”Räkna inte resultat – och ha inga föräldrar på matcherna”

Behöver vi verkligen räkna resultat i tidig ålder? Hockeysverige råkade i samtal med en av NHL:s största personligheter inför NHL-premiären i Scandinavium, Ray Shero. Ett samtal som behandlade svensk hockeyhistoria – och hans syn på hockey i unga år. 

GÖTEBORG (HOCKEYSVERIGE.SE)
Scandinavium står öde sånär som på ett hundratal personer. Frölundas hemmaarena har under några dagar annekterats av NHL som schemalagt säsongspremiären mellan New Jersey Devils och Edmonton Oilers  Utanför spatserar fans i den fanzone som håller på att byggas upp inför matchen som är två dagar bort. På isen gör New Jersey Devils sin första träning på svensk is och för en stund får lagledning, klubbens PR-ansvariga och en och annan materialare en lugn stund.

Vid ett av sarghörnen har Devils general manager Ray Shero precis avslutat ett samtal med dåvarande Oilers-tränaren Todd McLellan när vår konversation inleds.
– Jag har varit i Sverige många gånger men det här är bara andra gången jag är i Göteborg. Första gången jag var här var jag 12 år. Det var första gången jag åkte till Europa. Min pappa tränade Flyers då och skulle hit och prata på en konferens, säger Shero, vars far var den legendariske tränaren Fred Shero – som ledde Flyers till två Stanley Cup-titlar: 1974 och 1975.
– Sverige är ”mycket bra”, säger han med korrekt svenskt uttal på de två sista orden. Han skrattar.

Jag frågar om han har tid med ett samtal. Ray Shero ler igen igen:
– Oroa dig inte. Jag älskar att prata om hockey, och jag har inget planerat på ett tag.

STARK SVENSK HOCKEYNATION

Vi skulle prata om Marcus Johansson, men det ämnet avhandlades snabbt. Men med tanke på att Mr. Shero var på prathumör hamnade samtalet någon helt annanstans – och vi började med svensk hockeyhistoria:
– Den svenska hockeyhistorien är ganska fantastisk. Pappa tränade New York Rangers när Anders Hedberg och Ulf Nilsson kom över. Det finns så många spelare som har gjort fantastiskt ifrån sig i Nordamerika: Nu för tiden finns Lundqvist, Karlsson, Forsberg med flera. Se bara här på Västra Frölunda, det är en anrik klubb som har fostrat många talanger, säger han – än en gång med korrekt svenskt uttal på ”Västra Frölunda”.
– Sverige är inte ett stort land men ni exporterar många talanger – varje år! Det är imponerande, utbrister han efter en kort paus. Första gången jag var här och tittade på en turnering minns jag att jag tänkte ”Wow, hur många spelare kan de få ut här?”

ATT VÄXA UPP MED HOCKEYn

Som son till en NHL-legendar hamnade Ray Shero snabbt i en hockeymiljö men det var inte säkert att det skulle bli hockey, och hans pappa pressade inte honom åt sportens håll:
– Nej. Aldrig. Det enda mina föräldrar ville var att jag och min bror skulle studera och skaffa oss en bra utbildning för att kunna bygga ett bra liv. Jag kommer ihåg att jag brukade säga till min pappa att jag ville åka och träna vid rinken. Han brukade alltid fråga mig om jag verkligen ville. Jeg fick alltid insistera och då brukade han säga: ”Okej, då åker vi.” Han ville nog hellre att jag skulle bli doktor, eller advokat eller något.

Så blev det inte. Ray Shero hamnade på hockeyns bana och såhär i efterhand kan vi konstatera att han har gjort ganska bra i från sig. Men han är tydlige med att påpeka att det var hans egen passion som drog honom dit han är snarare än att något, eller någon, tvingade honom dit.
– Ja, jag levde ju runt sporten och jag älskade den. Men jag gick på ett bra college och om jag ska vara ärlig tror jag att pappa var mer stolt över det snarare än att jag hamnade där jag gjorde.

”VILLE ALDRIG LÄGGA MIG I”

Alla har inte hockeyn som en del i deras vardag på samma sätt som Ray Shero. Men under hans år inom sporten har han sett en stor förändring inom ungdomshockeyn. Han kastar en snabb blick ut på isen där spelarna har samlats runt tränaren John Hynes. Han vänder sig mot mig igen:
–  Det är en stor skillnad idag. Allt handlar om konkurrens och tävling, åtminstone i USA: Det gäller all sport – inte bara hockey, säger han och drar en parallell från sitt eget privatliv igen:
– Närhelst jag hade tid brukade jag ta mina söner till deras träningar. Men jag pratade aldrig med deras tränare. Precis som min egen pappa ville jag inte pusha eller läggar mig i när mina barn spelade något. Det var deras ensak – precis som det var för de tränare som la ner sin tid på att träna våra barn. Jag förstår inte riktigt hur det kan vara såhär idag. Varför kan vi inte bara låta barnen spela, ha kul och njuta av sporten? säger han och drar ett snabbt andetag innan han fortsätter:
– Jag har ingen aning om hur de matcher mina söner – de är 20 och 23 år idag – spelade. Jag vet inte vem som gjorde mål eller när de gjorde det. Men jag minns hur kul de hade, hur de lärde känna nya människor. De lärde sig livsläxor. Det är det viktigaste.

”INGA FÖRÄLDRAR PÅ MATCHERNA”

Han tystnar igen och han tittar nyfiket på mig.
– Hur är det i Sverige? säger han genuint.
Jag berättar att det är ganska resultatorienterat och att man i vissa åldersgrupper har tagit bort resultaträkningen het och hållet – inte bara i hockey. Han skiner upp som en sol.
–  Det är fantastiskt! Jag älskar det. Ärligt talat, varför ska vi räkna resultat i unga år? Det är där pojkar och flickor formar kärleken till sporten – oavsett vilken sport det är. Att räkna resultat och fokusera på det kommer bara att tvinga bort vissa barn när det inte går bra. Jag menar det verkligen, det är enastående, säger, nästan skriker, han.
– Räkna inte resultat och släpp inte in föräldrarna på matcherna. Så borde man göra. Låt barnen ha roligt. Det enda barn i ung ålder borde oroa sig över är om det blir pizza eller hamburgare efter matchen. Det är en sport. Det är bara en sport. Jag ska berätta en historia för dig, säger han.

”KAN VI SKRIVA UPP MIG FÖR NHL-SPEL?”

Ray Shero går rakt in i berättar-läge:
–  Jag hade Jordan Staal under sex-sju år när jag var i Pittsburgh. Hans föräldrar, Henry och Linda, hade inte bara en son i NHL då. De hade fyra. Det enda jag visste om bröderna Staals uppväxt var att Henry och Linda hade byggt en rink åt dom på deras baksida. En dag frågade jag dem hur de var som hockeyföräldrar. Pratade de någonsin igenom matcherna med sina söner? De såg på mig som om jag var från en annan planet. ”Nej, vi kände att de var ganska smarta pojkar. Om de hade gjort en dålig match skulle de redan veta det. Varför skulle vi påminna dem?” svarade Henry., säger Shero och fortsätter.
–  Jag ville veta mer. Henry sa att de lät sina söner göra vad de ville. Om man växer upp i Thunder Bay i norra Ontario har man egentlige två val när det gäller vinteraktiviteter: Hockey eller basket. Den första lördagen i september åker man in till sportcentret och skriver upp sig för den sport man vill spela den vintern. Varje år frågade paret Staal sina söner vad de ville göra och sedan fick de som de ville, oavsett vad de valde. Men jag var inte nöjd. Jag ville veta ännu mer. ”När insåg du att de verkligen ville till NHL?” frågade jag dem och Henry hade ett perfekt svar redo. En lördag när Jordan Staal var nio hade de två varit inne i stan och skrivit upp Jordan för den vinterns hockey. På vägen hem vände sig nioåringen till sin pappa med orden: ”Pappa, jag vill spela i NHL. Kan vi skriva upp mig där också?”, berättar Shero med ett varmt skratt.
–  Henry svarade: ”Jordan, du måste ha bra betyg i skolan och jobba väldigt hårt. Och om du har riktigt mycket tur kan du kanske nå NHL.” Jordan gav sin far ett förundrat uttryck: ”Men pappa, kan vi inte bara skriva upp mig?” Jag älskar den storyn

Utan möjlighet att skriva upp sig för NHL-spel satte sig Henry Staals ord i huvudet på såväl Jordan, Marc, Eric och Jared. Alla nådde NHL – och tre av fyra spelar där än idag.

KLUBBARNAS ANSVAR

Ray Shero är i toppen av topparna när det gäller proffshockey. Men han återkommer hela tiden till att det ”bara är en sport.” Det föder frågan:

Spelare som draftas är egentligen bara pojkar. De är tonåringar. Under din karriär måste du väl ha sett några som inte klarar den externa pressen?
– Absolut! Vi har haft spelare som kommer in med en enorm press. De kommer från andra länder. De kommer från college. De har varit juniorstjärnor och har den bästa utrustningen. De är redo – eller de tror det i alla fall. När vi skickar ner dom blir de helt förkrossade. Det händer. Det är där våra idrottspsykologer kommer in. Vi har resurserna att hjälpa personerna bakom spelarna. Det är det som det handlar om. Vi är bara människor. Alla i AHL vill spela i NHL men i ett lag kanske bara fem spelare – av 20 – når dit.

PERSONER BAKOM SPELARNA

Det är ett ämne som ligger honom varmt om hjärtat. Under vårt samtal har Ray Shero skalat bort allt affärstänk kring sporten – åtminstone just nu:
–  Om 15, 20, kanske 30 år, när de här spelarna som inte nådde NHL tittar tillbaka på sina karriärer ska de kunna göra det med stolthet. Det är upp till oss som organisation att se till att deras tid i AHL fortfarande hade en positiv inverkan på deras liv. Som förälder vill man alltid det bästa för sina barn och man gör allt man kan för att hjälpa. Det är naturligt. Men när ditt barn blir proffs och hamnar i händerna på NHL har du inget att säga till om. Ingenting. Det är upp till oss att ge killarna de resurser de behöver för att lyckas – även utanför isen. Alla har något som de jobbar med privat och vi måste vara där för att hjälpa om de behöver det, oavsett vad det är. Det är en stor skillnad nu jämfört med hur det brukade vara, säger han.

Men det är en proffsliga och ingen klubb sysslar med välgörenhet. Spelarna har ett eget ansvar utåt också. Proffsidrottare utgör en viktig del i samhället.  De är förebilder för barn och unga i sina kvarter, städer och hemländer.
– När de ser tillbaa på det hela vill vi att de ska tycka att vi gjorde deras upplevelse så bra som möjligt. Men killarna gör en enorm skillnad i andra människors liv. Vi vill att spelarna ska ge tillbaka också. De ska medverka i välgörenhetsarbete och ska alltid vara en bra förebild som möjligt för de barn som växer upp idag, säger Ray Shero.

Vårt samtal börjar lida mot sitt slut. Vi säger hejdå och Ray Shero säger, nästan skriker, medan han går iväg:
– Se till att alla får höra historien om Jordan Staal och hans pappa!

Kärleken till en sport kan formas på många olika sätt. Den kan överföras från förälder till barn. Den kan plockas upp av en slump via vänner eller TV. Oavsett hur börjar den allt som oftast i ung ålder. Det är så en sport växer och utvecklas. Det är en kärlek som helst ska vara för evigt. Resultaten?
De tar vi en annan dag.