En svensk bronshjälte – Old School Hockey “Mia” Larsson

Hon har vunnit OS-brons och spelat tre VM-turneringar för Damkronorna. I dagens Old School Hockey möter ni Maria “Mia” Larsson som berättar om hur hon kom att börja spela hockey, de magiska resorna med Damkronorna och om sitt engagemang i flick- och damhockeyn idag.

Se Maria Larssons egna film från OS-turneringen i Salt Lake City 2002 i spelaren ovan!

Maria Larsson är i hockeykretsar mest känd som “Mia” Larsson. Hon tillhör svensk hockeys stora namn med tre VM–turneringar och ett OS på sin c v. Hon ingick i det klassiska svenska lag som vann brons vid OS 2002. 

Idag jobbar hon bland annat ideellt inom Haninge Anchors där hon brinner för integration inom hockeyn och att synliggöra dam- och flickspelare, men allt började i Västerhaninge IF.
– Mina två bröder, Roger och Micke, hade börjat spela hockey i Vendelsö. Pappa (Torbjörn) var tränare för min äldre bror och var ofta i ishallen. Jag och mamma (Birgitta) var ofta med och kollade på matcher. Istället för att bara titta när dom tränade eller spelade började vi att ta med oss skridskorna dit, berättar Mia Larsson då vi slagit oss ner för en lunch på en italiensk restaurang i Hammarby Sjöstad.
– Idag är det en konstgräsplan utanför ishallen i Torvalla (Haninge), men då var det grusplan och det spolades upp en bandy-is där. Vi åkte där medan dom andra tränade eller spelade. Mamma var duktig på skridskor och drillade mig lite där, ”nu ska du köra översteg och nu ska du…”

– En dag annonserade dom på en anslagstavla om en tjejhockeyskola på Hanveden som Västerhaninge anordnade. Det var ”Lillen” (Christian Yngve) som höll i den. Vi åkte ner på den och det var egentligen där det började. 

Hur gammal var du då?

– 12 år och alltså inte så jätteliten. Först var det hockeyskola, men det bildades även ett flicklag. Sedan hade Västerhaninge dessutom ett damlag. Just Västerhaninge är en ganska gammal förening då det gäller hockey för tjejer. Jag tror klubben är uppe i runt 40 år nu, alltså snäppet efter Modo som har haft damhockey i 50 år.
– Jag gick på hockeyskolan med en tjej som heter Caroline Törnström och som är ett år yngre än jag. Efter ett halvår, när nästa säsong skulle börja undrade jag vart hon hade tagit vägen. Då visade det sig att hon hade börjat träna med det här flicklaget. Då fick jag också komma till det laget och spela.

Mia Larsson.Mia Larsson.Foto: Ronnie Rönnkvist

OS-SATSADE MED KILLARNA

Det här var också en tid som Mia Larsson minns tillbaka på med mycket värme.
– Därifrån har jag många minnen. Vi spelade St. Erikscupen. Bland annat spelade vi två finaler i Globen, vilket är som milstolpar för mig. Första finalen förlorade vi mot Farsta. Andra vann vi mot Ekerö och jag satte den avgörande straffen (en Foppa-straff á la OS-94), säger förra landslagsstjärnan och fortsätter:

– Då satt dessutom dåvarande Damlandslaget på läktaren eftersom dom dagen efter skulle åka på EM. Efter matchen fick jag ett vykort från några av dem, motivet var Foppas straff, och de hade skrivit en hälsning till mig. Det var så stort och vykortet har jag såklart sparat.

Dom flesta unga tjejer började spela hockey tillsammans med killar, men det gjorde aldrig Mia Larsson.
– Nej, den enda gång jag gjort det var under ett och ett halvt år under min satsning inför OS 2002. På sommaren innan valde jag att träna med Haninges A–pojkar. Deras tränare (Karim Tomtchev) sa ”Du får vara med och fysträna”.
– Han körde hårt med det här laget och vi tränade på is ganska långt in på sommaren på Zinken och Grimsta. Det var is och fys runt fyra gånger i veckan, vilket passade mig.
– Innan OS gick jag ifrån damföreningen jag var i, AIK, tillbaka till Västerhaninge. Det kan man tycka är konstigt eftersom Västerhaninge inte var lika bra som AIK. Men det var för att jag hade nära hem, jag slapp all restid, kunde träna mer och dessutom kunde jag köra med J18 i Haninge, även om jag inte fick vara med och spela alla matcher.
– Jag gillade dom här killarna. Jag var lite äldre men körde alla träningar med dem plus det jag hann med Västerhaninges damlag. Killarna tyckte nog att det var lite häftigt då jag kom tillbaka från OS med en medalj. 

När debuterade du i dagens SDHL som då hette Division 1?
– Jag spelade först i flicklaget. När jag var 14–15 år började jag spela i Västerhaninges Division 2-lag. När jag var 16 år tränade ”Lillen” (Christian Yngve) vårt Division 1-lag. Där spelade Pernilla BurholmAnnica Åhlén, ”Gunsan” (Gunilla Andersson-Stampes), Anne Ferm"Lotta" Almblad…ett helt gäng landslagsspelare.
– Dessutom var ”Lillen” Förbundskapten för damlandslaget. Han sneglade ner på Division 2-laget för att se om det fanns några där som brann för hockeyn. När jag var 16 år fick jag för första gången komma upp till A-laget, men då tränade jag mest, mycket se och lära. Säsongen efter spelade jag mer matcher samtidigt som alla mina förebilder fanns i det här laget.  

Foto: Ronnie Rönnkvist

Vilka förutsättningar hade damhockeyn då om du jämför med idag?

– Det är en jättestor skillnad. På den tiden var det Västerhaninge, Farsta och Nacka, tre lag som utmanade varandra. Visst fanns det fler lag, men det var alltid samma lag i toppen. Nästan alla bra spelare samlades i dom här tre lagen.

– Förutsättningarna? Vad ska jag svara på det? Istider mellan 21.30 och 23 var inte ovanligt. Västerhaninges Division 1-lag lades sedan ner. Då blev det egentligen bara Nacka och Farsta. Dom flesta från vårt lag gick till Nacka medan jag ”Gunsan” och Lotta Almblad gick till Farsta. Där spelade vi en säsong.
– Sedan lades Farstas damlag ner. Det gjorde man för att klubben inte ville satsa det vi krävde som lag för att vi skulle kunna vara kvar i toppen. Då gick hela laget till Mälarhöjden/Bredäng istället. Mälarhöjden/Bredäng blev då ett lag med många landslagsspelare. Det här kom att bli första gången jag spelade tillsammans med Jenny Lindqvist som än idag är en av mina bästa kompisar. 

VM-DEBUTERADE 1999

Efter bara en säsong i M/B valde Mia Larsson att byta klubb igen.
– Jag kommer inte riktigt ihåg anledningen, men jag gick till AIK. Ylva Martinsen var med där då liksom Ann-Louise Edstrand och dom drog nog lite ”Ska du inte börja här” samtidigt som jag nog saknade något hos M/B. 
– På den tiden var jag ganska blyg som person och tog inte så mycket plats. Jag trivdes med Ylva och hade haft en del kontakt med henne i landslaget. Första gången jag kom i kontakt med landslaget var annars 1998. Det var ett landslagsläger på Hanveden som ”Lillen” hade. Det var någon som hade blivit sjuk så jag fick fylla ut den platsen i sista sekunden.
– Första turneringen var sedan i Füssen i Tyskland samma säsong. Vi var ett helt gäng rookies som kom med där första gången, Jenny LindqvistEmelie BerggrenEmelie Lundmark (nu O´konor) m.fl. Det var som ett nytt landslag där bara några få av dom gamla var kvar. 

Inför säsongen 2001/02 gick Mia Larsson åter tillbaka till Västerhaninge. Efter nästan tre säsonger i sin moderklubb valde hon att avsluta säsongen med spel i Brynäs.
– Jag inledde säsongen i Västerhaninge och spelade bara i Brynäs efter jul den säsongen. (Sigvard) "Sia" Segelöw var involverad i min hockey under många år eftersom han varit tränare för Västerhaninge. Han bodde dessutom i Haninge. Han tränade Västerhaninge då jag kom tillbaka dit.
– Peter Elander, som var förbundskapten, sa ”för att jag ska kunna se dig efter jul vill jag att du är med på SM”. Västerhaninge var inte nära slutspel, vilket betydde att säsongen skulle sluta  i februari för oss.
– Jag tog det med ”Sia”. ”Självklart ska du ta den chansen”. Nu minns jag inte hur vi kom i kontakt med Brynäs, men dom tackade inte nej till en landslagsspelare och där kände jag en del också tex Joa Elfsberg och Ulrica Lindström som jag spelat med i landslaget under flera år. Då pendlade jag dit och körde matcherna där och även några träningar då det passade. 

Mia Larsson.Mia Larsson.Foto: Privat

Om vi backar bandet till 1999, hur ser du idag tillbaka på VM-debuten?

– Vi åkte båten över till Finland. I början nämnde jag Caroline Törnström som jag träffade på hockeyskolan i Västerhaninge. Det kom ett sent återbud så hon blev inkallad till VM:et och gjorde landslagsdebut. Då fick jag spela med henne igen och det var kul eftersom vi hängt ihop mycket under tonåren, säger Mia Larsson med ett leende och fortsätter:

– Det var väldigt lite medialt kring VM. Där var det skillnad jämfört med idag, även om jag tycker att man borde ha kommit ännu längre med den biten nu. Jag tror att media är nyckeln till om sporten ska växa överhuvudtaget. 

"JAG BLEV SOM I CHOCKTILLSTÅND"

Mia Larsson spelade även VM 2001 innan hon fick chansen att vara med på OS i Salt Lake City 2002 där Damkronorna blev historiska genom att vinna landets första medalj i OS hockeyn för damer.
– Ett minne som kommer upp som speciellt är att sommaren innan ett OS-år tog man ut en ”för-trupp”. Det var fem spelare från damlandslaget som skulle vara förnominerade. Jag var ingen framträdande spelare poängmässigt, men jag fick ett samtal av Team Manager ”LG” (Lars G Karlsson) i början av sommaren.
– Han berättade att dom skulle ta ut fem spelare som var OS-klara och att jag var en av dom. Jag blev som i chocktillstånd eftersom det var en dröm för mig att få vara med. Jag blir rörd bara jag tänker på det, säger Mia Larsson som blir blank på ögonen.

– Jag var bara tyst och lyssnade på vad han sa ”Anledningen till att vi tog ut dig är för din inställning och att du tränar oerhört hårt, vilket gör dig till en bra förebild i ditt sätt att vara”. Vi hade många fys-tester på Bosön och en form av poängskala som visade ens fysiska status. Där hade jag väldigt bra resultat ganska tidigt som jag sedan byggde på under åren. Min grej har alltid varit att jag älskat fys-träning. Just fysiken är det som gjort att jag klarat mig bra.
– När jag lade på, jag var hemma hos en f d. pojkvän som hade besök av sin pappa, tog jag mina grejer och drog. Jag tog mig till en avskild plats, en skogsdunge, och där bara exploderade känslorna och jag grät av lycka. 

Turneringen blev en succé för Damkronorna som vann ett brons efter att ha segrat över Finland i matchen om tredjepris.
– Jag kommer så väl ihåg resan innan OS, hur vi fick kämpa och var ifrågasatta. Inför turneringen mötte vi bästa lagen och förlorade oftast med stora siffror. Vi spelade dom här matcherna för vi trodde på vår grej och att vi skulle bli bättre av det, vara som bäst på OS i februari.

– Vi fick göra ”cooper-test”, alla som inte klarade den här 11.59-gränsen, om och om igen. Till slut var det bara två-tre stycken kvar som var tvungna att klara det och jag minns hur vi andra stod runt om och peppade och lyfte fram dessa tjejer som behövde klara gränsen. Att vi skulle klara den här gränsen var vad SOK (Sveriges Olympiska kommitté) krävde för att vi skulle få åka.
– Det var nog inte bästa förutsättningar om vi tänker uppladdning och att kunna koncentrera sig på turneringen, men det svetsade nog ihop oss som lag. Laget lyfte, vi skulle klara det och alla skulle med. En annan sak som var speciell var att vi knappt hade vunnit över Finland någon gång de senaste åren, men så vann vi den där bronsmatchen och då vände trenden. Därefter var det vi som nästan vann alla matcher mot dem.

Larsson var med och vann brons i OS 2002.Larsson var med och vann brons i OS 2002.Foto: Privat

Hur ser du tillbaka på själva turneringen efter ni fått klartecken att åka?

– Visst var det häftigt att vara på OS. Vi fick träffa hockeykillarna som bodde i samma hus och snacka med dessa hockeystjärnor. Vi såg även en ikon som Wayne Gretzky i hallen.

– Det jag ändå minns bäst… ”LG” hade förberett oss inför det här under så många år. Det var nästan som vi gick i skolan då vi träffades med landslaget. Det blev många uppgifter och vi skrev mycket och han hade en idé om att vi skulle vara förberedda och komma in i ett speciellt ”mood”.
– När vi var på OS besökte vi bla skolor för att visa upp sporten och få dem att komma på matcherna. Jag satte ihop en film, jag hade en kamera med mig till OS, och den brukar jag titta på ibland ”Ja, just det, vi gjorde det här”. Dessutom, alla våra möten med barn som sedan blev våra fans på läktaren.
– Bland annat minns jag, vilket är med på den här filmen, när vi kom in i en aula. Då satt det flera hundra barn där och bara skrek som att vi var superstars. Vi fick stå på en scen där och förklara hur man satte på sig utrustningen och vi svarade på frågor. Barnen hade även ritat teckningar till oss och tränat på svenska sånger och sjöng tex ”små grodorna” för oss. 

"NI MÅSTE FÖRSVARA VÅR HEDER"

En av lagets viktigaste kuggar kom att bli en 15-årig målvakt från Södermalm i Stockholm, Kim Martin-Hasson.
– Hon kom in som en yngling, 15 bast, och hängde med oss andra. Hon hade lätt till skratt och var då, precis som hon är idag, väldigt enkel som människa och lätt att tycka om. Att det blev som det blev och att hon skulle bli en av hjältarna var det ingen som såg från början.
– Hela den här resan vi gjorde från det att vi kanske inte skulle få åka gjorde att vi vann den här bronsmatchen. Dagen innan bronsmatchen förlorade killarna mot Vitryssland och åkte ur turneringen. Då var det några som satt på läktaren som sa: ”Ni måste försvara vår heder, vinn den där medaljen”. Pga att killarna förlorade och vi vann blev uppmärksamheten väldigt stor hemma i Sverige.

Maria Rooth och Maria Rooth och "Mia" Larsson.Foto: Privat

Mia Larsson var med om att vinna tre SM-guld, 1999, 2005 och 2006. Samtliga med Mälarhöjden/Bredäng.
– Jag har vunnit tre som spelare och ett som assisterande tränare i Segeltorp tillsammans med Ylva, säger Mia Larsson med ett leende och fortsätter:

– Det guldet jag minns bäst är nog det 1999, alltså första SM-guldet. När jag var med och vann dom två andra SM-gulden med M/B kände jag mig däremot mer delaktig i den klubben. Den perioden, visst vi hade bra tränare och så, men ett mer självgående lag har jag aldrig sett eller stött på.
– Vi var många som visste vad vi ville. Många av oss var med i landslaget, men hjältarna var dom som var kvar på hemmaplan. Bland annat Jennie Lundmark som var vår lagkapten, Alexandra Palm (nu Chipparone), Marlene RaskIda ClarkElin Segelöv för att nämna några. Varannan månad var vi borta i två veckor, medan ca 10 tjejer var kvar hemma och tränade. Trots det här skulle vi klara av att vinna SM-guld, vilket vi gjorde. All cred till tjejerna som var kvar hemma och drog det här lasset. 

Valde du att sedan varva ner i Västerhaninge eller hur gick tankarna?

– Nej, jag var även med i hela satsningen mot OS 2006 och blev reserv på hemmaplan i den turneringen. Jag satsade lika hårt, men det kom in yngre förmågor i laget som tränade lika hårt och mycket.
– Jag tränade allt jag hade förmågan att göra och var nere själv på Torvalla och b l a sköt dom här 1000 skotten i veckan som vi hade kommit överens om att skjuta. Det var mycket egenträning för mig eftersom jag var ensam i Västerhaninge om att vara på den nivån.
– Jag blev, som sagt var, reserv på hemmaplan, vilket var tråkigt, men jag var ändå med på hela resan. När jag sedan satt hemma och kollade på matcherna var det inte så att jag var besviken över att jag inte var där. Klart det hade varit kul att vara med, men det kändes som att det ändå var mitt lag som var där och gjorde den här bedriften, jag kände mig verkligen delaktig.
– Semifinalen, när Sverige vann på straffar, då satt jag i vardagsrummet med min f d. sambo. Han blev nog rädd för mig då (skratt). När (Maria) Rooth satte sin avgörande straff tog jag vårt vardagsrumsbord och slängde upp det mot taket av lycka. Vi hade kämpat så länge för denna framgång och äntligen gick de drömmar vi hade på näthinnan i uppfyllelse, att slå ett av de stora lagen (USA) i ett slutspel. 

Larsson i M/B:s färger.Larsson i M/B:s färger.Foto: Privat

"KOM ÖVERENS OM ATT DET NOG VAR SLUT DÅ"

Våren efter OS i Turin hade Mia Larsson ett samtal om framtiden med förbundskaptenen Peter Elander.
– Vi kom överens om att det nog var slut då. Han tackade mig samtidigt som jag kände att jag tappat motivationen lite. Jag hade inte varit med på alla läger de sista två åren och att ligga på gränsen till att bli uttagen på turneringarna men ändå träna så oerhört hårt och lägga ner så mycket tid, gjorde att jag inte orkade fortsätta med satsningen.
– Jag valde då att trappa ner. Då gick jag till Västerhaninge igen. Dom blev glada när jag kom tillbaka dit och jag bidrog där på nästan alla positioner utom målvakt.
– Sedan dess har jag spelat hockey hela tiden. Först i Västerhaninge fram till 2013 då Haninge Anchors bildades av de tre föreningarna Västerhaninge IF, Vendelsö IK och Haninge HC. De sista åren i Västerhaninge hade vi ett lag som spelade i Division 1. Där spelade jag. Då kände jag att jag ville trappa ner lite mer och inte träna så ofta och därför initierade jag att vi även skulle starta ett lag i Division 2 och kontaktade bla ”Gunsan”, Josefin Rudberg… alltså spelare som lagt av och inte ville satsa, bara spela på kul.
– När Sedan hela vårt Division 1-lag, med Magnus Berg i spetsen, gick till Södertälje, fick vi i Division 2-laget ta över Division 1 platsen. Vi körde en gång i veckan bara på kul. Vi hade inga tränare utan jag höll i lite övningar och fick det att gå runt. Vi var riktigt bra, slutade alltid högt upp i serien.

– När vi 2013 blev Haninge Anchors var klubbens mål att ”Ni spelar bara på kul, men vi ska sakta men säkert gå mot att bli ett satsande A-lag igen”. Då hängde jag med vidare där, men samtidigt droppade det av folk eftersom dom kanske tyckte att det blev en träning för mycket. Istället kom det in nya till det här laget och vi kvalade upp till Riksserien, men missade att gå upp. 

2016 fick Mia Larsson sitt första barn, vilket gjorde att satsningen trappades ner ytterligare. När hon fick sitt andra barn 2018 valde hon att sluta i Haninges A-lag.
– När jag kom tillbaka efter mitt andra barn började jag i vårt B-lag, alltså rekreationslaget som Haninge startat och där spelar jag än idag, men nu testar jag en ny position, som målvakt.

PRIORITERADE ALLTID SKOLAN

Under hela sin tid som hockeyspelare har Mia Larsson varit noga med att få en bra utbildning i grunden.
– Jag gick på Fredrika Bremer gymnasiet. Det året jag började startade de ett lokalt hockeygymnasium som egentligen innebar en utökad studieplan. Jag fick träna hockey en gång i veckan samt ha teori på skoltid. Att plugga och träna på hemmaplan och bo hemma när jag tränade i stort sett varje dag tror jag var ett viktigt vägval i min karriär. Jag kunde fokusera på skola och hockey och hade ett otroligt stöd hemifrån med mat, tvätt o s v. Jag är så otroligt tacksam för det mina föräldrar gjort för mig och det sätt de stöttat mig på med mycket skjutsande och tips och råd.

– Idag är det många som jagar hockeygym runt om i landet långt ifrån sin familj med allt vad det innebär. Fick jag göra om skulle jag valt samma väg idag, plugg och hockey på hemmaplan. Fredrika Bremer har hockeygym än idag i samarbete med Haninge Anchors med Jocke Gustavsson som ansvarig och med Kristofer Ottosson och ”Fimpen” (Christian Eklund) som instruktörer. Det är kul att det finns fortfarande.
– Efter gymnasiet var jag sugen på att testa college och spela hockey där men det var inte så vanligt på den tiden så det var inte många College som tittade på utländska spelare. Erika Holst och Maria Rooth, som är samma årgång som jag, blev pionjärer där och gjorde stort intryck, vilket jag tror banade iväg för många svenskor därefter.
– Det blev iallafall inget för mig utan jag stannade i Sverige och började plugga på KTH, vilket med facit i hand blev mycket bra det med. Utbildningen har alltid varit viktig för mig och idag har jag ett bra och intressant jobb inom idrott. Vad mer kan man önska.  

Vad är din roll inom hockeyn idag?

– Under tiden i Haninge Anchors bildade vi en utvecklingskommitté för dam/flick. Jag brinner för dam och flickhockeyn. Jag vill att dels fler ska upptäcka sporten och börja spela, dels att dom som redan spelar ska få ha en bra miljö och få det bättre än vad vi hade.
– Nu hade inte jag det dåligt på något sätt och kände aldrig att några killar såg ner på mig eller behandlade mig dåligt. Men hockeymiljön har varit och är faktiskt än idag riktad mycket mot killar. Varför jag inte började spela hockey tidigare var antagligen för att det inte fanns några förebilder, eller i alla fall några synliga sådana. Jag såg inga tjejer i hallen. Det här försöker jag jobba med, att synliggöra tjejerna mycket mer. Det finns så mycket vi kan göra för att gemensamt lyfta tjejhockeyn. Idag är vi i Haninge Anchors över 140 tjejer och det är jag stolt över, men vi har gjort ett systematiskt och gediget jobb för att komma dit.

Hur ser ditt liv ut vid sidan av hockeyn?

– Jag har alltid varit idrottsintresserad, supersportig. Idag jobbar jag på Riksidrottsförbundet och har gjort det i 17 år. Det var p g a hockeyn att jag kommit in på den banan. Jag är utbildad dataingenjör på KTH. Den utbildningen gick jag under OS-åren.
– Då träffade jag Riksidrottsförbundets generalsekreterare som sa: ”Har du lyckats inom idrottslivet så tror jag du kommer att lyckas inom arbetslivet också. Här är mitt kort. Ring mig om du behöver ett jobb”.
– Jag fick mitt första sommarjobb på Riksidrottsförbundet 2002 som då låg i Farsta. Sedan blev jag kvar där och nu sitter vi i Idrottens Hus vid Skanstull. Det är en underbar arbetsplats och människorna som jobbar där brinner för idrott. Vi jobbar med att utveckla och stödja svensk idrott. Bara det är fantastiskt kul och jag använder mycket av det i min roll som utvecklingsansvarig i Haninge Anchors. Men mest tid lägger jag nu för tiden på familjen, min sambo och två barn, avslutar Mia Larsson.

Den här artikeln handlar om:

Dela artikel: