KALMÉUS: En hyllning till tystnaden

I en tid av saknad bloggar Kajsa Kalméus om saknaden av tystnaden. Ögonblicket av förväntan som förtrollar sporten och gör ishockey till en sådan kraftfull idrott.

Sorlet i publiken växer. Pucken vaggas fram av det omsorgsfullt tejpade klubbladet. På arenans läktare tänds ett hopp för vissa, för andra väcks en omedelbar oro. Isen är lite uppåkt, men det svarta gummit flyter ändå följsamt mot den kalla ytan. Från egen zon dansar pucken tillsammans med spelaren över mittlinjen och in i hetluften på motståndarens sida. Publikens röster blir starkare, enstaka desperata vrål sticker ut ur ljudtäcket. En back gör ett försök att bryta puckens bana, men klubban som vårdat den över isen håller fast vid sin danspartner och lurar sig fri från hot. På läktaren hörs ett sus, volymen är hög nu. Så där hög så att det gnisslar i trumhinnan. Den är så där intensiv att man inte vet hur länge man klarar av den. Hjärtslagen känns snabbare. Hårdare. Spelaren har hittat sin position och på ett ögonblick lyfts klubban, redo att skjuta. 

Nu händer något. En tystnad. Allt sus, alla manande rop, alla ramsor – allt pausas. Ett kollektivt djupt andetag tas och som för att kompensera för att ljudet upphör slutar de tusentals ögonen att blinka. I millisekunderna mellan en höjd klubba och ett potentiellt mål är arenan som mest stilla. I det mest intensiva av ögonblick är tystnaden som störst. 

Det här är min hyllning till den där tystnaden.

Ni vet vilken jag menar va? Jag minns den med hela min kropp. Det är en tystnad som inte finns i någon annan värld. Det är en tystnad som döljer tusen decibel i bröstkorgen och som får alla andra tystnader att verka bleka och oviktiga. I den tystnaden ryms oceaner av förhoppningar, rädslor och drömmar. Det spelar ingen roll om du längtar efter ett mål som reducerar, kvitterar, ger dig ledning, utökar en ledning, vinner en match, vinner en buckla – eller om du hoppas på en räddning, en miss, en tabbe eller ett mirakel. Den där tystnaden rymmer alla känslor, tajt ihoppackade till en köttslig hammare som pepprar slag mot ditt hjärta.

I den där tystnaden finns ingen tid, inget rum, ingen temperatur eller färg. Där finns ingen rörelse. Där finns inga måsten, inga distraktioner och inget ”sedan”. Där finns ingen luft, inget ljus. Den där tystnaden är här, nu och detta. Den är ingenting. Den är allt.

Någonstans i det där vakuumet, när pucken till slut nått en plockhandske, en stolpe eller ett nät bryts tystnadens förtrollning. På ett hjärtslag får ögon, hjärna och lungor svar på alla frågor som tystnaden byggt upp. Och oavsett om svaren bringar glädje eller besvikelse lättar trycket i bröstkorgen och känseln kommer tillbaka till ditt sinne. Vissa exploderar i lättnad medan andra vrålar ut sin förtvivlan. Hand i hand delar smärta och njutning samma scen runtom i arenan.

Som jag saknar den. Tystnaden. 

Precis som med så mycket annat i vår verklighet idag blir minsta lilla minne, minsta specifik detalj, till stora, infekterade sår i själen när man inser hur mycket man saknar dem.

Ja, det är sannolikt så att min hjärna håller på att bli till en mosig puré, och att bloggar om tystnader känns mycket mer rimliga i mitt huvud idag än de gjorde för två månader sedan. Men sak vet jag i alla fall. När allt det här är över ska vi ses på susande läktare igen. Då ska den där tystnaden få sluka mig som bara den kan, för att sedan släppa lös mig i en virvelvind av här, nu och en känsla av allt.