Djurgårdens lilla backkrigare

En liten men tuff back som hade bra ledaregenskaper. Christian Due-Boje gjorde elva säsonger i Djurgården och hann med att vinna tre SM-guld och ett OS-guld under en minnesvärd karriär. I dag möter honom i Old School Hockey.

I dag får ni träffa en rospigg som började spela hockey i Norrtälje. Christian Due-Boje kom till Djurgården första gången när han var elva år. Han kom till Djurgården första gången när han var elva år. Han skulle dock ta en sväng över Hammarby innan han kom att återvända till Djurgården som 19-åring, 1986. Totalt kom Due-Boje att göra elva A-lagssäsonger hos Djurgården. Men det var för Hammarby som den lille backtuffingen debuterade i elitserien.

Du är uppväxt i Haninge söder om Stockholm, hur många besök i veckan fick Torvalla IP av en ung Christian Due-Boje?
– Jag är egentligen inte i från Haninge från första början utan jag började spela hockey i Norrtälje som sexåring. Det var först efter tredje klass som vi flyttade till Haninge. Där spelade jag bara en säsong innan Roger Botén ringde mig och sa att man skulle sätta ihop ett pojklag i Djurgården och ville ha mig med dit.
– Det blev fem säsonger i Djurgården men där fick jag bara spela med äldre spelare och så småningom så hörde Hammarby av sig och frågade om jag ville komma dit istället eftersom man hade ett 65-lag. (Due-Boje är född 1966).

Vilka fanns i det Djurgårdslag med spelare födda 1965 som senare kom att spela med dig i Djurgårdens a-lag?
– Peter Wallén var väl med någon säsong men sedan var det ”Ärtan” (Arto Blomsten) och Åke Eksell, men även Peter Schank som gjorde några elitseriematcher med Djurgården.

Säsongen 1981/82 vinner Hammarby pojk-SM och samma år så är Due-Boje med i det lag som vinner TV-pucken åt Stockholm. I det TV-pucklaget fanns många hammarbyare.

– Vi var framför allt ett jäkla skönt gäng, men givetvis var det många väldigt bra spelare med också. Bland annat så var ju Carsten Bokström, jag och Hans-Göran Elo juniorlandslagsspelare alla tre.

Vad kom Sture Söderberg att betyda för det här laget?
– Sture var ju en jäkla skön kille som verkligen kunde få upp en bra stämning i laget. Han var tränare men även lagledare eftersom det kom in lite olika tränarfolk i laget under åren.

Håller det här gänget kontakten fortfarande med varandra?
– Jag och Carsten har mycket kontakt fortfarande. Sedan händer det att man springer på Elo någon gång ibland.

Elitseriedebuten?
– Säsongen 1983/84 debuterade jag i Hammarbys A-lag, men då spelade vi fortfarande i division 1. Vi gick upp till elitserien efter den säsongen men vilka jag elitseriedebuterade mot minns jag faktiskt inte, skrattar Due-Boje.

Om jag säger att Hammarby spelade på Johanneshov mot Färjestad och förlorade med 5-1, känns det bekant?
– Jaså, jaha säger du att det var så är det säkert riktigt. Jag spelade under mina år i Hammarbys a-lag i alla fall mest tillsammans med Alf Thörnqvist på backplatsen. Han hade tidigare spelat för Färjestad och vi två fungerade bra tillsammans.

LOCKADES ”HEM” AV BOORKEN

Efter två raka juniorvärldsmästerskap och tre säsonger i Hammarbys A-lag så återvänder Christian Due-Boje till Djurgården 1986.

– Hammarby åkte ur elitserien säsongen innan och för mig har alltid Djurgården varit det största som man kan spela för i Sverige. På den här tiden så ville mer eller mindre alla hockeyspelare spela där för övrigt.
– När ”Boorken” (Leif Boork) hörde av sig och frågade om jag var intresserad så tvekade jag inte en sekund till att tacka ja. Jag hade väl hört lite grann tidigare på säsongen att Djurgården var intresserade så jag var förberedd på att frågan skulle komma.

Djurgården, med Christian Due-Boje i laget, vinner SM-guld 1989, 1990, 1991 och kommer på silverplats 1992.

– Vi hade ett jäkla skönt gäng. Men vi hade ju ”Putte” Carlsson och Lasse Falk som tränare. ”Putte” sa vid något tillfälle ”Du vinner ingenting utan att ha bra spelare med i laget”. Så var det ju verkligen. Vi hade en bra mix av spelare, unga, gamla, offensiva, defensiva och så vidare.

Från laguppställningarna så hittar vi bland andra Kent Nilsson, Johan Garpenlöv, Micke och Kent Johansson, ”Challe” Berglund, Håkan Södergren, Jan Viktorson, Mats Sundin, Mats Waltin, ”Roffe” Ridderwall och så vidare.

Det var ju många fantastiskt bra spelare men även många starka karaktärer i laget. Hur påverkade det er som lag?
– Jag kommer ihåg att träningarna ibland kunde vara tuffare än matcherna. Speciellt då vi spelade 1-3-1 mot varandra på tvåmålet. Konkurrensen om platserna var ju fruktansvärt tuff mellan spelarna.

Vad gick det här 1-3-1 spelet ut på egentligen?
– Vi spelade med en libero och en center långt ner på vänstersidan. Vi hade egentligen två backpar och tre kedjespelare men just centerns roll var annorlunda. Jag spelade själv oftast med Thomas Eriksson och det är väl den back som jag har fungerat bäst med i Djurgården.

Foto: Bildbyrån

HYLLADES VID ÅTERKOMSTEN TILL GLOBEN

Inför säsongen 1997/98 lämnar Due-Boje Djurgården för spel i Södertälje.

– En stor anledning var att jag hade spelat elva säsonger i Djurgården och vunnit tre SM-guld med klubben så jag behövde något nytt. Först gjorde jag klart med tyska Landshut, men min fru var aldrig speciellt förtjust i att flytta dit.
– Södertälje hade gått upp i elitserien det här året. Dom ringde upp mig och frågade i fall jag var intresserad av att spela där under tre säsonger.

Hade Djurgården stängt dörren för dig vid den här tidpunkten?
– Inte riktigt. Det var väl så att jag ganska tidigt hade sagt att jag ville se mig om efter en annan klubb och då det drog ut på tiden började självklart Djurgården leta efter en ny back i stället för mig. Det var inget konstigt i det alls.

Hur togs du emot på Globen då du kom dit med Södertälje SK för att spela derby mot ditt gamla Djurgården?
– (Skratt) Det var lugnt. Både jag och ”Jensa” Öhling blev hyllade då vi kom tillbaka så det var inga problem alls.

När dök proffschansen i Tyskland upp?
– Det var ju egentligen redan säsongen innan Södertälje, som jag sa tidigare. Då Södertälje åkte ur elitserien bröt jag mitt treårskontrakt med klubben och bad min agent titta på spel i Tyskland igen. Det blev i Rosenheim eftersom Landshut hade åkt ur högsta ligan. Vi kom till Bayern ändå fast i Rosenheim istället och det var två jättebra år det med.

Hur skilde sig hockey i Tyskland från den svenska elitserien?
– Det var mycket tuffare fysiskt i tyska ligan eftersom det var många kanadensare där. Sen hade inte ligan samma bredd som den svenska. I Tyskland handlade det om att varje lag hade en stark första lina och eventuellt också en bra andra medan den tredje och fjärde var betydligt sämre.

Tidigare Leksandsforwarden Tomas Forslund, som spelade flera år i Tyskland, har tidigare berättat att funktionärerna kunde sitta och röka då man kom ut i utvisningsbåset. Upplevde du sådana smått komiska incidenter också?
– (Skratt) Nej, inte att man rökte i sekretariatet, men tyskar är tyskar. Stämningen kring matcherna var annars grym där nere och trots att det dracks ganska friskt med öl på läktarna var det aldrig något bråk.

Du spelade med bland andra Dieter Hegen i Rosenheim. Hur var hans kultstämpel inom tysk hockey?
– Vi spelade tillsammans under min första säsong i Tyskland och han var helt fantastiskt bra i början. Mot slutet började väl tålamodet och även statusen på honom tryta allt eftersom det blev lite mycket bärs och cigaretter efter träningarna och matcherna.
– Jag hade väl också en ganska hög status i laget och det hände väl att vi två rök ihop några gånger under säsongen, men det var inga stora problem och Dieter är en skön kille vid sidan av isen.

Foto: Bildbyrån

AVSLUTADE MED SPEL I MALMÖ

När Christian Due-Boje återvände till Sverige blev det Malmö och inte Djurgården.
– Malmö hörde av sig vilket inte Djurgården gjorde, därför tackade jag ja. Vi bodde väldigt fint i Skanör och barnen kunde cykla till kompisar och skola. Ur familjens synvinkel hade vi det fantastiskt bra där nere. Även hockeymässigt så blev det två roliga år i Malmö.

Hur var det att vara OS-deltagare vid spelen i Lillehammer 1994?
– All inramning var ju fantastiskt kul att fått vara med om. Det är ju få förunnat att få uppleva det som deltagare. Sen var det ju kul att bo i OS-byn och träffa andra idrottare, men vi hann inte se så mycket andra idrotter eftersom vi själva hade matcher varannan dag. Där emellan så tränade vi ju dessutom.
– Vi var ut och såg skidskytte en dag och sedan såg vi när ”Pillan” (Pernilla Wiberg) tog sin guldmedalj i slalom.

Hur upplevde du guldfinalen mot Kanada?
– Tyvärr spelade jag själv aldrig finalen, men det jag minns så där direkt är när Magnus ”Sigge” Svensson gör mål på sin straff som betyder 1-2. Hade han missat den så hade vi varit borta.

Såg du eller blundade du då Peter Forsberg gled fram mot Corey Hirsch i Kanadas mål?
– Den såg jag. Peter kom nog lite för långt ut så han kom på för stunden att det var det enda alternativet som fanns för honom. Sedan är Peter förbannat skicklig som kan göra mål på det sättet i ett så pressat ögonblick.

Minns du fortfarande känslan då Tommy Salo slajdar och gör en benparad på Paul Kariyas sista straff?
– Man bara rös, hoppade upp och ner på sargen och bara skrek rakt ut, haha…

Hur firades guldet?
– Vi togs emot på Sergels Torg då vi kom hem till Stockholm. Sedan åkte flera av spelarna hem, men vi andra avrundade kvällen på Cafe Opera. Trots allt blev det ett lugnt firande.

Var det givet att du skulle jobba vidare inom hockeyn efter din tid som spelare var över?
– Givet vet jag inte direkt. Först fick jag ett erbjudande om att träna Pantern i division 1 och sedan att ta hand om Malmös A-juniorer och hockeygymnasiet där nere.
– Men vi ville hem till Stockholm och då ringde ”Challe” Berglund och sa att jag kunde få jobb på något som heter ”Made in Sveg”. Dom jobbade med bland annat foliereklam på lastbilar. Där jobbade jag ett halvår innan Peter Wallin ringde och frågade om jag ville börja jobba på marknadssidan hos Djurgården, avslutar Christian Due-Boje som fortfarande jobbar kvar på försäljning och marknadssidan i Djurgården.

---

TV: Albin Grewe om sin annorlunda säsong