Från Polen till NHL via Stockholm – Old School Hockey Mariusz Czerkawski

Han är Polens främsta spelare genom alla tider och var under många år en fruktad målskytt i NHL. I dagens Old School Hockey möter vi Mariusz Czerkawski, vars framgångssaga grundlades i Sverige.

Att Mariusz Czerkawski är Polens bästa spelare genom alla tider råder det inga tvivel om. 745 NHL-matcher, 215 mål och totalt 435 poäng är fina siffror. Men det var inte hemma i Polen han fick sitt genombrott, utan i Sverige och Djurgården.

I den polska landslagströjan år 2000. FOTO: PIOTR BLAWICKI

I dag bor Czerkawski hemma i Polen igen, men när Old School Hockey får en pratstund med 46-åringen visar det sig att hans svenska fortfarande är mycket bra.
– Hockeyn var ganska stor här hemma i Polen då jag växte upp. Under gamla kommunisttiden var sporten och hockeyn väldigt viktig. Polsk hockey var dessutom ganska stark. Vi var topp tio i världen. I VM:s A-grupp var det åtta lag och vi balanserade mellan sjunde och nionde platsen i världen. I dag är det helt annorlunda. Polen kanske ligger på runt 22:a plats.
– Det har förändrats väldigt mycket. Jag hade väldig tur eftersom jag föddes i en stad, Radomsko, som inte hade någon rink men mamma och pappa flyttade till en annan stad, Tychy, eftersom pappa fick jobb där. I den staden hade man rink.
– Jag var åtta år när jag gick på en hockeymatch första gången. Jag minns hur kul och spännande jag tyckte att det var. Efter det ville jag också börja spela hockey.

Höll pappa på med idrott också?
– Han kan inte åka skridskor… Pappa sprang lite och spelade även lite fotboll i några ligor med laget på hans jobb. Någon hockey spelade han aldrig eftersom han växte upp i Radomsko. Där hade han inte någon chans att åka skridskor. På så vis var det lite oväntat att jag började spela hockey.
– Mamma kunde åka lite skridskor och när jag var åtta ”bast” hjälpte hon mig med första skridskoskären runt i rinken.

VÄXTE UPP UNDER KOMMUNISMEN

Ganska snabbt efter att Mariusz Czerkawski lärt sig åka skridskor ville han börja spela hockey.
– Pappa och mamma skrev in mig på en hockeyskola i Tychy. Och det var så allt började.

”Marre” växte upp i Polen var landet fortfarande kommunistiskt och hade god hjälp med hockeyns utveckling i landet av Sovjetunionen.
– Det kanske var därför hockeyn i Polen var så pass bra då. Vi hade tränare från Sovjet, men våra polska tränare hade förmodligen också bra kontakt med dom ryska tränarna. Vi körde mycket och ganska hårt, men inte som i Ryssland där deras spelare var på träningsläger elva månader om året.
– Däremot kunde ett träningsläger med hockeyn här hemma vara under en hel sommar. Från det jag slutade skolan i juni kunde jag vara på träningsläger till i slutet av augusti. Vi kunde ha tre träningspass om dagen.
– När jag kom till Sverige 1991 var det helt annorlunda. Där tränade vi ett pass om dagen. Det här var något helt annat jämfört med hur vi hade tränat hemma i Polen på 1980-talet. Sverige blev världsmästare både 1991 och 1992 samtidigt som Djurgården var det bästa laget i Europa vid den här tiden. Det blev en helt annan grej för mig, men jag var beredd på att köra väldigt hårt eftersom vi hade kört så mycket i Polen. Jag kunde köra nästan 200 kilo i knäböj och 120 kilo bänkpress, skrattar Czerkawski.

Foto: Arkivbild

Den hårda styrketräningen hemma i Polen satte även sina spår hos honom.
– Jag hade mycket skador då jag var 16-17 år. När vi körde mycket styrka gjorde vi förmodligen en massa grejer fel. Oftast var det samma vikt till alla. Idag är det helt annorlunda. Det finns ingen 16-åring som kör samma vikt som en 28- eller 35-åring.
– Jag kommer ihåg att jag hade jätteont i ryggen på grund av att vi hade styrketränat fel. Jag kunde inte ens gå nedför trappan.

Inför säsongen 1991/92 lämnar Mariusz Czerkawski Tychy efter att ha gjort stor succé i B-VM för Polen.
– Det hade gått jättebra på JEM i Örnsköldsvik 1990. Polen hamnade på sjätteplats och jag gjorde en bra turnering, vilket förmodligen gjorde skillnad. Jag kommer ihåg matchen mot Västtyskland då vi vinner med 8-6. Jag gjorde sju av målen och hade en assist. Jag hamnade på fjärdeplats i hela poängligan efter Vjatjeslav Kozlov, Espen Knutsen och Vegard Barlie. Där fick förmodligen scouterna upp ögonen för mig.
– Samma säsong fick jag en inbjudan från Djurgården. De ringde mig i februari eller mars. Senare det året, i juni, blev jag draftad av Boston. Allt det här hände bara några månader efter JEM.

STJÄRNLAG

Laget som Djurgården förfogade över när Czerkawski kom till klubben var imponerande. I laget fanns spelare som ”Challe” Berglund, Thomas Johansson, Janne Viktorsson, Tommy Söderström, Fredrik Bremberg, Marcus Ragnarsson och så vidare.
– Det är helt sjukt… Jag kommer ihåg att jag åkte dit i mars för att kolla en Djurgårdsmatch i Globen. Efter matchen fick jag gå ner i omklädningsrummet för att säga ”hello” och skaka hand med grabbarna. Min engelska var dålig och min svenska var ”zero”, så det var inte lätt.
– Några av spelarna som satt där var världsmästare och svenska mästare, men Djurgården hade även vunnit Europacupen några gånger. Det här var verkligen en jättestor grej för mig.

Var det en stor omställning för dig även hockeymässigt?
– Ja, både ishockeymässigt och med språket. I dag är Polen med i EU och allt funkar som det ska här, men för 25 år sedan var det tunga tider för Polen. Det här var vid den tiden som kommunismen försvann.
– Bara en sådan sak som att åka bil till Polen. Jag kommer ihåg att vi fick Nissan-bilar med Djurgårdsmärket på, sponsorbilar alltså. När jag körde från Gdansk till Tychy var det inte alla bensinstationer som hade vanlig blyfri bensin. Jag fick verkligen planera för vart jag skulle tanka. I Sverige hade man gallerior, som exempelvis den vid Globen. Det här hade vi inte i Polen då. I dag har vi några av dom finaste galleriorna i Europa.
– Det gick heller inte att ta ut pengar på kreditkorten som jag hade. Det fanns helt enkelt inte några bankomater i Polen 1991. Vi har kämpat bra här i Polen för att komma ikapp Europa och vi har gjort det bra, men när vi ser två sekel tillbaka så var det en stor skillnad.

Det blir bara en säsong i Djurgården. Efter säsongen får han beskedet att det inte blir någon fortsättning i klubben. Ny klubbadress blev istället Hammarby, som då låg i Division 1, alltså dagens Hockeyallsvenskan.
– Jag var kanske inte Lasse Falks favorit, om man säger så. Det var svårt att komma överens med honom. Jag hade en del problem med språket som gjorde att jag inte förstod hans idéer eller taktik. Ni vet, vi spelade 1-3-1 och så vidare. Under hela slutspelet satt jag på bänken. I sista finalmatchen mot Malmö lät han backen Per Nygårds spela i kedjan istället för mig eftersom han tyckte att han var tuffare än jag.
– Det var tufft, men efter säsongen fick jag först erbjudande från Luleå. Jag tyckte det var lite för långt norrut samtidigt som jag hade fått en del kompisar i Stockholm. I stället valde jag att stanna i Stockholm och spela för Bajen. Det var bara att flytta över till andra sidan korridoren där Hammarbys omklädningsrum låg.

Foto: Arkivbild

Säsongen i Hammarby blir en stor succé för den då 20-årige polacken. På 32 matcher svarar han för 39 mål och totalt 69 poäng.
– Klart att det var en besvikelse att jag inte fick vara kvar i Djurgården. När jag kom till Hammarby ville jag visa att jag skulle tillbaka till Djurgården. När jag var i Hammarby fick jag dessutom en vecka ledigt för att åka över till Bostons träningscamp för att göra lite tester. Den campen gick jättebra, vilket gav mig ett bra självförtroende. Om nu Djurgården väljer att låna ut mig till Bajen, men Boston ville att jag skulle stanna kvar i NHL så måste jag göra någonting som är bra. På den här tiden kunde jag inte stanna i Boston eftersom jag skulle bli avstängd från europeisk hockey och så vidare. Det här var ungefär samtidigt som tjafset med Mats Sundin hade varit efter att han stuckit till Quebec.
– I Bajen gick det sedan hur bra som helst och man kan tala om att jag gjorde succé samtidigt som jag spelade min bästa hockey den säsongen.

En viktig person i Czerkawskis utveckling som spelare var Hammarbys tränare Tommy Boustedt.
– Boustedt kom in under mitten av säsongen (ersatte Mark Knapp). Efter att Boustedt kommit dit gick det hur bra som helst. Vi spelade 10-15 matcher i streck utan att förlora.
– Dom stora matcherna med Hammarby var mot AIK i playoff. Det var nästan fullsatt i Globen och i AIK spelade bland andra Börje Salming. Vi vann båda dom matcherna och AIK åkte ur elitserien.

Mariusz Czerkawski återvänder till Djurgården efter succén i Hammarby för att bara säsongen efter åka över och bli lagkamrat med Ray Bourque, Cam Neely med flera i Boston.
– Min första match var mot Tampa Bay i Boston Garden. Jag kom från Globen som var stor och väldigt fin. Nu kom jag till Boston Garden som var 80 år gammal och tajt så in i helsike. Jag åkte över till Boston efter att vi åkt ur playoff mot Modo. Sedan spelade jag sista fyra matcherna i grundserien och sedan hela slutspelet.
– Jag kommer ihåg min första träning. Jag sköt på mål från vänsterkanten och tänkte sedan svänga vänster för att ta ny position då målvakten räddat. Då åkte jag rakt in i sargen eftersom rinken var så smal.

Foto: Arkivbild

Hur fungerade ditt sätt att spela hockey i dom här små rinkarna?
– Det var okej. Mitt playoff var inte dåligt även om vi förlorade mot New Jersey i andra rundan. Vi vann i första rundan mot Montréal och jag gjorde något mål och någon assist.
– Klart att man var nervös när man ställer sig på blålinjen och får höra nationalsången. Sedan står Ray Bourque, Cam Nealy och Adam Oates bredvid dig i förstalinan. Samtidigt var det lite lättare för mig med språket då jag kom över dit eftersom jag hade tagit engelska privatlektioner under mina tre år i Sverige.
– En annan skillnad var att i Europa äter lagen frukost ihop, tar buss till matchen eller flygplatsen. Där borta får du klara dig själv, äta frukost och lunch var och vad du vill. Nu har det ändrat sig mycket och man är mer som ett team, men på 1990-talet efter träningarna fick man ta sig till flygplatsen själv. När vi lämnade omklädningsrummet sa vi till varandra att vi ses om 40 minuter eller en timme uppe vid flygplatsen. I början visste jag inte ens hur jag skulle ta mig dit. Alla andra åkte bilar så jag fick försöka ordna skjuts dit jag med.
– Sedan skulle man ha kavaj, kostym och så vidare. I Djurgården hade alla likadana kostymer, men i NHL spelade det ingen roll vart du hade köpt den. Det var alltså en massa grejer som var helt nya för mig och som jag skulle sätta mig in i.

I Boston under ”Marres” första hela säsong fanns en legendarisk svensk som han fick mycket hjälp av.
– Första säsongen var Mats Näslund i Boston. Det hjälpte mig mycket att han var där eftersom min engelska inte var så bra. Svenskan var mycket bättre på den tiden.

Under sin tredje säsong i Boston blir Czerkawski trejdad för första gången. Ny klubbadress blev nu Edmonton Oilers.
– Det var ganska tufft eftersom jag hade ett treårskontrakt med Boston. Plötsligt var jag ändå trejdad till Edmonton. Samtidigt fick jag nu chansen att spela med Bill Ranford och några andra bra grabbar.
– Det var inte lätt att landa i Edmonton eftersom jag inte hade varit där tidigare. Säsongen innan, 1994/95, var det lockout halva säsongen så vi spelade bara mot lag i vår konferens. Där jag landade i Edmonton fanns det inga hus och det var 40 minuter in till stan. Jag menar att det var lite skillnad mot att bo i Boston och landa på Logan Airport mitt i stan. I Edmonton var det dessutom vinter. När jag landade där var det minst 20 minusgrader ute.

Att hockeyn är otroligt stor i Edmonton var något som Czerkawski snabbt fick uppleva.
– Att komma in där i rinken där Wayne Gretzky spelat under så många säsonger och se alla tavlor på väggarna som visade vilka traditioner man hade i klubben var stort. Boston hade också fina traditioner, men Edmonton med Mark Messier, Wayne Gretzky kändes väldigt stort.
– Vi hade också en väldigt bra atmosfär i laget. Där håller man verkligen ihop. Spelarna var ganska unga och vi höll ihop mycket mer där som ett lag än vad vi gjorde i Boston.

Hur var det då att flytta till New York från vintriga och betydligt mindre Edmonton?
– Där kan vi också snacka om en ganska stor kontrast. Nu bodde vi på Long Island och inte på Manhattan där det hela tiden är en massa folk. Jag hade 20-25 minuters bilresa till den gamla rinken på Long Island. In till Manhattan, om man ville ha lite action, tog det 40-55 minuter med bil lite beroende på hur trafiken var.
– Det var några svenskar som spelade där, Tommy Salo bland annat, så det var ganska lätt att komma in i laget.

Foto: Arkivbild

Umgicks du mycket med Tommy Salo och Kenny Jönsson under din tid i New York Islanders?
– Ja, både med Tommy och Kenny, men även med Mats Lindgren som också spelade i laget. Det var skönt att ha några att prata svenska med även i New York. I början bodde jag dessutom lite grann hos Tommy Salo.
– När jag var i New York var det dessutom många fler kompisar som ville komma och hälsa på mig än vad det var i Edmonton, skrattar Czerkawski.

Säsongen 1999/00 svarar Czerkawski för 35 mål och totalt 70 poäng på 79 matcher. På det blir han poängbäst i Islanders. Det kom också att bli hans bästa poängnotering under sin tid i NHL.
– Jag fick mycket istid, spelade bra och hade en coach i Butch Goring som trodde mycket på mig. Han var precis som jag väldigt offensiv när han spelade. Okej, vi gjorde ingen större succé och gick heller inte till playoff. Tyvärr var Brad Isbister skadad mycket den säsongen. Vi fick in en ung bra kille som heter Tim Connolly. Dessutom kom Kenny Jönssons brorsa, Jörgen dit.
– Även om vi hade spelare som (Zigmund) Pálffy, (Robert) Reichel och (Bryan) Smolinski 1997/98 gick det inte heller bra för oss. Då trejdade man bort många och tog i stället in spelare som (Zdeno) Chara med flera.

Varför hade New York Islanders så svårt att ta sig till slutspel under dom här åren?
– Vi hade ingen storstjärna eller ledare i laget. Samtidigt hade Islanders problem med sina ägare. Det var många gånger som bröderna (Howard och Edward) Milstein men även någon annan ägare sålde och köpte spelare hela tiden. Vi hade också kanske den lägsta budgeten i ligan på den här tiden. Under en säsong tror jag det var över 50 spelare som spelade i Islanders.

Foto: Arkivbild

Kändes det då rent av skönt att bli såld till Montréal 2002/03?
– Efter år 2000 förändrades Islanders lite och man började ta sig till playoff. Nu hade man tagit dit (Alexei) Yashin, (Chris) Osgood, Michael Peca, (Adrian) Acouin och några andra spelare. Man var på väg att bygga ett bra lag. Då blev jag trejdad mot en kille som hette Arron Asham och ett draftval.
– Det var okej att hamna i Montréal eftersom det också var en storklubb med en massa traditioner. Jag var rätt laddad inför säsongen, men det gick inte alls bra. Redan efter tredje eller fjärde matchen bänkade Michel Therrien mig. Det var väldigt tufft samtidigt som Montréal var franskt-kanadensiskt och olika grupperingar. Dessutom var det en massa journalister som hittade på en massa storys hit och dit, spekulationer.
– Till slut hamnade jag i farmarlaget, Hamilton. Där gick det hyfsat även om jag blev skadad på slutet och inte kunde spela i playoff. Vi var nära att vinna Calder Cup, men förlorade i sjunde matchen mot Houston.

Ville du själv återvända till New York Islanders eller hur kom det sig att du hamnade på Long Island igen?
– Det kändes rätt och det var en bra deal för Islanders eftersom jag var ut-köpt av Montréal. Den säsongen var inte lätt, men jag kämpade rätt hårt och blev skyttekung tillsammans med (Trent) Hunter. Vi gjorde 25 mål var, men Islanders åkte ut i förstarundan mot Ottawa.
– Sedan kom ytterligare en lockout som förändrade mycket och var anledningen till att jag hamnade i Sverige igen.

Hur trivdes du i Djurgården den vändan?
– Det var skönt mentalt. Det hade varit några tunga säsonger innan och jag var väl inte riktigt tränad innan säsongen eftersom vi inte visste hur det skulle bli med lockouten. När det sedan blev klart att vi kunde spela i Europa var Djurgården det enda alternativet jag kunde tänka mig.

HADE BRA LAG UNDER LOCKOUTEN

Djurgården hade även den här gången ett väldigt bra lag med bland andra Marcus Nilson, Nils Ekman, Daniel Tjärnqvist, Dan Boyle, José Théodore, Marty Turco, Micke Johansson, Nichlas Falk och Kristofer Ottosson med flera.
– Det var också något som fick mig att tycka det var skönt att spela i Sverige. Jag försökte göra mitt bästa i Djurgården, men det blev kanske ingen stor succé.

Efter lockoutsäsongen spelar Mariusz Czerkawski en halv säsong i Toronto och en halv i Boston innan han avslutar karriären med två säsongers spel i Schweiz och Rapperswil.
– I Toronto spelade jag med Tie Domi, Mats Sundin och grabbarna. Det var verkligen en skön upplevelse. Jag var 34 år då och tänkte att det nog var dags att flytta tillbaka till Europa.
– General Managern i Rapperswil ringde redan under lockouten och ville att jag skulle komma dit. Nu tog jag det här året i Toronto och Boston ändå. Det var kul att få avsluta i Boston eftersom jag hade börjat min NHL-karriär där och jag visste redan då att jag skulle spela ett år i Schweiz, men det blev två.

Trivdes du bra i Schweiz?
– Laget gick bra, det gick bra för mig och jag fick mycket förtroende. Jag fick tillbaka lite energi och efter första säsongen övertalade GM och tränaren mig att jag skulle spela en säsong till. Jag spelade ytterligare en säsong, men efter det var det slut. Jag var 36 år då så det var dags att sluta då.
– Jag var egentligen inställd båda säsongerna i Schweiz på att mitt liv var på väg att förändras steg för steg vid sidan av isen.

Foto: Arkivbild

Som tränare i Rapperswil hade Mariusz Czerkawski bland andra Kari Eloranta.
– Han var ganska lugn som tränare. Hans grej var att femmorna själva fick bestämma hur man ska spela. Det var bra, men inte hela vägen eftersom vi ändrade i femmorna och ibland hoppade jag in som höger- eller vänsterforward i en annan femma.
– Oftast måste man ha den här rösten som säger att du ska spela si eller så för att alla i laget ska veta vad man ska göra. Nu fick Kari sparken tyvärr och istället fick vi Morgan Samuelsson. Morgan var en bra kille som verkligen visade vad han ville. Samtidigt var det skönt att få prata svenska med någon.
– Vi hade även en svensk spelare under min tid i Rapperswil, Niklas Nordgren. Han var också en riktigt skön kille.

Under större delen av Mariusz Czerkawskis tid i NHL var han tillsammans med filmstjärnan och Bondbruden Isabella Scorupco. Något som uppmärksammades en hel del i framförallt USA.
– Vi var tillsammans från 1992 till 1997. Under mitt andra år i Islanders, alltså 1998, separerade vi. I Boston var det en del kring det här. Fast framförallt var det uppmärksammat i New York, men i Edmonton var det ganska lugnt faktiskt.
– Det var egentligen Bondfilmen (Goldeneye, 1995) som drog igång hela den här uppmärksamheten. Nu var hon oftast i Los Angeles och inte så mycket i New York eller Boston. Däremot var hon ganska mycket i Edmonton, vilket är en ganska lugn stad och ganska okej på den biten.

Vart träffade du henne?
– I Stockholm genom några bekanta. Det visade sig att både hon och jag var från Polen och på den vägen blev vi intresserade av varandra.

Czerkawski tillsammans med Isabella Scorupco. Arkivbild

Något som har betytt mycket för Mariusz Czerkawski genom karriären är spel i det polska landslaget. När han har haft chansen har han utan tvekan tackat ja till att ställa upp.
– Jag har alltid velat komma tillbaka till Polen efter karriären. Jag har ju varit nästan halva livet utomlands eftersom jag lämnade landet när jag var 19 år och kom tillbaka då jag var 36 år.
– Landslaget har alltid betytt mycket för mig och jag fick chansen att vara med och spela OS 1992, det senaste OS för Polen, och i alla VM som jag kunde vara med. Det har alltid känts rätt och naturligt att komma hem och spela med landslaget.

Vad är det mest minnesvärda från landslaget?
– Det måste vara OS och mitt första B-VM då jag var 19 år och jag var skyttekung i det polska landslaget. Den turneringen spelades i Ljubljana i forna Jugoslavien. Det här var innan kriget där nere bröt ut.
– En annan stor match för mig var då jag hade slutat i Schweiz och Tychy skrev in mig i sin laguppställning en match. Det här var åtta månader efter att jag avslutat karriären. Den 25 januari 2009, spelade jag min sista match. Alla var där kändes det som och det var en ganska känslig match… (rösten bryter lite)… många fans som var 10, 15 eller 20 år minns inte mig som spelare live eftersom jag stack från Polen 1991. Nu var det 2009.
– Min kondition var inte på topp eftersom jag bara tränade fyra gånger innan den matchen, men det gick hyfsat ändå och vi vann matchen med 3-2. Tyvärr gjorde jag inga mål även om lagkamraterna försökte passa mig mycket. På något sätt var målvakten hur bra som helst.

Hur ser Mariusz Czerkawskis liv ut idag?
– Det ser bra ut. Jag är en stor fan av golf och är med på mycket turneringar med kända personer som (Zbigniew) Boniek, (Jerzy), Dudek, den tidigare målvakten i Real Madrid, och några andra grabbar. Det är ganska otroligt egentligen att när jag bodde i Kanada, USA och Sverige spelade jag golf tre eller fyra gånger och tyckte det var hur tråkigt som helst. Jag förstod aldrig killar som Sundin och Bremberg som kunde gå upp sex på morgonen för att spela golf. Samma sak var det med Mats Lindgren i New York. Nu går jag själv upp 6.30 ibland för att spela, skrattar Czerkawski.
– Jag har verkligen lärt mig älska den sporten sedan jag slutade 2009. Idag har jag fyra i handikapp.
– Sedan har jag en ”foundation” där vi hjälper till med hockeyutbildningar och turneringar. Vi kommer även utbilda 100 ledare för nybörjare. Där samarbetar vi med sportministeriet.
– Sedan är jag kommentator på polsk TV. Jag var bland annat på OS i Vancouver och Sotji. Däremot har jag inte varit i Sverige på några år, men det är dags att komma dit snart och gå en golfrunda med Mats Sundin, avslutar Mariusz Czerkawski.

En del bilder i artikeln kommer från Stickan Kenne. Vill du veta mer om hans tid som hockeyfotograf och även om hans bok kan du klicka på länken här.