som jag. Hon gillade hästar och ägnade mycket av sin fritid till det, och kanske var det därför vi blev så bra vänner. Vi förstod varandra på något sätt, för att inte tala om våra intressen som vi båda la ner mycket tid på.  

För många var det svårt att förstå att jag tränade 6 dagar i veckan redan vid 12 års ålder. Varför kunde jag inte leka och umgås efter skolan? Varför var jag tvungen att åka hem och äta innan pappa skulle hämta mig för att åka för träning?

Förstår mig rätt. **Jag tyckte hockeyn var det bästa som fanns.**

Men visst kunde jag komma hem efter skolan, äta middag och känna efter om jag nog inte hade lite ont i huvudet? Eller halsen? Eller kanske hade jag väl lite ont i foten, för att komma överens med mamma att stå över en träning.

Men tji fick jag. När jag sedan skulle ringa pappa som var på väg hem från jobbet för att hämta mig fick jag ofta frågan. 

– Jaha, har du feber? Svaret på frågan var ofta nej och pappa kontrade med, 

– Nej då blir det träning! Gå ut så hämtar jag dig om tio min.

Men som jag blev arg på honom. Jag tyckte det var jätteorättvist. Speciellt när vi skulle vara ute på bandybanan, i SPÖREGN och kyla för att köra skridskoteknik med Svetlana. 

Svetlana var en ryska som vi en gång i veckan hade skridskoteknik med. Innerskär, ytterskär, hopp, ett ben och mycket mer... Efteråt var jag genomvarm med rödrosiga kinder, ni vet sådär som man kan bli. Kanske var jag också fortfarande lite arg på pappa som tvingat mig till att gå ut i kylan.

I dag är jag dock tacksam. Tacksam att ha föräldrar som alltid ställde upp och som gav mig en liten push i ryggen när det var tungt och allt kändes hopplöst som det kan göra i den där åldern när händer så mycket.

### Men vad har egentligen gjort mig till den jag är idag? ###

För att ni ska förstå varför jag kanske anses vara inte helt enkel att komma in på livet måste jag nog ta det från början, men vi kan den något förkortade versionen. I ganska ung ålder var jag med om många bortfall i släkten.

Året var 2000 och jag kommer ihåg hur pappa kom hem en dag och berättade att farfar hade gått bort. 

– Gått bort?, frågade jag. 

– Har han gått vilse på sjukhuset?

Min farfar hade varit inlagd för sin Alzheimers och jag visste att han var sjuk när han inte kom ihåg vilka vi var när vi hälsade på honom. Men så sjuk förstod jag nog inte riktigt att han var. Två år senare skulle min morfar amputera benet p g a dålig blodcirkulation. Vad som inte nämnts tidigare är att både min mormor och morfar var tyskar och kom till Sverige efter kriget. Han var världens snällaste morfar. Han bodde i en liten, liten...låt oss säga håla i Småland där min mamma även växte upp. Ville man följa med morfar till affären fick man välja precis vaaaaad man ville…

Amputationen av min morfars ben var tuff och med många komplikationer dog han utav operationen. Det var tufft för familjen med en bortgång till under relativt kort tid... men det skulle inte sluta där. 

Som fortsättning på den dåliga trenden hände något väldigt oväntat år 2003. Jag kommer ihåg det som om det vore igår.  

Jag och pappa var på IKEA. Vi hade plockat på oss möbler och närmade oss utgången. Jag minns hur det luktade nybakade bullar som det ofta gör vid öppning inne på IKEA. Plötsligt fick pappa ett samtal från mamma och minuten senare lämnade vi vår vagn som vi så prydligt hade fyllt med kartonger innehållandes olika möbler för att utan dessa åka hem. Det var bråttom sa pappa med en allvarlig ton. Senare fick jag veta varför det hade varit så bråttom. 

Mamma hade nämligen en tvillingbror, ja min morbror som jag alltid varit ute med båten och fiskade hela somrarna med. Han hade gått bort hastigt och oväntat. Min älskade morbror. Mammas inte bara bror, utan tvillingbror.

Det kändes ett tag som att det var en brant uppförsbacke för vår familj.

Givetvis fanns det glädjeämnen såsom vunna hockey- och fotbollsmatcher, vinster i simning, min första vinst i schackturneringen, väl godkända prov i skolan, ja listan kunde göras lång men nog märktes det tydligt på mamma att de senaste åren tog hårt på henne...

…och en morgon 2005 ringer mammas telefon. Det var hennes systers assistent. När min moster, mammas syster var 25 år blev hon diagnostiserat med den neurologiska sjukdomen MS vilket gjorde hon hade en assistent hos sig hela dagarna från den dagen. Dock inte på nätterna och en morgon när assistenten kom levde hon inte längre. 

Det var några tuffa år men det som gjorde att vi i vår familj kom sådär nära som många tycker nästan är konstigt var 2013. Min pappa gick in i väggen som man brukar säga. Men ja, doktorn trodde att han hade fått en stroke men det visade sig att han hade fått utmattningssyndrom som satte sig på hans tal.

Sedan denna dagen går det inte en kväll utan att vi skriver godnatt i vår familjegrupp. Många tycker vi är konstiga och ovanligt tighta men för oss är det idag, sju år senare en slags rutin i vardagen. Jag vet om att jag är lite svår att komma inpå, jag är van att förlora folk som står mig nära.

Kanske är det vad man säger en sorts skyddsmekanism.

Men jag tror också att de flera års tragedier har gjort att vi är nära i min familj. Vi har lärt oss att vad som helst kan hända, när som helst. Vi tar vara på tiden vi har med varandra. Många utomstående förstår inte varför, men för mig är det en självklarhet.

Jag pratar med mina föräldrar och min bror minst en gång varje dag.

Vi har en familjegrupp varpå vi skriver sms flera gånger om dagen.

Jag kan inte sova utan ett godnatt sms som är en kvällsrutin. 

Innan varje match skickas alltid en så kallad selfie. 

Eller pappas sms i periodpauserna när dem alla tre sitter hemma i soffan och kollar på mina bortamatcher. 

Hemmamatcherna? Ja då är dem såklart på läktaren. Missar inte en enda match. 

**Jag älskar verkligen min familj.**

Foto: Ronnie Rönnkvist.

### "..men vad händer med golfen?" ####  

När jag kom in i tonåren var det ganska hård träning i hockeyn men det hindrade mig inte från att även hålla på med tävlingssimning, fotboll och golf.

Golfen var ju mest på sommaren med men fotboll och simning hade jag parallellt med ishockeysäsongen och plötsligt insåg jag att jag behöver göra ett val. Det i sig kan tyckas borde varit enkelt men när man är sådär i tonåren och tycker det är så kul med de olika aktiviteterna blir det svårt, men tiden räckte inte till. Inte ens för mina föräldrar som alltid ställde upp att skjutsa. 

Jag tyckte att simningen var kul men med många öroninflammationer som liten hade jag mycket problem med öronen så därför föll inte valet på tävlingssimningen. Det fick utgå. Fotbollen höll jag i tills dess att jag var 14 men med ett och annat problem med ett knä och låt oss säga, större passion för ishockey och golf slutade jag med fotbollen också.

Men hur kom det sig egentligen att jag började med hockeyn från första början? Svaret är pappa.

Han spelade nämligen hockey i många år på hög nivå och han tyckte att det var en bra idé att lura in sina två barn på det också. Hela familjen åkte mycket skridskor ihop. Eller ja, min bror tyckte mest om att bli körd på en sån ”sockerbit” som man använde för att stödja sig på. Han tröttnade ofta efter fem minuter och slutade med att sitta med mamma vid sidan av och äta bulle och dricka varm choklad.

Jag var ju lite äldre och kanske lite mer envis redan då så vid fyra års ålder började jag i skridskoskola som det hette på den tiden. Ensam tjej spelade jag med grabbarna. Jag hade lärt känna samma killar på allmänhetens åkning som jag var på med familjen och när dom skulle börja hockey, då började jag också. Att jag var ensam tjej var inte konstigt för mig. Jag var som vem som helst och så förblev det hela vägen upp tills jag var 16år. Min pappa blev så småningom en utav våra coacher. Han var en ganska ärlig och kanske upplevdes han som en ganska högljudd coach men som var väldigt mån om allas utveckling.

Det är än idag något som jag har tagit med mig och själv uppskattar hos coacher. Att vara ärlig, rak, engagerad men också intresserad utav spelares välmående är något jag tycker är viktigt hos tränare. Man kan inte räkna med att man alltid kommer ha samma åsikt eller se saker på samma sätt men så länge man är ärlig har man i alla fall med sig mig på det där berömda visuella tåget.

**Nu kanske ni tänker, men vad hände med golfen?**

Golfen var till en början en sommaraktivitet men som i tonåren blev mer seriös. Det var tävlingar, träningar, lektioner. Så fort hockeysäsongen var slut var det golf.

Ni vet, träffa en boll som går långt och rakt och som så småningom rullar ner i ett hål på så få slag som möjligt. Det har en charm det också.

Till och med en sån charm att jag när det var dags att söka in till gymnasium också valde mellan golfen och hockeyn.

Det var ytterligare ett svårt val.

Jag hade ett stort intresse för båda sporterna men jag visste att jag var tvungen att göra ett val. I alla fall ett val om att göra en större satsning på det ena. Jag tyckte ju att ishockeyn var otroligt rolig. Gemenskapen, att nå mål tillsammans och jag tror att det också var en stor anledning till varför jag juste valde ishockeyn.

Jag hade även börjat få chansen i juniorlandslaget. Trots att jag bara spelade med killar men när den dåvarande förbundskaptenen hintade att det vore bra att synas i damhockeysammanhang också och inte bara med killarna beslutade jag mig för att spela det som blev mitt sista år med killarna i U-16 elit till att kombinera det med spel i Hanhals. Hanhals som på den tiden spelade i SDHL, då kallat Riksserien. 

Nu hade jag valt att det skulle vara ishockey jag skulle satsa på och ansökningarna till gymnasium landade på Linköping och HV71. Jag hade åkt runt och kollat på olika idrottsgymnasium men tyckte att dessa två hade bra miljöer för att utvecklas som hockeyspelare men också att få en bra utbildning. Så småningom föll mitt val på Linköping dit jag som 16-åring flyttade upp till och kom att tillbringa mina kommande 9 år.

Totalt blev det ett SM-brons, två SM-silver och två SM-guld innan jag packade ihop mitt liv där och styrde kosan mot Jönköping och HV71.

När jag får frågan, berätta om din första seniormatch så är det med en viss sorg i hjärtat jag inte kan återberätta den. 

För några år sedan råkade jag ut för två hjärnskakningar. Jag hade först fått en smäll i en match och kände att jag hade symptom. Envis som jag är gick jag till jobbet som vanligt. Tränade på som vanligt. Hade ingen som sa åt mig att göra något annat. Det var så det var.

Sen kom andra smällen. Antagligen hade jag inte reaktionsförmågan och blicken upp i spelet som vanligt och det gjorde att jag åkte på ytterligare en smäll. Då sattes hjärnskakningstrappan in, men jag fortsatte att jobba.

En måndag satt jag precis som varje måndag morgon i ledningsgruppsmöte när jag kände hur ögonen började flimra. Jag visste att det snart var min tur att prata men då jag inte kunde läsa vad som projekterades upp på väggen fick jag be om att få lämna mötet och bli hemkörd.

Ni vet när man råkat titta in i solen och får som många kallar det en ”solkatt” såna fick jag flera stycken, som ett flimrande i synen. Otroligt obehagligt men då jag vet att något liknande brukar komma innan jag får ett migränanfall misstänkte jag först att det var migrän jag skulle få. Men ganska snabbt senare, efter att detta kom flera gånger under en vecka förstod jag att det inte var fallet. 

Jag tror det var då jag insåg. Detta är på riktigt.

Jag fick då träffa en läkare som var specialist på hjärnskakningar för idrottare.

Jag blev sjukskriven i två månader. Min kollega Jonas tog till och med min dator men när jag efter några veckor en dag ringde honom och sa att jag behövde min dator tillbaka för jag började bli bättre sa han, 

– Det blir lite svårt. Det är så att jag är på en jobbresa i London och din dator råkar vara med mig. Jag har nämligen väntat på ditt samtal och jag visste att lämnar jag din dator på kontoret kommer du gå dit och hämta den. Du behöver vila.

Jag minns hur jag bara kokade inombords. Ni vet den irritationen man hade inombords som tonåring när man inte fick som man ville. Ungefär sån känsla hade jag då. Jag visste att det var omöjligt att få tillbaka datorn för den var fyra timmar med ett flygplan iväg. Och jag som älskar att vara sysselsatt med mitt jobb på min ”fritid utanför hockeyn”.

Men vet ni vad, när jag tittar tillbaka på denna händelsen. Eller när Jonas återberättar denna historien som lever kvar hos oss i företaget, då inser jag hur tacksam jag faktiskt är. Tänk om jag hade gått på min dagskänsla som den dagen det kändes bra, fått tag i min dator och börjat jobba för tidigt igen. Vilka konsekvenser det hade kunnat bli. Hade jag fått en hjärnskakning till idag hade jag tagit den på fullaste allvar.

Vart jag vill komma med historien är att jag inte kan berätta om min första seniormatch. Hjärnskakningarna medförde ett försämrat minne.

Tyvärr.

Och jag minns inte alltid allting. Men vad jag minns är att min säsong i Hanhals var tuff. Vi förlorade de flesta matcherna och Segeltorp som var det ledande laget på den tiden körde fys i trapporna efter matcherna när de vunnit med tvåsiffrigt mot oss.

Foto: Ronnie Rönnkvist

Nu kanske ni tror att jag inte minns nånting alls om min snart 22 år långa tid på isen och framförallt 11 år långa spelarkarriär. Så är inte riktigt fallet. Jag har såklart många härliga minnen som etsat sig fast trots det försämrade minnet och två speciella minnen.

**Mitt första U-18 brons.** 

Det var en väldigt häftig upplevelse. Vi hade en oerhört rolig och sammansvetsad grupp med många utav tjejerna jag står väldigt nära än idag.

Jag hade fått göra min första ”riktiga hattrick” i gruppspelet mot Ryssland. Två mål från backposition på blå när vi får en straff. Vi hade fått blockering framför det ryska målet när en spelare tar pucken med handen och domaren blåser straff. Vår head coach Henrik Cedergren hade koll på att jag gjort två mål och hade chans för en hattrick och väljer därför ut mig som straffskytt. Vad många kanske inte vet så har jag länge tyckt om straffar. Vara ensam med målvakten och hitta på något kul med pucken. Så jag tog givetvis chansen och några sekunder senare hade jag gjort min första internationella hattrick.

Roligt minne att ha med sig även om det största just därifrån skulle komma att bli våran bronsmatch, där vi vann och fick ta med oss en bronsmedalj hem till Sverige. Det var i den åldern det största jag kunde vara med om så givetvis var det jätte häftigt och något jag alltid kommer bära med mig.

Något jag också har på näthinnan är min första turnering med landslaget som såklart var häftig. Jag fick spela tillsammans med Emilia Ramboldt precis som i klubblaget vilket givetvis var en trygghet. Att få bli uttagen till damkronorna som var det jag hade strävat efter hela min karriär var en speciell känsla. Häftigt nog för att kanske inte riktigt njuta tillräckligt när jag tänker efter.

Men jag minns inte att jag var direkt nervös. Jag är konstigt nog inte riktigt den typen, nervös alltså. Jag blir liksom mer taggad. Kanske med en och annan fjäril i magen.

Jag var heller kanske inte den som tog stor plats i omklädningsrummet direkt. Utan jag försökte fokusera på vad jag var där för att göra, se till att jag var så förberedd som jag bara kunde vara och sedan när jag fick ta mitt första byte försökte jag vara så avslappnad som jag bara kunde. För precis som idag så är man ju uttagen till ett landslag för att man gör något bra i sitt klubblag och sin hemmiljö.

### "Fortfarande stå på blå och försöka göra mål" ###   

Idag är jag 26 år gammal. Jag jobbar på samma jobb sedan 2015. Faktum är att jag är en riktig arbetsnarkoman. Jag älskar helt enkelt att jobba och mitt företag, wow – utan deras stöttning vet jag inte om att jobba heltid och göra en helhjärtad satsning på hockeyn hade varit möjlig?

Men vad är det jag jobbar med egentligen då? Det är det många som undrar. Vissa förstår, andra inte.

Jag började på vad som då, 2015 var ett nystartat företag vid namn SenionLab. Företagets idé var att leverera GPS inomhus.

Precis som den GPS du har utomhus men inomhus. Enkelt sammanfattat, hur många gångar har du gått i parkeringshuset och undrat vart tusan du ställde bilen? Där kommer vi in med GPS och hjälper till. Smart va? Men även på mässor för folk att hitta till rätt bås eller för mässarrangören att se hur folk har rört sig och vart flest människor har varit. 

I början jobbade jag med installationer utav systemet och fick sedan fler och fler kundkontakter och större projekt. 

Idag är jag ”Director of customer project management” och jobbar med att se till att kunder så som Mall of America, Dubai Mall, Ericsson, Bloomberg och många fler kända namn på företag får sina lösningar att fungera och att dom ser ett värde i produkten. 

Idag däremot heter vårt företag Senion. Vi tog helt enkelt bort ”lab” för vi tyckte att det inte riktigt passade längre. 

Jag däremot, heter fortfarande Anna Kjellbin, kommer fortfarande att spela i HV71 kommande säsong och kommer fortfarande att stå på blå och försöka göra mål.