Dan Söderström minns skandalen: "Anklagades för Säpo-fasoner"

Dan Söderström jobbade som fritidschef inom Leksands kommun innan han pensionerade sig. Men det är inte det som gjort honom känd i Sverige. I veckans Old School Hockey bjuder hockeysverige.se i en djupdykning av legendarens karriär.

Minns debutmatchen: ”Han tyckte samma resa var pest och pina”
Blev Leksand trogen – trots anbud från NHL.
Slutade – blev tränare åt lagkamraterna: ”Gjorde en bragd”
Bästa kedjan i Sverige? ”Alla tre ville lira”
Minns tillbaka på alla VM: ”Erbjöd sig att kissa åt honom”
Skandalen: Anklagades för ”Säpo-fasoner”
Fostrade NHL-spelaren: ”Var dagbarn hemma hos oss”

Söderström är född och uppväxt i Horndal vid sjön Rossen ett par mil nordost om Avesta. Han flyttade till Leksand redan 1966. Då var det inte något jobb inom fritidsförvaltningen som lockade utan det handlade om spel hos ett hårt satsande Leksands IF.
– Om vi börjar med Horndal som hockey-ort var väl den som alla dom mindre samhällena runt om i landet då det gäller idrott, berättar Söderström för OLD SCHOOL HOCKEY och Hockeysverige.se och fortsätter:
– Nästan alla orter omkring Horndal hade ett lag som spelade hockey. I det som då hette division 3 var det nästan jämt derbyn mot lag som Hedemora, Långshyttan, Krylbo och så vidare.
– För oss som höll på med idrott betydde det ju givetvis allt. Ungarna i Horndal som höll på med just idrott spelade oftast både fotboll och hockey som det lätt blir i en mindre klubb på en liten ort.

Dan Söderström var inte den enda från Horndal som kom att spela i högsta serien. Det gjorde även brodern Lars Söderström och kusinen Runar Söderström.
– Lasse spelade för både Hammarby och Fagersta i division ett, eller Allsvenskan som det hette då, medan Runar bland annat blev svensk mästare med Gävle Godtemplare 1957. Runar kom ursprungligen från Horndal men växte upp i Hedemora.
– Jag minns väldigt väl då man fick vara med i omklädningsrummet kring hans matcher i Gävle där det fanns både ”Stor-Stövlar” och ”Lill-Stövlar” (Hans och Carl-Göran Öberg). Det kunde till och med hända att man fick någon trasig klubba av någon av deras stjärnor. Den tog man självklart med sig hem och dagen efter det var man kung på skolgården.

Rune Mases berättar hur han värvade Dan Söderström till Leksand:
– När jag tränade Hedemora hade vi mött Horndal i en match. I deras lag fanns en liten rödmosig krabat som kämpade som en galning. När Horndal skulle spela i Bjursås bad jag Stig Påvels åka och titta ifall det var något att ha. Påvels sa direkt att han kunde vara något och det var så kom Dan Söderström till klubben.

Minns debutmatchen: ”Tyckte samma resa var pest och pina”

Danne, du kom att få Mats Åhlberg från grannklubben Avesta BK som en trogen vapendragare under många år, men när träffade ni på varandra första gången?
– Vi spelade aldrig seniorishockey med varandra innan vi båda kom till Leksand 1966, men vi hade spelat mot varandra ett antal gånger som juniorer. ”Matta” spelade ju inte bara hockey utan han var ju väldigt duktig även i både fotboll och bandy.
– Det första minnet jag har av att vi träffades var nog på ett elitpojkläger i fotboll på Malmahed, tror jag det hette, i Malmköping.
– Vi spelade inte ihop i början då vi kom till Leksand. Jag, ”Matta” och ”Uffe” Mårtensson började spela ihop först under andra halvan av den säsongen. Om jag inte minns helt fel spelade jag tillsammans med Kjell Finn och Olle Öst i första matchen i allsvenskan. Vi spelade mot Clemensnäs och förlorade med 3-1.

Rune Mases Dan Söderström och Mats Åhlberg.

Trots att ”Nisse” Nilsson gjorde 1–0 framspelad av Olle ”Mapa” Sjögren förlorade ni alltså mycket överraskande debutmatchen mot Clemensnäs, undrade du inte då vad du hade gett dig in på?
– Jag tänkte inte så utan allt var stort och nytt, att bara få vara med A-laget på en sådan här resa.
– Det var hur kul som helst att få åka buss och tåg via Bollnäs upp till Skellefteå och få sitta och prata med storfräsare som ”Nisse” Nilsson, ”Totte” Bengtsson, ”Mapa” Sjögren och allt vad dom nu hette. Jag förstod väl inte då varför ”Nisse” tyckte samma resa bara var en pest och pina, skrattar Danne Söderström.
– Fast uppriktigt sagt, då jag själv varit med lika länge som ”Nisse” hade jag samma känsla.

När Dan Söderström kom till Leksand pratades det engelska i omklädningsrummet eftersom lagets tränare var den tidigare tjeckiska storspelaren i ishockey och tennis, Vladimir Zabrodsky.
– Först var Vladimir en väldig kontrast mot mina tränare hemma i Horndal. Sedan var det Rune Mases och därefter ”Pära” Karlström. Jag snappade väl upp lite av varje som jag senare tog med sig då man själv blev tränare.

Blev Leksand trogen – trots anbud från NHL

Dan Söderström blev Leksand trogen som spelare mellan åren 1966 och 1983. Han saknade inte anbud från NHL och WHA då Cincinnati Stingers och Minnesota North Stars visade intresse. Även tyska Düsseldorfer EG ville ha Söderström i klubben.
– Det stämmer, men samtidigt som jag valde Leksand 1966 hade jag anbud från Avesta och Brynäs. Avesta kändes inte tillräckligt bra som nykomling och dessutom hade man förlorat ”Matta” Åhlberg upp till Leksand.
– Brynäs hade ett alldeles för bra lag så Leksand var väl då någon form av medelväg att gå. Jag var ju faktiskt djurgårdare som grabb, men det har gått över nu. Någonstans fanns drömmen som barn att någon gång få spela i samma klubb som storlirare så som ”Tjalle” Mild, Sven Tumba och ”Rolle” Stoltz.

Du vann fyra SM-guld med Leksand, 1969, 1973, 1974 och 1975. Vilka är dina starkaste minnen från dom här gulden?
– Från guldet 1969 är det när vi åker runt i ”Kempis” (Kempehallen, Örnsköldsvik) efter att vår match mot Modo (1–1) var slut och väntar på att det skulle plinga till på resultattavlan. Om jag inte minns fel stod det 4–3 till Frölunda mot Brynäs som var tvingade att vinna ifall dom ska ta hem guldet.
– Det tog en bra stund mellan att det plingat och att resultatet kom upp. Dom här sekunderna var en lång jäkla plåga. Frölunda vann till slut med 6–3 och omklädningsrummet efter matchen var en enda stor röra där bland annat Nisse Nilsson slängde sin utrustning i papperskorgen. Nu hade han spelat klart.
– Guldet 1973 var det kanske roligaste för mig personligen. Vi spelade den avgörande matchen i Gävle mot Brynäs. Brynäs själva var inte inblandade i guldstriden utan det stod mellan oss och Timrå. Vi vann med 5-4 och ”Matta” gjorde dom första två målen och jag dom tre sista, ett tungt och fint minne.
– Guldet 1974 var väl det mest givna guldet då vi ganska tidigt i SM-slutspelet avgjorde. SM-slutspelet spelades i 21 omgångar. Jag tror det var fyra eller fem omgångar kvar när det stod klart att Leksand var svenska mästare.
– Däremot var det mer dramatiskt då vi vann guldet 1975. Då var det playoff som gällde och själva finalerna spelades i bäst av tre matcher. Vi skulle bara defilera hem guldet hemma i Leksand efter att vi vunnit första matchen mot Brynäs i Gävle. Men vi förlorade och guldfesten, som redan var dukad på Furuliden, var bara att ställa in.
– I stället fick vi bege oss ner till Göteborg för en tredje och avgörande final som vi vann efter sudden då Roland Eriksson avgjorde.

Firandet fick Söderström och några av lagkamraterna sköta på egen hand.
– Vi var ju några stycken som inte fick åka med hem till Leksand och fira efteråt eftersom vi skulle på landslagsläger i Alfta, av alla ställen. Trots det hann vi ju med lite ”baluns” i Göteborg under kvällen, så vi var ett gäng ganska trötta spelare som skulle byta tåg i Gävle.
– Då passade vi på att sitta kvar på en restaurang där och missade tåget till Alfta med flit för att slippa första träningen med landslaget. Något som jag aldrig tror förbundskaptenen ”Sura-Pelle” Pettersson förstått.

Blev tränare åt lagkamraterna: ”Gjorde en bragd”

Efter säsongen 1982/83 lade Söderström av och bara två säsonger senare tog han över tränarrollen i Leksand.

Var det inte svårt att nu träna dina gamla lagkamrater?
– Nej, det kan jag inte påstå. Jag hade först fått vara med om att göra en fantastisk resa som tränare för Falun. Vi kom som nykomling till det som då hette allsvenskan där vi spelade mot lag som Luleå, Hammarby, Timrå och HV 71. Vi ledde serien inledningsvis, men självklart räckte vi inte ända fram.
– Då jag fick frågan om att träna Leksand var det ett lätt val att tacka ja. Tyvärr hade vi tappat väldigt många bra spelare så som Kjell Samuelsson, Ulf Samuelsson, Roland Eriksson och Ivan Hansen. I stället satsade vi på unga killar så som Stefan Nilsson, Jens Christiansson med flera. Med tanke på det tycker jag att vi gjorde en bragd som höll oss kvar i elitserien.
– Leksand hade dessutom en väldigt dålig ekonomi på den här tiden och jag minns väldigt väl då vår ordförande, Rolf Rågsveden, hade sagt till Roger Lindqvist, som jag tränade Leksand tillsammans med, att vi inte skulle ha med oss ”Burra” (Robert Burakovsky) och Leif Eriksson till bortamatchen mot HV71. För då skulle en bonus för antal spelade matcher falla ut och det hade inte klubben ekonomi för.
– Det där förstod jag egentligen aldrig riktigt eftersom vi fick ha med båda två i matchen efter och rimligtvis borde bonusen ha fallit ut då i stället.

Bästa kedjan i Sverige? ”Alla tre ville lira”

OLD SCHOOL HOCKEY och hockeysverige.se sammanförde tidigare trion Dan Söderström, Mats Åhlberg och Dan Labraaten. Det var i samband med en landskamp mot Finland i februari 1974 valde förbundskaptenerna Kjell Svensson och Per-Agne ”Pära” Karlström att kasta om i formationerna. Man plockade helt enkelt bort Hedberg från Åhlberg, Söderström och satte i stället dit Labraaten.
– Det blev ett lyckokast! Trion spelade rena drömhockeyn emellanåt, sa Tommy Engstrand efter matchen.
Söderström:
– Jag och Matta kom ihop efter jul 1966…
Åhlberg:
– Vi började i olika kedjor. Sedan var det (Rune) Mases som satte ihop mig och Söderström. Efter det spelade vi med Ulf Mårtensson fram till att det han gjorde illa sig. Då kom Jax in, som vi spelade med under många säsonger och efter det kom Danne (Labraaten)
Labraaten:
– När jag kom fick jag först spela med Jax. Egentligen skulle det varit med (Kjell) Brus. Jag hade spelat med honom i juniorlandslaget, men han blev ju skadad. Det här var alltså på hösten 1969. Vi hade en träningsmatch här i Leksand där (Vaclav) Nedomansky var med. Då gick allt sönder i knäet på Brus. Då flyttade man in ”Jacken” med mig och Roger Lindqvist.

Vid den här tiden var det mest masar i Leksand. Säsongen 1969/70 då Labraaten kom till Leksand var han nästan ensam om att inte prata dalmål i omklädningsrummet.
– Vi hade två utlänningar på den tiden, skrattar Dan Söderström och fortsätter:
– Det var ”Mårten” (Ulf Mårtensson) från ”Sura” (Surahammar) och Labraaten från Grums.
Labraaten:
– Vi hade haft Nisse Nilsson innan, men jag måste säga att det var ett helvete att komma in i det här laget, säger Labraaten med glimten i ögat.
Söderström:
– Att Danne var från Värmland var ingenting man tänkte på då. Det är först efteråt som i alla fall jag tänkt på det. Det var nog bara (Christer) Abris som var förbannad på Labraaten. Jag minns första träningen som var på gamla fotbollsplanen. Danne gjorde en tunnel på Abris och sedan ytterligare en. När Danne gjorde det en tredje gång var Abris som en gräsklippare runt benen på honom. Då sa Vilgot (Larsson, assisterande tränare) att nu bryter vi det här och går in.
– Sedan satt Danne och Abris i varsin ände av omklädningsrummet. Abris reste på sig och gick fram mot Danne. Jag tänkte att nu jäklar smäller det, men då räckte han i stället fram ”våfflan” och då var allt bra.

Ni var den kanske bästa kedjan i Sverige under många säsonger på 1970-talet, men i vad låg kemin mellan er tre?
Labraaten:
– Jag tror att det passade oss bra när Kjelle Svensson började med 2-1-2. Danne var etta medan jag och Åhlberg var där framme.
Söderström:
– Så var det, men det var även den här kemin att vi alla tre ville lira hockey. När Danne kom blev det ännu mera fart. ”Mårten” var ungefär som jag och Matta i farten, alltså inte så snabba, medan Danne hade speeden.

Dan Söderström, Mats Åhlberg och Dan Labraaten.

Dan Söderström: ”Det här kan låta lite skrytigt, men…”

Pratade ni mycket med varandra vid sidan av isen för att hitta rätt där ute?
Söderström:
– Tränarna gav lite råd. Sedan var det vi själva som styrde hur vi ville spela. Det var inte bara vår femma utan det gjorde alla femmor.
Labraaten:
– Det kan jag säga om dom här två att taktiskt, powerplay, boxplay och så vidare var det dom som styrde. Ta bort Danne och sätt in ”Jacken” i powerplay kunde dom säga. Så här kunde det även vara i landslaget, men jag minns aldrig att någon gnällde för det. I dag blir killarna sura och ringer agenten direkt om dom inte får istid i powerplay.
Söderström:
– Vi hittade lösningar hela tiden. ”Stickan” Påvels kunde mycket hockey. Han skällde på oss jämt för att vi hade en spelare bakom målet. Men det här gjorde att en av backarna var tvungen att vända sig om och då vart det alltid någon av oss tom.
Labraaten:
– I dag verkar det inte som man pratar med varandra. (Per-Olov) Brasar orkade inte spela så länge utan slutade tidigare än jag. Det var tack vare musiken i omklädningsrummet innan matcherna. Man kunde ju inte prata med varandra och i bussen var det alltid filmer och musik. När vi spelade så satt man ihop i sina femmor i bussen och pratade om hur vi skulle spela.
Söderström:
– Var du inne på isen och det blev baklängesmål så kom du inte in på isen igen förrän någon tog på sig och sa att det var hans fel.

Dan Söderström, Mats Åhlberg och Dan Labraaten i landslaget.

Trots att exempelvis Dan Labraaten blivit utskälld av Roger Lindqvist på 20 centimeters avstånd för han missat markering vid ett mål var det aldrig någon som tog illa upp.
Åhlberg:
– Det var aldrig på den nivån, men visst kunde du känna av det i början. Samtidigt var det så vi lärde oss.
Söderström:
– Nisse Nilsson kunde åka fram och dra i ens tröja och sedan i sin egen när man gjort ett felpass. Sedan sa han: ”Vi har ju samma färg på tröjan, skicka hem honom till Horndal” , skrattar Danne Söderström.

I dag pratar man om att spelare har en press på sig att hela tiden leverera, kände ni en press på er att hela tiden behöva leverera och prestera?
Labraaten:
– Jag vet att det här kan låta lite skrytigt, men Mats kunde säga efter två perioder nere i Karlstad då vi låg under med två mål: ”Jag gör två, hur många sätter du Danne? Ja, jag sätter en”. Det var inte bara snack utan vi gjorde det också så självförtroendet fanns där på rätt sätt.
Söderström:
– Vi var duktiga framåt, men vi var också väldigt duktiga i det defensiva. Vi tänkte hockey så att säga.
Åhlberg:
– Vi gjorde också mycket mål i numerärt underläge också eftersom vi hade pratat mycket om hur vi skulle göra. Det är ju så att många lag blir offensiva i powerplay. Är man lite kall då och får pucken i rätt läge kan man kontra fast man bara är fyra spelare.
– Nu ska man också komma ihåg att vi spelade på en annan nivå. Tittar du i dag är det spelare som alltid hamnar i ett hörn och aldrig kommer ur det. Samtidigt har ingen av medspelarna har en aning om vad han ska göra. Det är helt enkelt många dåliga spelare i SHL.
– Det kanske inte är så konstigt heller. När vi spelade vårt första VM var det egentligen bara Thommie Bergman som var proffs. Tar du hem alla proffs och sprider ut dom på SHL-lagen är det många av dagens SHL-spelare som skulle försvinna ur lagen.
– Samtidigt sticker unga spelarna som är bra tidigt över till Nordamerika. Killarna som är kvar får då aldrig chansen att se: ”Hur gör han egentligen för att bli så bra?”
Labraaten:
– När vi sedan kom internationellt mötte vi dom här ryssarna som man pratar om, Boris Michailov, Vladimir Petrov och Valerij Charlamov. Vi fick ju ett tempo…
Söderström:
– När vi kom hem från sådana landskamper flög vi förbi spelarna vi mötte.

Var tidiga med att scouta motståndarna

Tränarna Rune Mases och ”Pära” Karlström var dessutom föregångare i Sverige då det gällde att scouta motståndarna.
Söderström
– Dom tog reda på mycket om vi exempelvis skulle möta Färjestad eller Brynäs. Man hade tittat på deras sista match för att ta reda på hur dom spelar. Sedan fick vi den informationen. Då satte vår femma oss ner för att prata ihop oss: ”Hur gör vi för komma runt det?”
Labraaten:
– Det gick inte många minuter i en match innan Danne kunde säga: ”Titta där gör dom uppspelen eller det är honom man spelar på”.
– Den som också var så när jag sedan kom till Winnipeg var ”Pröjsarn” (Ulf Nilsson). Han var noga med det här att ”pincha” fram, täcka upp, vem som skulle gå fram och så vidare. Jag spelade med en visserligen duktig center där som hette Pete Sullivan, men då blev det mer än en gissningstävling och tack vare det aldrig riktigt bra.
Söderström:
– I dag sitter man och lyssnar på vad tränaren säger och utefter vad han har sagt går dom ut och spelar. Det är inget snack spelarna emellan.
Åhlberg:
– Det händer saker ute på isen hela tiden. Det går inte som tränare att veta allting som kommer att hända då du står och messar inför en match. Klart att du måste ha grunderna, men det viktiga är att du har klart för dig då du är ute på isen att är jag där så är han där och jag har dom här möjligheterna att göra någonting.
Labraaten:
– Nu är det heller inga hakningar längre. Kan ni tänka er att spela nu, säger Dan Labraaten samtidigt som han tittar på sina tidigare kedjekamrater.
– Det hade varit underbart och jag tycker att det är fantastiskt att man kommit dit. Tidigare kunde man haka fast klubban under armarna och åka med. Domarna sa bara att det var kamp.

En som var expert på just den delen var Södertäljes och Frölundas landslagsback Arne Carlsson.
– Jag minns honom och Håkan Wickberg på ett landslagsläger inför något VM. Vi skulle åka runt isen ett fullt varv. Varje gång man åkte förbi Wickberg så sa han ”Nu har man tjänat ett varv igen” efter att ha genat. Sedan kom Kjell Svensson och sa att nu skulle vi se video från dagens träning.
– Två man, Carlsson och Wickberg, letade efter den som skötte videon så man kunde få tag på filmen och sabba den. Men den hittade dom aldrig på utan blev i stället avslöjade, berättar Dan Söderström med ett leende på läpparna.

Mats Åhlberg, Dan Söderström och Dan Labraaten var också tidigt ute med att kunna spela hockey på heltid i Sverige då alla tre fick hjälp till det av JOFA. Dom tre tränade tillsammans varje förmiddag under ett par säsonger så när det blev träningsfritt umgicks man inte alltför flitigt.
Åhlberg:
– Vi sågs ju varje dag. När sedan helgen kom var det som att det var skönt att få vara hemma i lugn och ro.

Hur mycket kontakt har ni tre idag?
Labraaten:
– Vi ses en del. Vi hade en lunch nyligen där fruarna var med och det var hur trevligt som helst.
Söderström:
– Det ska vi göra om snart, men samtidigt är det inte alltid så lätt att få ihop det.
Åhlberg:
– Vi har ju barn, respektive, barnbarn och så vidare. Danne (Labraaten) reser en hel del som scout.
Labraaten:
– När vi ses är det som vi sågs igår. Man vet ju var dom finns om det skulle vara något.

Minns tillbaka på alla VM: ”Erbjöd sig att kissa åt honom”

Två VM-silver, tre VM-brons och 139 A-landskamper finns på Dan Söderströms meritlista.
– Min första landskamp var i något som hette Star Cup 1970 och det jag minns bäst därifrån var att jag gjorde ett självmål (Söderström gjorde även ett mål framåt då Sverige förlorade mot en slovakisk kombination med 5-4). Fast å andra sidan vet jag inte om spel i Star Cup räknas som en officiell landskamp.
– Jag hade gjort närmare femtio B-landskamper då jag fick chansen att spela min första VM-turnering. Det var 1973 i Moskva och vi vann silver efter Sovjetunionen. Jag och ”Matta”, som även han gjorde sitt första VM, spelade ihop med Anders Hedberg och vi tre gjorde väldigt många poäng minns jag (Åhlberg 16, Hedberg sju och Söderström 13).
– Vi hade tidigare under året varit och spelat Izvestija. Där hade jag fått något pris som bästa svensk. Så jag fick åka upp till en tidningsredaktion under VM för att hämta ett pris bland vodkaflaskor och glas.
– VM 1974 i Helsingfors där ”Lill-Pröjsarn” Nilsson fälldes för dopning mot Polen då han hade ätit halstabletter är även det en turnering som jag minns väldigt väl. Där var också ”Matta” inblandad då han hade svårt att kissa på dopingprovet och ”Pröjsarn” erbjöd sig att kissa åt honom. Tur var väl att det inte blev så för då hade båda blivit avstängda.
– Jag minns väldigt väl vad finnarna skrattade åt oss för att vi hade varit klantiga. Men dom hade en målvakt som hette Stig Wetzell. Efter att finnarna skrällslagit tjeckerna åkte även han fast för samma sak och finnarna blev av med vinsten. Han skyllde visst på att han ätit bananskal eller något liknande.

Vilken är din mest minnesvärda resa med Tre Kronor?
– Efter VM 1974 spelade jag även VM 1975 och 1976. Men under åren 1977 och 1978, då Hans ”Virus” Lindberg var förbundskapten, spelade jag ingenting i landslaget. Till VM 1979 var tanken att jag egentligen skulle vara med, men en knäskada satte stopp för det.
– Fast till OS 1980 i Lake Placid var jag med igen och det är nog min största turneringsupplevelse. Det var förbaskat kul att bo med alla dom här svenska stjärnorna. Ingemar Stenmark vann sina två guld då. Jag minns så väl då han på kvällen efter att ha just vunnit sitt andra guld satt på förläggningen i en soffa och tittade på TV precis som inget speciellt hade hänt.
– Vi vann brons i det OS:et, vilket så här efteråt måste ses som något väldigt stort. Vi gick faktiskt obesegrade genom turneringen och var ensamma om att ta poäng av dom här collegegrabbarna från USA som vann hela turneringen.

Dan Söderström har förutom Leksand och Falun även tränat Björbo IF. Men framför allt var han assisterande förbundskapten åt ”Curre” Lindström vid VM 1986 i Moskva.
– Det såg jag som ett hedersuppdrag. ”Curre” ringde mig på hösten 1985 och frågade om jag kunde hjälpa till kring Tre Kronor. Det fungerade så pass bra att förbundet bad mig vara med vid VM 1986. Vi var uppe i en avgörande match om guldet mot Sovjet och hade länge 2-2. I slutet av matchen rundade Bykov kassen och lade in 3-2 pucken bakom en fantastiskt spelande Peter Åslin.
– Det var i den här turneringen Anders ”Masken” Carlsson gjorde sina två mål på nio sekunder under matchens sista 45 sekunder mot Finland. Ännu i dag fattar jag inte hur finnarna tänkte vid tekningen efter ”Maskens” 4-3-mål. Kari Eloranta var med i Finlands lag då så nästa gång jag träffar honom får jag väl fråga.

Skandalen: Anklagades för ”Säpo-fasoner”

Det finns väl även en av Brynäs och media kallad skandal, att berätta om kring Dan Söderström?
– Du menar när Brynäs anklagade mig och Leksand för Säpo-fasoner?

Så här skrev Dala-Demokraten efter matchen:
– Att Brynäs slog Leksand kan gävleborna till viss del tacka en kvällstidning (med sting) för. Tändningen inför matchen var nämligen alldeles utmärkt.
– Tacka för det. Vad tidningen och Leksand försökte ställa till med går utanpå allt annat. Faktum är att det här är det värsta jag upplevt, dundrade Tommy Sandlin, Brynäsledaren.
– Kvällstidningen hade i samförstånd med Leksandstränaren ”Pära” Karlström utrustat ”Pära” och ett par Leksandsspelare, däribland Dan Söderström, med små radiosändare som vidarebefordrade allt som sades på isen till en bandspelare på läktaren. Det skulle bli ett reportage.
– Tommy Sandlin och hela Brynäslaget var i uppror över, som man såg det, ett brott mot integriteten. Rena Säpofasonerna, ansåg Sandlin.

Dan Söderström:
– Det var så att ”Pära” Karlström, Tommy Sandlin och Expressens Lasse Håkanson hade sagt att jag från Leksand och en från Brynäs skulle ha en mikrofon var på oss för att man skulle skildra snacket mellan spelarna på planen. Det här var både Brynäs och Leksand med på.
– När väl matchen började hade Sandlin ordnat så att deras lag slapp den här mikrofonen och i stället vänt det till sina spelare för att hetsa mot mig i stället. Jag fick rejält med stryk den matchen och dagen efter ringde jag till deras lagkapten Tord Lundström för att be om ursäkt, trots att jag inte hade med det här att göra.
– Tommy Sandlin har i mina ögon alltid varit en renhårig man, men här tycker jag faktiskt att han skulle gått ut och berättat som det var. Nu blev det rubriker i tidningarna om att jag kunde hamna i fängelse och så vidare. Nu gick det tack och lov aldrig så långt.

En Brynässpelare Danne Söderström uppskattade på och vid sidan av isen var Börje Salming.
– Börje var alltid en respekterad motståndare. Vi hade tuffa bataljer i Gävle och framför allt i Gävle 1973 då SM guldet skulle avgöras, vilket jag berättat om tidigare.
– Lite senare fick jag, liksom Börje, uppleva vårt första VM. Det blev succé med VM silver efter dåtidens omöjliga CCCP

Fostrade Sami Lepistö: ”Var dagbarn hemma hos oss”

Din fru Kerstin har väl fostrat en NHL- och KHL-spelare i ert hem?
– Det är en fantastiskt rolig historia. Vi satt hemma och såg på hockey-VM från Kanada (2008) då hon satte kaffet i halsen: ”Där är ju vår Sami!”
– Sami Lepistö var dagbarn hemma hos oss när hans pappa Jussi Lepistö spelade i Leksand (1984–86). Vi blev väldigt goda vänner med familjen Lepistö så vi tänker ofta på dom. Speciellt då man hör något om just Sami.

Kerstin Söderström berättar:
– Det här är många år sedan nu. Pappan är ju Jussi och mamman tror jag heter Mervi. Jussi spelade i Leksand då Danne var tränare här, berättar Kerstin Söderström för och fortsätter:
– Det här måste ha varit mellan 1984 och 1986. Sami var liten då, mellan ett och två år då han var hos mig. Mamman jobbade inte här i Leksand
– Jag hade honom under en period även om den inte var så lång, men intensiv, säger Samis dagmamma med ett lätt skratt och fortsätter.
– Jag hade inte bara Sami utan fler små samtidigt. Sami minns jag så väl eftersom han var så lugn och jätte go. Dom andra småttingarna, jag kommer ihåg hur jag klädde på dom i galonbyxor under hösten och dom skulle spela hockey.

Vid den här tiden var Fredrik Söderström nio år och hans yngre bror Johan fem år.
– Fredrik och Johan tog hand om dom här småkillarna. Det var en ganska intensiv period eftersom vi hade fyra barn själva.
– Sami tillsammans med Erik Möller och Pelle Mex, var dom tre minsta och jag tror att dom trivdes här även om det var fullt upp. Sedan har jag följt honom då han spelade där borta (NHL) och i VM.

Fick tröjan hissad i Tegera Arena: ”Det var stort”

Danne, du och Kerstin har fyra barn, Ulrika, Johanna, Fredrik och Johan, hur influerade har dom blivit av ditt hockeyspelande?
– Både Johan och Fredrik har varit med och vunnit TV-pucken med Dalarna. Men om vi börjar med Ulrika så jobbar hon i dag på Tegera Arena. Johanna är gift med tidigare Leksandsmålvakten Per-Ragnar Bergkvist (Axel Bergkvist pappa). Johan spelade någon A-lagsmatch med Leksand, men tillhör generationen spelare födda 1981 och 1982 som egentligen aldrig fick chansen. Avslutningsvis har vi Fredrik som tränade juniorlagen här i Leksand under flera säsonger. Han har även tränat Nynäshamn, Nyköping, Olofström, Oskarshamn, norska Storhamar och Olten i Schweiz. I dag är han tv-expert på TV4.

Hur gick tankarna när Oliver Ekman Larsson och Janne Huokko hissade upp din tröja (15) i taket på Tegera Arena 2009?
– Mycket mäktigt och mycket svårt att beskriva. Jag hade jättemånga vänner och flera från släkten på läktaren denna eftermiddag och de har beskrivit reaktionerna där folk har blivit rörda till tårar… (rösten stockar sig lite på Söderström).
– När jag hörde talas om att man skulle låta göra det här så tänkte jag mest att det inte var så märkvärdigt. Men när jag och Vilgot Larsson stod där på isen och Håkan Åman höll sitt fina tal och musiken dånade ur högtalarna – det var stort, väldigt stort, avslutar Dan Söderström.