”Nu tar vi dom” 30 år! – historien om hockeysveriges största hitlåt

I dag är det 30 år sedan den tog förstaplatsen på Svensktoppen, hockeylåten framför andra – ”Nu tar vi dom”. I ett stort dokument ser Tobias Stark tillbaka på låtens uppkomst och väg till framgång. Detta genom samtal med låtmakaren Lasse Holm och sångaren Håkan Södergren.

Alla har hört låten, de flesta kan sjunga med i texten, men få känner till dess bakgrund. Jag talar förstås om ”Nu tar vi dom”, Tre Kronors folkkära kampsång från VM 1989, som i dagarna fyller 30 år. Hur kom den egentligen till? Varför blev just Håkan Södergren leadsångare? Hur togs skivan emot när den släpptes? Och hur ser huvudpersonerna på projektet idag? För att kunna reda ut detta är det nödvändigt att först söka sig tillbaka till 1980-talets början.

ORO I LEDEN

1980-talet var en omvälvande tid för svensk ishockey. Spelarutvandringen till NHL hade tagit fart under 1970-talet, och eskalerade än mer årtiondet därpå. Totalt sett lämnade omkring 60 svenskar den inhemska klubbishockeyn för att prova lyckan i NHL dessa år. Med dagens mått mätt, då mer än dubbelt så många blågula spelare regelmässigt deltar enbart i NHL-klubbarnas träningsläger varje höst, är det givetvis ytterst blygsamma siffror. Vid tidpunkten uppfattades dock redan den årliga utflyttningen av en dryg handfull svenskar till NHL som rent hissnande siffror. Följdriktigt var det också många inhemska ishockeyvänner som oroade sig över utvecklingen.

”Såväl de svenska elitklubbarnas som Tre Kronors slagkraft devalveras av den tilltagande spelarflykten”, hette det.

Olyckskorparna fick dessutom vatten på sin kvarn under Canada Cup 1981, då ett kraftigt NHL-bestyckat Tre Kronor floppade rejält och slutade femma, efter att bara ha lyckats vinna en enda match.

”De flesta svenskar verkar stanna i utvecklingen när det kommer till NHL. Dessutom tycks de glömma bort hur man spelar som ETT lag”, dundrade dåtidens inhemska expertis efter turneringen.

Krisstämpeln hängde i luften.

Till saken hör att Tre Kronor hade oerhört svårt att stå emot Sovjet i VM- och OS-sammanhang, åren från 1980-talets början till inemot decenniets senare del. I finalspelet i Göteborg-VM 1981 utklassade exempelvis Sovjet Tre Kronor med hela 13–1! Då ska man också betänka att Tre Kronor faktiskt erövrade silvermedaljerna i turneringen; Sovjet bärgade guldmedaljerna – så klart. Andra försmädliga svenska förluster mot Sovjet inträffade under OS i Lake Placid (2–9), Sarajevo-OS (1–10) och OS i Calgary (1–7).

Att Tre Kronor hade så infernaliskt svårt att göra sig gällande mot Sovjet, medan laget regelbundet spelade jämnt med – och till och med slog – Tjeckoslovakien (som i sin tur ofta kunde stå upp bra i sina matcher mot det sovjetiska landslaget) var något som vållade enormt mycket huvudbry inom svenska ishockeykretsar.

”Sovjet lyckades psyka oss inom svensk ishockey, få oss att tror att de var oslagbara, närmast omänskliga. Så var det förstås inte! Fast om man som vi inbillade oss att ryssarna var oövervinnerliga, ja då var ju slaget förlorat redan på förhand”, konstaterade Tommy Sandlin (förbundskapten för Tre Kronor 1978–1989 och 1986–1990) när jag intervjuade honom om saken något år före hans bortgång.

Att de sovjetiska landslagsspelarna var statsanställda proffs, som levde och tränade målmedvetet året runt, medan elitspelarna i Sverige länge och väl vackert fick kombinera vanligt yrkesarbete med sin ishockeysatsning hör förstås också till bilden.

Sakta men säkert var dock saker och ting på väg att förändras.

Leif Boork 1984. Foto: Bildbyrån

FÖRÄNDRINGRENS VINDAR

När Leif Boork tog över rodret i Tre Kronor (1984) deklarerade han öppet: ”vi kan slå Sovjet”. De flesta inhemska förståsigpåare skakade bara på huvudet åt det, som det tycktes, absurda påståendet. Att Tre Kronor verkligen skulle kunna mäta sig med Vjatjeslav Fetisov och kompani var för dem närmast otänkbart. Just därför kom också Boorks utspel att tjäna en viktig funktion, genom att verka för att ”låsa upp” de mentala bojor som svensk ishockey slagits i, och intala företrädarna att det faktiskt var möjligt att ”knäcka ryssen”, som det heter i texten till ”Nu tar vi dom”. 

I samma veva som Boork gjorde sin utfästelse började även ishockeyns sponsor- och TV-avtal att ge klirr i kassan på ett sätt som aldrig tidigare skådats i Sverige. Det gällde inte minst det vid tidpunkten massiva avtal som slöts mellan Svenska Ishockeyförbundet och Trygg Hansa hösten 1984, innebärande ett treårigt samarbete om 12 miljoner kronor, vilket sedermera förlängdes över VM i Globen 1989. Även elitklubbarna började dra in allt större sponsorpengar, varför en snabbt växande andel spelare kunde ägna sig åt ishockey på mer eller mindre professionell basis på hemmaplan.

Allteftersom ökade också den blågula ishockeyns slagkraft. Efter storstilade insatser i Canada Cup 1984 och VM 1986 – där Tre Kronor faktiskt hade 2–2 mot Sovjet i VM-finalen i Moskva fram till slutminuterna, då Vjateslav Bykov avgjorde tillställningen (3–2) till värdlandets fördel – släppte också den mentala spärren; Sverige kunde faktiskt rubba Sovjet. Boorks påstått absurda utfästelse hade infriats!

Året därpå kom också kronan på verket i dubbel bemärkelse för svenskarna. För det första: under en träningslandskamp, på Johanneshovs isstadion den 7 april, lyckades Tre Kronor faktiskt bryta lagets då tioåriga skräcksvit med femtio matcher i rad utan vinst mot Sovjet. För det andra: Tre Kronor blev världsmästare i Wien några veckor senare, efter att bland annat ha kvitterat – (2–2) på typiskt ryskt klapp-klapp-manér – mot självaste Sovjet och sedermera krossat Kanada (9–0) under finalspelet.

VM 1989 – ETT VÄRLDSMÄSTERSKAP MED ETT LEENDE PÅ LÄPPARNA

Med denna medvind i ryggen kom hypen inför det stundande världsmästerskapet i Sverige 1989 att öka än mer. Ja, den inhemska ishockeytemperaturen formligen kokade av hänförelse i såväl slott som koja inför vad som komma skulle.   

”VM 1989 i Sverige innebär att Sverige samtidigt kan stå som arrangör och titelförsvarare. Bara det är en drömsits för en arrangör. VM 1989 i Sverige har fått en internationell uppmärksamhet genom Globen som byggnad, som marknadsför VM-arrangemanget på ett sätt som ingen kunnat förutskicka. Det finns inte en facktidskrift i byggnadsbranschen med självaktning som inte presenterat Globen. Och antalet studiebesök talar sitt tydliga språk. Intresset från hockeyfolk att i förväg rekognosera lokaler och VM-arrangemanget överträffar alla förväntningar”, slog VM-generalen, Bo Tovlan, fast i tidningen Hockey kort före invigningen.

Och Tovland tillade:

”Hockey-VM kan och bör bli en manifestation med festivitas, folkfest och stor idrottsupplevelse för Svenska Ishockeyförbundet, Stockholms stad, Globen och hela hockey-Sverige, som kan få avgörande betydelse för lång tid framöver. VM-arrangörerna har heller inte sparat några ansträngningar. Det ska bli ett VM med ett leende på läpparna.” 

En festlig inramning ansågs kort sagt vara a och o för att lyckas med föresatsen att ro i land ett framgångsrikt VM-arrangemang. Ett led i detta var att ta fram en VM-låt som kunde bidra till att förgylla stämningen. 

Lasse Holm – passionerad ishockeyfantast och gudabenådad hitmakare

Lasse Holm är en av Sverige mest framgångsrika låtskrivare genom tiderna. Under 1980-talet formligen spottade han ur sig hit efter hit, varav åtskilliga har blivit tidlösa svenska evergreens, såsom Carola Häggkvists ”Främling”, Kikki Danielsson ”Bra vibrationer” och Arja Saijonmass ”Högt över havet”. För VM-arrangörerna var valet av kompositör till den hett åstundande VM-låten därför enkelt: det var Lasse Holm man ville ha. 

När jag ringer upp Lasse för att höra mer om låtens bakgrund är det en passionerad ishockeyfantast som jag får på tråden.
– Jag har alltid älskat ishockey. Särskilt på den tiden, jag var helt galen. Jag följde Elitserien och allting, men VM har alltid varit numer ett för mig. Då har jag stängt av allt annat.

Hur gick det till när du blev tillfrågad om att skriva VM-låten 1989, ”Nu tar vi dom”?
– Det var Svenska Ishockeyförbundets sponsor Trygg Hansa som ringde och ville ha ett möte med mig. Vi träffades i min studio i Stockholm. Det var härliga killar och vi hade ett bra möte. När jag hade berättade om mitt passionerade förhållande till ishockey bad de mig ’kan du inte skriva en låt till VM 89? Det vara jättebra!’ Och jag gick igång, direkt.

Minns du när du skrev den?
– Ja, jag satt i min studio. När man har fått ett uppdrag då går man igång. Man har ett målsnöre att prestera och leverera. Det var som vanligt, ’a hard day at work’ för att få ihop det. In och dunka på flygeln, bara, så att det kommer fram en bra låt. Man måste ha en catchy refräng, något som suger tag i en, som gör att man vill sjunga med, som liksom öppnar en ridå när refrängen kommer. Det är så jäkla viktigt, det här att ’det bara smäller till’.

Varför blev just Håkan Södergren leadsångare?
– Jag älskar oväntade grejor. Som att skriva en låt om pizza till exempel, som jag har gjorde med ’Cannelloni, Macaroni’. Sedan är jag djurgårdare också, förstås. Och då tänkte jag: ’Håkan Södergren, han är ju lika vass på isen som utanför. Han är ju en person som har något extra, den där aura av skön lirare med glimten i ögat, precis som Sven Tumba’. Så jag ringde Håkan. Han visste vem jag var, även om vi aldrig hade träffats. ’Tjenare, sade jag, kan du sjunga’? ’Nej, men jag kan komma ner till studion’, svarade han. Och han kom dit och vi höll på där en dag. Han sjöng hellre än bra, men fick ihop det ganska kul och framför allt väldigt charmigt. Han gjorde det jättebra!

Wikipedia uppger att det är din sons klass som sjunger den välkända inledningsfrasen, ”H-O-C-K-E-Y, Hockey”. Stämmer det?
– Javisst! Jag tänkte, ’nu jäklar ska min son och hans kompisar få vara med om ett äventyr’. Och de fick komma till studion. Jag tror till och med att de fick ledigt från skolan den förmiddagen för att spela in deras del. Manskören som svarar består dock inte av några hockeyspelare, utan det var jag som styrde upp det med overdubs för att det skulle bli bra och gå fort. Landslagsspelarna kom in när vi skulle göra mediegrejerna.

Är alltså Håkan Södergren den ende av alla i Tre Kronor som hörs på skivan?
– Jag tror att vi gjorde någon sorts ’skuggrecording’, där alla var med och sjöng refrängen, som möjligen kom med till slut.

Var fick du titeln ifrån?
– Jag vet inte, den bara poppade upp. ’Nu tar vi dom’ är ju ett sånt där klassiskt idrottsuttryck, som används i olika sammanhang. Som peptalk, alltså: ’nu jäklar, gubbar, nu tar vi dom, kom igen’. Jag tyckte det var en perfekt titeln på låten.   

”Gurra G” – Gustave Lund känd från Just D – analyserar ”Nu tar vi dom”.

Håkan Södergren – från slitstark ytterforward till Ishockeysveriges förstetenor

Vad minns då Håkan Södergren om inspelningen av ”Nu tar vi dom”? Jag ringer upp honom och börjar med att fråga om hans musikbakgrund.

Hur har ditt musikintresse sett ut genom åren? Har musiken alltid funnits med dig?
– Nja, visst har man alltid lyssnat på musik. Det har blivit mycket radio och så. Annars är jag som de flesta andra. Jag gick i kommunal musikskola under skoltiden. Först var det blockflöjt, sedan spelade jag valthorn och trumpet i skolan, men jag slutade i femman.

Minns du första gången frågan om att spela in en VM-låt kom upp på bordet?
– Jag jobbade som skadereglerare på Trygg Hansa på den tiden. En förmiddag när jag var på kontoret ringde det i telefonen. Det var Lasse Holm. Han presenterade sig och sade ’du, vi har en rolig grej på gång, kan du inte komma ner till vår studio’? ’Jo, visst kan jag det, inga problem, jag har lunch snart och kan komma då’, svarade jag. När jag kom dit satt Lasse där tillsammans med hans kompis och samarbetspartner, Torgny Söderberg. Vi pratade lite, sedan sade Lasse: ’vi ska göra en VM-låt, vi tänkte att du kanske kunde sjunga på den? Kan du inte bara testa lite?’ ’Ja, det kan jag väl, svarade jag. Sedan var det bara på med hörlurana och in i studion. Så fick jag texten, och sjöng bit för bit. Säg att det tog två timmar, kanske något mer. Då sade Lasse, ’Nej, nu räcker det, det här blir bra. Vi ser vad vi kan göra av detta och återkommer’. Sedan var det inget mer med det. Jag åkte tillbaka till kontoret och tänkte inte mer på det innan jag stack på träning med Djurgården.

Håkan Södergrens jobb hos Trygg Hansa ledde honom till mikrofonen. Foto: Bildbyrån

Vad hände sedan?
– Lasse ringde upp några veckor senare: ’Hörru du, kom ner till studion så ska du få höra’. Och då hade dom roddat ihop den första mixningen av låten. Och då var allt mer bestämt: ’det här ska vi köra på, det här blir bra som fasiken, ska du veta’. Därefter hade vi en samling med Tre Kronor då det gjordes inspelningar och togs bilder när hela truppen körade på låten. Det är de bilder som togs där vi bär vita tröjor.

Vad tyckte de andra i Tre Kronor om låten och inspelningen?
– De tyckte nog att det var rätt kul, tror jag. Man måste betänka att innan VM 1989 hade det faktiskt aldrig varit något riktigt spektakel runt hockeyn. Det hade knappast ens varit några jippon eller liknande kring fotbollen eller idrotten i övrigt, bortsett från marknadsföringen av Nacka Skoglund och Ingemar Johansson. Så allt detta med drag kring sporten var något nytt som ingen kände till från tidigare, eftersom det aldrig riktigt funnits. Ta till exempel VM-guldet i Wien 1987. På vägen hem möttes vi av svenskt stridsflyg, som ledsagade oss hem i honnör. Och det blev enorm uppståndelse i Kungsträdgården. Att sådant kunde hända i Sverige hade aldrig ens föresvävat oss. Det var samma sak med ’Nu tar vi dom’. Så alla tyckte att det var kul, eftersom det var något helt nytt.

Skulle du säga att det blev mer drag kring Tre Kronor över huvud taget vid denna tidpunkt?
– Absolut, det var ren hysteri! Dels byggdes Globen, som då var en arena i världsklass. Att en sådan anläggning fanns i Stockholm, och var vår hemmaplan, kändes rent fantastiskt. Dels var vi regerande världsmästare i en VM-turnering på hemmaplan, och det var stort. Dessutom satsade svensk industri rejält på ishockeyn. Till på köpet kom ju Börje Salming till VM, vilket innebar att hypen stegrades ännu mer. Sten för sten byggdes så ishockeyhaussen upp till en fantastisk nivå. 

Recension ur Expressen, 19 februari 1989.

Mottagandet

Den officiella världspremiären för ”Nu tar vid dom” ägde rum på bästa sändningstid, lördagen den 18 februari 1989, i dåtidens stora underhållningsprogram i SVT, Stina med Sven, lett av de folkkära programledarna Stina Dabrowski och Sven Melander. I samma program medverkade även den brittiska popgruppen Fine Young Cannibals, som just då hade enorma framgångar med ”She drives me crazy”, och Eva Dahlgren, som framförde ”Ängeln i rummet”.

Tre Kronors insats i programmet delades upp i tre segment. I programmets början gjorde laget entré på rullskridskor i full mundering varpå Håkan Södergren och kompani svarade på några korta frågor. Avslutningsvis genomfördes en mer tillbakalutad intervju med några spelare och spelarfruar innan laget klev upp på scenen för att framföra ”Nu tar vi dom”.

Håkan Södergren minns idag allt med skräckblandad förtjusning:
– När vi kom dit frågade dom oss: ’Vad ska ni göra för någonting’? ’Men vi vet inte vad vi ska göra, vi är ju hockeyspelare. Vad ska vi göra?’! Då kom någon på detta med rullskridskorna, helt gripet ur luften. Så allting var väldigt ad hoc. Många av de där grejerna, när folk sätter på en sådan där video, då bara flyttar man på sig, eftersom man minns hur det kändes när de gjordes. Vilken olust det handlade om.

Hur som haver gick Tre Kronors insats hem i stugorna. Dagen efter körde Aftonbladet en helsida om programmet, där det konstaterades att Tre Kronor hade gjort ”succé i TV”. Expressen publicerade för sin del en positiv recension av låten, varvid recensenten drog paralleller till Magnus Ugglas allsångsvänliga melodikänsla och talade om att ”Håkan Södergren tacklade sin uppgift utan rädsla och med den rätta vinnarinstinkten”. Betyget blev ”en töntklassiker” med sammanlagt tre av fem getingar. Till saken hör att Skidlandslagets egen VM-låt ”Villervalla”, producerad av Idol-bekantingen Anders Bagge, samtidigt sågades vid pjäxorna.

Även skivpubliken gav ”Nu tar vi dom” tummen upp. Efter att dåtidens store radioprofil, Ulf Elving, hade premiärspelat låten i Sveriges Radios Efter tre ringde han Lasse Holm:
– ’Lasse, du sitter på en jättehit här. Vi har spelat den i Efter tre och det är en sån jäkla succé’, sade Ulf. Jag blev överlycklig. Det var jätteroligt, berättade Lasse när jag intervjuade honom.

Följdriktigt letade sig ”Nu tar vi dom” snart in på såväl Svensktoppen som den inhemska Singellistan. Och då var det inte heller fråga om någon dagslända som bara var inne och vände på listorna innan den föll ifrån. Nej, låten gick som en raket rakt upp i toppen på båda listor.

EN HIT! ”Nu tar vid dom” klättrade snabbt upp på de olika topplistorina i Sverige under våren 1989. Faksimil: Aftonbladet

Svensktoppsdebuten gick av stapeln lördagen den 9 april, då ”Håkan Södergren och Hockeylandslaget” – som var konstellationens formella artistnamn – hamnade på fjärde plats. Till veckan därpå, det vill säga lördagen den 16 april, avancerade dock låten till listans topposition, där den sedan parkerade i ytterligare tre veckor innan den så sakta vandrade neråt på listan. Allt som allt låg ”Nu tar vi dom” på Svensktoppen i sju veckor, varav alltså merparten högst upp! Det som gör den bedriften än mer anmärkningsvärd är att många av låtarna som samtidigt trängdes på listan idag är omhuldade folkhemsklassiker. Eller vad säger man om låtar som Tommy Nilsson ”En dag”, Eva Dahlgrens ”Ängeln i rummet”, Marie Fredrikssons ”Sparvöga”, Lasse Stefanz & Christina Lindbergs ”De sista ljuva åren” samt Orup & Anders Glenmarks ”Upp över mina öron”.

I fallet med Singellistan nådde ”Nu tar vi dom” som högst andra plats, slagen endast av Madonnas örhänge ”Like a Prayer”, men långt före veritabla rockklassiker som U2:s & B.B. Kings ”When Love Comes to Town” och Guns ’n’ Roses ”Paradise City”.

Därmed hade Håkan Södergren, som den förste i världen, lyckats med konststycket att gå från 5:ans valthornslektioner till toppen av Svensktoppen och singellistans andraplats, utan mellansteg. Snacka om att göra musikkarriär i rekordfart!

Och framgångarna fortsatte. ”Ni tar vi dom” sålde guld, varpå firma Holm-Södergren helt sonika förlänades guldskivor. Låten spelades överallt: på radio och TV, i butiker och inte minst i Globen under VM.

Trots att Tre Kronor inte lyckades försvara sitt VM-guld från Wien 1987 blev hemma-VM 1989 en stor folkfest, där kamplåten ”Nu tar vi dom” tveklöst bidrog till den goda stämningen, precis som arrangörerna hoppats på. Än i dag går låten också varm i landets alla ishockeyarenor och spelas även flitigt i etermedierna när det vankas rafflande ishockeymatcher.   

Vilken relation har då huvudpersonerna till ”Nu tar vi dom” idag”?
– Jag tycker väldigt mycket om den. Ibland händer det att jag plockar fram den när jag är ute och spelar med mitt band. Då sjunger alla i publiken med i texten. Den lever fortfarande, faktiskt. Det är superkul, menar Lasse Holm.

– Jag blir fortfarande påmind om den hela tiden. Jag kan garantera dig, det finns inte en ishall som jag varit i där låten inte har spelats. Plötsligt dyker den bara upp i högtalarna, i princip varje gång jag vistas i en ishall. Den bara snurrar på. Det är inte så att jag tänker: ’Nej, inte den nu igen’, men det snurrar. ’Ok, nu är det den igen’, liksom. Jag känner ju igen den direkt, jag har ju hört den förr, kan man säga…’, konstaterar Håkan Södergren med ett stort leende.    

Och Södergren tillägger, med glimten i ögat:
– Ibland när folk börjar prata om vad de har vunnit brukar jag säga: ’Själv är jag världs-, europeisk, svensk och norsk mästare. Sedan har jag även fyra veckor på Svensktoppens förstaplats… och en guldskiva, förstås…’.

Vad säger man? Så mycket bättre nästa, kanske…

TOBIAS STARK
Tobias Stark är historiker och idrottsvetare vid Linnéuniversitetet i Växjö, där han forskar och undervisar om ishockeyns kulturhistoria.
Email: [email protected]
Twitter: Tobias_Stark

Foto: Bildbyrån

Källor i urval

Aftonbladet

DN

Expressen

Hockey

Svenska Dagbladet

Intervju med Leif Boork

Intervju med Lasse Holm

Intervju med Håkan Södergren