KALMÉUS: Deras berättelser är vägen till förändring

De senaste veckornas omskakande vittnesmål om pennalism, mobbing och till och med rasism i hockeyvärlden har varit smärtsam att följa. Men Kajsa Kalméus ser ljuset i mörkret.

De senaste veckorna har varit omtumlande för hela hockeyvärlden. Det känns om att varje dags präglats av chockerande avslöjanden, förkrossande bekräftanden och oundvikliga konsekvenser. Berättelserna om Mike Babcocks obehagliga behandling av spelare och Bill Peters uppenbart sunkiga värderingar har bränt sig fast i mig på ett sätt som får andetagen att kännas tunga och rynkan mellan mina ögonbryn att spänna sig så hårt att den gör ont.

Och jag är säker på att Johan Franzén och Akim Aliu inte är ensamma om sina upplevelser. I korridorer och bakom kulisser susar historier som aldrig tillåts komma fram i ljuset, de viftas bort med skratt som omedvetet klingar i försiktiga toner av moll. Det krampar i hjärtat när jag tänker på alla personer som känner sig tvungna att bära omkring på detta själva, utan att känna rätten att konfrontera eller få upprättelse. Alla dessa år. Alla dessa tankar, frågor och sömnlösa nätter. 

För vad? 

INGEN FÖRTJÄNAR ATT BEHANDLAS SÅ

För att en man som kallar sig ledare ska känna sig mäktig? För att hans syn på ”tough love” är den vi andra kallar diskriminering och mobbning? Eller för att han i stället för att utmana sin världsbild genom att öppna ögonen för utveckling och nya, fräschare värderingar väljer en enkla vägen och fortsätter precis som han alltid gjort?

Det gör mig fullkomligt bedrövad när jag tänker på alla dessa historier som fortfarande går oberättade och hur dåligt de som drabbats mådde, eller fortfarande mår. Ingen förtjänar att behandlas sådär. Och jag hade kunnat fortsätta skriva om mörkret. Det förtjänar plats på så många plattformar som möjligt, för att omvärlden ska vakna upp och se vilken verklighet vissa idrottare lever i.

Men det finns någonting i mig som bubblar till i mig varje gång jag läser om dessa hemska incidenter. Något positivt. En känsla av hopp. Ett ljus. En tro på att allt kommer bli bättre. Jag kan inte föreställa mig det som Johan Franzén och hans lagkamrater gått igenom, och jag kan aldrig fullt ut förstå upplevelsen som Akim Aliu hade. Men jag kan med säkerhet säga att deras berättelser, att de lyfter på det där tunga locket som på något sätt lagts där av individer som haft makt över deras karriärer, betyder allt. Precis som med mental ohälsa, där vi blivit matade med att psykiska problem eller utmaningar gör oss svaga eller mindre värda, är det varje samtal, varje person som öppnar upp sig som gör att stigma och tabu försvinner.

LAMPAN HAR TÄNTS

Ju fler personer som orkar berätta om missförhållanden och felaktigheter i de stängda omklädningsrummen, desto fler lampor kommer tändas i de mörka skrymslen där alla hemskheter hölls gömda och tillåts fortgå.

Jag vet såklart att det finns tusentals ledare och coacher runtom i idrottsvärlden som är helt fantastiska. Och det finns hundratusentals idrottare som aldrig upplevt de här hemska sakerna jag skriver om. Det är viktigt att komma ihåg, men det tar inte bort minnena och upplevelserna från de som drabbats. 

Rasism, diskriminering, pennalism eller mobbning har ingenting med ledarskap att göra. Och nu är vi inne i ett skifte. Det är min starka förhoppning, och tro, att vi kommer se tillbaka på den här perioden om tio år och med lättnad konstatera att saker blivit bättre. Att våra barn och barnbarn skonas från liknande upplevelser tack vare Johan och Akim och alla andra som osjälviskt och modigt riktar ljuset mot de ansikten som behöver upplysas. 

Vi tackar er, och välkomnar fler modiga själar att tända era lampor.