Till minne av Johan Nilsson

Elite Prospects grundare Johan Nilsson har gått bort, 45 år gammal. Uffe Bodin minns mannen bakom skapelsen som förändrade hockeyvärlden – och vännen som aldrig slutade arbeta för att göra sajten bättre.

Kan ni föreställa er en hockeyvärld utan Elite Prospects?

Nej, inte jag heller.

På många sätt ligger den sajten till grund för mitt eget stora intresse för sporten. När jag upptäckte sajten på tidigt 2000-tal var den en Zamboni rakt in i den himmel av information jag som hockeynörd törstade efter. Ni kan ju själva föreställa er skillnaden mellan att behöva slå upp spelare i den tunga, otympliga och telefonboksliknande NHL Record & Guide Book och att med några enkla klick få all statistik mellan himmel och jord serverad.

Den som möjliggjorde det var Johan Nilsson.

Om ni aldrig hört talas om honom är det på sätt och vis inte alls konstigt. Trots att han är skaparen av – i mitt tycke – en av de viktigaste hockeyexporterna som Sverige fått fram utanför isen, var han inte den som använde sin skapelse för att få rampljus. Tvärtom var han lågmäld och trivdes bäst när han fick utrymme och tid att sitta och knacka kod för att förbättra EP.

Våra vägar korsades för första gången när Hockeysverige.se:s dåvarande ägare Everysport Group AB köpte upp Elite Prospects från Johan 2007. Då hade han ett heltidsjobb och slet ofta långt in på nätterna för att hålla sajten uppdaterad. Det där hobbyprojektet som han hade börjat bygga i studentrummet i Kalmar 1999 hade vuxit till en best med miljontals besökare från hela världen.

Det perfekta ressällskapet

Mellan 2010 och 2016 var Johan min ständiga resekompanjon. När jag åkte till Nordamerika för att täcka JVM-turneringar och NHL-drafter delade vi ofta hotellrum. Under JVM i Buffalo 2011 fick han agera psykolog åt mig efter att jag retat gallfeber på lokalbefolkningen med en krönika som inte direkt skönmålade deras stad. 2015 bodde vi tillsammans på ett sunkigt motell i Florida för att täcka Connor McDavid-draften i Sunrise och begav oss därefter till Miami och Key West för en gemensam semester.

Johan var på många sätt det perfekta ressällskapet. Han var ordningssam, gnällde aldrig och bangade aldrig en rolig utekväll med våra nordamerikanska branschkollegor. Dessutom saknade vi aldrig samtalsämnen tack vare vår gemensamma kärlek till hockeyn.

Ett av de roligaste minnena är hur han efter en blöt utekväll slog vad med mig om att han skulle kunna hitta mina gamla dammiga stats från tre mediokra säsonger i division 3 och skapa en EP-profil åt mig. Jag skrattade bort påståendet. Några veckor senare mejlade han en länk och en smiley. Jag vet fortfarande inte hur katten han lyckades gräva fram siffror från en gärdsgårdsserie långt innan någon ens tänkte på att spara den sortens statistik digitalt.

Men egentligen borde jag inte vara förvånad. För om det var något som definierade Johan var det hans arbetsmoral och dedikation. Hur han brann för Elite Prospects. När vi kom hem efter en lång jobbdag på JVM eller draften suktade jag efter sängen och sömn. Johan däremot öppnade en colaflaska, skapade en ”bekväm” arbetsstation i sängen och började knacka. Det fanns få saker som kunde få honom att släppa taget om sin ”baby”.

Inte ens den där satans cancern.

Uppskattad brevväxling

Det var under hockey-VM i Köln 2017 som jag fick beskedet. Jag kommer fortfarande ihåg hur mejlet han skickade med beskedet om sjukdomen golvade mig totalt. Inte minst ordet ”obotlig”. Läkarna hade inte direkt kommit med någon upplyftande prognos, men Johan var sin vana trogen väldigt pragmatisk och hade en beundransvärd attityd. Doktorn hade pratat om ”ett år” men Johan vägrade prata i något annat än plural.

Eftersom jag själv hade erfarenhet av en cancerdiagnos ett par år tidigare hade vi under den här tiden en väldigt flitig korrespondens där vi utbytte tankar och erfarenheter kring att vara sjuk. Det var en väldigt uppfriskande mejldialog mellan en känslostyrd person (jag) och en mer förnuftig och handlingsorienterad person (han). I slutändan tror jag att vår brevväxling gav mig mer perspektiv än honom.

De senaste åren har vi dessvärre glidit isär och inte haft speciellt täta kontakter. Men varje gång vi mejlade och han gav en statusuppdatering kring sin hälsa var det med en optimistisk ton. Han hade fått två barn och han påpekade alltid att det hade gett honom extra motivation att besegra sjukdomen. Eller åtminstone hålla den i schack så länge som möjligt.

Och det lyckades han med i nio långa år.

Det var med stor sorg jag mottog beskedet om hans bortgång igår. Framför allt eftersom två små barn förlorat sin pappa och en hustru har förlorat sin make.

Men Johan lämnar också efter sig något annat. Ett livsverk som förändrade hur hockeyvärlden följer sin sport — byggt av en lågmäld kille som helst satt uppe sent på nätterna och knackade kod.

Det känns svårt att föreställa sig hockeyn utan Elite Prospects.

Ännu svårare att föreställa sig den utan Johan.