Framtidens Damkronor: Linnea Johansson

Svensk landslagshockey på damsidan upplevde sin mörkaste stund någonsin när man ramlade ur A-VM tidigare i år. Men det finns nya talanger som kommer underifrån, redo att ta över från det tidigare gardet. I en artikelserie på hockeysverige.se får ni möta några av framtidens Damkronor. Idag möter vi Linköpings Linnea Johansson.

Det är inte alls ovanligt att tjejer
på den yttersta hockeytoppen i Sverige vittnar om hur positivt det
har varit att spela med killar under uppväxten. Men alla har
dessvärre inte upplevt samma positiva erfarenheter att se tillbaka
på. Det gäller exempelvis Linnea
Johansson som ni idag ska få träffa i serien
Framtidens Damkronor.

VAR NÄRA ATT SLUTA

För två säsonger sedan spelade hon i
HV71 och Trojas damlag samtidigt som hon spelade med Ljungby-klubbens
U16-lag tillsammans med bland andra Thea
Johansson. Spel med killarna i Troja blev ingen
lyckad kombination. Det gick så pass långt att hon var nära på
att sluta med hockeyn.

– Jag spelade i tre lag samtidigt
som jag spelade i U18- och Smålandslaget. Det blev mycket och
dessutom skulle jag kombinera det med skola, berättar Linnéa
Johansson då hockeysverige.se träffade henne i vintras för en
intervju på Linköpings kansli.

Linnéa Johansson fortsätter:
– Det
blev väldigt mycket planering och åkande från Ljungby till
Jönköping. Ibland var det lite tufft med killarna och då kunde jag
alltid komma till HV71. Det var som att komma till en familj och
hockeyn fick en helt annan glädje för mig. På så vis tror jag det
var bra att HV71 fanns i mitt liv just då.

Hur upplevde du att spela med
U16-killarna i Troja?

– Det var mycket… Jag fick
många gånger bevisa mer bara för att jag var en tjej. I övningarna
fick inte tjejerna vara bättre än killarna.
– När
killarna började växa, blev rätt stora och tacklades rätt mycket
så tycktes det vara bäst att smälla på oss tjejer. Det var tufft.
Jag och Thea blev som en minoritet. Sedan gick jag i skolan med
nästan alla i det laget så det var mycket…, säger Linnéa
Johansson samtidigt som hon suckar djupt.

Var det även mycket tjafs mellan er
och killarna i laget?

– Nej, men det är skillnad hur
killar och killar förhåller sig till varandra jämfört med tjejer
och tjejer. Det var inget tjafs, men det var rätt tufft ibland och
det var flera som tyckte att jag inte var välkommen alla gånger.
Det handlade en hel del om vem som skulle få spela och så
där.
– Det var inga föräldrar som tryckte på utan det
var mer en del killar i laget. Sedan finns det fina killar i det
laget också så jag ska inte dra alla över en kam, men det var
tufft och spel med tjejerna i HV71 var något som hjälpte mig den
tiden i livet.

Linnea Johansson hade en tuff tid förförra säsongen när hon spelade med killar. Foto: Ronnie Rönnkvist

I laget spelade bland andra Helge
Grans som idag spelar i SHL med Malmö, men han var
det aldrig några problem med.
– Helge är en
barndomskompis och min familj umgås med hans. Vi umgås till och med
rätt mycket och det är jättekul att det går bra för honom. Han
har alltid varit en talang och i början kanske inte den som ville
spela hockey mest. Ju mer åren gick så fattade man att det var han
som det skulle bli något riktigt bra av. Man såg att han hade
talangen och drivet.

VALDE ATT BYTA KLUBB

När vi ställde frågan om Linnéa
Johansson saknar att spela med killar så skakade hon på
huvudet.
– Nej, det skulle jag inte säga. Det var tuffa år
och jag var nära på att sluta. Jag trivs mycket bättre att spela
med ett damlag.

Efter den tuffa säsongen valde hon att
lämna både Ljungby och Jönköping för att flytta till
Linköping.
– Jag visste att HV71 skulle få nya tränare,
men samtidigt visade Linköping intresse för mig rätt tidigt. Jag
har varit med Kim
(Martin Hasson) och ”Madde” (Östling) i
U18-landslaget och vet hur dom fungerar.
– Sedan var jag
hit och kollade. Skolan är lite mindre här än vad den är i
Jönköping, vilket jag tycker är rätt skönt. Det blir lite mer
hemtrevligt med en liten skola och jag trivs bra här.

Madeleine Östling. Foto: Ronnie Rönnkvist

Förra säsongen började väldigt bra
för nyförvärvet från HV71. På 19 matcher svarade hon för två
mål och totalt sju poäng innan hon drabbades av en tuff
hjärnskakning på ett U18-landslagsläger i Finland.
– Det
började bra och jag fick mycket förtroende. Jag spelade i lite
powerplay och var ordinarie. Det var jättekul.

Fick du en större roll i Linköping
än vad du hade i HV71?
– HV71 hade många spelare som
hade varit på samma positioner under en tid, så det var svårt att
komma in i laget och ta dom här stjärnornas plats.
– Här
var alla tvungna att bevisa. Det kvittade om man var 25 år eller 15,
16, alla tävlade om platserna. Det tycker jag var härligt.

Vad hände då du fick en
hjärnskakning som höll dig borta länge från hockeyn?
– Vi
var i Finland och jag fick en smäll vid sarghörnet. Smällen
träffade först huvudet och sedan revbenen. Först var man rädd att
något inne kroppen hade gått sönder, något revben eller något.
Jag kände inte av huvudet i början och jag spelade hela tredje
perioden.
– När jag hade gått av isen sa det nästa pang
och kändes inte alls bra. Sedan hade vi en tuff resdag innan vi kom
hem hit. Jag gick några dagar i skolan innan jag insåg att jag inte
fungerade.
– Vi hade ingen läkare med oss till Finland som
kunde bedöma sådana här situationer. Däremot hade vi en
sjukgymnast med oss, men jag tror att det är viktigt att även ha en
läkare med oss. Malou
Berggren, som spelar här i Linköping, berättade
att dom i alla fall hade haft en läkare med sig till JVM som bedömde
att hon hade hjärnskakning.

Hur tänker du då kring att vi idag
inte har läkare på matcherna i SDHL?
– Det är ofta
som det inte ens finns några sjukvårdare på våra matcher. När
(Lara)
Stalder drog axeln ur led satt jag på läktaren.
Jag tänkte att Stalder inte är den som skriker i första taget. När
hon gick av isen gick jag ner till henne. Då stod hon där själv
och det fanns inga sjukvårdare.
– Jag tycker att det är
för bedrövligt att vi inte har sjukvårdare på plats. På
herrarnas matcher är det jättemånga sjukvårdare runt omkring.
Visserligen är det mer publik och så vidare, men samtidigt tycker
jag att det minsta man kan ha på matcherna i SDHL är sjukvårdare.
Det kan vara riktigt farliga smällar som kan innebära en stor
inverkan på resten av livet.
– Det är en resurs som bara
ska finnas där och inget som kan diskuteras bort. Jag tycker att
Svenska Ishockeyförbundet ska införa att det alltid ska finnas
sjukvårdare på matcherna i SDHL.

LÅNG RESA TILLBAKA

Resan tillbaka efter hjärnskakningen
var lång för Linnéa Johansson.
– Första veckorna låg
jag mest och vilade eller blundade så mycket det gick. I början var
jag ändå rätt hoppfull och tänkte att om en eller två veckor
skulle jag vara tillbaka. Sedan går dom här två veckorna och det
blir inte bättre…, Linnéa Johansson stannar upp och det märks på
rösten att det även är tufft att prata om hur hon mått.
– Det
har varit tufft mentalt. Hade jag brutit benet hade jag ändå kunnat
träna överkroppen. Det finns alltid någonting jag hade kunnat
göra, men med hjärnskakningen kan jag inte använda någon del av
kroppen. Jag blev väldigt deprimerad…
– Sedan blev det
för mig att bryta ihop och komma igen. Det var jobbigt psykiskt och
jag bröt nästan ihop, men sedan kände jag att jag fick accepterade
att det är som det är. Dessutom hade jag just börjat i gymnasiet
och hade rätt mycket i skolan. Som tur var hade jag förstående
lärare som har hjälpt mig mycket.

Hur gick det med skolan under den
här tiden för egentligen är det viktigare än hockeyn?
– Jag
har kommit tillbaka till vardagen och jag går hela skoldagar, men
jag missade fem veckor i skolan. Det är såklart mycket. Innan jag
åkte till Finland missade jag två dagar och bara det innebar fyra
timmars arbete så det är mycket att ta igen, men jag har, som sagt
var, haft förstående lärare som hjälpt mig väldigt mycket. Vi
har lagt upp en plan över hur jag ska fixa det arbetet.
– Jag
har också en tendens att vara väldigt ambitiös i skolan och vill
verkligen ha toppbetyg.

På ytan tycktes Linnéa Johansson må
ganska okej i dag, men när hockeysverige.se träffade henne i
januari hade hon en bit kvar till en comeback i LHC.
– Just
i dag mår jag bra. Jag försöker vara positiv. Jag blir inte
gladare eller bättre av att sitta hemma och vara negativ.

Har du varit rädd för att det
skulle vara slut med hockeyn för dig?
– Nej, men jag
har förstått att det kan ta ett tag innan jag är tillbaka. Det
förstod jag redan efter någon vecka. Det finns inget annat jag kan
göra för att det ska bli bättre än att vila, vilket jag har
accepterat, men det är svårt. Under den tiden är det bättre att
vara glad än ledsen.

SVED ATT MISSA JVM

Hjärnskakningen innebar att Linnéa
Johansson missade Junior-VM i Japan, något som givetvis svider lite
extra för 17-åringen från Ljungby.
– När vi kom hem
från Finland visste jag att U18 hade en turnering innan Junior-VM.
Jag insåg ganska snabbt att jag inte skulle klara av att åka med
till turneringen i Ryssland eftersom det var ganska tajt om tid dit.
Jag kände ändå att jag kunde få tid att vila upp mig och sedan
vara redo för VM, men så blev inte fallet.
– När man är
där och vilar har man inte riktigt någon tidsuppfattning. Vi
pratade om det hemma och mamma sa ”det är bara två veckor kvar
till dom åker”. Då insåg jag att det här inte kommer att gå.
Man måste ändå vara på is i två, tre veckor och skulle det komma
tillbaka när vi var i Japan så skulle det inte vara kul att ligga
där i två veckor och ha ont.
– (Alexander) Bröms och jag
snackade och kom fram till beslutet att det inte gick det här året.
Jag kan spela nästa år i stället som tur är.

Nu skriver vi juli 2019 och när
hockeysverige.se når henne på telefon är hon på camp i Nyköping.
Hon berättar att nu känner hon sig helt återställd efter
hjärnskakningen.
– Nu mår jag bra. Jag började träna när
SM-finalerna pågick. Sedan dess har jag hållit på och kroppen har
svarat bra på träningen.
– När jag kom till Linköping tror
jag hela min kropp var ganska slutkörd eftersom jag hade en ganska
tuff säsong bakom mig där jag spelade i flera olika lag. Det var
knappt att jag blev av med träningsvärken.
– Även om jag nu
fått börja bygga om kroppen från så svarade det så himla mycket
bättre. Det känns verkligen att den träning jag gör ger
någonting.

Har du några känningar av hjärnskakningen?
–
Nej, det funkar jättebra.

Hur går tankarna inför nästa
säsong?
– Jag är redo för att köra fullt ut. Det finns
inget som hämmar mig och skulle göra så jag inte kan spela den här
säsongen. Det är lugnt med det i alla fall.

Du missade
Junior-VM förra säsongen, är målet att komma med dit i år?
–
Ja, absolut. Det är mitt sista år i U18. Nu är man ju äldst av
alla och jag vet hur jag såg upp till dom äldre som spelade då.
Jag ser fram jättemycket att få chansen att spela ett JVM.