“Det visade det sig att två barn mördats alldeles bredvid oss”

Ingen annan spelare i svensk hockey har vunnit fler SM-guld än Tord Lundström. I dagens Old School Hockey berättar Brynäslegendaren om uppväxten i Kiruna, guldåren i Brynäs, den över 200 matcher långa landslagskarriären – och den turbulenta tiden i Detroit.
– Det var en väldig skillnad från ”lapphelvetet” där jag kom ifrån, säger Lundström med ett skratt. 

Tord Lundström är en av medlemmarna i den så kallade 200-klubben inom svensk ishockey. 200-klubben innebär att man spelat minst 200 A-landskamper. Lundström, som spelat just 200 landskamper, hade sin storhetstid i slutet av 1960-talet fram till slutet av 1970-talet.

Totalt kom han att spela hem inte mindre än nio SM-guld med Brynäs IF, vilket är mest i Sverige. Han var även andre svensk i NHL-klubben Detroit Red Wings, där han spelade en säsong 1973-74 innan en skada förpassade honom till organisationens europalag, London Lions. Där blev han förövrigt lagkamrat med sina landslagskompisar Ulf Sterner och Leif ”Honken” Holmqvist.

Lundström tränade även Brynäs under två sejourer, varpå den andra slutade på ett mycket tråkigt sätt då klubben sparkade honom när det bara återstod fem omgångar av Elitserien. Det har även blivit tränaruppdrag för Lundström i både Mörrum och S/G Hockey 83.

Men vi börjar från början. Tord kommer, liksom så många andra hockeystjärnor, från Kiruna. Kan du ge en rimlig förklaring till det enorma hockeyintresset som måste finnas däruppe?
– En rimlig förklaring vet jag inte om jag kan ge dig och det är väl många som har sökt orsaken genom åren utan att ha kommit fram till något bra svar. En orsak är väl helt enkelt den att det inte fanns speciellt mycket att göra för oss ungdomar i Kiruna förutom att idrotta.
– Ska man gå ännu längre tillbaka i tiden så var inte ishockeyn i Norrbotten riktigt välkommen in i övriga hockey-Sverige på grund av att det var för långa resor helt enkelt. Det var först i början på 1950-talet som Norrbottenslagen kom med på allvar.

Tord Lundström lämnade Kiruna för Brynäs

I generationen innan Tord Lundström och som är uppväxta i Kiruna var den dubble världsmästaren Eilert ”Garvis” Määttä det riktigt stora namnet.
– Intresset väcktes väl på allvar för ishockey hos mig efter VM 1957 då ”Garvis” Määttä blev stor hjälte efter att Sverige vunnit VM-guld i Moskva. Han gjorde det klassiska 4-4-målet mot Sovjet. Jag kommer så väl ihåg hur vi hörde referaten på radion hemma i Kiruna och då förstod jag att man kunde lyckas som hockeyspelare fast man kom från Kiruna.
– Fast jag spelade inte bara hockey som barn. Det var en hel del fotboll den tiden det inte var snö på planerna där uppe. Dessutom provade jag på brottning som alltid varit en stor sport i Kiruna.

Du spelade för Kiruna AIF, hur var stämningen när det var dags för klassiska derbyn mot IFK Kiruna?
– Den här konkurrenssituationen mellan klubbarna var nog en anledning till att det utvecklades många bra hockeyspelare i Kiruna. Det är en väldigt idrottskunnig publik i Kiruna och det var alltid ”lapp på luckan” när det var derby. Men det var aldrig någon ”Stockholmsstämning” med bråk och så vidare kring matcherna.

Var det så att AIF var arbetarklubben med röd fana i klubbmärket och IFK var de lite finare kvarterens lag?
– På den tiden var det arbetarna mot tjänstemännen, vilket inte var alldeles ovanligt i brukssamhällen som Kiruna. Sandviken har ungefär samma historia har jag lärt mig sedan jag flyttat hit till Gävle.

Som 18-åring gör Tord Lundström sin sista säsong för Kiruna AIF. Stig Salming debuterar i A-laget samma säsong och målvakt var Freddy Lindfors, som senare blev mest känd för att ha varit med och förvandlat Luleå Hockey till det storlag man är i dag.

Lundström slutade tvåa i Division 2 Norra A:s skytteliga med 32 mål på 20 matcher, ett mindre än Kalle Sundberg från rivalen IFK Kiruna.

När blev det aktuellt för dig att flytta ner till Brynäs?
– Jag kom till Brynäs 1963 och först var det Brynäsledaren Breit Hellman som skötte övergången, men det var flera andra ledare inblandade. Jag hade spelat några år i norrtvåan då Brynäs hörde av sig. Jag har för mig att alla tre Gävleklubbarna (Brynäs, Gävle GIK och Strömsbro) jagade mig.
– Brynäs var den minsta av klubbarna i Gävle då och lite av lillebror. Även Södertälje och Skellefteå hörde av sig.

Stämmer historien där det sägs att du inte skrev på något kontrakt då Brynäsledaren Breit Hellman besökte dig uppe vid Riksgränsen för att du hade gett ett löfte om att spela för Brynäs och det fick räcka?
– Jo, nog stämmer det, skrattar Tord Lundström och fortsätter:
– Breit frågade om jag ville spela i Brynäs och det ville jag ju. Då var det inte mycket mer att tala om, tyckte jag i alla fall.

Den berömda Brynäsandan: “Aldrig rädda att kritisera”

När Breit Hellman återvände hem till Gävle efter besöket vid Riksgränsen frågade Brynäs starke man, Thure Wickberg, om den där Tord Lundström skrev på för Brynäs. Hellman svarade att Lundström själv inte tyckte det behövdes utan att han skulle komma med tåget en dag i augusti. Wickberg blev i sin tur väldigt skeptisk eftersom det var många klubbar som jagade den unga norrbottningen.

När tåget rullade in på station i Gävle och Tord Lundström som sista passagerare kliver av tåget kunde både Hellman och Wickberg andas ut. Den i pressen så omtalade spelaren från Kiruna var nu Brynässpelare.

Hur var den så kallade Brynäsandan när du kom ner till Gävle, 1963?
– Den fanns redan då. Brynäs hade fått fram fem-sex egna talanger som klubben byggde laget kring. Sedan kompletterades det med killar som Lennart ”Tigern” Johansson och några till.
– Brynäsandan var väl egentligen att vi var väldigt raka mot varandra inom laget, vi var aldrig rädda för att kritisera och tala om då vi tyckte att någon i laget gjorde fel. Men då vi spelade match höll vi ihop, då var det verkligen vi mot övriga Sverige.

Jag har läst om att du upplevde att många i Gävle pratade utan att säga något?
– Ha ha! Det var nog så att jag var en blyg norrlänning som kanske inte sa så mycket, vilket Gävleborna gjorde i stället. Inget ont om folket i Gävle för det, utan tvärtom.

Vilka fick du runt dig i samma kedja i inledningen?
– Första säsongen var det Håkan Wickberg och Lennart ”Lill-Strimma” Svedberg. Det var innan ”Strimma” skolades om och blev världens bästa offensiva back.
– Nästan hela laget som var i Brynäs vid den här tiden fick förr eller senare chansen i olika landslag. ”Tigern” Johansson, Hasse Dahllöf, Lars-Åke Sivertsson, Hans ”Virus” Lindberg, Lars-Göran Nilsson, Stefan ”Lill-Prosten” Karlsson och så vidare.

Vilka var annars de som du spelade ihop med mest under tiden i Brynäs?
– När Herbert Pettersson och Bosse Hessel  gjorde ”Lill-Strimma” till back kom Kjell ”Pipis” Larsson in på hans plats. ”Pipis” flyttade senare ner till Rögle och då tog ”Prosten” Karlsson och senare Inge Hammarström den platsen.

Nio SM-guld: “Ett under att vi vann mot Djurgården”

Debuten i Allsvenskan, som högsta serien hette vid den här tiden, var mot Västerås inför drygt tre och ett halvt tusen åskådare i Gävle. Hemmalaget vann med 14-5 efter bland annat fyra mål av ”Tigern” Johansson. Lundström svarade för ett av målen, det som kom att betyda 12-5. Det var med andra ord inte hans viktigaste mål i klubben.

Tord Lundström gjorde runt över 300 mål i Brynäströjan och vann nio SM-guld mellan åren 1964 och 1977, vilket är en helt fantastisk meritlista i sig. Därtill ska ni även lägga skytteligavinster och en rad VM-medaljer.

Tord, av alla SM-gulden, går det att peka på vilket som var roligast eller kanske svårast att vinna?
– Den största överraskningen var nog det första guldet, 1964. Det var nästintill ett under att vi kunde vinna eftersom Djurgården med Sven Tumba, Carl-Göran ”Lill-Stöveln” Öberg, Rolle Stoltz, Lasse Björn, Ove Malmberg med flera, dominerade svensk hockey kraftigt vid den här tiden. Att slå dom var ouppnåeligt. Det trodde man i alla fall, men vi grejade det.

Hur minns du guldresan hem från Skellefteå 1964?
– Jag minns att vi åkte buss från Skellefteå till Bastuträsk för att där byta till tåg. Då ropade man ut i högtalarna att någon från Brynäs skulle ta sig till stationshuset. Det fick bli Bosse Hessel som på en lånad cykel, stationen i Bastuträsk var faktiskt ganska stor, tog sig dit. När han kom tillbaka skrek han att vi var svenska mästare eftersom Leksand och Modo bara hade spelat 5-5. Efter det ockuperade vi restaurangvagnen, skrattar Lundström.
– Mottagandet hemma på station i Gävle var fantastiskt. Gefle Dagblad och Arbetarbladet låg på samma gata hemma i Gävle. På deras ytterväggar hade man tavlor upphängda där man satte upp alla resultat under matcherna och där utanför stod folk och följde hur det gick för oss. Så man visste att vi var svenska mästare när vi kom hem.
– Det var kanske det mest överraskande guldet som sagt var, men alla gulden har sin storhet och sin egen berättelse.

Tord Lundström om flytten till Detroit Red Wings

Redan efter första säsongen i Brynäs var du aktuell för spel i NHL för Montréal Canadiens. Varför blev aldrig den resan av?
– Vi hade varit över med unga Tre Kronor och spelat i Montréal och Toronto. Då uppstod nog ryktet om att jag var aktuell för Montréal, men jag fick aldrig något konkret anbud därifrån.
– Jag vet inte om det låg någon sanning i det där ryktet. Jag hade nog heller inte varit mogen att ta det steget redan då.

Fanns det flera bud innan du stack över 1973 till Detroit Red Wings?
– WHA-ligan höll på att starta upp då och det lag som i dag heter New Jersey Devils frågade om jag ville spela där. Då hade jag ingen aning om vilka Devils var, men det vet jag i dag. Jag tackade i alla fall nej till att åka över.

Hur trivdes du i Detroit Red Wings?
– Jag vill inte urskulda mig, men jag kom till ett lag i kris. Många av dom äldre killarna var på väg att sluta och Detroit skulle bygga ett nytt lag så det blev mest förluster, vilket inte var speciellt kul. Trots det trivdes jag bra med laget.
– Detroit gick inte till slutspel den säsongen, fast å andra sidan var jag i Europa och spelade då slutspelet började där borta.

Även Thommie Bergman från Munkfors fanns väl där?
– Det är riktigt och det var en trygghet att veta att man hade ytterligare en svensk på plats. Men jag måste säga att jag blev mycket väl bemött och det var inga som försökte märka mig eller något liknande. Annars var ofta amerikanarna lite sura för att vi tog deras jobb.

Thommie Bergman:
– Tord fick egentligen inte många riktiga chanser i NHL. När han väl var på isen tog han heller inte chanserna han fick fullt ut. Hemma i Sverige var Tord en mycket stark spelare, framför allt då framför målen. Men han var lite för allround i sin spelstil för att passa in i NHL. Han hade inget som han riktigt kunde hänga upp sitt spel på.
– Tord fortsatte sedan i London Lions tillsammans med ”Honken” Holmqvist och Ulf Sterner. Men det var aldrig aktuellt att även jag skulle åka dit och spela.

“Fick böter första gången jag tog bilen till hallen”

Det Detroit som Tord Lundström kom till var inte bara känt för biltillverkning och ishockey, utan det var en av de mest kriminella städerna i hela USA. Det finns historier om hur materialförvaltaren i Red Wings blivit rånad över tio gånger under en och samma säsong då han på natten lämnat Joe Louis Arena för att åka hem till familjen.
– Det var en väldig skillnad från ”lapphelvetet” där jag kom ifrån, skrattar Lundström.
– Brottsligheten var väldigt hög där då. Första gången jag tog bilen till gamla hockeyhallen i Detroit blev jag stoppad innanför grindarna och bötfälld för att jag inte hade haft bildörrarna låsta vid rödljusen.
– När jag skulle få min första lönecheck tänkte jag promenera bort till banken som inte låg längre bort än att jag kunde se den. Väl där kom en polis och frågade vad jag gjorde där. Jag ska lösa in min check svarade jag. Okej, då vaktar jag dig och kom ihåg att aldrig göra om det igen. Den här gången har du tur att det inte har hänt dig något.

Var det inte så att ni såg på TV en dag att ett barnamord hade skett bara 200 meter från ert hem?
– Jo. det stämmer. Vi hörde några helikoptrar som flög ovanför vårt hus och när vi satte på tv:n var det ett program där man visade direktsändningar från olika brott. Då visade det sig att två barn mördats alldeles bredvid oss. Det var en hemsk upplevelse.

Du hamnade i något som hette London Lions så småningom tillsammans med Leif ”Honken” Holmqvist och Ulf Sterner efter att du skadat dig i en axel. Ni var stationerade i England, men det fanns väl inga britter med i laget?
– Nej, det var svenskar, kanadensare, tjecker och några finnar. Det var ett ganska bra lag som nog tillhörde Europatoppen. Vi spelade mot Dynamo Moskva, tjeckernas landslag, Finland och så vidare, och vann en hel del matcher även om det var lite av uppvisningskaraktär. Dom vi hade svårast mot var faktiskt dom svenska lagen.

Bröt kontraktet med Detroit efter elva matcher

Ulf Sterner:
– Det var en jäkligt rolig säsong där vi spelade mycket matcher och där det gick ganska bra för mig (Uffe gjorde 115 poäng på 64 matcher). Tyvärr satte Svenska Ishockeyförbundets ordförande Helge Berglund stopp för den är europeiska proffsligan som jag annars tror skulle blivit bra. Vi spelade i Wembley Pool, simhallen, där dom lade träplankor på poolen och frös is. I början hade dom bara en liten ismaskin eftersom plankorna inte skulle hålla för någon större bil, det blev ganska långa pauser.
– Tord Lundström kom även till Lions under säsongen och då var det vi tre svenskar och en massa unga lovande kanadensare. Vi svenskar var ju överlägsna i spelet och jag spelade i en kedja med Earl Anderson och Dennis Johnson. Men vi hade en coach, Doug Barkley, som avskydde svenskar så det blev en del konflikter under året.

“Honken”:
– Det var 1973/1974 som jag, Tord Lundström och Ulf Sterner var i Detroit Red Wings Europaorganisation. Jag tror vi bodde bortåt 250 nätter på hotell och min fru Lotta var med hela tiden. Jag tror inte vi bäddade eller gjorde frukost en dag utan det var ”roomservice” som gällde, säger Leif Holmqvist med ett leende.
– Det var en kul säsong, men det kunde vara svårt att tända till i alla matcher eftersom vi bara spelade uppvisningsmatcher det året. Vi höll trots allt en ganska hög klass och spelade jämnt med topplagen i både Sovjet och Tjeckoslovakien. Vi spelade även en hel del matcher mot olika klubblag i Sverige.

Tord, var det aktuell att återvända till Detroit?
– Ja, mitt kontrakt var på ytterligare två år, men jag tog kontakt med Detroit och sa att jag ville bryta kontraktet, vilket gick bra. Jag kände att det dög gott med att spela på hemmaplan i stället.

Vann VM:s skytteliga 1975

Du spelade 200 A-landskamper med Tre Kronor. Vilken är den mest minnesvärda?
– Det minnet som bitit sig fast starkast är när vi råkade få VM till Stockholm två år i rad, 1969 och 1970. Det var väldigt nära att vi vann guld då och ena året slog vi ryssarna med 4-2, men som vanlig var det väl någon match mot Finland som gjorde att vi inte vann guld.
– Sovjet hade invaderat Tjeckoslovakien 1968 och det var väldigt intressant att se hatet som fanns mellan dom två lagen. Dom tittade inte ens åt varandra mellan matcherna.

Efter att du återvänt till Brynäs från Detroit spelade du VM i Düsseldorf 1975. Du fullkomligt öste in mål. Var det här din bästa VM-turnering?
– Man är aldrig bättre än vad laget är och vi gjorde ingen bra turnering som lag sett. Visserligen hade jag en sådan turnering där allt gick in, men det fanns mycket andra brister i mitt spel så jag tror nog inte det var min bästa turnering.

Vad minns du annars bäst från själva landslagsdebuten 1963 mot Norge?
– Det fanns något som hette Pressens lag och varje säsong inleddes med att dom mötte Tre Kronor. Jag var med i Pressens lag 1963 och hade då fått en försmak av vad som gällde för att spela i Tre Kronor.

Tord Lundström om tröjhissningen: “Känsloladdat ögonblick”

Pressens lag vann överraskande matchen med 7-4 på Johanneshovs Isstadion i Stockholm. Tord Lundström, som ännu inte hade debuterat för Brynäs i allsvenskan, spelade i en kedja med Håkan Wickberg och Lennart ”Lill-Strimma” Svedberg och svarade för ett av målen.
– När jag fick chansen mot Norge senare det året så uppfattade jag nog bara det som ett naturligt steg i utvecklingen. Det hör också till saken att större delen av landslaget bestod då av Brynäsare (Lennart ”Tigern” Johansson, Lennart ”Lill-Strimma” Svedberg, Håkan Wickberg och Lars-Åke Sivertsson).
– Vi vann den matchen, som spelades i Sarpsborg om jag inte minns fel, med 7-1. Dagen efter förlorade vi i Oslo med 4-0.

VM-debuten? Jo, den fick Tord Lundström göra 1965 i Tammerfors.
– Jag fick hoppa in och spela med Nisse Nilsson och Ronald ”Sura-Pelle” Pettersson eftersom Lasse Lundvall var skadad. Det fungerade väl bra och jag gjorde några mål.

Du tränade Brynäs, SG Hockey och Mörrum efter din tid som spelare. Vilken utmaning var det som lockade dig till att bli tränare?
– Ingen alls, utan det var min dumsnällhet över att ha svårt säga nej. Dom frågade och jag sa ja, något jag senare skulle ångra för jag var ingen vidare bra tränare.

Din tröja är hissad i taket på Gavlerinken.
– Det var ett känsloladdat ögonblick att vara den första ur vår generation som hyllades på det viset. Nu när även ”Tigern” och Håkan Wickbergs tröjor hänger bredvid så känner man ännu mera stolthet att få vara en uppmärksammad del av vår generation framgångsrika spelare.
– Nog följer jag även hockeyn ganska bra eftersom jag ser nästan alla Brynäs hemmamatcher, och nu även bortamatcherna eftersom jag fått ett sådant abonnemang av min son så jag kan se de matcherna på TV. Jag följer även med i tidningarna hur det går för Kiruna, avslutar Tord Lnudström, som fyller 80 år nästa år.