SKOGLUND: Hur rimligt är egentligen lönetaket?

Vi har sedan 2005 haft ett lönetak i NHL och det finns mycket positivt kring det. Men även en rad negativa aspekter och nu bör nog frågan ställas om lönetaket verkligen är en så bra idé – i alla fall i dess nuvarande form.

Jag börjar direkt med att inta försvarsställning mot det jag ska skriva nedan. Nej, jag är ingen expert på NHL. Nej, jag kan inte rabbla alla paragrafer i NHL:s CBA utantill. Nej, jag är inte heller någon expert på ekonomi och börjar ni snacka marknad och efterfrågan och Gud och hans ingifta moster med mig, kommer ni snart finna mig sovande i ett hörn.

Med det sagt: Jag anser att lönetaket i NHL är en farsot. Hur rimligt är det egentligen att en klubbledning under flera års tid ska göra mängder av smarta trejder och drafter, bara för att ”belönas” med att de inte kan hålla sig under lönetaket och därmed måste dumpa spelare.

De senaste exemplen på detta fenomen är P.K Subbans flytt till New Jersey och Patrick Marleaus sorti från Toronto. Predators och Maple Leafs fick i stort sett noll och intet tillbaka, utan det var ren lönetaksdumpning det handlade om. Marleau lär också bli utköpt av Carolina. Så den trejden är verkligen är en skenmanöver.

Lönetaket kom till 2005 för att hindra de skenande lönerna i NHL, samt jämna ut skillnaderna mellan klubbarna. I kollektivavtalet (CBA), där lönetaket finns reglerat, finns också mängder av regler gällande kontraktslängd, maxlön etcetera, etcetera. Summan av kardemumman blir att du inte kan ha alltför många välbetalda stjärnor i ditt lag.

Ta Edmonton som exempel. Nästa säsong kommer det totala lönetaket per klubb ligga på 81,5 miljoner US-dollar. Superstjärnan Connor McDavid kommer ensam ta upp 12,5 av dessa. Drygt 15 procent. Adderar vi Leon Draisaitl till detta så tar tysken upp ett löneutrymme på 8,5 miljoner. Två spelare tar alltså ta nästan 26 procent av löneutrymmet. Resten av lagkamraterna får bli lågbudget.

För ett par år sedan trejdades Niklas Hjalmarsson från Chicago till Arizona, efter tre Stanley Cup med laget. Hjalmarsson, som var mycket uppskattad i Blackhawks blev ett offer för lönetaket då superstjärnorna Patrick Kane och Jonathan Toews även de tar upp 21 miljoner i löneutrymme.

Till råga på allt kommer taket sänkas till nästa säsong, därav Maple Leafs och Predators manövrar på senare tid. En som tycker att det har gått för långt är Nashvilles GM David Poile.
— Ärligt talat så har det blivit lite obekvämt där vi nu befinner oss, säger han till Sportsnet.

Jag förstår honom. Nashville har ett synnerligen intressant lag med bland annat Mattias Ekholm, Filip Forsberg, Viktor Arvidsson och Ryan Johansen. Men smakar det så kostar det och det och nu var de alltså tvungna att offra P.K Subban. Jag har en känsla av att hans nya klubb New Jersey kommer befinna sig i samma läge om några år. I helgen draftade de Jack Hughes. Sedan tidigare har de bland andra Nico Hischier i laget och när dessa bådas kontrakt ska förhandlas om så lär det bli dyrt.

Man kan invända mot att vissa spelare ska ha så mycket betalt och man skulle kunna hävda att det är upp till klubben att jämna ut lönerna. Men riktigt så enkelt är det såklart inte. Självklart ska Connor McDavid ha lön i paritet som Kane och Toews. Självklart ska även Auston Matthews i Toronto ligga däruppe. Det måste till en generell sänkning av stjärnornas löner.

Om jag fattat det hela rätt så baseras lönetaket på ligaklubbarnas omsättning från året före. Jag är inte helt motståndare till ett lönetak ska sägas. Men varför inte sänka maxlönen per spelare istället? Det vill säga göra det omöjligt för klubbarna att kunna erbjuda löner som gör att två spelare kan ta upp en fjärdedel av löneutrymmet.

Jag vet inte med er andra, men mitt NHL-intresse, som faktiskt var riktigt stort före 2005, har sänkts rejält sedan det här lönetaket kom till. Det har gjort det omöjligt att under en längre tid bygga ett slagkraftig lag som ständigt är med och utmanar om Stanley Cup. Dynastiernas tid är vorbei…och jag tycker inte om det. Jag tycker inte om det alls.