Från stortalang i fotboll – till NHL, VM-guld och MVP

Per-Erik Eklund har spelat över 600 matcher i NHL, vunnit SM-guld med AIK, VM-guld med Tre Kronor – och tilldelats både Guldpucken och Guldhjälmen.
I dagens Old School Hockey berättar ikonen om sin framgångsrika spelarkarriär.

ULLVI/LEKSAND (HOCKEYSVERIG.SE)

IF Brommapojkarna i Stockholms västra förorter. Det var där som Per-Erik Eklund inledde både sin fotbolls- och ishockeykarriär. I dag berättar han för hockeysverige.se:s läsare bland annat om hur han upplevde tragedin med Pelle Lindbergh i Philadelphia Flyers och varför Stocksunds IF kom att bli en sådan fantastisk plantskola för just hans åldersklass i ishockey.

— Jag var med en säsong i Brommapojkarnas A-lag i fotboll när de låg i serien under Allsvenskan. Det var samma år som AIK hade ramlat ur Allsvenskan, så vi spelade i samma serie den säsongen (1981). Totalt gjorde jag elva A-lagsmatcher, säger Per-Erik Eklund till hockeysverige.se och OLD SCHOOL HOCKEY.

När bestämde du dig för att det skulle bli hockey?
– Jag var väl 17–18 år då och fick väl mest spela ytterback i BP, vilket inte var det roligaste för en mittmittfältare, säger Eklund med ett leende och fortsätter:
— När då AIK hörde av sig och ville se mig i deras A-lag i hockey kändes det mer lockande. Det hade såklart inte fungerat att spela både elitfotboll och elitishockey samtidigt. Sedan gillade jag hockeyn bättre, eftersom det var mer fart och fläkt i det spelet.

Du, Tommy Lehmann, Tommy Albelin, Pelle Martinelle, Mikael Cederholm, Björn Thorsell, Pontus Molander med flera klev upp i elitserien ungefär samtidigt från Stocksund norr om Stockholm. Vad gjorde just den här generationen ”Stockan”-lirare så framgångsrika?
— Den som var målvakt i mitt ”Stockan” var Mats Ytter, som senare spelade i både Djurgården och Västerås, och honom får vi inte glömma bort.
— Det var egentligen inte så många som var från själva Stocksund som lirade i det laget. Till exempel kom jag tillsammans med Tommy Albelin och hans brorsa Christer från BP till Stocksund, och dessutom kom ett helt lag dit från Sollentuna HC.
— Men den viktigaste biten för den kullen var att Verner Persson kom dit som tränare och att det alltid fanns träningstider tillgängliga för oss. Verner, liksom flera andra i ”Stockan”, var riktiga eldsjälar och ordnade så att vi kunde träna redan vid sex–sju på kvällarna i stället för sena tider, som oftast var vanligast att träna på i Stockholm då.

Blev AIK – efter att Leif Boork inte dykt upp

Per-Erik Eklund lämnade Stocksund 1981 för AIK, men det var faktiskt nära att han skulle hamna i en annan stockholmsklubb.

— Jag var nästan klar för Hammarby först faktiskt. Det var så att jag och Hammarbys tränare då, Leffe Boork, hade bestämt ett möte på ett fik inne i stan efter skolan. Men Leffe dök aldrig upp.

— Även Lasse Norman och AIK hörde av sig, så det blev spel där i stället.

Har du fått någon förklaring till varför Leif Boork inte dök upp?
— Ja, det fick jag efter någon vecka. Leffe hade skrivit på som tränare för Djurgården, så det var förmodligen anledningen till att han inte kom till mötet.

Per-Erik Eklund blev svensk mästare med AIK

Hur var jargongen i AIK vid den här tiden? Det fanns ganska starka personligheter som till exempel Gunnar Lejdborg, Peter Gradin, Mats Hessel, Rolf ”Råttan” Edberg med flera i truppen då.
— Man togs emot på ett tufft men ändå bra sätt. Det var riktigt tuffa träningar under åren i AIK och det small ganska bra, vilket var väldigt nyttigt för oss yngre.
— Jag tycker att vi hade en mycket bra grupp vid sidan om och rent socialt förekom det aldrig att någon hamnade utanför eller något, utan vi höll verkligen ihop laget. Annars skulle det aldrig ha gått så bra som det gjorde de här säsongerna.

Du blev svensk mästare med AIK säsongen 83/84, men var även med 25 matcher guldåret 81/82. Vad tror du var den viktigaste ingrediensen i laget som gjorde att ni räckte hela vägen fram de åren?
— Jag tror att den främsta anledningen var att laget innehöll allt. Vi hade ett bra målvaktsspel. Gunnar Lejdborg var målvakt vid båda guldåren och var fantastiskt bra.
— Sedan hade vi bra backar, hårt jobbande spelare och den där spetskompetensen som gör laget komplett. Klubben var även väldigt bra styrd uppifrån under de här åren, samtidigt som vi hade bra tränare. Första guldet hade vi Dan Hobér och vid andra guldet hade vi Per Bäckman.

Rolf Ericsson spelade med Per-Erik Eklund säsongen 1983/84.

— Det var en jättebra säsong och en väldigt rolig resa där jag fick spela med Per-Erik (Eklund) och Peter Gradin. Båda var fantastiskt bra spelare. Att vi sedan slog Djurgården i tre raka matcher i finalen var pricken över i:et.

— Per Bäckman var också den här raka typen, lite ”Hobér-aktig”, och ställde krav. Vi hade en lite sämre period under säsongen. Då hade vi lite grupparbeten och så vidare. Vi lyckades vända på steken och få in den här vinnarkänslan.

— Under sista delen av säsongen gick det bara uppåt hela tiden. Vi vann serien, men var faktiskt lite illa ute mot Södertälje i semifinalen. Vi förlorade första semifinalmatchen hemma. Sedan lyckades vi vinna den andra borta. Det blev en tredje och avgörande match på Johanneshov. Då vann vi med 11–1. Efter det kom vi väldigt stärkta in till finalerna mot Djurgården och hade verkligen självförtroende.

Fick Guldpucken

Mats Ulander:

– Det var mycket fokus kring de yngre spelarna med Tommy Lehmann, Per Martinelle och framför allt Per-Erik Eklund. Vi byggde vårt spel på snabba vändningar och spelglädje, medan Djurgården byggde sitt spel på styrka. Det ryktades om att Leif Boork körde med blybälten på deras spelare för att preparera laget inför de sista matcherna. Men han gjorde fullständigt fel och Djurgården kom aldrig ur den här fysiska träningen, även om de hade ett väldigt bra lag.

– Vi hade dessutom en spelare som löste de svåra uppgifterna bättre än någon annan. Det var Per-Erik Eklund. Han var nyckeln till det här guldet.

Andra guldåret fick Per-Erik Eklund även ta emot Guldpucken som ett bevis på att han var det årets bästa spelare i Sverige. Elva år senare fick han motta Guldhjälmen.

— Om vi börjar med Guldpucken fattade jag nog först inte vilken stor grej det var att få den. Det var så mycket annat under samma säsong med SM-guld och OS-spel, samtidigt som jag var ganska ung. Det är väl först nu efteråt som jag förstår hur stort det är att bli utsedd till Sveriges bästa spelare, även om det mest är journalister som sitter i juryn, skrattar Per-Erik Eklund.

— Guldhjälmen fick jag det år jag kom hem från NHL. Jag ville visa att jag inte var slut som spelare och det var väl ett bra kvitto på att så inte var fallet. Sedan är det extra kul att få Guldhjälmen eftersom det är spelarna själva som röstar fram vinnaren.

”Vi blev nog ännu starkare som grupp efter det här tragiska”

Du draftades av Philadelphia Flyers redan 1983, men åkte över först inför säsongen 85/86. Hur bestämdes det att just det här tillfället att åka över var det rätta för dig?
— Egentligen var det klart att jag skulle åka över redan året innan, men även här var ”Boorken” inblandad. Han var förbundskapten då och jobbade hårt på att bygga ett landslag med unga spelare för framtiden, och jag ingick i den satsningen.
— Nu var inte det hela anledningen, utan i första hand handlade det om att jag inte kände mig mogen för att åka över redan 1984, utan ville skaffa mig ytterligare ett års rutin från elitserien.

Ganska tidigt på debutsäsongen körde Per-Erik Eklunds lagkamrat i Flyers, Pelle Lindbergh, ihjäl sig.

— Jag hade precis lärt känna Pelle eftersom jag bara hade kommit dit några månader innan olyckan skedde.

— Pelle var väldigt populär och hade fått pris som NHL:s bästa målvakt året innan, så visst tog det rejält på oss spelare i laget. Det var många av Flyers killar som hade spelat ihop med Pelle under många år och lärt känna honom väldigt bra.

– Det var riktigt tufft just efter att det hade hänt, men alla i laget kände Pelle som person och vi visste att han skulle ha önskat att vi körde på för fullt trots hans bortgång. Så vi blev nog ännu starkare som grupp efter det här tragiska.

Blev utsedd till MVP i Flyers

Thomas Eriksson berättar:
— Det var så illa det någonsin kunde bli, helt overkligt. Pelle var NHL:s bästa målvakt och hade nått en så hög status man kunde nå där borta tack vare sitt fantastiska målvaktsspel säsongen innan olyckan.
— Pelle och jag hade genom åren även blivit väldigt nära vänner och kom alltid extremt bra överens. Vi hade mer eller mindre levt tillsammans under vår tid i Philadelphia. Hans död var fruktansvärt jobbig … (Eriksson avbryter meningen och det hörs att han så här snart 30 år senare fortfarande tycker att det är ett jobbigt minne att tala om).

Hur minns du i dag beskedet om själva olyckan?
— Pelle var ju inte död direkt efter olyckan, utan det visade sig att han var hjärndöd. Beskedet om olyckan fick jag på morgonen. Jag hade träffat Pelle sent på kvällen innan. Beskedet var chockartat och overkligt, precis som det är för alla som drabbas av något sådant.
— Det var en väldigt tung period, men framför allt märkte man hur stor han var i Philadelphia. Ibland får jag uppfattningen att folk här hemma inte fattar hur bra han egentligen var. Pelle var absolut den viktigaste spelaren i laget.

Hur hanterade laget en sådan situation? Blev ni rent av mer sammansvetsade?
— Jo, visst blev vi mer sammansvetsade som lag, vilket man ofta blir när man genomgår en kris, även om det är något man inte önskar. Det är ju tyvärr så att livet måste gå vidare även efter en sådan här tragisk händelse. Trots allt var ju hockeyn vårt jobb och det gällde att fortsätta prestera om du skulle behålla jobbet. Man har inte råd att slarva bort sin chans.

Per-Erik, vilka var dina bästa år av de nio som du tillbringade i NHL?
– Jag utsågs till MVP i Philadelphia Flyers säsongen 90/91. Hela laget gjorde en halvdålig säsong, men min kedja med Mike Ricci och Rick Tocchet fick väldigt mycket beröm trots att det gick tungt för laget.
— Det gick överhuvudtaget väldigt bra sedan Paul Holmgren tog över som coach efter Mike Keenan. Under de tre år som Holmgren var vår coach gav han mig väldigt stort förtroende och lät mig spela mycket i både powerplay och boxplay.

”Dallas fick mig gratis”

I Flyers fanns Bobby Clarke, som inte var känd för att älska svenska spelare direkt.

— Det var inga problem alls, utan jag tror att Bobby Clarke gillade mig skarpt, säger Per-Erik Eklund med ett leende.

— Han respekterade mig för det sätt jag spelade på, även om jag inte var lika tuff i spelet som honom. Bobby är en kille som gillar att snacka, så det var väldigt vanligt att han och jag redan på morgonen innan matcherna tog en kopp kaffe ihop och pratade om allt möjligt.

Hur tog du beskedet att du hade sålts till Dallas Stars din sista säsong där borta?
— Jag hade redan tagit beslut om att flytta hem efter den säsongen och Dallas ville ha mig till slutspelet det året. Dallas fick mig dessutom gratis just för att det var bestämt att jag skulle sluta i NHL. Hade jag fortsatt skulle Flyers ha fått ekonomisk ersättning.

Per-Erik Eklund valde Leksand

När Per-Erik Eklund återvände till Sverige blev det Leksand i stället för AIK.

– Jag hörde egentligen ingenting från AIK när jag skulle flytta hem. Eftersom jag bott alla somrar i Leksand och pappa kommer från Hjortnäs hade väl Leksands IF bättre koll på att jag skulle flytta hem och var snabbast med kontraktsförslag.

— Sedan har Leksand alltid betytt mycket för mig genom mina somrar här uppe, även om också AIK som klubb ligger nära mitt hjärta.

Du gjorde fem säsonger i Leksand innan du lade skridskorna på hyllan. Var det stor kontrast på Leksand som klubb jämfört med AIK?

– Leksand hade haft några tuffa år med spel i kvalserien och liknande. När jag kom dit hade Olle Öst blivit sportchef och han hade tagit dit Wayne Fleming och några bra utländska spelare, till exempel Greg Parks, samt flera stabila, bra svenska spelare. Det började väl bli ordning i Leksand då efter de tuffa åren.

— AIK kändes redan direkt som en mer etablerad klubb när jag kom dit 1981, men det hann gå några år däremellan, så det är inte rättvist att jämföra.

”De visade ingen som helst respekt”

När du kom till Leksand fick du alltså Wayne Fleming som coach. Vad tror du att han betydde för Leksands utveckling som klubb?
– Wayne fick klubben att ändra attityd lite mer mot den kanadensiska, kan man väl säga, vilket jag tror var jätteviktigt just då.
— Sedan fick han ihop ett väldigt bra lag med Tomas Jonsson och Jonas Bergqvist som kunde bilda stomme i laget under flera år framöver.

Vem är annars den ledare som betytt mest för din utveckling som spelare?
— Verner Persson med det han lärde mig under de viktiga unga åren. Sedan har man väl snappat upp lite här och där.
— Hobér var en väldigt duktig istränare. Han var inte alldeles olik Mike Keenan, som jag hade i Philadelphia Flyers. Båda hade väldigt bra träningar men var sämre på det psykologiska planet.
— Även Leffe Boork har betytt en hel del för mig under de första åren i Tre Kronor med sitt lite nytänkande.

Redan som 20-åring fick han chansen att spela i Canada Cup mot Wayne Gretzky och flera andra storheter.

— Den turneringen betydde väldigt mycket för mig och vi gick till final mot Kanada, som hade ett lag fyllt av stjärnor som jag bara hade läst om i tidningarna tidigare. Jag tror att vi gjorde en så bra turnering för att vi hade killar som Bengt-Åke Gustafsson, Håkan Loob, Kenta Nilsson med flera som spelade borta i NHL då. De visade ingen som helst respekt för de andra länderna.

— Vi andra rycktes väl med i den här respektlösheten, vilket gjorde att vi till slut höll på att slå Kanada i finalen.

Blev världsmästare 1991

Per-Erik Eklund kan även titulera sig världsmästare efter guldet i Åbo 1991.

– Vi hade en bra tränare i Conny Evensson. Precis som guldåren i AIK hade vi ett bra målvaktsspel.

— Framför allt hade vi ett väldigt bra lag med unga stjärnor som Mats Sundin och Nicklas Lidström, men även viktiga ledartyper som Kjell Samuelsson, Håkan Loob, Thomas Rundqvist och Jonas Bergqvist.

Vilka ledaregenskaper hade dåvarande förbundskapten Conny Evensson som gjorde att ni blev ett så unikt lagbygge på kort tid det året?
– Conny var väldigt lugn, men kunde även vara mycket bestämd när det var något som inte fungerade som han ville. När han höjde rösten förstod vi att det var allvar. Conny var mycket omtyckt bland oss spelare.

Vilken är annars din spelmässigt bästa turnering?
– Jag tror att det var i Bern 1990, då vi tog silver, som jag nog gjorde min bästa VM-turnering.

Per-Erik Eklund och Tomas Forslund var ett farligt radarpar

I Leksand och vid VM 1995 i Globen spelade Per-Erik Eklund i en kedja tillsammans med Tomas Forslund.

— Per-Erik var grym. Han hittade alltid en bra passning om man var ledig. Vi hade en grym kemi mellan åren 1993 och 1996. Han vann poängligan ett år och jag vann skytteligan samma år. Grym spelare, säger Tomas Forslund.

Per-Erik, så kommer vi till ditt All Star Team med spelare som du har spelat med.
– Ron Hextall får i alla fall stå i mål. Gordie Howe, liksom Mark Howe, tar vi på ena backplatsen och Tomas Jonsson på den andra. I kedjan får det bli spelare som jag har fungerat bra ihop med, så vi börjar med Tim Kerr, som förmodligen fortfarande har rekordet i antal gjorda powerplaymål på en säsong, 34. Sedan fungerade jag väldigt bra ihop med Thomas Forslund, så de båda får köra på varsin kant och sedan spelar jag i mitten. Men jag kan väl få ha med Peter Gradin som reserv också? avslutar Per-Erik Eklund.