Legendens berättelse om flyghangaren som blev Sveriges första ishall

Jag hade äran att lära känna sportjournalisten och nestorn Lars-Gunnar Björklund. År 2000 gav jag denne eminente berättare i uppdrag att läsa på och skriva om Sveriges första ishall, Lindarängen. Läsa på var det inte tal om för denne historieälskare utan på bara några dagar hade han satt ihop en storyn på det sättet bara han kunde göra om flyghangaren i det som numera kallas Frihamnen i Stockholm. 

”Man åker Vallhallavägen österut så långt det går, passerar Filmhuset, åker öster om Gärdet Lindarängsvägen fram och tittar till vänster ner mot Frihamnsområdet. Där ligger en gammal hangar. Byggd för att tillgodose sjöflygtrafiken på 30-talet. Där fanns Stockholms lufthamn, för all evighet minnesbevarad av deckarförfattaren och AIK:aren Stieg Trenter med sin ”Lysande landning” från 1946.

Där fick svensk ishockey sitt första stora genombrott som publiksport (Det andra och viktiga kom i samband med VM i Stockholm 1949). Hangaren var stor och där fanns utrymme för andra aktiviteter. Först hängde curlarna på, sedan hockeyn.

Den 5 december 1931 invigdes Sveriges första ishall på konstfryst is. Kung Gustav V, iförd frack och hög hatt och medförande den tidens honoratiores i högtidsdress, invigde. Entréavgiften var satt till sju kronor som var mycket pengar på den tiden, men likväl var det knökfullt, vilket innebar 1 500 åskådare som balanserade på de plankor som föreställde läktare.

Rinken var liten, bara 50×27,5 meter (jämfört med dagens mått 61×30 meter). Isen var perfekt med sina minus elva grader, men konståkningsstjärnan Gillis Grafström, som uppvisnings åkte, tyckte att den var för tunn med sina blott 15 centimeter. Fler konståkare var på plats liksom några curlinggäng, men de viktigaste var det som i rubrik i Idrottsbladet uppmärksammades – ISHOCKEY NÄSTA STORSPORT!

Visst. Man spelade under öppna träkonstruktioner i taket, höga och fula som stryk, med nät för att hindra att publiken skulle få puckarna på sig och med vad som beskrevs som ”ett bröst högt staket” (Vi var alltså tidigt ute med en riktig sarg som dock sjönk ihop näsr Stadions konstfrusna invigdes 1939, man frågar sig varför det blev så låg sarg då). Rökning var inte tillåten och publiken uppmanades ”ta på er bra”. Tror jag det. Det drog rätt bra från Värtan.

Pelle Bergström var där, tio år gammal. Pelle, legendarisk hockeyledare i Djurgården och Tre Kronor: – Du kan tillägga att jag faktiskt senare som junior fick lira med mitt Nacka i isladan. Ja, jag vet att den formellt kallades det något ståtligare Is-palatset, men det var en lada. Som liten back har jag gjort några mål i ladan också.

(Pelle Bergström gick ur tiden i september 2013, reds anm.)

Helge Berglund och Sigge Öberg ställer upp för tekning. Domare: Ivan Eklind

Tillbaka till invigningsprogrammet och den första svenska hockeymatchen på konstfryst inomhus. Den spelades mellan dåtidens suveräner IK Göta, som vunnit sju SM mellan 1922 och 1930, och Södertälje SK. Första målet gjordes av Götas suverän Gustaf Johansson, ”Lulle”, då 31 år gammal och internationellt skolad i Berliner Schilttschuhclub. ”Lulle” gjorde totalt 43 landskamper, blev Stor grabb nummer åtta, tog både EM-titlar och SM-titlar, några förresten i bandy. Men han skulle så småningom överträffas av sonen Gösta ”Lill-Lulle” Johansson som gjorde 105 landskamper, blev världsmästare 1953 och svensk mästare med sitt Djurgården då och då. Det kunde pappa ”Lulle” skriva om som journalist på Svenska Dagbladet.

Invigningsprogrammet innehöll också några andra matcher. Hammarby slog Djurgården med 3-2, Nacka slog Karlbergs med 2-1 och så fick SSK revansch på Göta med matchens enda mål den andra dagen.

Redan den 11 december spelades den första seriematchen. Hammarby gjorde processen kort med Hermes, vann med 9-0 och första målskytt var ”Berra” Lundell, också han Stor Grabb med 27 landskamper.

Knappt han man köra igång aktiviteterna förrän det var dags för bråk, en icke ovanlig sysselsättning i hockeykretsar. Intäkterna skulle delas med 60 procent till Is-palatset, 20 procent till förbundet och 20 procent till klubbarna. Dessa ansåg förstås att utan deras medverkan skulle ladan stå tom och ville ha högre procent. Klubborna kostade tolv spänn styck och mist tre slogs av per match. Klart man behövde pengarna. Och hotade med strejk. Problemet löstes tydligen på något sätt som jag inte kan redovisa.

Det blev en intensiv period i december 1931. Med internationell touch. Första Kanadagänget att besöka Sverige var Victoria Hockey Club som 1927 radade upp segersiffrorna 17-1, 5-0 och 6-2 mot svenskt motstånd. Nu kom Ottawa och städade undan Göta med 7-2. Första svenska målet: ”Lulle” Johansson förstås. Mot AIK gjorde kanadensarna 10-0 och mot en Stockholmskombination (=landslaget), 11-0. Men sedan fick Sverige 3-3 i sista matchen, vilket förklarades med att Kanada hade ”representationströtthet”. Avslutningsbanketten slutade på morgonen klockan 8.00 samma dag som matchen gick. Och när kanadensarna kom till ladan blev de utkörda av en vaktis. Så kunde väl inte ishockeylirare se ut.

Isladan vid Lindarängen blev hjärtat i svensk hockey som på den tiden stavades Stockholm. Merparten av de 42 registrerade klubbarna kom från storstadsregionen. Den blev en älskad hemmaplan av AIK, som vann två SM där och av ”Bajen” som vann fyra.

Men hockeyintresset växte sig stort och man fick flytta stormatcherna till Stadion och Östermalm för att kunna ta hand om fler åskådare. Även om det kostade snöskottning och ibland vattenfyllda isflak med jord och lera.

Tanken var att bygga ut ladan, fixa en bra restaurang e t c. Men, tyckte de flesta: Bygg en ny hall istället! Det behövdes bara 700 000 kronor! Men pengarna fanns inte och Stockholm fick vänta på sitt is-palats tills taket kom över Johanneshov.

Jag är inte helt bergis på när sista matchen av dignitet spelades i ladan, men jag vet att Sverige spelade sin sista match mot Göta den 19 januari 1938 och vann med 2-1. Då var ”Svenne Berka” Bergqvist målskytt, men det var inte ”grejen”. Han var den ende liraren som uppträdde i blå tröja med tre gula kronor på bröstet. Modellen ”Berka” visade för upp första gången var den symbol som för alltid skulle förknippas med Stockholms Stadshus och ishockeylandslaget Tre Kronor.”
Lars-Gunnar Björklund

Fotnot: Den 30 november 2012 gick Lars-Gunnar Björklund ur tiden.