Ny utmaning – samma Bert Robertsson: ”Jag skäms inte för vem jag är”

Linköping kliver för andra året i rad in i en säsong med en ny tränare. Den här gången heter han Bert Robertsson – och det märks varför han är värvad till Östergötland.
– Den här lidelsen för att skapa en framgångsrik miljö där unga och äldre spelare får känna att vi gör det här tillsammans – det är målsättningen, säger Robertsson i en lång intervju med hockeysverige.se.

LINKÖPING (HOCKEYSVERIGE.SE)
Den 10 april blev han klar som huvudtränare för LHC. Två månader senare har Bert Robertsson kanske inte full koll på allt och alla i organisationen, men det tar sig:
– Jag börjar väl lära känna fler och fler, speciellt grabbarna och teamet runt laget. Det har ju varit högprioriterat. Sedan får jag jobba mig utåt därifrån. Först till resten av klubben, sedan vidare ut i staden, säger han och ler.

Solen skiner starkt över Linköping och hela staden är i ett vakuum av hetta. I Stångebrohallen är temperaturen betydligt lägre – men pulsen högre. Delar av Linköping Hockey Club tränar för fullt inför en SHL-premiär som, när hockeysverige.se är på besök, är hundra dagar bort.

Bert Robertssons tid i Skellefteå går inte att beskriva som något annat än en framgång av episka proportioner: Sex finaler på åtta år – två guld. Kontrasten till Linköping Hockey Club kunde nästan inte vara större.

Östgötarna gjorde visserligen två raka SM-finaler för dryga decenniet sedan. Där kammade man noll båda gångerna i svidande förluster. Först mot Modo 2007 och året därpå mot ärkerivalen HV71. Nu är det fyra år sedan LHC senast tog sig förbi kvartsfinal – en missräkning för en förening som tidigare tillhört de stora i Hockeysverige. Efter fjolårets bergochdalbane-liknande säsong hoppas mången Linköpingsbo på nya framgångar. Men för att nå framgångar behövs stabilitet.

Just stabilitet och öppenhet är två ord som tycks genomsyra Linköping Hockey Club just nu. I en intervju med Hockeysverige förra hösten pratade klubbens nye ordförande Roger Ekström om att hela föreningen måste bli mer dynamisk. När lagets nye tränare redogör för sin filosofi är det inte svårt att se varför general manager Niklas Persson – även han ny på posten – ville ha Bert Robertsson:
– Om jag får jobba som jag vill och kan så kan det gemensamma arbetet bli stabilare i föreningen. Hur man jobbar tillsammans och utvärderar arbetet och därmed håller sig på en jämnare nivå för att kunna göra de här toppbestigningarna i SHL. Det är ju hela grejen för att i slutändan kunna vinna – att man håller en hög nivå hela tiden. Då är SM-guldet inom räckhåll och man behöver inte bygga om hela tiden, säger Robertsson sakligt med ett snett leende igen och fortsätter:
– Där är Linköping. Stabiliteten här behöver rättas till. Men kapaciteten finns för att kunna lägga sig på en tillräckligt hög nivå för att slåss om ett SM-guld.

Hur kommer det sig att du valde Linköping?
– Jag tycker att det är en förening som har väldigt mycket kunskap. Det är något som ligger och bubblar under ytan och väntar på att förvaltas på ett bra sätt. Det är en förening som har många kompetenta människor.

Jakub Vrána i LHC-tröjan. Foto: Bildbyrån/Ola Westerberg

UNGDOMSVERKSAMHET I TOPPKLASS

Kompetens och kompetenta människor är något som Robertsson återkommer till under vårt samtal. Det dynamiska utanför isen är i rullning och med Robertsson, som kritat på för tre år på Östgötaslätten, ska detta fortsätta även på densamma. Den krävande, och ibland svårflörtade Linköpingspubliken har historiskt sett haft lättare att knyta an till ett krigande lag – även om det LHC som sånär rodde hem Le Mat-pokalen också charmade Linköpingsborna. Vad kan vi vänta oss under kommande säsong?
– Jag älskar att vara i miljöer som är utvecklande där passionerade personer driver. Det är det jag vill ska skina igenom och smitta av sig. Den här lidelsen för att skapa en framgångsrik miljö där unga och äldre spelare får känna att vi gör det här tillsammans – det är målsättningen. Jag vill att grabbarna som kommer hit och tränar just nu ska känna det engagemanget från min sida och då bli lika engagerade själva.

Han konverserar med inlevelse och passion. Det märks tydligt att han redan trivs i sin nya omgivning – och vår dialog stannar vid ungdomarna. Linköping, som på senare år fostrat NHL-spelare som Carl Gunnarsson, Jakub Vrana, Gustav Forsling, Carl Dahlström och Gabriel Carlsson, har en av Sveriges största ungdomsorganisationer, något som inte uppmärksammats tillräckligt, menar Robertsson.

Hur bra koll hade du på Linköpings ungdomsverksamhet innan du kom hit? Jag förstår att man som motståndare har viss koll på det med tanke på värvningar. Men hur bra koll kände du att du hade?
– Jo, men jag hade bra koll, absolut. Det är andra klubbar som har fått mycket uppmärksamhet för sina verksamheter då de är mer villiga att marknadsföra den delen. Börjar man gräva i det där så är det ganska angenäm läsning med Linköpingsögon. Klubben är bland de bästa i Sverige på det planet och producerar väldigt många spelare till elitnivå. Både till NHL och andra ligor. Det är något som man kanske inte har fått tillräckligt mycket cred för genom åren men så är det. Det vittnar om en kultur och en kunskap som är jäkligt gedigen, säger han och fortsätter.
– LHC ska vara väldigt stolta över den verksamheten som man har. Man får inte glömma bort det. Det finns något gediget. Det gäller att inte känslomässigt sväva iväg. Man har ett fundament som är oerhört bra och det gäller att vara stolt över.

Foto: Bildbyrån/Ola Westerberg

EN I GRUPPEN

De som tränar gemensamt just nu har också stundtals kunnat se Robertsson själv vara med i övningarna. Han medger att han deltog mer förr men att han i alla fall är med och visar att han kan.

Du har i tidigare intervjuer sagt att du vill vara en del av gruppen. Men som tränare är det en balansakt att dra gränsen mellan att vara en del av gruppen och att vara tränare. Hur gör du?
– Bra ledarskap handlar om att skapa förtroende. Dels i den process som vi redan har pratat om: Var ska vi? Vi ska staka ut en väg och få alla att gå åt samma håll och sedan hålla riktningen. Det är mycket min roll – att påminna folk om var vi är på väg och personifiera det. Vi får inte bli för mycket kompis med laget. Man är kopplade till uppgiften, jag hittar inte något bra ord.

Som kugghjul som ska gå i varandra?
– Ja, exakt så. Då måste du ha någon som kan ta de obekväma besluten och någon som står för detta samtidigt som man agerar som en skyddsmur för gruppen. Det finns ju faktiskt krafter som spelar emot det man har här, säger han med ett leende och en gest mot undertecknad.
– De krafterna får man fronta också. Vi gör saker tillsammans, men med det sagt handlar det inte bara om att bekräfta varandra. Det handlar om att se till att vi faktiskt håller oss riktade åt samma håll. Det tror jag är den största uppgiften som jag har med den kunskap och person jag har.

ENGAGEMANG – OCH KÄNSLOR

Att Bert Robertsson gjort sig känd som en känslomänniska är ingen hemlighet och han hymlar inte heller med att han är just det. Att kanalisera sina känslor är det viktiga, men att visa dem är minst lika viktigt, menar tränaren. Något som borde falla den krävande publiken i Saab Arena i smaken med andra ord.
– Hockey är väldigt intimt. Man jobbar väldigt nära varandra och man ser varandras bästa och sämsta sidor. Vi blir satta under ett jäkla tryck. Jag blir väldigt emotionellt engagerad i personer jag jobbar nära snabbt. Vi är väldigt beroende av varandra. Sedan blir det ringar på vattnet. Ju mer man knyter an till människorna runt omkring så märker man engagemanget, lidelsen och passionen. Man blir känslomässigt berörd. Det är det som är det coola i det vi håller på med.

Direkt feedback?
– Ja, ja! Det är det ju. Det är sympati, glädje och passion. Ibland blir det negativ feedback och det är också ett tecken på att folk är engagerade. Man får hitta sätt att kanalisera det där.

Hur gör du för att koppla bort hockeyn? Kan du koppla bort?
– Oj, jag riktar fokus på olika saker. Jag har en familj, så klart. Det är de två sakerna som jag blir mest känslomässigt engagerad i. Jobbet, som är någon slags familj, och familjen – de som har samma DNA som en själv. Det är väl där jag är. Jag tror inte att jag kopplar bort hockeyn eller hockeylaget helt någonsin. Det är en del av mig själv.

Ditt känslomässiga inköp i dina lag har gått få förbi.
– Folk är olika bekväma med att uttrycka känslor. Tyvärr, eller kanske tur, kan man lägga band på det där, säger han och skrattar.
– Vi har en tradition i Sverige att vi inte ska uttrycka sig varken för högt eller för lågt. Men där är jag ganska bekväm med att använda hela registret. Jag skäms inte för vem jag är. Någonstans är det väl det som skiner igenom och antingen älskar man det eller så hatar man det. Det finns inga mellanting där, har jag märkt.

Foto: Bildbyrån/Ola Westerberg

Känslor kan vara positivt. Men för mycket negativitet kan leda ett lag in i den dålig spiral – något som lyste igenom under fjolårets säsong för Linköping. Men Robertsson menar att känslor är bra.
– Det handlar om att få vara arg. Att få vara besviken och ledsen. Det är inget farligt att vara det. Är man bekväm med de här tillstånden så tror jag att man också kan hantera dem. Alla är inte likadana.

Hur agerar du om en spelare är frustrerad eller irriterad efter en period eller en match?
– Det beror på situationen. Någon gång kan jag nog ryta till och säga åt spelaren att lugna ner sig, om jag märker att gruppen blir stressad av det. Men ibland behöver gruppen också en kick. Däri ligger fingertoppskänslan i att vara nära gruppen och känna dess behov. Är det något jag tror att jag har i ryggmärgen så är det att känna av gruppens tillstånd, säger han och är snabb att tillägga att misstag måste få ske också – även i hans eget agerande:
– Ja, ibland kanske det blir fel. Men då får man inte vara rädd för att rätta till det längs vägen. Jag är trygg i att kunna göra fel och låta någon korrigera mig. Det är inte jag som ska styra upp skeppet. Ledarskap och laganda handlar om att man gör saker tillsammans och hjälper varandra. Man backar inte undan och låter saker bli destruktiva. Det är det jag vill skapa i ett lag och det är det jag har upplevt är mest framgångsrikt när man hamnar i den zonen – att man har sådan respekt för varandra att man faktiskt kan vara prestigelös.

ONÖDIGA RUBRIKER I VÅRAS

Innan han var klar för Linköping bubblade ett rykte upp om att Robertsson var på väg till moderklubben Södertälje under våren. När ämnet kommer på tal märks det att han väljer sina ord noga.
– Njae, nära var jag nog aldrig. Jag har ju en naturlig kontakt med Södertälje eftersom jag har vuxit upp där och har många kompisar där. Det är många i klubben som jag håller kontakt med av den anledningen. Det är lätt hänt att det ryktet kickade igång, säger han och en kort tystnad följer. Han fortsätter:
– Det blev någon liten rubrik som jag inte alls var nöjd med, att jag var på väg in där. Jag tror att det ställde till det lite grann för Södertälje mer än någonting annat. Jag vet inte, jag ska inte säga för mycket om det där. Därifrån börjar man kanske ifrågasätta Uffe (Lundberg) och Dennis (Bozic) och de var mitt i en ganska känslig period under säsongen. Det är inget bra när man kanske får det tvivlet. Som sagt, jag vet inte. Jag vet inte om gruppen påverkades av det. Men jag var inte alls nöjd med att det blev en rubrik där.

Har du snackat med Uffe eller Dennis om det?
– Nej, jag har inte snackat med dom, säger han och ämnet är avslutat.

Sonen Simon Robertsson för Västerbotten i TV-pucken i höstas.
Foto: Bildbyrån/Josefine Loftenius

NY UTMANING – PRIVAT

Bert Robertsson börjar bli hemmastadd i Stångebrohallen och Saab Arena. Han har en bostad och med sponsorträffar, klubbmästerskap i golf och annat börjar det sociala falla på plats. Men familjen? Den är kvar i Skellefteå.
– Vi har hittat ett boende. Men vi har två pojkar i skolålder. En ska börja gymnasiet och en ska börja sexan. Så vi har kommit överens om att vi inte rycker upp alla fyra. Tre får stanna kvar i Skellefteå och sedan får vi se till att sköta situationen bäst vi kan. Vi har en plan att vi ska göra en gemensam flytt men just nu var det kanske lite traumatiskt att göra det.

Du har 107 mil till din familj.
– Det är det! Fem timmar, föredrar jag att säga. Men det finns värre situationer. Men om man ska jobba utvecklande så måste man lära sig att kanske inte ta saker för givet. Att behandla varandra med respekt och vara engagerad även om man är långt bort. Att jobba med lag är inte nytt för mig. Nu är det en ny stad, ny förening och nya människor. Men jobbsituationen är inte ny. Familjesituationen är ny.

Det finns Skype och annat som fungerar bra. 
– Ja det gör ju det. Det ordnar sig, säger han och ler med hela ansiktet.

Vårt samtal i en sval Stångebrohall lider mot sitt slut och våra vägar skiljs åt för den här gången. Bert Robertsson försvinner ut i en grillad sommarstad som måhända suktar efter en regndroppe eller två. Hockeyfansen suktar efter en trofé eller två. Regnet kommer först. Men efter det kommer alltid solsken igen.

Linköping laddar för en ny säsong. Linköping laddar för att börja klättra mot toppen. I rankinglistorna kanske inte klubbens värvningar har stuckit ut jämfört med konkurrenterna. Men det är på isen allt ska avgöras. Och allt det börjar med Bert Robertssons nyckelord:
Engagemang.