Fick spela forward i AHL – då var det dags att flytta hem till SHL

När han fick spela forward i AHL insåg Robin Norell att NHL var avlägset. I stället för att slutföra sista året på kontraktet med Chicago Blackhawks återvände han hem till Stockholm för spel i Djurgården – som back.
– Det kunde nog inte ha blivit bättre, säger han till hockeysverige.se om hemkomsten.

STOCKHOLM (HOCKEYSVERIGE.SE)
Det var antagligen inte ett scenario Robin Norell såg framför sig när han skrev på för Chicago Blackhawks 2016. Efter en och en halv säsong i NHL-klubbens farmarlag Rockford Icehogs i AHL kom dåvarande tränaren Jeremy Colliton med en annorlunda förfrågan: ”Kan du spela forward?”

För Norell resulterade det i att han spelade vänsterforward de 23 sista matcherna på grundserien.
– Det fanns tillräckligt med backar som de tyckte gjorde det bättre, men jag var tillräckligt bra för att inte sitta på sidan så de satte mig som forward i stället, förklarar 23-åringen för hockeysverige.se.
– Det var okej, men inte riktigt där jag ville spela. Jag accepterade min roll och fick spela väldigt mycket. Och jag spelar ju hellre än jag sitter på läktaren.

”FÅR VÄLDIGT BRA UTVECKLINGSMÖJLIGHETER”

Det fanns dock en gräns för hur lojal Robin Norell kunde tänka sig att vara. Efter förra säsongens avslutning kände han att det var läge att söka en annan utmaning.
– Lite så var det. Jag kände att jag ville utvecklas som spelare och jag ville spela back. När möjligheten att åka hem och spela back kom så tyckte jag att det var det bästa alternativet för mig och det har varit jättekul, säger han.
– Nu får jag spela på min plats och det har utvecklat mig positivt. Det kunde nog inte ha blivit bättre.

”Hem” är Stockholm och Djurgården, klubben som den tvåfaldige JVM-backen representerade innan han flyttade till USA. Norell konstaterar att han hamnat helt rätt.
– Det är jättekul, speciellt att vara här i Djurgården. Jag får spela bra här och får väldigt bra utvecklingsmöjligheter.

Foto: Icon Sportwire/Frank Jansky

”HOPPAS HAN HAR EN VÄXEL TILL”

Tränaren Robert Ohlsson har matchat 23-åringen flitigt, inte minst i defensiva situationer, och är nöjd med hans spel. Samtidigt säger han att det finns ytterligare att hämta ur Huddinge IK-produkten.
– Han känner nog att han har fått förtroende som har spelat i vårt första backpar ihop med Linus Hultström. Undan för undan har han vuxit och vågat göra saker med pucken. Han är en väldigt mobil, skridskoåkande back som börjar våga mer och mer. Sedan hoppas jag att han har en växel till för jag tycker att han har det sista kvar. Skulle han våga flytta sig fullt ut tror jag att det kan bli riktigt bra, menar Ohlsson.

Själv är Robin Norell nöjd med hur omställningen från spel i AHL till SHL har gått.
– Jag skulle säga att jag kommit till en högre nivå än jag var innan. Jag skulle säga att det är åt det positiva hållet, säger han.
– I AHL går det lite fortare fram och tillbaka, är lite tajtare, så man lärde sig mycket om spelet med puck och blev snabbare i sina beslut. Det känner jag att jag har tagit med mig hem, att spela enkelt, vara hård i försvarszonen och slå bra pass.

UPPSKATTADE COLLITONS ÄRLIGHET

Jeremy Colliton, som tog över Chicago Blackhawks tidigare under säsongen, må ha varit den som försökte göra om Robin Norell till forward. Men i likhet med många andra har han inget annat än gott att säga om den 33-årige coachen.
– Han är en jättebra tränare. Eftersom han var i Mora har han lite av den europeiska stilen. Han stöttar spelarna, pratar med spelarna. Det är inte många tränare därborta som lägger ned den tiden på sina spelare, säger Norell som menar att det fanns få likheter mellan Colliton och Ted Dent som han hade i Rockford under sin första säsong i AHL.
– Det var en stor skillnad mellan hur de behandlade och pratade med spelarna. Colliton var ärlig med hur det såg ut och det var inte mycket jag kunde göra åt det mer än att göra så gott jag kunde.

Blir det enklare att acceptera ett sådant besked om någon ser dig i ögon och säger det? 
– Jag skulle säga att det gör skillnad för dig om tränaren verkligen förklarar varför det ser ut som det gör. Då tror jag att man accepterar det bättre än om man inte får en förklaring. Det är därför jag tycker att Colliton är en bra tränare även fast jag inte fick spela på rätt plats under honom.

Trots att sejouren i Rockford inte slutade på det optimala sättet ser Robin Norell tillbaka på tiden i USA som lärorik och kul.
– Det var jättekul att spela därborta och jag skulle absolut kunna tänka mig att åka tillbaka och ge det en ny chans mot NHL. Man måste gå den långa vägen ibland. Det jag tar med mig är att det är ett hårt jobb som krävs och att man måste ha lite flyt längs vägen.

NHL-drömmen lever alltså?
– Absolut!