Tuffing med hjärta för Mora IK

Tuff, elak och vass framför motståndarmålet. Mats ”Tuppen” Lönn är en av Mora IK:s största och mest lojala profiler genom tiderna. Trots anbud från större klubbar blev han moderklubben trogen genom hela karriären. I Old School Hockey berättar han pucken som gick av på mitten i A-lagsdebuten, legenden ”Lill-Strimma” Svedbergs otroliga talang och rivaliteten med Leksand.

Mora är långt ifrån ”bara” målgången i Vasaloppet. Här finns bland annat en av dom starkaste hockeytraditionerna utanför Stockholms gränser. Redan 1931 försökte sig Gunnar Faleij på att införa hockeyn i Mora. Alltså många år innan Leksand på andra sidan Siljan drog igång sin hockeyverksamhet. Största framgången i klubbens historia är när Mora 1950 spelade SM-final mot Djurgården. En final Mora förlorade.

Foto: Arkiv

En spelare som inte var med redan då, men som har betytt mycket för ishockeyn och dess utveckling i Mora är Mats ”Tuppen” Lönn. Den tuffe forwarden debuterade i Moras A-lag redan 1956 och spelade sin sista säsong i klubben 1974. Med sina 18 säsonger i klubben är han också den som spelat flest säsonger i Mora IK genom alla tider.
– Jag växte upp nära Saxvikssågen och området där heter Saxnäs. Jag själv började med hockeyn först då jag var 13 eller 14 år. Vad som hände med hockeyn i Mora före det vet jag inte så mycket om, säger Mats Lönn när vi besöker honom för den här intervjun i Moras utkanter. För övrigt inte alls långt ifrån där en annan av lagets stora spelare, Hasse Hansson, bor.
– Att börja när man 13 år var egentligen ganska tidigt. Som 15-åring var jag sedan den yngsta spelaren som spelat i allsvenskan (motsvarande dagens SHL). Jag var yngst ett tag men sedan gick det några år och då blev Hasse Böhlmark från Vinäs (några kilometer söder om Mora) den yngsta.

Gunnar Faleij, som vi nämnde inledningsvis, var givetvis en mycket viktig person för Mora IK.
– Det var han som startade upp alltihop vad jag har förstått och på så vis var han givetvis viktig för hockeyn här. Han höll på med allting i klubben och han stod nere vid Hantverkarrinken varmt klädd nertill och päls. Han sa alltid ”iising-puck”…

???
– Det heter ju icing, men han sa alltid ”iising puck”, skrattar Lönn och fortsätter med att berätta om klassiska Hantverkarrinken.
– Den låg vid Kyrkogatan inne i Mora, till vänster om den kan man väl säga. Ungefär på samma ställe som parkeringen ligger idag efter att man har byggt den nya hallen. Det var ju ute rink då och öppet. Det fanns ingenting byggt där då.
– Mora spelade sina hemmamatcher. Smidjegrav kom senare och det var där som det konstfrusna blev sedan.

Du var 13 år när du började med ishockey och 15 år när du debuterade i A-laget, det måste ha gått väldigt fort för dig att lära dig att spela hockey?
– Det var ofta så att eftersom jag var med och skottade planen fick jag också vara med och träna. Samtidigt hade jag väl lite anlag för hockey. Vi var flera juniorer som var med och vi spelade då med A-lag, B-lag och juniorlag runt om i byarna. Det här var väldigt roligt.

Var hockeyn då större än skidåkningen i Mora?
– Nej, det tror jag inte. Det var ju under ”Mora-Nisse”-tiden, men hockeyn blev tämligen stor här ganska snabbt.
– Jag har själv åkt något Vasalopp och har också någon tallrik från Lilla Vasaloppet här hemma, men det där slutade jag med för längre sedan. Sedan var det ju så att man sparkade boll och allt sådant i IFK Mora och frugan åker fortfarande skidor.

Foto: Ronnie Rönnkvist

”HALVA PUCKEN GICK I MÅL – DEN ANDRA HALVAN GICK UT I SARGEN”

Mats ”Tuppen” Lönn var inte den första i släkten som kom att spela hockey för Mora IK.
– Oskar Lönn, som var min farbror var med i Moras första hockeylag. Däremot spelade inte min pappa Ture någon ishockey. Egentligen inspirerade inte farbror Oskar mig någonting då det gällde hockeyn.
– Jag såg aldrig honom spela men han var en av dom första hockeyspelarna som kom fram här i Mora.

Mats Lönn kliver alltså in i Mora som 15-åring och givetvis var det ett stort steg att ta för en så ung kille.
– Jag debuterade mot Rönnskär och dom hade en bra målvakt som heter Ove Andersson och som senare kom att spela för både AIK och Umeå. Jag minns att jag brakade iväg ett skott där halva pucken gick i mål och den andra halvan gick ut i sargen. Domaren dömde inte mål eftersom hela pucken måste vara inne. Den gick troligen av på ”platten” när den träffade stolpen. Hur pucken kunde göra det vet jag inte, men det var kallt den matchen och isbanan låg vid en gammal sjöbotten. Pucken frös väl då på något konstigt sätt.
– Matchen avgjordes av att våra backar Sven Kristoffersson och Kjell Eklind körde ihop så Jerry Lundström kunde göra 4-2 medan dom båda låg där på isen (matchen slutade 5-2). Det blev i alla fall ett jäkla liv om det där med pucken men det blev inget mål.

När Mats Lönn kom upp i A-laget vimlande det av starka profiler som ”Mas-Åke” Larsson, Folke Gustavsson, Kjell ”Rövarn” Eklind och så vidare.
– Det var inget speciellt att komma in och spela med dom här killarna. Vi hade två kedjor, fyra backar och någon reserv. Det var inte mer folk med i laget och det var heller inte någon speciell hierarki inom laget.

Som juniorer kände ni väl också A-lagsspelarna på ett annat sätt än vad man gör i dag?
– Jo, så var det eftersom allihop var här ifrån byn. Det var först senare några kom in från byarna här omkring. Det var väl som längst från Nusnäs (cirka en mil utanför Mora) någon kom, men det funkade.
– Då blev det också en bra klubbkänsla, men det var då. Nu har vi bara en eller två killar från orten. Resten har kommit in utifrån och det blir något annat, skulle jag tro i alla fall.

Mora åkte ur högsta serien 1959 för första gången med Mats Lönn i laget, men just den säsongen är inget som han direkt har lagt på minnet.
– Jag kommer nästan inte ihåg någonting av det där eftersom det var så pass länge sedan. Vi åkte upp och ner under flera säsonger där omkring.
– Varför vi inte lyckades etablera oss? Vi hade väl inget bra lag, säger Lönn med ett skratt.

Ni hade trots allt nästan samma lag under en rad av säsonger.
– Det fattades väl någonting i alla fall men jag kan inte ge något bra svar så här långt efteråt på vad det kunde vara.

BRÅK MED SUPPORTRAR I STOCKHOLM

Foto: Arkiv

Säsongen 1961/62 börjar det hända saker i Mora IK. Laget vinner Division 2 Östra A med en då 21-årig ”Tuppen” Lönn i laget. Väl i kvalet vinner Mora före Alfredshem (Modo), Rönnskär och Sundbyberg. En av lagets viktigaste nyckelspelare i kvalet är just Lönn som gör en hel del poäng.
– Jag vann väl utvisningsligan något år också. Var det då, skrattar Lönn och fortsätter:
– Matchen mot Sundbyberg kommer jag ihåg. Det var ett jäkla liv på läktaren där. Det snöade och var riktigt dåligt väder. Vi hade några supportrar där nere och bland annat en kille som hette Johan. Det blev bråk och då ställde han sig nedanför och sa ”Det går tre stockholmare på en mas så kom ner bara ha ha…”
– Jag tror att vi vann den matchen (5-4).

Vid den här tiden var det också ett stort intresse kring Mora som hockeylag.
– Ja, det tror jag att det var. Vi gick upp och jag minns sedan att vi sedan fick spela mot AIK på Hovet och vi vann med 7-5. Det var publikrekord, 13 000 någonting (13 015) I alla fall var det första matchen som gick under tak där.

Mats Lönn svarade för två av målen mot AIK, Allan Fernström gjorde tre mål och Gösta Caris och Evert Tysk ett var. Hans Eriksson gjorde två mål för AIK och Björn ”Lill-Tumba” Larsson, Anders ”Ankan” Parmström och Göran ”Svirre” Svensson ett var.
– Det var ju roligt att spela inför så mycket folk eftersom vi vann. Det gick dessutom bra för min kedja (Mats Lönn, Allan Fernström och Leif Westerling, den sistnämnde för övrigt farbror till Södertäljes Jonas Westerling). Vi gjorde fem mål och av dom gjorde jag två. Jag gillade att spela med både Fernström och Westerling.

Annars var det ofta Bosse Olsson och Fernström som ingick i Mats Lönns kedja.
– Vi hade inga speciella roller. Tränaren, Gösta Holmberg, sa det att vi fick spela hur vi ville bara vi forecheckade och backcheckade.

SUCCÈKEDJAN: Mats Lönn, Bosse Olsson och Allan Fernström.

Trots att Mora åker ur division 1 säsongen 1961/62 börjar klubben skymta en av dom bästa perioderna i klubbens historia. Bland annat värvades en 32-årig kanadick från småländska Taberg vid namn Kenny Booth som spelande tränare. Efter bara en säsong i tvåan tog han tillbaka Mora till högsta serien. Allt eftersom började flera mycket skickliga spelare utifrån komma in i klubben. Hasse Hansson från Morgårdshammar, Stig Östling från Ockelbo, Per-Arne Hübinette från Västerås, Bengt-Åke Gustavsson från Ore, Lennart ”Lill-Strimma” Svedberg från Brynäs, Göte Hansson från Stackmora, Nisse Carlsson från Orsa och så vidare.
– Det som hände då alla dom du nämner kom hit var att vi blev bättre. Annars var det precis som vanligt utan några större ovationer. Han och han kom hit och vi vann matcher. Då var ju allting bra, säger Lönn med ett leende.

Den största av dom alla bland klubbens nyförvärv var en av dåtidens absolut bästa spelare i Europa, Lennart ”Lill-Strimma” Svedberg, som tragiskt körde ihjäl sig sommaren 1972.
– Han var speciell, säger Lönn med ett leende som visar en beundran.
– Han kunde festa på kvällen men dagen efter var han ändå bäst på plan när vi hade match. Jag minns när vi var i Göteborg. Då ledde dom honom av planen under morgonvärmningen. När vi sedan hade match klockan fyra var han bäst på plan. Helt var helt otrolig och egentligen blev det inte så mycket festande för honom då han var här i Mora.
– Dessutom var han trevlig och kul som person. Han bodde på Fridhemsplan nere i Mora innan han köpte kåken ute i Öna och vi umgicks en hel del.

Hur upplevde du ”Lill-Strimma” som hockeyspelare?
– Han var otrolig. Skridskoåkningen, klubbföringen högerdragningarna… Han var verkligen suverän. Sedan flinade han bara, ryckte på axlarna och menade på att det inte var så märkvärdigt.
– ”Strimma” bodde alldeles bredvid hockeyplan och var ofta, till och med på dagarna, där nere och körde själv. Han var duktig och det är synd att det blev som det blev, säger Lönn.

Ökade intresset publikt i och med att laget fick in många riktigt bra profiler i laget utifrån?
– O ja. Det blev mycket mer folk på matcherna men även mer prat om hockeyn i Mora. Det blir annat om du ligger i toppen av en serie.

Hur var det att gå på byn i Mora när det inte gick riktigt lika bra?
– Man satt på Helmers och fikade. Det var ju samlingspunkten då. Folk pratade och frågade om varför vi spelade si och så. Sedan vann vi någon match och då var allt på topp igen. Så här är det oavsett om du bor och spelar i Mora eller Leksand. Det är likadant på båda ställena, men det var aldrig några problem för mig. 

ANBUD FRÅN AIK: ”SKULLE FÅ EN NYRENOVERAD ETTA PÅ KUNGSHOLMEN”

Foto: Arkiv

Mats Lönn var på väg till Malmberget och även AIK, men trots ivrig uppvaktning av bland andra storbacken Bert-Ola Nordlander blev han klubben från Ovansiljan trogen.
– Jag vet egentligen inte varför det inte blev någon flytt. Först var jag upp till Malmberget. Calle Lilja var ju där uppe då som tränare. Han ringde och frågade om jag ville komma dit upp och spela. Jag var upp dit en vända och fick något papper på hur det skulle bli med jobb och allt sådant.
– Sedan var jag ner till Stockholm. Jag minns att jag skulle få en etta högst upp på Kungsholmen, en nyrenoverad. Det blev inte AIK heller och jag vet inte riktigt varför. Det handlade inte om några pengar utan jobb och sådant.
– I Malmberget skulle jag få jobb på en bensinmack, Nynäs var det till och med, med Helikopterplatta, men det sa jag att jag inte trodde ett dugg på.
– I Stockholm… Jag minns nog inte vad det var för jobb jag skulle få där. Här i Mora var jag först på sågen. Där körde jag truck. Sedan var jag på en mekanisk firma i 27 år, till 1994, sedan slutade jag.

Hur var relationen till Leksand under dina år i Mora?
– Jag vet inte riktigt, men jag var ju med i några duster genom åren. Matcherna mellan Mora och Leksand var speciella med ”Mapa” (Olle Sjögren) och allt det där. Då kom det alltid mycket folk. Man visste att det skulle bli pang på när vi båda möttes. Det där hängde i länge och hänger i ännu till en viss del.
– Tidningarna trissade upp den här rivaliteten hela tiden och mer folk på matcherna mellan oss blev det hela tiden. En match då vi var dåligt tränade fick vi stryk med 13-4 eller vad det var. Det var då Kenny Booth var här. Jag minns att han sa ”Come om, let’s piss on this gang”, men sedan förlorade vi stort. Sedan vann vi hemma mot Leksand med 5-0. Det var då dom hade en kulram med sig och ingen trodde att vi skulle vinna.
– Även relationen mellan mig och ”Mapa” var uppskriven. Klart att det small lite här och där, men det var inga större saker. Det blev väl lite ”puttningar” på varandra någon gång, men det var inte så farligt, skrattar Lönn och fortsätter:
– Leksand var lite speciella. Jag minns att (Folke) ”Totte” Bengtsson hade brutit armen. När han kom tillbaka efter det så hade vi match mot Leksand där nere. Då kom han och sa till mig att jag inte skulle spela så hårt mot honom eftersom han just brutit armen. Jag svarade att ”Då må du hålla dig undan ha ha…”

En annan spelare som Mats Lönn haft duster med genom åren är den hårdföre kanadicken Des Moroney. Trots att Moroney bor kvar i Sverige har dom båda inte mötts på många år.
– Jag har nog inte träffat på honom sedan han var i Tingsryd. När han spelade i Leksand proppade jag honom alltid bakom buren då han skulle ta fart. Då sa han alltid ”Fucking Tappen”. När det blev sådana lägen var min roll att hänga på, checka och sedan trycka fast dom. Jag hade faktiskt ganska många duster med honom
– En match jag minns ganska väl är den mot Tingsryd där Des Moroney spelade. Vi vann med 1-0 och jag gjorde den enda målet, ett skott vid bortre stolpen. Då slängde tanterna bakom målet nappar på oss.

Nappar?
– Dom hade väl ungarna i knäet och när vi ledde så slängde dom napparna på oss. Det är en sådan grej som man kommer ihåg.

Vem är annars den tuffaste spelaren du spelat emot?
– Tuffaste? Vem ska jag välja då? Det får bli en ryss, (Boris) Michailov. Den där lilla krutgubben var en tuff jäkel som tryckte till.

Mats ”Tuppen” Lönn spelade fem A-landskamper och debuten skedde mot Finland i Helsingfors.
– Det här måste ha varit 1958 första gången. Jag var 17 år eller något åt det hållet. ”Acka” Andersson och dom här i ”Myggkedjan” (Eilert Määttä och Karl-Sören Hedlund) var med också. Det var en jäkla båtresa över. Det gungade hela tiden och det var också någon som blev det dålig.
– Det var första matchen. Sedan spelade jag några landskamper i Tyskland och en i Stockholm.

Foto: Arkiv

Är du besviken över att det inte blev något OS eller VM-spel för dig?
– Nej, för fasiken. Det stod mellan mig och ”Pära” Härdin ett år. Då blev jag reserv. Ett annat år stod mellan mig och Bosse Englund, Leksandskillen. Ett av åren var då Trail Smoke Eaters var här. Landslaget spelade på Ullevi i Göteborg och det blev ett stort slagsmål. Polisen fick komma in och bryta slagsmålet. Jag var inte med och spelade utan satt på bänken.
– Det kanske var den roligaste upplevelsen jag hade med Tre Kronor, men vi hade även matcher med Pressens lag. Bland annat då Tord Lundström kom fram. Jag var med i den matchen och jag tror att han och jag spelade i samma kedja. Då hade han inte spelat i allsvenskan utan hade just kommit från Kiruna till Brynäs. Redan då var han väldigt duktig. Han blev bästa lirare i den matchen och utsågs då till det som kallades pressens son.

Mats, hur mycket följer du hockeyn i dag?
– Jag läser det som står i tidningen men jag är också ner på matcherna som är här. Jag har ett sådant där kort som gör att jag kan knalla in var jag vill.

Anders Lönn.

Din son Anders Lönn var framgångsrik i både Mora, Leksand HV71, Linköping, Björklöven…
– Det gick väl bra för honom också må jag säga och i dag spelar han veteranhockey. Han ska över och till Ontario, Kanada i april och spela en turnering där med Teg. Dom är svenska veteranhockeymästare.
– Nu jobbar han som polis i Umeå, men visst följde jag honom när han spelade. Jag var ner och tittade i Leksand, men även då han spelade i både HV71 och Linköping. Det var väl bara att åka ner även om bilresorna var lite jobbiga ibland, men det var kul att följa honom.

Avslutningsvis, vad kom smeknamnet ”Tuppen” ifrån?
– Den som ändå det visste. Jag har själv ingen aning. Det var ”Tuppen” på mig och ”Limpan” på min kompis, men jag vet inte hur dom fick till det där. Det är många som har frågat, men jag vet ingenting om det, avslutar Mats ”Tuppen” Lönn med ett lätt skratt.