Här spelar 450 kvinnor hockey – som rekreation

HUDDINGE (HOCKEYSVERIGE.SE)

Vad finns inom den svenska damhockeyn bortsett från SDHL och de underliggande serierna?

En hel del visar det sig. 

Bara i Stockholm finns det en rekreationsserie där över 400 tjejer finns registrerade. Ett av lagen som huserar där är Huddinge Hurricanes. Där spelar bland andra tv-profilen Apollonia Mälarberg, Cissi Wilén och inte minst tidigare AIK-forwarden Helene Martinsen.

Men varför spela i en rekreationsserie när det vanliga seriesystemet existerar? Och vad är det som lockar med att gå ner till Huddinges B-hall en torsdagskväll 21.00 för att träna hockey? 

Hockeysverige.se satte sig ner med de tre ovan nämnda för att få deras bild av varför de valt hockeyn även på ”gamla dagar”. 

– Det är rekreation. Vi kör både i ettan och tvåan, berättar Cissi Wilén då vi slagit oss ner i ”VIP-rummet” i Björkängshallen.


Mälarberg:
– Division 1 innebär att det är lite hårdare och tuffare. Det är spelare som har lirat, men när vi inte har fullt med folk där får andra fylla på. Det finns också vissa lag som inte tar in spelare som är helt nya.
– Alla som är 18 år och uppåt får lira där så det är en salig blandning. Cissi är 25, men sedan är vi upp till 55 år och vi har superroligt. Det är runt 450 spelare i Rekreationsserien, alltså som är med i de två olika divisionerna i Stockholm. Dessutom finns det två lag som inte är registrerade för matcher. Då ska vi komma ihåg att totalt i hela SDHL är det runt 250 spelare.


– Nivån på hockeyn är mycket bättre än jag trodde att den skulle vara innan jag kom hit, berättar den tidigare VM-spelaren Helene Martinsen och fortsätter:

– Jag hade förväntat mig ett gäng tanter som aldrig hade spelat hockey. Det finns också, vilket är charmen i det hela, men det finns också tjejer som har spelat en hel del. En salig blandning, som ”Appe” säger.
– I division 1 ställer vi upp med ett lite bättre lag, men vi har även med spelare som inte spelat så mycket tidigare.

Hur skulle ert bästa lag stå sig i division 1 här i Stockholm?

– Vi skulle vinna en hel del matcher. Bland annat spelar vi mot Haninge och då är det extremt jämt. Nästan alla som är med där har spelat hockey och är nästan som ett division 1-lag.
– Sedan har de givetvis inte med sina bästa spelare, men jag tror definitivt vi skulle göra bra ifrån oss om vi spelade i ettan. 

Men Heléne, kan du hålla dig lugn på isen med tanke på att det inte var länge sedan du slutade?
– (Skratt) Ja, det tycker jag. Jag har släppt sargen nu, men Ronnie du vet att jag alltid vill vinna.

37 AKTIVA SPELARE

Huddinges lag startades i december 2014 och har inte mindre än 37 spelare igång fördelade på division 1- och 2-laget. 

– Vi brukar vara 15 spelare i division 2-laget. Likadant är det i ettan, berättar Apollonia Mälarberg och fortsätter:
– I ettan har vi haft uppställningar, special teams, coacher och så vidare. Inte i alla matcher, men i vissa. Det är väldigt roligt även om man inte är med på isen och jag är en sådan spelare. 

Jag brukar ha lite skotträning och då frågar tjejerna ”Helene, hur gör du?”. Då har jag stått och nött sedan jag var tio år. Att då försöka lära sig det då man är 45 är ganska svårt

Vilka bakgrunder har spelarna i laget?

Wilén:

– Från början var det bara mammor som fick en istid. Klubben skickade ut till alla lag i föreningen och frågade om det fanns några mammor som ville vara med.
– Utskicket gick ut den 21:a december 2014. Den 22:a stod det 17 morsor på isen som aldrig hade spelat hockey tidigare.


Martinsen:

– Tjejerna berättade för mig då jag kom ner till träningen att det började med att de fick hålla i sargen. De kunde inte ens åka grillor. Nu kan alla åka skridskor både framlänges, baklänges, vända… Hockey är faktiskt en ganska svår sport.

– Jag brukar ha lite skotträning och då frågar tjejerna ”Helene, hur gör du?”. Då har jag stått och nött sedan jag var tio år. Att då försöka lära sig det då man är 45 är ganska svårt. Sedan är vi ändå runt tio som har spelat hockey på en relativt hög nivå. 

Mälarberg:

– Det jag som inte spelat på deras nivå tycker är roligt är att jag blir så mycket bättre själv av att spela med de här. Det går inte att bli dålig om man spelar med Helene, Pia (Morelius), Erika (Stampes) och så vidare.
– Sedan har Helene en förkärlek att förklara, visa, peppa och det hjälper oss jättemycket. 

Varför är ni villiga att lägga ner den här tiden på att spela en form av veteranhockey?

– För det är roligt, svarar alla tre i munnen på varandra. 

Martinsen:

– Vi kommer hit 21.00 på en torsdag och är mellan 20 och 25 tjejer på varje träning. Det är ändå ganska häftigt. Jag klev på det här eftersom jag tycker det är kul att få hjälpa till. 

– I division 1, som ligger under SDHL, är det spelare som alltid har spelat hockey. Här är det sådana som exempelvis ”Appe”. Hon har aldrig spelat. Att då få se utvecklingen som hon och de här tjejerna har gjort. Att sedan få se glädjen i ögonen då jag fått passa fram till någon av tjejerna som får göra mål… Det är väldigt roligt, säger Martinsen med ett leende.

Mälarberg:

– Jag önskar bara att jag hade fått börja tidigare för då hade jag inte varit så dålig (skratt). Jag har tittat på så mycket hockey, men aldrig utövat det själv. Varje gång jag är på isen händer det något och jag lär mig konstant nya saker. 

Många tjejer slutar för att det är problem med arbetssituationen, man blir mamma, ekonomi och så vidare, men nu är ni ändå här och spelar…

Martinsen:

– Mycket beror det på att det är kravlöst. Kommer du så kommer du. Kan du inte komma så är det så.


Mälarberg:

– Det är också anledningen till att det är så många som är med, att du inte har närvarokrav på samma sätt som om vi skulle spela i division 1. Faktum är att vi ändå är ganska många på träningarna. 

Om ni nu skulle klara er bra i vanliga ettan med förutsättningarna ni har i dag, varför spelar ni inte där och blir lite av förebilder för yngre spelare i föreningen och runt om i Stockholm?

Mälarberg:

– Om vi ska vara i yttersta elitnivå och vara bäst krävs det mer. När kraven släpper och du faktiskt har en valmöjlighet blir det lite lättare. Då flyttas oket.
– När vi möter bästa lagen så vill ändå många av oss att bästa spelarna är med i de matcherna. Det där finns ändå hela tiden. 

Nu kommer jag såga det, men jag tycker att den serien är för dålig

Kraven ställer ni bara på er själva inom gruppen, om det skulle startas en division 2-serie med rekreationslagen då skulle ni väl ändå kunna ställa samma krav eller…?

Martinsen:

– SDHL är elit. Division 1... Nu kommer jag såga det, men jag tycker att den serien är för dålig. Det här har jag pratat om tidigare. Visst kan vi spela i division 1, men varför ska vi göra det?

För att ni ska vara förebilder och få mer fler unga tjejer till föreningen och på sikt i samma lag?

– Huddinge hade ett Division 1-lag. Nu lade klubben ner det, vilket var lite synd. Jag tänker lite som ”Appe”, att i division 1 kan man inte välja utan där är det hundra procent närvaro. 

Mälarberg:
– Tjejerna här i Huddinge som är 13-14 år är med oss när vi inte tränar för sent. Jag försöker också hänga med de tjejerna på deras träningar och hjälper till med det jag kan. Ibland behövs det lite glada själar och ”pepp”, vilket jag står ganska mycket för (skratt).

– Vårt krav att komma och gå som du vill… Alla är ändå här. Vi anstränger oss. Det är inte så att vi struntar i det eftersom kravet inte finns. Det handlar om att ha en vilja att vara här.

"POJKAR OCH FLICKOR MÅSTE FÅ SAMMA FÖRUTSÄTTNINGAR"

Kan man inte göra det i Division 1 eller en nybildad division 2-serie för att bredda seniorverksamheten, ni är trots allt närmare 500 aktiva spelare/tanter?

Martinsen:

– Jag tränar mycket, vilket även flera i laget gör, men vi har också många som inte gör det. Då håller man inte i division 1. 

Men kanske i en division 2-serie, trots allt är ni dubbelt så många jämfört med SDHL?

Mälarberg:

– Kanske något du får ta med Stockholms Ishockeyförbund. Sara Ridderlund, som var här i Huddinge tidigare, kommer att börja jobba där med att utveckla damhockeyn i Stockholm. Jag förstår tanken i alla fall. Även om bredden blir bättre i Stockholm på damsidan så finns det mycket att jobba på.


– Jag tror vi måste börja från grunden, alltså ändra gamla segment.
 Unga tjejerna som börjar spela nu, det är där allt måste börja. Det måste bli mer lika på ett annat sätt än vad det är i dag. Det går inte att ändra gamla segmenten och strukturen som är nu. Även om jag tycker att man borde kunna göra det så kommer det inte gå.
– Pojkar och flickor måste få samma förutsättningar. Det är där alltihop börjar. Här och nu måste vi börja ändra på det här. Sedan måste vi ta med oss att damhockeyn är en smal sport och fortfarande är under utveckling. 

Ni lite äldre damhockeyprofiler, vilket ansvar har ni för att vi ska kunna bryta det här mönstret, hjälper det att ni har ett veteranlag som spelar i en egen serie?

Mälarberg:

– Jag tycker att vi synliggör oss så mycket det bara går…


Wilén:

– Vi kliver även ner på tjejernas träningar och visar oss där, visar att man kan fortsätta spela och inte sluta behöver sluta tidigt.


Martinsen:

– Det du säger om förebilder är jätteviktigt. SDHL har sina, division 1 lika så, men vi här spelar vi på våra egna villkor och det är en väldigt blandad kompott av spelare. Det är skillnaden jämfört med division 1. 

Mälarberg:

– Vi ser också det här som en sjukt bra träning och att hålla igång. Det är hjärta, lungor… Kroppen får jobba. Så länge jag kommer hålla på med det här, precis som min sambo säger, kommer jag ha ont någonstans. 

Martinsen:

– Det sociala också. Jag som är föräldraledig nu får möjligheten att vara med i det här omklädningsrumssnacket. Jag älskar verkligen det. Knyta grillorna och snacka med kompisarna, det har jag saknat sedan jag lade av.

Skulle många i laget sluta om ni gick in i en division 2-serie?

Martinsen:

– En division 2-serie kontra Rekreationsserie är egentligen samma sak. Nivån är densamma. Jag tycker att det i en division 2-serie skulle vara lite andra krav även om det inte behöver bli så. Men ska du vara en förebild så ska du vara det fullt ut. 

Wilén:

– Sedan har vi spelare som inte ens vill spela i division 1-rekreation så antagligen skulle en del sluta, avslutar gänget i Björkängshallen.

Foton: Ronnie Rönnkvist