Världsmästaren från Enköping

Han var en av våra stora spelare på 80-talet, vann SM-guld med Södertälje samt var med och tog hem det ikoniska VM-guldet 1987.
I veckans Old School Hockey möter vi Thom Eklund. 

Old School Hockey reste ut till Kista norr om Stockholm för att träffa Thom Eklund och lyssna på hans berättelse om en hockeykarriär som inleddes i Enköping.

– Jag är född och uppväxt i Enköping. Så dålig var inte Enköping som hockeystad då jag växte upp där. Staden hade ett Division 2-lag (dagens Hockeyallsvenskan) och spelade i samma serie som Väsby, Surahammar och de här gängen.
– Jag kommer ihåg att bland andra Västerås och Hammarby var där och spelade några vintrar nere på Enavallen, blåshålet. Jag började spela i A-laget då jag var 14 eller 15 år. Då hade man även B-lag som spelade i Division 4 eller liknande, men jag spelade aldrig i ESK (Enköpings SK) som låg högst upp utan jag spelade i EIS (Enköpings IS). Det var ESK och EIS som hade lag där då. Sedan fanns det två lag, Tillinge och Hummelsta, men som lade ner under sista säsongen jag var i Enköping.

Thom Eklund var även en mycket lovande fotbollsspelare hemma i Enköping.

– Jag spelade i EIS. Det var ju så då att man spelade fotboll på sommaren och hockey på vintern. Jag var uttagen till något pojklandslagsläger i fotboll nere i Halmstad. Nu kom jag inte med där och samtidigt, den sommaren, ringde Västerås och frågade om jag ville komma dit och då valde jag hockeyn. När jag var 17 år eller något så flyttade jag dit.

”VAR LITE SPECIELLT PÅ DEN TIDEN”

Säsongen 1972/73 vinner Enköpings IS dåvarande Division 4 före Knivsta och Sigtuna.

– Jag kom nog med i A-laget den säsongen, säger Thom Eklund samtidigt som han minns tillbaka på tiden som hockeyspelare i Enköping.
– Jag tror att jag spelade någon match den säsongen. Något år senare vinner vi Division 3, men sedan flyttar jag till Västerås.

Hur upplevde du att så pass ung komma upp i A-laget?
– Det var lite speciellt på den tiden, men jag anpassade mig och jag vart vuxen tidigt. Jag tror att vi spelade tisdagar och fredagar. När vi hade bortamatch på fredagar fick jag alltid sitta längst fram i bussen på vägen hem för då var det bärs och Kille, som man spelade på den tiden, eller Plump.

Var du ensam som väldigt ung spelare i A-laget vid den här tiden?
– Nej, det var en kille till, Håkan Berggren. Vi gick sedan samtidigt till Västerås. Det här var alltså i mitten av 1970-talet. Sedan var det väl någon kille som var två eller tre år äldre än oss så det var inte bara ”gubbar” man behövde prata med, säger Eklund med ett leende.

Thom Eklund. Foto: Bildbyrån

Säsongen 1974/75 får Thom Eklund vara med om att vinna Division 3 med Enköpings IS, sex poäng före tvåan RA 73 (Idag Arlanda Wings).

– Vi fick några nyförvärv från Bålsta som skulle vara väldigt bra. Bland annat en som hette Svante Rosenfors. Dessutom säsongen dessförinnan en back, Åke Berglind, som sköt ganska bra. Även hans brorsa, Rune Berglind, kom till oss. Han åkte som en vinthund, men han fick aldrig med sig pucken.
– Den här Rosenfors hade bra händer och var en smart spelare. Vi hade dessutom med en kille som tog hand om mig lite, Sten Johansson. Han var från Heby men hade spelat på en lite högre nivå, i Surahammar tror jag. Jag kommer nog ihåg de flesta killar som var med den där säsongen.
– Sedan har jag ett vagt minne av att vi hade en utematch där vi satte häftstift på pucken för att den överhuvudtaget skulle röra sig på isen. Det var mycket vatten på isen så har man häftstift på så blir det som att den flyter uppe på som båt.

FLYTTADE TILL VÄSTERÅS: ”VAR ETT RIKTIGT RÖVARGÄNG”

Inför säsongen 1976/77 väljer alltså Thom Eklund att lämna Enköping för spel med Västerås i Division 1 Östra.

– Det jag kommer ihåg från den övergången var att Curre Lundmark och Göran Thelin kom till Enköping för att förhandla med oss. Jag hade en bra tränare i Enköping, Ronny Pettersson, och vi tränade ganska hårt några somrar. Det gjorde att det gick hyfsat för mig i alla fall. Jag kom med i TV-pucken och så vidare. Jag tror nog han tipsat Västerås på något vis.

Det lag som Thom Eklund kom till i Västerås innehöll väldigt många starka karaktärer så som Ove Thelin, Ove Stenlund och Jan Östling.

– Det var ett riktigt rövargäng (skratt). Jag fick spela med Ove Thelin och han var inte bäst sommartränad eller på väg uppåt i karriären. Sedan spelade jag med en kille som heter Dennis Pettersson som även lirade bandy.
– Ove och Dennis var runt 30 år. Jag ska inte säga att jag åkte för dem hela tiden, men lite var det så. Ove var som han var, ganska barsk och sa inte så mycket till mig i alla fall. Dennis åkte och slog mig på hakan under tre månaders tid när jag slog felpassningar. Antagligen för att han ville uppfostra mig. Samtidigt var det så att han knappt kunde slå ett pass själv, han var bara med för att kämpa, täcka skott och slå icing.
– Västerås var inte speciellt bra då. Jag tror att vi kom sjua första säsongen med Curre. Något liknade var det även säsongen efter (sjua igen) och efter det flyttade han vidare. Istället fick vi Kjelle Larsson och då steg vi uppåt i tabellerna, men första två säsongerna var kämpiga. Det var faktiskt nästan så att jag flyttade hem efter första säsongen

Varför kände du så?
– Jag fick spela, men det var så jäkla dålig stämning i hela föreningen trots att vi hade Curre. Västerås hade åkt ur högsta serien när det blev elitserien 1975/76.
– Curre var väldigt het i början av sin tränarkarriär. Jag brukar påminna honom om det när vi träffas. Jag minns en match som vi spelade och han var tokig på oss. Han stod där och kokade. Det stod några benskydd på ena sidan och en klubba på andra. Då tog han klubban och stod och slog på benskydden, skrattar Thom Eklund och fortsätter:
– Vi hade Janne Kårström som lagledare och andretränare. Inget ont om Janne men det var ingen större hockeytränare. Han var brottare (OS 1968 och 1972) och väldigt bra på fys. Han körde sommarträningen så vi var i alla fall hyfsat tränade.
– Vi var ändå i serien under elitserien och jag tänkte ”är det så här det ska vara”? Det som ändå var bra var att jag fick bita ihop och köra. Vi tränade ganska hårt och mycket och hade ett gäng ganska unga som stod på gränsen till juniorlandslaget. Mitt mål var också, när jag kom till Västerås, att komma med där. Nu fick jag bara göra två juniorlandskamper. Det var mot Norge i Trondheim. Bland annat var Pelle Lindbergh med där.

Thom Eklund.Foto: Bildbyrån

Det blir fem säsonger i Västerås för Thom Eklund innan han väljer att lämna klubben.

– Vi kvalade några år mot Kiruna och dem matcherna var väldigt roliga. Första två säsongerna med Kjelle (Larsson) gick vi bara en kvalomgång. Sista året jag spelade där tog vi oss två kvalomgångar och där fick vi möta Luleå. Det var väldigt roliga matcher att spela.
– Det var ändå tuffa säsonger mot bra lag och jag fick ligga i. Ibland spelade jag back, det var Kjelle som använde mig som det ett tag, så jag lärde mig en hel del under den här tiden. Kjelle var rätt vaken och vi märkte direkt när han kom att han ville börja utbilda oss yngre spelare. Curre kanske inte hade kommit på det ännu, att man måste ta det lite annorlunda med yngre spelare jämfört med sina polare som han hade spelat med. När Kjelle kom höjde han nivån ganska mycket.

Blev Kjell Larsson en viktig person i din utveckling som spelare?
– Ja, absolut. Han kände dessutom ”Virus” (Hans Lindberg) eftersom de jobbat ihop i landslaget. Sedan blev ”Virus” tränare i Björklöven och det var också därför jag gick dit.

Var det aldrig aktuellt med spel i AIK, Djurgården eller Södertälje vid den här tiden?
– Nej, inte när jag flyttade från Västerås.

”SLOG AV MIG TUMMEN PÅ TRÄNING”

Thom Eklund kommer till ett väldigt stjärnspäckat gäng uppe i Umeå. I laget fanns spelare som bröderna Patrik och Peter Sundström, Hasse Edlund, Göte Wälitalo, Roger ”Bullen” Hägglund, Tore Ökvist, Janne Lindholm, Lars-Gunnar Pettersson, Peter Anderson, Lennart Norberg, Rolf Älvero och så vidare. Det blev också en tuff start för Eklund i sin nya klubb då han tidigt drog på sig skadeproblem.

– Det var ändå väldigt kul eftersom det var landslagsspelare oavsett var jag vände mig om i omklädningsrummet. Bra grabbar, det gick snabbt att smälta in i laget och man tog hand om mig och dåvarande flickvännen på bästa sätt. Jag hade tre riktigt roliga och bra år där.

Två av lagets stjärnor var tvillingbröderna Patrik och Peter Sundström.

– Patrik spelade jag bara med under en säsong, den första. Den säsongen (1981/82) spelade vi final mot AIK. Han var väldigt bra då och den som bar laget. Den säsongen spelade jag med Tore Ökvist och Roffe Älvero. I alla fall under slutspelet.
– Det var ju så att jag var skadad väldigt mycket under den här säsongen. Vi var på träningsläger i Västerås och där drog av ledbandet i knäet under en träningsmatch. När jag i princip var tillbaka från det slog Patrik (Sundström) av mig tummen på träning. Det blev ytterligare sex veckor i gips så det var en tung höst.

Det måste ha varit tufft att som nykomling i Björklöven börja med två allvarliga skador?
– Ja, det var kämpigt. Samtidigt var jag väldigt spelsugen på våren. Det gick ganska bra även om jag inte gjorde så mycket poäng, men Tore, jag och Roffe hittade varandra tidigt. Först hade jag spelat med Patrik och Peter (Sundström), men det gick inte riktigt bra utan jag passade bättre med Roffe och Tore.

Foto: Bildbyrån

Finalserien 1982 vinner AIK. Avgörandet kommer i den femte matchen som spelades på Scandinavium i Göteborg.

– Jag hade (Mats) Thelin i ryggen så jag hade blåmärken på ryggen, men det var ge och ta. AIK hade bra backar som Bosse Ericson, Uffe Borg och allt vad dom nu hette. Det var tuffa, roliga och jämna matcher och jag tror att det handlade om ett eller två mål i samtliga matcher (2-0, 2-3, 3-4, 4-2, 2-3).
– Vi torskade på att Kai Nurmi slog in någon fladderpuck efter en tekning.

”SKAR SIG MELLAN MIG OCH SANDLIN”

Säsongen 1982/83 blir Thom Eklunds poängmässigt bästa i Björklöven. På 36 matcher svarar han för nio mål och totalt 23 poäng.

– Jag hade tränat ganska hårt under flera och det gav resultat till slut. Sedan hade jag bra medspelare. Under andra året i Björklöven hade jag börjat spela med L-G (Lars-Gunnar) Pettersson och Peter Sundström. Under min tredje säsong där hoppade Matti Pauna ibland in i den linen. Vi producerade en hel del.
– Sedan var det inte så många forwards som var större än jag i ligan. Det var bara Pelle Göransson, Björn Carlsson och några till.

Som tränare andra säsongen i Björklöven fick Thom Eklund tidigare Björklövenbacken Roger Nilsson. Vid hans sida fanns Eklunds lagkompis från säsongen innan, Lennart Norberg.

– Det var en väldig kontrast mot ”Virus” Lindberg som vi hade haft säsongen innan. ”Virus” sa inte så mycket. Roger var mer för att man skulle prata hit och dit. Om jag måste välja tar jag hellre ”Virus” sju dagar i veckan.
– Lennart Norberg var andretränare. Han hade varit med och spelat säsongen innan. Nu blev vi ledande line och Lennart hade oss under vingarna. Roger var gammal back så han tog mer hand om backarna. Roger var väldigt snäll, för snäll kanske, och det kanske var därför han inte var kvar längre än en säsong.

Efter ytterligare en säsong i Björklöven, då under Tommy Sandlins ledning, flyttar Thom Eklund söderut. Ny klubbadress blir Sportklubben från Södertälje.

– Det skar sig lite mellan mig och Sandlin. Då hade jag spelat VM på våren och ville ha lite extra ledig eftersom vi var hemma från VM först i maj, men det tyckte inte Sandlin. På hösten gick det lite tungt. Jag tränade ganska hårt, lade på mig vikt, blev lite tung och rätt som det var satt jag på bänken, säger Eklund med ett förvånat uttryck och fortsätter:
– Jag spelade i landslaget men satt till och från på bänken i klubblaget under nästan två månader. Han var inte glad på mig och tyckte att jag som landslagsspelare skulle vara längst fram och dra loket. Jag sa ”Jag, försöker, mer kan jag inte göra. Tycker inte du att jag ska spela så är det väl så”. Jag vet inte om han ville statuera något exempel eller vad det kan ha varit. Tredje säsongen kände jag dessutom, tredje året i Umeå, kallt, mörkt… Jag är en sommarmänniska.
– Anders Eldebrink och jag kände varandra sedan tidigare. Vi pratade lite och det var vid den här tiden Södertälje började komma uppåt. Jag pratade lite med Djurgården också, med ”Benke Bräda” (Bengt Broberg) men det var inte så aktuellt. Jag ville ner till Mälardalen igen och då blev det Södertälje.

Thom Eklund och Tommy Sandlin.Foto: Bildbyrån

VANN SM-GULD MED SÖDERTÄLJE

Thom Eklund var inte ensamt nyförvärv till SSK säsongen 1984/85, en säsong som skulle sluta med SM-guld.

– SSK hade plockat in Hardy (Åström), Bosse (Ericson) och ”Masken” (Anders Carlsson) samtidigt. Jarmo (Mäkitalo) hade kommit dit säsongen innan. Framförallt hade Södertälje väldigt bra forwards där. ”Säcken” (Hans Särkijärvi) var där liksom (Peter) Wallin, Reine Landgren, ”Glenna” (Johansson), Conny (Jansson) och ”Leffe R:et” (Leif R Carlsson).

Det här kom även att bli Timo Lahtinens genombrott som coach, hur upplevde du hans ledarskap?
– Han var dålig på svenska (skratt). Jag tror inte att jag pratade något längre samtal med honom under första sex månaderna. Jag förstod inte var han sa så jag höll mig ifrån honom eftersom jag antagligen bara skulle svara fel.
– Nu sa inte Timo speciellt mycket och vi fick lira som vi ville. Tittar du på laget vi hade, Wallin, ”Säcken” eller ”Masken”, han är inte heller född bakom en tekopp. Jarmo Mäkitalo…
– I powerplayspelet, skicka pucken till Jarmo så åker han in med den i zon. Det var nästan självspelande och Timo öppnade i princip bara dörren den säsongen. Han sa ungefär samma sak på alla genomgångar från första augusti till sista matchen. Ingen fattade ändå sista mars vad han hade sagt. Timo styrka var nog att han lät oss vara. Sedan hade han bra isträningar där han verkligen drev på oss.

Hur fungerade det här gänget med så många starka karaktärer vid sidan av isen?
– Under säsongerna jag var där och som vi var bra flöt det på förhållandevis bra. Precis som du säger var det många starka karaktärer. Wallin är en riktig jäkla tjurskalle, ”Masken” är hur tjurskallig som helst, (Peter) Ekroth är som han är, Eldebrink är Eldebrink och Bosse var ganska stark i ett omklädningsrum.
– Det var aldrig, som jag kommer ihåg det, något tjafs i omklädningsrummet. Det har nog att göra med att det gick väldigt bra och att vi inte förlorade många matcher under de här säsongerna. Jag upplevde inte heller att det var någon panik när vi låg under i matcher under slutspelet. Det var väldigt lugnt hela tiden.
– Jag har varit tränare efter spelarkarriären och jag kan se i blicken på folk när det blir stressat. Det där lär man sig att se, men så var aldrig det under första säsongerna i Tälje.

Är det nyckeln till att ni vinner SM-guld 1984/85?
– Ja, jag tror det. Sedan måste man givetvis ha lite flyt också och även kunna producera. Jarmo var ruggigt bra att producera under de här åren, ”Masken” med och Leffe (R Carlsson) passade i alla fall ibland. ”Glenna”, jag och Conny tillsammans med Anders gjorde mycket mål i powerplay. ”Säcken” och Wallin åkte runt och retade folk, men bidrog också med en hel del mål.
– När vi var dåliga var Hardy bra i målet. Det var en sådan målvakt föreningen behövde just då. Innan hade Södertälje haft lite problem på just målvaktssidan.
– Hardy var ruggigt bra i finalserien och det var skönt när motståndarna skulle dumpa och stressa oss. Då gick Hardy bara ut och slog i väg pucken så Djurgården fick aldrig tag i det spelet mot oss.

Foto: Bildbyrån

Finalserien mellan Södertälje och Djurgården kom att vara den kanske tuffaste som hade spelats. Södertälje vann till slut den femte och avgörande matchen med 6-3 nere i Himmelstalundshallen.

– ”Mörthen” (Tommy Mörth), (Håkan) Södergren, (Thomas) Eriksson, (Orvar) Stambert… Det är inga snälla killar. Det var ge och ta och inget gnäll eller tjafs som man kan uppleva idag. Idag ska det ”bjabbas” hela tiden. Vi pangade på men sedan fick vi också ta om man själv blev på-pangad.

MARDRÖMSSÄSONGEN 1992: ”VAR VÄLDIGT TURBULENT”

Thom Eklund kom att göra åtta säsonger i Södertälje mellan åren 1984 och 1991.

– Vi hade bra säsonger just när jag kom dit. Säsongerna 1984/85, 1985/86 och 1986/87 var tre bra säsonger. Då hade jag börjat göra mål också och gjorde runt en 15-20 mål per säsong.
– Säsongen 1985/86 var vi i final mot Färjestad. Då torskade vi men det var jämna matcher då också. Säsongen efter åkte vi ut i semi. Efter det började vi dyka lite.

Säsongen 1991/92 kom att bli en mardröm för Södertälje. Efter att ha spelat i allsvenskan efter jul missar SSK att hålla sig kvar i elitserien via kval.

– Det blev väldigt turbulent efter 1988/89 någonstans. Dels då med tränare. Södertälje valde att satsa på John Pettersson som kom från juniorleden. Det kanske inte var helt lyckat. Sedan kom ”Myggan” (Claes-Göran Wallin) in och under säsongen efter fick han lämna så efter jul hade vi Curre Lindström.
– Inget ont om killarna som kom in, men killarna som försvann var några av dom bästa i Sverige. Södertälje sålde elitspelare och tog in Division 1 spelare. Anledningen till det var klassiskt, ekonomin.

Hur upplevde du Curre Lindströms inhopp efter jul den här säsongen?
– Han hade varit i landslaget mellan 1983 och 1988. Sedan hade han varit i Kloten och i München. Han blev ledig där mitt under säsongen så han tog över efter ”Myggan”, men det var ingen höjdare och det blev aldrig någon riktig energi. Vi hade inte så bra lag, men åka ur hade vi inte behövt.
– Om vi jämför med åren som gick bra så såg man nu på yngre killarna, men även på mellanskiktet och delvis på etablerade spelarna, det här stressade i blicken. Då blir det inte bra. Vad det berodde på vet jag inte, men det blev som en säck att bära på.

Thom Eklund fick dessutom ta över kaptensrollen efter Björn Carlsson.

– Jag var inte van att vara kapten. Det var bara att försöka rädda skeppet. Björne avsa sig kaptensrollen. Sedan var (Mats) Kilström nog kapten ett tag, men jag minns inte exakt hur det här var.
– Det var mycket tjafs med ”Myggan” också. Bland annat höll Kilström på att tjafsa med honom väldigt mycket. Jag vet inte hur mycket Björne var inblandad i det där, men han är bestämd av sig så det gick nog inte så bra ihop eftersom ”Myggan” var en tränare som ville veta och bestämma mest.
– Ekroth var också sådan. Han kunde stå och diskutera detaljer i två timmar. När man sedan frågade vad dom hade kommit fram till så var det egentligen ingenting. Det var mycket sådant som jag upplevde det, bara att skydda sig själv hela tiden.

BLEV SPELANDE TRÄNARE I ITALIEN: ”KULTURKROCK”

Hur gick det att hålla ihop det här?
– Det gick inte. Jag sa också det till killarna i laget, att så länge inte vi håller ihop på isen så…
– Vi kunde prata om att vi måste hålla oss borta från utvisningsbåset. Vad händer? Ekroth får två plus tio, eller fem minuter och matchstraff för någon jäkla crosschecking. Det var mycket sådana grejer.
– Det var inget bra och ”Myggan” fick inte ihop det här alls. Han skulle peta i allting medan Timo, som jag hade i början då jag kom dit, bara sa ”varsågoda”. Tyckte inte Timo det var bra i en match kunde han stå där och bita ihop. Sedan fick man sig en skopa, men sedan var det bra.
– Om jag jämför alla tränare som jag har haft så är det de som lagt mest ansvar på spelarna själva som har lyckats bäst i lagen som jag har spelat i.

Foto: Bildbyrån

Efter degraderingen till Division 1 kommer Thom Eklund flytta till Italien och inledningsvis bli spelade tränare i Fassa.

– Det var en kulturkrock, skrattar Thom Eklund och fortsätter:
– Det var roliga år. Jag var där under tre och ett halvt år, men jag spelade bara under fyra månader. Jag slutade spela 1992 när vi åkte ur. Då ringde SSK och sa ”vi vill att du kör”, men jag ville inte spela i Division 1 eftersom jag redan gjort det tidigare. Då frågade SSK om jag kunde bli juniortränare istället.
– I augusti ringde Södertälje och sa att man inte hade någon tränare till J18. Då körde jag det laget, men i oktober ringer Timo mig och frågar om jag är sugen på att åka till Italien och spela där. Han hade en polare där och på den vägen var det. Då åkte jag ner dit samtidigt som jag hade det lite struligt civilt där jag och min dåvarande tjej gjorde slut så jag kände ”jag testar”. Sedan blev jag kvar som tränare efter det att jag spelat under fyra månader. God mat, rödvin och pasta under tre år, skrattar Thom Eklund och fortsätter:
– Vi spelade i Alpligan första säsongen jag var där så vi mötte ganska bra gäng. Sedan var det NHL-strejk en säsong (1994/95). Det innebar att Jaromír Jágr hamnade nere i Bolzano och han som ägde vårt lag köpte (Tony) Amonte för 8000 dollar per match. Han smällde in 22 mål på 14 matcher. Det rasade ner sådana spelare till vår liga vilket var väldigt kul.

Thom Eklund kom efter Fassa att bland annat träna Almtuna och Enköping.

”TÄNKTE VAD FAN ÄR DET HÄR?”

Innan vi låter Thom Eklund återgå till sitt jobb passade vi på att prata lite Tre Kronor med honom. VM-debuten gör han 1983 i Tyskland där Sverige slutar fyra.

– Andra matchen i den turneringen var mot Kanada. Jag minns att Bengt-Åke Gustafsson och Jörgen Pettersson hade kommit från NHL. Jag lyckades sänka Brian Engblom på blålinjen. Kanada hade även med Mike Foligno som dessutom var med i Wien 1987 där han slog och höll på.
– Kanada hade även med en kille som spelade i Toronto, (John) Anderson, och var rödhårig. Jag minns honom så väl eftersom han verkligen stod och frustade. Jag tänkte att vad fan är det här ha ha…

Vid VM 1986 är det nära att Curt Lindström lotsar Sverige till VM-guld. Inför sista matchen mot Sovjet behöver ”bara” Sverige vinna för att vinna VM-guldet. I mitten av andra perioden står det 2-2 efter svenska mål av Thom Eklund och Jonas Bergqvist. Men i slutet av matchen gör Viatjeslav Bykov 3-2 bakom storspelande Peter Åslin.

– Det jag minns bäst från den turneringen är absolut finalmatchen. Givetvis minns jag också alla dopingprover när ryssarna hade med sig annat piss när dom gick in på toaletten. Dom hade med sig två eller tre olika burkar in samtidigt som vi knappt fick dricka kaffe. Jag tror att man bestämde att vi bara fick dricka tio koppar på matchdagen. Hade vi druckit mer var vi dopade.
– Finalen var väldigt rolig. Vi hade lite oflyt och vi skulle ha knäppt ryssarna redan det året. Sedan vann vi mot ryssarna i träningsmatcherna inför VM 1987.
– Personligen var min bästa match i det VM:et mot Kanada (Vinst 6-5). Jag spelade med L-G (Lars-Gunnar Pettersson) och Thomas Steen och det fungerade väldigt bra (Eklund tre assist).

Thom Eklund vann VM-guld 1987.Foto: Ronnie Rönnkvist

Vid VM 1987 får Thom Eklund vara med om att spela hem guldet till Tre Kronor, en resa som han minns av flera orsaker. Efter en ganska trög svensk grundserie får Tre Kronor en riktig ”käftsmäll” i form av en protest mot en av Västtysklands spelare, Miroslav Sikora. Tysken var född i Katowice och spelat junior-VM för Polen. Nu var han boende i Västtyskland sedan tio år tillbaka och spelade i den tyska ligan. Efter att Finland förlorat med 3-1 mot Västtyskland satte sig fyra finska ledare och journalister, Göran Stubb, Kalervo Kummola, Tom Ratschunas och Esko Paltanen ner och knåpade ihop en protest mot Sikoras deltagande som även Kanada, Schweiz och USA ställde sig bakom. Protesten gick igenom, Västtyskland tappade alla sina poäng och Tommy Sandlin dundrade i media och beskrev det hela som justitiemord och den svenska lagledningen drog fallet vidare till civildomstol.

VANN VM-GULD 87: ”VAR BÄRSÄRKAGÅNG I KORRIDORERNA”

Domare Fritz Klebermass lät efter många turer och nya protester meddela att IIHF, det internationella hockeyförbundet, hade brutit mot deras egna regler när man skickade hem Sikora från turneringen och skulle inte Västtyskland få behålla sina poäng riskerade förbundspresidenten Günter Sabetzki upp till två års fängelse (!!!). När grundserien var avslutad visste alltså inte Sverige om man skulle spela i slutspelet i nedflyttningsserien. Dessutom stod en plats i Canada Cup till hösten på spel. Sandlin uppmanade svensk ishockey att bryta alla förbindelser med Finland eftersom de inte var några riktiga idrottsmän. Tack och lov behövde aldrig saken dras till sin spets och Tre Kronor kom att spela slutspel.

– Det var surrealistiskt med domstolen. Ena dagen är vi inte i slutspel, men andra dagen var vi det. Sedan var vi tvungna att vinna med 9-0 mot Kanada, vilket man gör ofta. Det var i alla fall det som behövdes i sista matchen.
– Looben (Håkan Loob) var enorm, Pekka (Lindmark) var enorm…Men framförallt hade vi ett kul och riktigt bra lag.

Hur påverkades ni av det här Sikora-fallet?
– Vi hade klantat till det och torskat mot finnarna (1-4). Det går alltid att diskutera om det var vi eller Finland som skulle vara där, men vi brydde oss inte så mycket just då.
– När vi sedan väl gick det slutspel var det häftigt att vi lyckades gå hela vägen. Först var det 3-3 mot Tjeckerna och sedan 2-2 mot Sovjet innan vi vinner mot Kanada med 9-0. Efter den matchen var det bärsärkagång i korridorerna. Kanadensarna var galna och det var slagsmål överallt.

Vart har du den rutiga kavajen idag?
– Den har jag faktiskt kvar. Det är ganska roligt fur min fru as-flabbar när hon ser den för den är ju bedrövlig.

Thom Eklund.Foto: Bildbyrån

Det blev två OS för Thom Eklund, 1984 i Sarajevo och 1988 i Calgary.

– Det var roligare 1988. Sarajevo var lite av ett öststatsmästerskap. Grått, disigt och tråkigt väder i två veckor. Dessutom var det en massa kontroller överallt. Så är ju tyvärr ett OS och ännu värre är det säkert idag.
– Calgary var väldigt roligt och tajt medan det var mer utspritt i Sarajevo. Så upplevde jag det, men i alla fall var det en roligare miljö i Calgary. Dessutom gick det mycket bättre hockeymässigt för mig i där. Runt 1983 och 1984 var jag kanske inte helt bekväm jämfört med 1988. Det är trotts allt ett antal VM-turneringar och Canada Cup där i mellan.
– Vi var i princip samma gäng som var med hela tiden då. Curre tog ut en stomme med (Thomas) Rundqvist, (Tommy) Samuelsson, (Håkan) Södergren, Pekka (Lindmark), killarna från norr med L-G (Pettersson), Micke Andersson och Lasse Molin. Det gjorde att jag kände mig mer bekväm än vad jag gjorde 1983/84, säger Thom Eklund som även var med i Canada Cup 1987.
– Det var väldigt kul. Att spela mot Kanada i Forum, dels då på den rinken där du knappt hinner vända dig om innan det smäller. Det är ju så tajt. Plus då att när du sitter längst ut på bänken sitter en kanadensare bredvid och slår på plexiglaset. Det är ju faktiskt väldigt kul.
– Vi fick spela mot (Wayne) Gretzky, (Mario) Lemieux, (Paul) Coffey, (Grant) Fuhr, Scott Stevens och så vidare. Efter första sju, åtta minuterna i den matchen, jag tror vi bara släppte in ett mål då, men så trött har jag nog aldrig varit i hela mitt liv. Jag minns att (Tomas) Jonsson skrek ”ge er snart” ha ha…

”VAR SNACK OM ATT JAG SKULLE TILL MONTREAL”

Sverige slutar trea och Thom Eklund gör en av sina bästa turneringar i landslagströjan.

– Jo, det stämmer. Tommy Sandlin och Curre hade inte så många proffs med sig eftersom dom ville köra vidare på oss som var med i VM. Turneringen var också väldigt jobbig eftersom det var flyg två och ett halvt varv runt jorden på en och en halv vecka. Vi spelade och sedan var det i princip bara sätta sig i ett plan tre, fyra timmar till nästa stad. Antingen var det match dagen efter eller så var det en dag i mellan. Vi kanske hade 40-45 minuters träningar för att hålla igång och sedan var det 30 minuters matchvärmning samma dag vi spelade.

Trots att Thom Eklund hade ett internationellt snitt över sitt spel blev det aldrig aktuellt med NHL-spel för honom.

– Så här i efterhand skulle jag nog ha drivit på det där lite själv. Jag hade en agent och det var lite snack runt 1987 eller 1988 om att jag skulle till Montréal, men det där bara dog ut. Det var något tal om att Montréal hade tagit någon liknande spelare som skulle vara billigare.
– Det var inte heller så vanligt att svenska spelare åkte över till NHL, bara en eller två spelare per säsong. Samtidigt hade jag inte det där suget heller.