Framtidens Damkronor: Vendela Olsson

Svensk landslagshockey på damsidan upplevde sin mörkaste stund någonsin när man ramlade ur A-VM tidigare i år. Men det finns nya talanger som kommer underifrån, redo att ta över från det tidigare gardet. I en artikelserie på hockeysverige.se får ni möta några av framtidens Damkronor. Idag möter vi SDE:s Vendela Olsson.

NACKA (HOCKEYSVERIGE.SE)

Trots att Sverige tvingades lämna VM:s A-grupp och trots att det vimlar av utländska spelare i SDHL kommer det fram många unga svenska lovande tjejer. En av dem är Vendela Olsson, 18, från Nacka. Hon har spelat två Junior-VM turneringar. Bland annat den där Sverige vann silver. Dessutom har hon nu spelat en säsong SDHL där hon spelade 32 matcher.
– Jag bor i Skogalund här ute i Nacka. Båda mina bröder (Felix och Rasmus) spelade hockey så jag hängde här ishallen under hela uppväxten, från det jag var spädbarn och låg i vagnen (skratt). Då blev det ganska naturligt att jag också började spela hockey, berättar Vendela Olsson när vi ses utanför Nacka Ishall där hon inledde sin hockeykarriär.
– Mina bröder spelade också i Nacka, men dom har lagt av nu. Det måste ha varit då dom gick i nian. När dom fortfarande spelade så fick jag köra ”almis” (Allmänhetens åkning) och tyckte att det var askul, så då började jag också spela.

Djurgårdens Alexander Holtz.
Foto: Ronnie Rönnkvist

En som Vendela Olsson spelat med och mot är jättetalangen Alexander Holtz. En spelare hon är imponerad av.
– Alex spelade i 01:orna då jag spelade där. Han är grym och har alltid varit så väldigt bra, kul att möta och rolig att spela med.
– Han kan gå hur långt som helst och är verkligen riktigt bra. Bara han nu inte få några skador eller något, men det verkar som han går bra i Djurgården. Det ska bli spännande att följa honom.

Hur var det som hockeytjej att växa upp här ute?
– Det har varit bra. Eftersom jag varit med hela tiden har det känts naturligt. Från början var det två tjejer till i 02:orna. I slutet, när jag spelade i Nacka, kom det en tjej till som är 00:a, Felicia Aigner, men som spelade med oss i 01:orna. Det var vi två där. Vi spelade även tillsammans lite i AIK, men hon har lagt av nu.

Vad är det som gjort att du valt att fortsätta?
– För att jag tycker att det är så väldigt kul (skratt). Det går inte att lägga av. Vad skulle jag göra varje dag efter skolan då? Det här är mitt liv.
– Jag spelade även lite fotboll i Järla när jag var yngre. Ishallen ligger precis bredvid fotbollsplanen så jag sprang alltid efter hockeyträningen till fotbollsträningen, men sedan blev det bara hockey.  

GENOMBROTTET KOM I ”BAJEN”

Vendela Olsson lämnade Nacka som 15-åring för att först spela för AIK:s andralag i Division 1, men sejouren där blev inte vad hon hade hoppats på.
– Under min tid i Nacka hoppade jag runt bland flera tjejlag. Bland annat ”Flempans” (Flemingsberg) och Tullinges. Jag körde extra med dom, men jag körde ingenting med AIK medan jag spelade i Nacka.
– Det var först efter Nacka jag började i AIK, men jag spelade nästan ingenting där eftersom jag var skadad i axeln.

Vendela OlssonFoto: Ronnie Rönnkvist

Inför säsongen 2017/18 valde Vendela Olsson att spela för Hammarby. Där fick hon lite av ett genombrott. På 21 matcher svarade hon som 16-årig back för fem mål och totalt sju poäng på 21 matcher. Det är också här som dåvarande förbundskaptenen för juniorlandslaget, Ylva Martinsen, får upp ögonen för henne på allvar.
– Jag ville byta miljö efter axelskadan. Jag hade tappat lite av motivationen eftersom min axel aldrig blev bra. Sedan pratade jag med ”Micke” (Johansson) och ”Mange” (Berg) och dom tyckte att jag skulle komma till Hammarby och prova, vilket jag gjorde. Jag hade verkligen riktigt kul den säsongen.
– Där insåg jag hur mycket jag älskade hockeyn. Jag spelade för att jag tyckte det var kul och försökte bara göra det bästa av det. Där hittade jag också min roll.

I Hammarby spelade Vendela Olsson med en annan stor talang, två år yngre Lova Blom, som även spelade med killarna i Nyköpings U16-lag.
– Vi spelade även JVM tillsammans. Hon är en härlig personlighet med höga ambitioner och som vill gå långt.

VÄRVADES TILL SDE

Det blir en säsong i Hammarby innan hon värvas till SDE Hockey för spel i SDHL.
– Helene (Åström, lagledare) ringde och hon frågade om jag ville börja i SDE. Jag tänkte att jag ville ge det chansen och det har verkligen varit jättekul. Det var helt klart rätt beslut. Jag visste också att jag skulle få mer speltid i SDE och inte bara sitta på bänken. Jag låg runt 18-20 minuter per match där.

Var det ett stort steg att kliva in i SDHL?
– Ja, det har varit en stor skillnad på matcherna, men samtidigt är det riktigt kul. Största skillnaden är farten. Sedan är dom flesta spelarna i ligan väldigt individuellt skickliga.
– Förra säsongen hade vi också ett bra lag i SDE och vårt mål var att ta oss till slutspel, men det gick inte som planerat.

Varför räckte ni inte till?
– Bra fråga. Vi fick en ny tränare (Shane Warschaw) och det tog lite tid att vänja sig vid honom och ett nytt spelsystem. Men det är svårt att säga varför vi inte tog oss till slutspel.    

HAR SPELAT TVÅ JVM

Det finns en lite tuffare baksida av att bo i Nacka och spela hockey i Enebyberg, resorna tvärs igenom Stockholm.
– Varje dag åker jag buss i en och en halv timme till träningen, köper plocksallad på hemköp eller har med mig matlåda dom dagarna då planeringen gått perfekt, skrattar Vendela Olsson och fortsätter:
– Jag pluggar på vägen dit eller tar en ”nap”. Sedan är det träning. Efter det kommer någon av mina föräldrar för att hämta mig. Sedan bor Annie Åsell i Saltsjöbaden så jag kan samåka en del med dom.
– Till nästa säsong har jag förhoppningsvis körkort så då kan jag köra själv. Då blir jag en lite mindre börda för mina föräldrar även om dom tycker att det är kul.

Vendela OlssonBildbyrån

Vendela Olsson har spelat två JVM-turneringar vilket hon tror har varit bra för henne att ha haft med sig då hon klivit in i SDHL.
– Där fick jag smak för ett lite snabbare spel jämfört med Hammarby. Sedan allt det här med hur allt sker på ett lite mer professionellt sätt är något jag har kunnat ta med mig in i SDHL.
– Det har varit en bra erfarenhet för mig och jag tror inte jag hade kunnat gå in i SDHL på samma sätt annars.

HYLLAR FÖRBUNDSKAPTENEN

En person som varit viktig för hennes utveckling som spelare är Ylva Martinsen.
– Hon har verkligen varit jätteviktig och är en jättebra tränare. Hon motiverar och visar hur saker ska ske på ett professionellt sätt. Jag vet egentligen inte hur hon gör det men hon gör det på ett riktigt bra.
– Det har fungerat bra med Alex (Bröms) också även om inte resultatet blev vad vi ville i senaste JVM. Han och Ylva är inte riktigt samma personligheter, men båda är bra liksom Kicki (Lundberg).

Ylva Martinsen.
Foto: Ronnie Rönnkvist

Hur ser du idag tillbaka på silvret ni vann i JVM 2018?
– Det är definitivt den största upplevelse jag varit med om och det går nästan inte att beskriva känslan.
– Vi hade en lagsammanhållning och en känsla… Det går, som sagt var nästan inte att beskriva, men vi gjorde och ville det verkligen tillsammans som lag. Att vinna i Ryssland mot Ryssland var helt otroligt.
– Vi bodde på ett hotell där man såg ishallen. Inför första semifinalen stod jag och Stella (Estelle Forsberg) och tittade ut. Då var det en jättelång kö utanför ishallen. Det var fullsatt på matcherna och riktigt kul.

Hann du bli nervös eller hur var känslan?
– Det blir nervöst och samtidigt en lite extra spänning när det kommer så mycket folk.     

”INGET BEHOV AV ATT BYTA LAG”

Du har nu lagt debutsäsongen i SDHL bakom dig, hur går tankarna framåt och inför kommande säsong?
– Vi har en väldigt bra sammanhållning där också och vi är som en familj. Oavsett hur dagen har varit är det riktigt kul att komma till träningen eller match. Tränaren ser oss spelare som individer och vi får en bra utveckling där och hjälp med det man behöver.

Det pratas många olika språk i omklädningsrummet antar jag?
– (Skratt) Vi försöker framförallt prata engelska så det har gått bra. Engelskan blir ju bättre vilket jag har nytta av i skolan. Vi har väldigt kul tillsammans och dom utländska spelarna har helt andra kulturer, vilket är spännande.