“Om du inte skärper till dig så får du inte spela!”

När jag slutade att spela ishockey för sex år sedan var jag längst ner på botten i mitt psykiska mående. Jag var deprimerad, hade mycket ångest och ville inte vara med längre. Jag slängde nästan hela min utrustning för att jag ville bort. Bort från hockeyn, bort från allt. Ishockeyn som var min stora passion var inte roligt längre. 

Livet över huvud taget var skit, rent ut sagt. 

Jag spelade på Vegasmaskiner och drack alkohol för att för stunden må bra. Det var som en frizon för min hjärna, att slippa känna all den ångest jag kände. Dagen efter blev det såklart mycket värre. Det var inte särskilt hjälpsamt med andra ord. Men vad gör man när man mår så dåligt att man inte vet var man ska ta vägen?

Jag började må psykisk dåligt redan som 14-åring. Mestadels var jag arg och frustrerad. Missade jag en passning på en träning slog jag klubban i isen eller sargen, det var mitt sätt att hantera mina känslor och min ångest på. Känslor som jag då inte förstod. Känslor som nog var ett rop på hjälp. Det var ändå ishockeyn som gjorde att jag orkade kämpa emot mitt dåliga mående för det var ju det absolut roligaste jag visste, att få spela ishockey. 

Men det var aldrig riktig någon som förstod mig. 

Jag har alltid känt mig annorlunda, känt att jag inte passat in. Men framför allt har jag känt mig ensam. Jag kände mig oförstådd och missuppfattad hela tiden. Jag vet inte hur många gånger som jag har blivit kallad till möten och suttit med tränare/ledare där de har sagt till mig att “om du inte skärper dig så kommer du inte att få spela” eller “du förstår väl att du inte kan bete dig hur som helst”. 

Hur skulle jag förstå när jag inte ens förstod mig själv, mina känslor och mitt mående? 

Det var inte okej att bli arg och visa känslor. Då kan man ändå tycka att ishockey är en sport med mycket känslor och att det borde vara okej att få visa sina känslor. Jag fick inte det, inte i den miljö jag befann mig i, det var inte acceptabelt. Är man arg eller frustrerad så handlar det oftast om att man är ledsen. Jag var ledsen och det enda jag ville var att få må bra. Det var aldrig någon som förstod sig på mig – och jag förstod mig inte på någon heller för den delen. I stället för att sträcka ut en hand och fråga hur jag mådde så blev det tvärtom. Jag låg ju redan ner och då tyckte vissa att de hade rätten att sparka lite till på mig.

I dag vet jag att det handlar om brist på ledarskap.

Jag vet också att alla är vi bara människor och jag klandrar inte någon för det som har skett. Men jag kan ärligt säga att under hela min elitkarriär som varade i tio år var det inte en enda ledare som någonsin frågade mig hur jag mådde. Och då har jag haft väldigt många tränare/ledare under åren. Det skrämmer mig i dag och det som jag tror är en bakomliggande faktor är okunskap.

Man vet helt enkelt inte hur man ska hantera en person som mår psykiskt dåligt. Jag vill poängtera att psykisk ohälsa kan yttra sig på olika vis. Så i stället för att ta för givet varför en person beter sig på ett visst sätt, ta reda på fakta, våga fråga hur personen mår, döm inte och kom ihåg att det finns alltid en anledning varför människor beter sig på ett visst sätt.

Vad kan man göra då? 

För det första måste vi plocka bort tabun kring psykisk ohälsa, du är inte svag, hjälplös eller dum för att du mår dålig. Du är en fighter. 

Jag anser att det ska vara ett krav för ledare, inom framför allt elitidrott, att ha någon form av utbildning inom psykisk ohälsa. Inte minst eftersom det är så pass vanligt förekommande i dag. Ledare behöver verktyg för att kunna hjälpa. Till att börja med kan man som schysst medmänniska sträcka ut en hand, fråga hur personen mår och tala om att du finns där. Det kan vara till stor hjälp. 

Dock vill jag poängtera att bara för att en person lider av psykisk ohälsa ska personen inte särbehandlas. Även om du lider av psykisk ohälsa kan du gå till träningen och det kan ställas krav på dig. Där spelar ledarna en stor roll. Det är otroligt viktigt att varje individ (i detta fall i ett lag) får ta plats och synas. Alla människor är vi olika, födda med olika sårbarheter och behöver därför behandlas individuellt även inom en lagidrott. Bra ledare ser sånt. Bra ledare ser dig och att vet att du är viktig. Alla människor vill känna tillhörighet till något slags sammanhang. För att ett helt lag ska prestera tillsammans krävs det att varje individ i laget mår bra. Då menar jag både fysiskt och psykiskt.

Att spela ishockey på elitnivå och samtidigt vara sjuk i psykisk ohälsa har inte varit en dans på rosor och till slut orkade jag inte kämpa emot längre. Som 25-åring avslutade jag karriären och sökte professionell hjälp. Med facit i hand kan jag säga att det var det bästa jag någonsin har gjort. 

Med att sluta med hockey borde inte ha behövt vara lösningen.

Jag önskar att det hade funnits ett annat stöd inom idrotten. Jag önskar att jag inte hade behövt gå runt i tio års tid och se på mig själv som ett olösligt problem, att jag inte dög, att jag var totalt värdelös och att jag alltid skulle behöva må dåligt. Jag kände så otroligt mycket skam. Tur att jag idag vet att det finns professionell hjälp att få och att livet är värt att leva. Jag har lärt känna mig själv, mina känslor, att jag duger som jag är och jag har framför allt accepterat att det är okej att må dåligt ibland. Jag vet att jag är stark men ändå skör. Och jag vet att jag inte är ensam.

I dag kan jag ärligt talat säga att jag mår bra – bättre än någonsin. Jag har insett att prestation inte är allt utan att det finns andra saker i livet än ishockey (även fast jag fortfarande kollar mycket hockey). 

Så till dig där ute som mår dåligt, sluta ALDRIG kämpa för att det blir bättre. Jag lovar!

Sophie Westlund är en 31-årig före detta hockeyspelare i tidigare Riksserien (SDHL). Hon härstammar från Gävle och inledde sitt hockeyspelande i Strömsbro. Under karriären representerade hon bland annat Leksand, Linköping, Ormsta/SDE och Brynäs. Hon gjorde även matcher i Damkronorna inför OS i Vancouver 2010.