Supertalangen som blev Washingtons meste svensk

Calle Johansson hade en fantastisk fin karriär i NHL. Totalt kom han att spela 1 110 NHL-matcher under sina 17 säsonger i ligan mellan 1987 och 2004. Vi pratar alltså om en spelare som spelat i NHL ungefär lika länge som Börje Salming. En fantastisk prestation. Han blev även svensk mästare med Björklöven säsongen 1986/87, men hans hockeyresa började i Kungsbacka.

– Hockeyn i Kungsbacka när jag växte upp där var inte enormt stor. Det var ändå så pass att det fanns två division 2-lag. Vi spelade fotboll och hockey eller antingen den ena eller andra. Det fanns inte så mycket annat att välja mellan på den tiden, berättar Calle Johansson och fortsätter:
– Publikmässigt var det inte mer än 200-300 personer på en vanlig seriematch i Division 2. Däremot var det fullsatt på derbyna. Då kunde det vara 1000-1500 åskådare.

Det fanns en tuff men respektfull rivalitet mellan Calle Johanssons KBA-67 och Hanhals.

– Rivaliteten var väldigt häftig. Det var verkligen ett krig. Samtidigt var den en bra stämning. Jag gick i samma klass med några som spelade i Hanhals och vi var jättepolare.
– Det var inte så att vi var ovänner på isen heller, men vi tyckte om att håna varandra när man vunnit och så där. Även om det var en skön stämning var det inte roligt att förlora.

"VALDE HOCKEYN FÖR ATT DET VAR KLART ROLIGAST"

Calle Johansson har faktiskt varit back under hela sin karriär, vilket är lite ovanligt.

– Ska jag vara riktigt ärlig vet jag inte varför jag blev back. När jag växte upp hade vi ett väldigt bra lag med tanke på att KBA kom från en liten stad. Vi hade rätt vassa forwards som gjorde mycket mål och poäng så det var inget att diskutera. Det var dom som skulle spela där.
– På den tiden hade varje årskull tre femmor och inget mer. Inte som idag när det är 65 ungar som är med.   

Varför valde du själv hockeyn före fotbollen?
– Jag valde hockeyn för att det var klart roligast. Vi hade bra lag i fotbollen också. Jag hade flyt och fick vara med i bra gäng hela tiden. Fotbollen var kul, men inte lika rolig som hockeyn.

Med tanke på det du säger med konkurrensen både inom hockeyn och fotbollen, har det gynnat dig som idrottsman?
– Ja, det tror jag. Alla var så bra att jag var tvungen att ta i för att hänga med. Sedan hade jag lite tur som gick lite längre än många andra, men när jag växte upp var det säkert tio, tolv man i åldersgrupperna runt mig som var skyhögt mycket bättre.
– För en del kanske det hade gått lite för lätt. När det började ta emot var det inte lika roligt länge. Kanske kan det ha varit något sådant.

PRISADES SOM BÄSTA JUNIOR: "TRO INTE ATT DU ÄR NÅGOT"

Calle Johansson kom fram som stor talang i junioråren och fick bland annat pris som Sveriges Bästa Junior 1987. Samtidigt var den här framgången inte något hans själv reflekterade över speciellt mycket.

– När jag var 12-13 år och började blomma ut spelade jag med spelare som var några år äldre. När jag sedan gick ner för att spela i min egen åldersgrupp fick jag för mig att jag helt plötsligt skulle börja göra allting själv.
– Då jag kom ut till bilen efteråt fick jag en sådan jävla avhyvling av farsan. Han och morsan är dom som verkligen tagit ner mig på jorden mest. ”Du ska inte tro att du är något”, men det här är jag tacksam för idag.
– Farsan idrottade själv inte så mycket på sin tid. Han kom från arbetarklassen. Gick upp fem på morgonen, slet, jobbade och hade ingen tid för att idrotta.

Efter att ha spelat två säsonger i KBA-67:s A-lag tar Calle Johansson som 16-åring steget över till Västra Frölunda som då låg i elitserien.

– Vid den tiden spelade man i sin moderförening till dess att någon plockade upp dig och du nästan hade chansen att direkt platsa i det laget.
– Jag var 16 år och blev såklart smickrad när Frölunda frågade mig. Återigen hade jag folk omkring mig som sa ”Du ska passa dig noga” och ”Det är bättre att spela hockey i Division 2 än sitta på bänken i Frölunda och inte få spela alls”.
– I juni eller augusti hade Frölunda som en liten camp. Dom tog spelare från södra och västra Sverige som fick åka dit och testa. Jag kollade hur jag stod mig och märkte att jag kanske skulle ha chansen att få gå upp spela litegrann i A-laget, så jag tog helt enkelt chansen.

Pendlade du in från Kungsbacka till Scandinavium och Frölundaborg?
– Jag hade en kompis, Henrik Svartborn, som var några år äldre. Han spelade fotboll i ÖIS (Örgryte) och gick i samma skola ett tag. Antingen åkte vi buss in tillsammans varje dag eller så åkte vi med en annan kille som spelade i ÖIS och var brandman, Göran Ramstedt (Svensk mästare 1985).
– Sedan var det lite lustigt. Min mormor och morfar bodde i Åsa. Originalet där hette Lennart Johansson och var ”materialare” i Frölunda under ”100 år”. Han körde förbi Onsala där jag bodde då han åkte hem. Han skjutsade hem mig efter varje match och träning. En himla ”go gubbe” som hade varit bekant med min familj och släkt under alla år.

ÅKTE UR MED FRÖLUNDA: "KATASTROF"

Efter en snabb blick på laguppställningen i det Frölunda-lag Calle Johansson kom till förstod vi att konkurrensen var stenhård för honom som 16-åring. Namn som Christer Kellgren, Anders Broström, Göran Nilsson, Hasse Sjöö, Roger ”Bullen” Hägglund, Hasse Jönsson, Ove Karlsson, Roger Åhsberg, Peter Gustavsson, Thomas Kärrbrandt med flera var spelare med massor av rutin.

– Det var tufft, men jag tror att jag hade hjälp av att fått spela i KBA:s A-lag så pass tidigt. Jag hade ju spelat med seniorer under tre år då jag kom till Frölunda.
– Jag hade ingen respekt på isen för dom här killarna, men en oerhörd respekt i omklädningsrummet och runt om. Sedan var det här väldigt bra gubbar som tog hand om mig. Väldigt ödmjuka och riktigt goa killar som såg till att jag mådde bra. Det var ingen som försökte sätta dit mig på något sätt.

Inledningsvis spelade Calle Johansson i backpar med Göran Nilsson.

– Det fungerade jättebra. Också en bra kille som hade varit med under många år i Frölunda. Han var lugn och sansad.
– Sedan måste jag få nämna Roger Åhsberg. Han var den som tog hand om mig allra mest. Det var middagar hemma hos hans familj och han var väldigt noga med att jag skulle må bra. Sådant glömmer jag aldrig.
– Det hade varit lätt för dom här killarna att tycka ”här kommer en snorvalp, försvinn härifrån och sköt dig själv”, men dom här killarna var bra.  

Redan under första säsongen i Frölunda tvingades laget ner i dåvarande Division 1 efter en misslyckad säsong trots att många trodde innan säsongen att det kunde bli slutspel.

– Stämningen då var inte rolig. Det var min första säsong. Inför näst sista omgången i elitserien stod det mellan oss och Modo. Vi åkte upp till ”Ö-vik” och torskade den matchen (3– 1), vilket var katastrof.
– Vi hade oss själva att skylla. Nu ska inte jag inte snacka skit om någon eller laget, men vi trodde att vi var bättre än vad vi var. Frölunda var inte ödmjuka på den tiden som lag. Hur länge som helst in på säsongen pratade vi bara slutspel. ”Fan gubbar, vi håller på att åka ur, vi är värdelösa och måste skärpa till oss”.
– Jag tror inte det var någon som riktigt fattade allvaret under hela säsongen. Stora starka Frölunda skulle inte kunna åka ur. Tyvärr var det lite så.

LAGKAMRATEN OMKOM I TRAFIKOLYCKA

Efter en säsong i Division 1 med Västra Frölunda flyttade Calle Johansson norrut. Närmare bestämt till Björklöven dit bland annat hans lagkompis Roger ”Bullen” Hägglund hade återvänt.

– Klart att han var delaktig i den övergången Han sa ”Det går inte att vara kvar i den här stan” (skratt). Han var egen av sig, men jag älskade ”Bullen” och han var helt fantastiskt.
– ”Bullen” flyttade hem, men jag vet inte hur eller på vilket sätt han var delaktig, men det tog bara någon vecka efter att han att han åkte hem som Tommy Sandlin ringde från Björklöven. Sedan var Uffe Dahlén och jag väldigt bra kompisar. Även Pär Edlund, som nu är fys-tränare i Frölunda, är en bra kompis till mig. Vi spelade i junior och pojklandslaget ihop och var väldigt tajta.
– Vi sa vid något tillfälle att får vi chansen att gå till samma gäng någon gång så ska vi göra det. ”Perra” gick säsongen innan. Efter det ringde Björklöven både till mig och Dahlén.

Roger ”Bullen” Hägglund omkom i en trafikolycka 1992, en dag som Calle Johansson alltid kommer att minnas.

– Det var fruktansvärt… Calle Johansson tystnar en stund innan han fortsätter berätta om sin vän.
– ”Bullen” hade en image med långt hår och allt vad det nu var, men han var en enormt mjuk och ganska skör människa. Han var ordentlig, tränade…
– Många säger att det var en jävla fyllekörning och att så går det då man är ute och festar, men nej så var det inte. Visst var han också ute på krogen för att visa att han hade långt hår och var snygg inför tjejerna, men han var aldrig den som var full ute på krogen. Han kanske drack ett glas vin eller två, men han krökade aldrig.
– Han var en trevlig, bra och gemytlig människa rakt igenom. Sedan hade han såklart en image som var lite arrogant och tuff, så var det.  

När Calle Johansson kom upp till Umeå möttes han av idel landslagsmän, Tore Ökvist, Michael Hjälm, Lars-Gunnar Pettersson, Matti Pauna, Peter Andersson, Mikael Andersson, Lasse Karlsson, Göte Wälitalo, Peter Sundström, Hasse Edlund och så vidare.

– Jag hade lite tur då jag kom upp till det gänget. Några av backarna var lite äldre så Björklöven behövde få in lite nytt blod. ”Bullen”, Lasse Karlsson och Peter Andersson var unga. Sedan hade dom några som Rolf Berglund och ”Tobbe” Andersson som var lite, lite sådär. Det fanns en chans där också för mig att få vara med.
– Jag ”åkte verkligen med på tåget” då Matti Pauna, Micke Hjälm, Tore Öqvist och L-G Pettersson drog upp farten. Det var helt fantastiskt när jag tänker tillbaka på det. Det har också gjort att jag har ett stort hjärta kvar i Umeå fortfarande.

VANN HISTORISKT GULD

Inför säsongen 1986/87 bytte Björklöven tränare. Tommy Sandlin lämnade över stafettpinnen till Hans ”Virus” Lindberg. Säsongen slutade med succé och SM-guld för Umeålaget.

– Jag tänkte nog inte någon gång under säsongen att vi skulle vinna eftersom vi inte ens gick till slutspel säsongen innan trots att vi hade ett bra lag. Vi slutade bara femma (fyra lag gick till slutspel vid den här tiden).
– Jag tror att vi bara förlorade en hemmamatch den säsongen (86/87) Då började vi nog också fatta hur bra vi var. Under ett tillfälle under den säsongen hade vi åtta spelare med i landslaget samtidigt. Det är helt absurt men vi förstod då att det här kunde bli bra.
– Ett lag med bra människor, ödmjuka och aldrig någon som tog ut något i förskott. En stor del i det här hade ”Virus” Lindberg. Han var helt underbar som tränare och som människa.

Kan du utveckla det om Hans ”Virus” Lindberg?
– Det är ganska enkelt för mig att förklara varför jag gillade honom. När det var hockey var det hockey, men när vi klev av isen kunde det handla om vad som helst. Vi kunde prata om familjen, tjejer, krogen eller vad det nu var. Det var inte hockey hela tiden. Du kunde vara normal kring ”Virus” vilket gjorde att alla var avslappnade på ett bra sätt.
– Säsongen innan hade vi Tommy Sandlin. En jättebra människa på alla sätt, men där var det 100 procent hockey från det han klev upp på morgonen till det att han gick och lade sig. Så var det varje dag. Där var skillnaden

I finalen 1987 besegrade Björklöven Färjestad med 3-1 i matcher.

– Bästa minnet från firandet och finalen är då vi klev in på Universum, tror jag krogen hette där uppe. Den låg uppe vid Universitetet. När vi kom in i salen var det redan 2000 personer där inne. Det glömmer jag aldrig.
– Just det här med publiken som stöttat oss hela tiden och jag vet hur gärna dom ville ha det där guldet eftersom dom inte hade vunnit något innan. Det var stort att få se hur lyckliga hela staden blev över guldet.

Vad var nyckeln till att ni vann SM-guldet?
– Att våra bästa spelare, Tore Ökvist, Peter Andersson, L-G Pettersson, Matti Pauna, Lasse Karlsson och så vidare, var bäst och bara dominerade. Vi andra blev bättre tack vare dom.
– Tore Ökvist var inte bara teknisk. Han var elak också. En riktig gris på isen ibland, lite som Dale Hunter. När domaren tittade bort kunde han sticka någon i knävecket så han blev liggande. Jag älskade Tore för den grejen. Han gick aldrig och gömde sig utan tog också skit och åkte på många smällar.
– Jag beundrar verkligen honom som hockeyspelare. Om Tore spelat idag hade han tjänat tio miljoner dollar om året i NHL. En helt underbar människa.

DRAFTADES AV BUFFALO

Två somrar tidigare hade Calle Johansson draftats av Buffalo Sabers.

– Första grejen i Björklöven var att hela laget med fruar eller respektive skulle åka till Korfu. Draften var medan vi var där. (Ulf) Dahlén, vi satt mitt i natten på en uteservering. Han blev draftad i första rundan som sjunde spelare och blev så glad att han sprang upp på taket på uteserveringen. Det var ett perforerat jävla plasttak. Givetvis var han kanske lite bladig.
– Han trillade rätt igenom taket och blev sittande med benen på varsin sida av en regel. Det här var direkt efter New York hade ringt honom. Nu minns jag inte hur dom kom fram till honom på telefon, men det gick någon timme. Sedan ringde Björn Wagnsson, som var vår agent, och meddelade att Buffalo plockat upp mig som nummer 14.

Efter SM-guldet 1987 åkte Calle Johansson över till Buffalo för att försöka slå sig in i NHL.

– Jag tillsammans med min nuvarande fru var över den sommaren och skrev på. Då träffade jag ägarna, tränarna, materialarna och så vidare. Det var presskonferens och jag förstod inte varför. Nu efteråt har jag förstått att är det en ”förstarundare” så vill dom göra en grej av det.
– Det var ett fantastiskt fint väder, men jag minns att folk sa till mig ”Var inte så glad för det här för det kommer vara svinkallt i vinter då det drar igång”.  

Den tidigare KBA-67-backen tog en plats direkt i laget som 20-åring och europé, vilket var väldigt ovanligt vid den här tiden.

– Det var flyt där också. Buffalo var inne i ett generationsskifte och många avlagetas äldre spelare var på väg utför. Samtidigt hade Buffalo inte så mycket nytt att välja mellan så jag fick chansen. Jag hade jättetur som slapp farmarlaget.

Som coach inledningsvis hade Calle Johansson Sverige-bekantingen, Ted Sator.

– Ted är en bra människa. Han var gift med en svensk kvinna. Klart han då var trevlig mot mig på ett bra sätt. Om jag ska vara ärlig var han ingen höjdarcoach. Ted var då en hetsig människa, tog många konstiga beslut och älskade straffkommendering. Det funkar inte på vuxna människor allt för ofta.

TREJDADES TILL WASHINGTON: "FÖRBANNAD"

Under andra säsongen i Buffalo blir Calle Johansson något överraskande trejdad till den klubb han skulle spela för under 15 säsonger, Washington Capitals.

– Första säsongen i Buffalo gick det jättebra för mig. Då hade jag tränat med Björklöven på sommaren, åkte över, var i topptrim och hade flyt.
– Andra säsongen trodde jag att jag var väldigt duktig. Alla klappade mig på ryggen och sa hur bra jag var. Samtidigt var det inte roligt att träna sommarträning själv. Speciellt inte innan jag lärt sig det. Det blev inte heller så mycket av det den sommaren. ”Jag gör det imorgon istället”.
– Jag kom aldrig igång ordentligt och var otränad då jag kom till Buffalo andra året. Jag var så otränad att jag skäms över det än idag. Det var pinsamt och jag hängde inte med riktigt. På grund av att jag inte hängde med, i tredje matchen mot Philadelphia borta, fick jag en tackling. Philadelphia var som dom alltid varit, dom körde som svin. Rich Tocchet och Peter Zezel tacklade mig tillsammans nere i sarghörnet. Jag tog emot mig mot sargen och då gick ledbandet av i tummen. Jag blev borta i åtta veckor.

När Calle Johansson kom tillbaka i spel hade han tappat tajmingen.

– Jag hann inte ikapp och gjorde egentligen en ”sket-säsong”. Jag var riktigt dålig. Buffalo hade nog ledsnat. Sedan blev två av deras målvakter, Tom Barrasso och Darren Puppa, skadade. Washington hade för många målvakter samtidigt som Buffalo ville ha Clint Malarchuk.
– Jag kände Bengt-Åke (Gustafsson) lite från landslaget. Då vi hade spelat mot varandra käkade vi alltid middag ihop. Han hade frågat mig redan tidigare under säsongen ”Skulle du vilja spela i Washington?”. Då hade jag svarat att jag ville det.
– När jag sedan lade ihop ett och ett förstod jag att ”Bengan” hade haft ett finger med i spelet där. Dom älskade ”Bengan” i Washington och det var självklart för deras lagledning och ägarna att lyssna på honom.

Blev du glad över trejden eller hur var din första reaktion?
– Det var mixade känslor. Jag blev väldigt glad för att det var Washington. Däremot var jag förbannad över att blivit trejdad.

Varför?
– För mig var det ett nedköp. Jag hade inte varit tillräckligt bra. Nu är det kanske inte så man ska tänka, men så tänkte jag då i min negativa hjärna.
– När jag väl var där upptäckte jag att jag hade kommit till ett bättre ställe både lagmässigt och som stad.

Hur snabbt kom du in i livet vid sidan av och hur upplevde du Washington som hockeystad?
– Väldigt snabbt. Vi bodde ute i Maryland och inte inne i stan. Det är som kusten här, mycket båtliv, smågator som folk älskar att strosa på, många restauranger, barer… Det var inte svårt att komma in i det där och jag älskar den stan och omgivningarna kring Washington. Allt var och är helt suveränt där.
– Sedan var inte hockeyintresset så stort. Det var oftast fullt på matcherna, men det var inte mer än så. Folk på gatan kände inte igen oss hockeyspelare. Basketen och amerikanska fotbollen var största sporterna där på den tiden.

"BARNEN ÄLSKAR WASHINGTON"

Säsongen 1997/98 fick Calle Johansson vara med om höjdpunkten på sin NHL-karriär då hans Washington gick till Stanley Cup-final mot Detroit.

– Givetvis är det största höjdpunkten. Jag önskar att jag fått spela en Stanley Cup-final igen. Man ska ha gjort det två gånger för att veta hur man ska ta in alla intryck, känslor och fokusera på rätt sätt.
– Det var helt suveränt att få spela en final, men det var synd att vi fick möta ett så pass bra lag. Även om resultaten var hyfsat jämna var Detroit betydligt bättre än oss. Det är inget att sticka under stolen med.
– Jag tycker att vi gjorde det okej, vilket man kanske inte kan säga då vi förlorade, men med tanke på hur bra lag Detroit hade var det helt klart rättvist.

Vid sidan av finalerna, vad är ditt finaste hockeyminne från tiden i Washington?
– Jag vet inte om jag har något speciellt minne. Jag är väldigt tacksam att min fru, mina barn och jag fick vara kvar där hela tiden.
– Min fru skaffade vänner, inte bara inom hockeyn utan även runtomkring. Just det här att vi fick vara kvar och rota oss där tycker jag var det bästa.  

Betyder Washington som stad mycket för dig och din familj fortfarande?
– Ja, jag tycker det. Vi bodde trots allt i Washington under 15 år och två år till då jag var assisterande tränare där. Vi har kvar massor med vänner kvar där och som vi håller kontakten med.
– Barnen älskar Washington. Det första dom gör varje morgon är att kolla hur det gått för Washington Capitals. Dom är nästan mer hockeyintresserade än vad jag själv är. Nu är det tre tjejer som alla är lika hockeytokiga.

Allt har inte alltid varit positivt för Calle Johansson under tiden i Washington.

– Tuffaste biten var nog då jag slog sönder axeln i november 2001. Jag missade resten av den säsongen och spelade bara elva matcher. Alla muskelfästen gick av i höger axel. Sedan kom det en tränare, Bruce Cassidy, en bra kille men det var hans första jobb som NHL-coach.
– Jag tycker inte illa om honom, men där blev det lite uppförsbacke eftersom han kände på något sätt ”Calle är äldst i laget, han ska inte få göra som han vill eller bestämma”. Han skulle trycka dit mig hela tiden. Dessutom var han bara två år äldre än jag.
– Det var dessutom OS den säsongen, men där gick det inte så bra mot Vitryssland så det gjorde inte så mycket att jag till slut missade den turneringen.

TREJDADES SOM SCOUT – FÖR ATT SPELA

Säsongen 2003/04 inleder Calle Johansson som scout för Washington, men avslutar den som spelare i Toronto.  

– (Skratt) När jag skrev på sista kontraktet med Washington, som var på tre år, då bestämde vi att jag skulle spelaa klart dom åren. Min fru ville flytta hem, vilket jag också ville. ”Om vi inte flyttar hem nu får vi inte med oss barnen hem utan då blir det ”high school” och hela baletten”.
– Vi testade att åka hem. Washington ville att jag skulle fortsätta, men titta på laget vi hade då. Hela laget vi hade haft splittrades så vi hade inget bra lag kvar. Det var katastrofdåligt under några år. När jag var 36 år ville inte jag harva och hålla på att bygga upp ett nytt lag.
– Jag tänkte att jag hellre lämnade över stafettpinnen åt några yngre killar. Vi mådde bra och jag fick scouta. George McPhee, Washingtons General Manager, ringer då. ”Om du inte vill spela för oss så ska du spela för Toronto eftersom dom betalar bra så in i h-vete”. ”Jag har lagt av” ”Du måste i alla fall lyssna på dom” ”Okej, ge Toronto mitt nummer”.

Mycket riktigt så ringde Toronto till Calle Johansson.

– Jag hade ingen agent då utan hade sagt upp alla sådana avtal. Det här var i oktober. Då ringer dom och frågar om jag är intresserad. ”Ja, jag är intresserad” ”Bra, då hör vi av oss”.
– Då tänkte jag i mitt stilla sinne att dom skulle ringa om någon dag eller två. Tiden gick. Det blev november, december och jul. Klart att jag då tänkte att dom inte skulle ringa alls. Det var kört. Under den här tiden åkte jag skridskor med polarna jag hade spelat med förr i världen. Ett väldigt mycket korpgäng som spelade en gång i veckan.
– Vasaloppssöndagen (första söndagen i mars) ringer dom från Toronto. ”Kan du komma nu?”. Jag sa ”Är du go eller…det är ju mars nu och vi pratade i oktober”. Jag skulle få jättebra betalt för den tiden som var kvar av säsongen. ”Ge mig 14 dagar så kommer jag” ”Du kommer imorgon”.
– Det här var alltså på söndagen och måndagen åkte jag över. ”Jag har tränat knappt en gång i veckan på is och sedan bara scoutat och flängt runt”. Då visade sig att dom hade trejdat mig, alltså en scout, till Toronto från Washington för en tredjerundare. Annars hade jag aldrig fått spela. Jag åkte över på måndagen, gjorde läkarundersökningen och spelade tolv matcher.

Lockoutsäsongen 1994/95 gjorde Calle Johansson ett kort inhopp i Kloten. Där blev det totalt fem matcher.

– Anders Eldebrink och Micke Johansson spelade i Kloten vid den tiden. Jag och Micke var väldigt bra kompisar från pojk- och juniorlandslag. Vi har alltid haft en bra kontakt.
– Lagen fick bara ha två utlänningar. Eldebrink blev skadad. Då ringde dom mig och frågade om jag var sugen och spela där. Det skulle vara under en månad. För mig var det jättebra eftersom jag slapp att hålla igång själv då det var lockout.
– Visst hade det varit kul att åkt till Sverige, men jag tyckte det var lika kul att få åka till Schweiz. Jag tog med fru och barn dit och vi hade det jättebra.

VANN GULD I VM-DEBUTEN

Calle Johansson spelade totalt 38 A-landskamper, men framförallt hann 53-åringen från Onsala med att vinna två VM-guld.

– Hade det inte varit Conny (Evensson) som ringt 1991 hade jag aldrig åkt till VM. Det ska jag vara riktigt ärlig och säga. Jag är en av få som har varit ärlig och sagt att när man spelat en hel säsong i NHL så har man varit väldigt trött, seg och alltid lite småskadad. Du är inte fräsch i kroppen efter en lång säsong.
– När landslaget ringde krävdes det något extra för att jag skulle ställa upp. För mig var det här extra Conny. Jag har alltid gillat Conny och jag hade honom redan i juniorlandslaget. Dom två svenska tränare jag tycker ha utmärkt sig bäst är han och ”Virus” (Lindberg). Det finns säker många ytterligare som jag haft och som är bra, men Conny och ”Virus” var världsklass.

Conny Evensson. 

Det blev bara en fyra matcher lång guldresa för dig i Åbo, hur upplevde du den?
– Jag kom dit till sista grundspelsmatchen innan slutspelet. Det var öken och knappt att vi gick vidare. I första slutspelsmatchen mötte vi Kanada. Vi låg under med 2–0, men fick 3–3. Där någonstans vände allt. Mats Sundin blev bara bättre och bättre, ”Lidas” (Nicklas Lidström) var bra och så vidare.
– Det var sista gången det gamla gänget spelade ihop, (Thomas) Rundqvist, ”Bengan” (Bengt-Åke) Gustafsson och gänget. Till och med Kjelle Samuelsson var med. I näst sista matchen slog vi sedan USA (8–4).
– Dom andra lagen kanske tyckte vi var värdelösa och tog nog inte oss på allvar med tanke på resultaten i början av turneringen.

Det finns också både positiva och negativa saker från finalen mot Sovjet som Calle Johansson kommer ihåg extra väl.
– Det bästa är såklart ”Sudden” (Mats Sundin) 2–1 mål. Sedan är det när ”Garpen” (Johan Garpenlöv) blir nedhuggen på blålinjen precis vid slutsignalen. Det är dom två grejerna som etsat sig fast mest hos mig från den matchen. 

"HAN VAR SOM EN KAMIKAZEPILOT"

Redan året efter fick Calle Johansson vara med om att vinna sitt andra VM-guld. Då gick turneringen i Prag.

– Vid VM 1991 hade vi ett namnkunnigt lag med spelare som alla visste vilka dom var. 1992 var det väldigt många VM-debutanter med. Det var många spelare med som inga visste vilka det var.
– Det var ingen som trodde på oss. Curre (Lundmark) var med där också, en skön kille som fick ihop laget och vi hade en bra stämning. Det här var ”Foppas” (Peter Forsberg) första turnering. Oftast är det så att när han är med blir det bra.
– Under turneringen hade det varit en helt svart sida i Expressen ”Nattsvart Sverige” eller var det stod. Det var så jäkla negativt.

Tog ni spelare del av den här kritiken under turneringen?
– Nej, det gjorde vi inte. Jag hade återigen lite tur att komma in på sluttampen då det började bli bra igen, skrattar Calle Johansson och fortsätter:
– Vi hade flyt och bra gubbar som exempelvis (Arto) ”Ärtan” Blomsten. Kanske inte världens, världens bästa hockeyspelare, men vad viktig han var för det här laget. Han fick alla att må bra och var väldigt duktigt på dom där bitarna.
– Sedan hade vi ”Foppa” 18-år. Han var som en Kamikazepilot och körde igen allt och alla. När han inte körde igenom allt snurrade han runt om dom. Det var helt sjukt att se honom. Jag hade bara hört talas om Peter då, men inte sett honom spela. Jag tänkte innan jag kom dit ”Kan han vara så bra som alla säger?”. Det kunde han och jag var väldigt imponerad av honom.

I kvartsfinalen mötte Sverige Ryssland och vann med 2–0 efter storspel av Tommy Söderström i målet. Många av spelarna i laget har vittnat om att efter den matchen var känslan att inget lag kunde slå Tre Kronor.

– Det är sant. Allt vände där. Sedan fick vi Schweiz i semin, så vi hade lite flyt med lottningen också. Schweiz var inte lika bra vid den här tiden som dom är idag. Dom hade ett par gubbar som var vassa och bra på skridskorna. Nu är dom mera ett lag än vad dom var då.
– För att vinna måste alla vara bra och spela på topp. Så var det verkligen i slutet av turneringen. (Fredrik) Stillman var grym på backen. Patrik Carnbäck… Alla var på topp. Tommy var så in i h-vete bra i målet. Du vinner ingenting utan en bra målvakt. Nu gick det hela vägen och vi slog Finland i finalen med 5–2.

FLOPPADE I OS: "VI SPELADE HELT FEL"

En av dom lite tristare framträdandena i Tre Kronor var vid OS 1998 i Nagano. Förväntningarna var höga på det svenska laget, men redan i kvartsfinalen åkte Tre Kronor ut mot Finland.

– Det var ingen höjdarturnering. Vi hade för stor respekt för finnarna. Finland hade (Saku) Koivu, (Teemu) Selänne, Jere Lehtinen, Ville Peltonen och så vidare. Då skulle vi av någon anledning, vilket jag än idag inte fattar, spela efter deras piano. ”Nu ska vi göra så för att dom gör så”.
– Skit i det. Vi hade bättre lag än vad Finland hade, ett otroligt bra lag på pappret. ”Lidas”, ”Foppa” och ”Sudden” var nästan i deras ”prime”, säger Calle Johansson och det hörs på röstläget att han fortfarande är rejält irriterad.
– Vi spelade helt fel som lag. Om jag fått spela om den matchen hade jag bara gasat och inte försökt styra ut deras jävla spelare. Vi skulle tagit tag i taktpinnen och kört över dom.

Två av Calle Johanssons mer positiva upplevelser i Tre Kronor var Canada Cup 1991 och World Cup 1996.
– Vid Canada Cup 1991 fick jag spela med två spelare som jag beundrar och som verkligen visade sin klass då. Det var lite som ett tronskifte. Dels hade vi Börje Salming som var på väg utför på grund av sin ålder (40 år). Sedan hade vi Nicklas Lidström (21 år) som blommade ut och var otroligt duktig i den turneringen.
– Han hade inte riktigt slagit igenom då. Här möttes dom båda på vägen. Ett avsked och ett välkomnande. Lite åt det hållet kändes det som. Det var häftigt att få spela med båda två samtidigt.

World Cup 1996?
– (Johan) Garpenlövs handledare rätt i ribban i andra övertidsperioden mot Kanada i semifinalen. I anfallet efter går (Theo) Fleury upp och gör mål. Det var helt sjukt.
– Vi spelade i Philadelphia och vi var otroligt nära att slå ut Kanada i semifinal, men istället fick dom spela final. Det där ribbskottet grämer mig fortfarande.

HOPPADE PÅ TRÄNARJOBBET

Efter karriären som spelare fick Calle Johansson chansen att bli assisterande coach till Adam Oates i Washington, något som kom som en överraskning.

– Jag blev förvånad när han ringde. Oates och jag spelade tillsammans sex säsonger. Vi var bra polare, men vi umgicks aldrig utanför banan. Han var singel, hade inte barn och hängde inte direkt med oss som hade barn.
– Sedan har jag alltid beundrat honom och tyckt att det är en av världens bästa hockeyspelare genom alla tider. Han är otroligt skicklig på allt. Tyvärr är det inte många i Sverige som känner till honom.
– När han ringde och frågade mig var jag tvungen att fråga ”Är det verkligen du, vi har inte pratat med varandra sedan vi slutade spela” ”Jag vill att du blir min assisterande eftersom jag vet att du tänker hockey på samma sätt som jag”.
– Ska jag var ärlig var det jättesmickrande att få höra det från honom eftersom det var en spelare jag beundrat under så många år. Det var inte svårt att tacka ja. Vi hade varit hemma ett tag och min fru var sugen på att flytta tillbaka. Vår äldsta dotter hade redan flyttat tillbaka och jobbade för organisationen som ägde hockeylaget, basketlaget och arenan i Washington. En av våra andra döttrar följde med medan den tredje ville vara kvar eftersom det var hennes sista år på gymnasiet här i Sverige. Hon flyttade över året efter.

Hur fungerade det att coacha med din gamla lagkamrat?
– Hur bra som helst. Adam är perfektionist och kontrollfreak, men allt vad det gällde backarna släppte han till mig. Varje gång han skulle säga något till backarna frågade han mig, vilket också var förvånade ”kan jag säga det här”. Han visade mig en otrolig respekt och vi håller kontakt ännu.

Idag bor Calle Johansson åter i Onsala utanför Kungsbacka.

– Jag är nöjd med mitt liv och bor med min hustru (Karin) som jag haft innan NHL. Det måste vara världens bästa kvinna eftersom hon står ut med mig. Sedan har jag tre (Rebecca, Susanna och Madeleine) döttrar. Två bor i Stockholm och en i Falun. ”Sanna” har träffat kärleken i Dalarna och bor där. Döttrarna får bo vart dom vill bara dom mår bra.
– Annars är jag väldigt mycket uppe i Sälen under vintern eftersom jag gillar att åka längd, skoter och utför. Vi har en liten stuga där uppe och jag gillar vinter och snö, avslutar Calle Johansson.