“Tacklingen jag fick av Sanny har jag fortfarande sviter av”

Många tuffa försvarsspelare har snurrat igenom elitserien under åren. Går vi lite längre tillbaka i tiden minns vi alla nog Lasse Björn, Anders Broström, Stig Salming, Mats Thelin med flera. En spelare som stött på många tuffa och även fult spelande backar är Emil Kåberg. 

Han fostrades i Kumla, men spelade senare även i Bofors, Färjestad och Örebro. Han vann tre SM-guld med Färjestad och spelade totalt 398 matcher i elitserien. Han nötte dessutom filt på utvisningsbänken 856 minuter.

Idag är han uppskattad materialförvaltare hos Örebro.

– Tuffaste backar jag mött? Dom första jag tänker på är Andreas Pihl och (Ivan) Majeský i Linköping, berättar Emil Kåberg för hockeysverige.se efter att han tillbringat ett träningspass på gymmet.

Kåberg fortsätter:

– Pihl var stor och tung som fasiken, men även tuff och lite småful. Om vi går tillbaka några år, när jag kom upp i elitserien, då fick man kroka in klubban under armen och lyfta mig ut i hörnet. Fastnade jag på någon av dem var det bara att följa med. Då åkte jag bara rätt ut i hörnet och sedan smällde det i sargen.
– Samma sak var det med Majeský. Dom var så jäkla stora och vägde säkert 105, 110 kilo. Det var 15 kilo mer än vad en annan vägde.

Emil Kåberg.Foto: Joel Marklund/Bildbyrån

"EN TUFFING - MEN OCKSÅ OBERÄKNELIG"

En annan av dom tuffaste motståndarna framför mål Emil Kåberg mött träffade han på under sin tid i Kumla.

– Tänker jag tillbaka på hela karriären när jag kom upp till A-laget i Kumla då jag var 18, 19 år och mötte Örebro. Där spelade Robert Ljunggren (tidigare: Carlsson). Han var stor, otäck och lite oberäknelig då.
– Det finns dom som bara är stora, tuffa och som man vet vad man får av hela tiden. Sedan var det en kille som heter Magnus Österby. Han var tuff och stenhård, men helt plötsligt kunde det bli livsfarligt. Sådana spelare måste man ha ett extra vakande öga på. Lance Ward var också en sådan spelare, en tuffing men också oberäknelig.
– Jag kan tycka det är bra, inte att möta dom, men det blev, även om jag inte var speciellt rädd av mig, att ”nu är dom inne”. Fick jag ett pass i mittzonen och inte visste riktigt vad jag hade framför mig då fick jag kanske släppa pucken ibland. Visste jag att det inte var några sådana spelare inne kunde jag ta emot pucken och inte förlora något. Om jag då gav fan i pucken då det var tveksamma lägen kan jag tänka mig att killar som inte tålde smällar på samma sätt gärna vek undan.

Jonas Frögren är en spelare som Emil Kåberg upplevde som tuff att möta, men inte på samma sätt som han redan nämnt.

– Frögren mötte jag då han var i Bofors och jag i Kumla. Av honom visste jag vad jag skulle få, men han var inte ful. Han var duktig att tacklas och tung i kroppen så han var farlig att möta ändå. Han gjorde aldrig, kan jag tycka, något utstuderat elakt.

MINNS DUSTERNA MED MÅLVAKTERNA

Det har även funnits några målvakter genom åren som Emil Kåberg inte dragit helt jämt med under matcherna.

– (Fredrik) Norrena var på mig lite, men om jag går tillbaka lite så spelade jag i Kumla med Peter Sundh. Han spelade senare i Arboga. En stor norrlänning. Han tacklade mig en gång ordentligt då han var utanför målet en sväng. Där fick jag skylla mig själv.
– När vi mötte Arboga var det derbyn och alltid ganska tufft. Vi hade förlorat matchen. Sedan var han ute bakom målet för att skicka ut pucken. Då tänkte jag ”va fan…” och sedan körde jag över honom. Jag hamnade under honom och han flög på mig. Då kom det andra spelare och fick tag på honom så jag klarade mig bra ändå.

En som Emil Kåberg fått det onda ögat av är en av Sveriges genom tiderna bästa målvakt, Tommy Salo.

– Jag klarade mig rätt bra från honom. Han hade mer ett ont öga till (Per) Ledin då vi spelade ihop. Lockoutsäsongen då han spelade i Modo, under kvartsfinalserien fick jag Salo på mig. Han kom efter slutsignalen och ville sopa på mig.
– Jag tror att jag hade knuffat till honom på sidan då han var lite utanför målet och var på någon annan. Han har ju temperament.

Tommy Salo under lockoutsäsongen i Modo.Foto: Robin Nordlund/Bildbyrån

BET SÖNDER TÄNDERNA

Men det finns flera som Emil Kåberg haft lite extra koll på under åren.

– (Ole-Kristian) Tollefsen hade jag koll på när han var inne, vilket var ett måste. Även Sanny Lindström. Jag åkte på en rejäl smäll av Sanny en gång, men jag gav också honom en riktig tryckare vid ett tillfälle så han fick vingla av planen.
– Tacklingen jag fick av Sanny har jag fortfarande sviter av då jag var tvungen att gå till tandläkaren för någon månad sedan då gamla lagningar hade släppt.
– Han satt i utvisningsbåset. Jag visste att vi var fem mot fyra, men han kom ur båset när jag fick pucken. Då hörde jag hur folk skrek. Jag hann precis spänna emot så vi studsade åt varsitt håll, men jag hade inget tandskydd i samtidigt som jag bet ihop utav helvete. Efteråt kändes det i munnen som jag hade tuggat på sand eftersom det blivit småflisor runt kanterna på några av mina tänder.
– Sanny var också en spelare som var tuff. Jag visste att jag inte kunde slappna av då han var inne utan jag var tvungen att alltid titta upp med blicken. Fastnade pucken mellan benen i mittzonen då måste man vara upp och skydda sig med armar och klubba eller så fick man skita i pucken. Annars kunde det bli svart.

SE KÅBERGS TACKLING PÅ LINDSTRÖM HÄR:

Emil Kåberg upplever också att det fysiska spelet har förändrats sedan han själv var aktiv.

– Idag fattar inte vissa spelare det här. Man får idag egentligen inte tackla om man inte ser att den andra har koll, men det går så fort att man inte har någon chans om den andra tittar ner.
– Förr, när dom tuffa backarna var inne och såg att man tittade ner då slickade dom sig bara om munnen. Då var det bara upp med klubban för att skydda sig. Visst kunde man få utvisning, men bättre det än att själv ligga där i mittzonen med hjärnskakning.
– Det är sådana grejer man ofta kommer ihåg även om det inte tillhör själva spelet. Det handlar lite mer om det mentala spelet. Jag tyckte det var kul och trivdes med det, avslutar en av svensk hockeys mest utvisade spelare.