Legendariske scoutens hockeykarriär: ”Jag var den elake”

Innan Svenåke Svensson blev både tränare och NHL-scout hade han själv en hockeykarriär. I veckans Old School Hockey öppnar 75-åringen bland annat upp om hur han inte kunnat besöka Stig Salming efter att nära vännen, Börje, gått bort.
– Vi gick ofta på bio, var till Kalix för att palla kräftor och så vidare. Jag kan skriva en hel bok om dom små äventyren vi haft, berättar Svenåke om Salming.

Svenåke Svensson känner vi som den långvarige scouten som i den rollen vunnit Stanley Cup med Boston. Men det finns mycket mer på hans CV. Det är också anledningen till att hockeysverige.se ”bjöd hem” 75-åringen från Tuollovaara för att få chansen att lyssna till hans hockeyresa.

– Jag är född i Skellefteå. Åtta år gammal flyttade familjen upp till Tuollavaara. Pappa fick jobb på TGA. En liten gruva som låg under LKAB, berättar Svenåke Svensson och fortsätter:
– Det var bara tre kilometer in till stan. Att komma från Skellefteå till det här lilla ”Tuolla”… Där bodde disponenten med stor pool. Dit fick vi ungar komma och bada. Tennisbanor… Det var som ett skyddat samhälle på något vis.
– Jag var liten då vi kom dit så för mig blev det bara sport. Där uppe hade vi långa vintrar, sex månader, så på gatorna där lirade varenda unge landhockey.

Första klubb blev också Tuollavaara IF.
– Pojklag i ”Tuolla”, men jag åkte skridskor första gången i Medle. En liten by utanför Skellefteå. Den ligger åtta kilometer upp efter Skellefteälven.
– Det var många blivande hockeyspelare som växte upp där. (Henric) ”Tosse” Hedlund drog senare till Frölunda. Roger Lundström, Lasse Bergqvist och Hans Lundström som vann TV-pucken med Västerbotten.

Hade du även syskon som spelade hockey?
– Ja, jag har en storebrorsa som är fyra år äldre, Kalle Svensson. Han blev lite av en skyttekung där uppe. Teknisk och hade ett bra spelsinne medan jag var den mer elake, skrattar Svenåke Svensson.

Nära vän med Börje Salming: ”Kan skriva en hel bok”

Inför säsongen 1968/69 lämnande han Tuollavaara IF för spel med Kiruna AIF.
– Jag var 17 år och spelade i Division 3 med ”Tuolla”. Vi mötte lag som Haparanda, Malmberget, Sangis, Gällivare enda ner till lag Pitetrakten med Munksund och så vidare.
– Då var ”Benke” Karlsson tränare i ”Tuolla”, pappa till Lasse och Janne Karlsson. Sedan blev han tränare i AIF och plockade då upp mig dit. Det kom också att bli första gången jag träffade Börje (Salming).
– Jag minns när vi med ”Toulla” mötte Porjus. Det var 22 minusgrader så vi fick ha tjocka vantar i handskarna när vi spelade. I omklädningsrummet hade vi en kamin i mitten där hela laget stod och värmde händerna i pauserna. Det var en kul upplevelse det också. 
– När vi i Kiruna spelade i Norra A och hade även Västerbotten väldigt många lag där. Bjurfors, Jörn var uppe någon säsong, Rönnskär och ”Clemens” (Clemensnäs).
– Jag tror att det här var i Bjurfors. Jag blev utvisad samtidigt som det mörknade ute. Då gick det en stig upp i skogen som var skottad. Där uppe stod det en grön parkbänk så där uppe satt jag som utvisad och tittade ner över den upplysta planen. Det var tallar och allt möjligt i vägen och när utvisningen var slut fick man skynda sig ner.

Svenåke Svensson och Börje Salming blev snabbt ganska nära vänner.
– Ja, jättetajta. Vi gick ofta på bio, var till Kalix för att palla kräftor och så vidare. Jag kan skriva en hel bok om dom små äventyren vi haft.
– Jag var och hälsade på Börje 14 gånger i Toronto. När hockeyn var slut i Sverige, i slutet av mars och början av april, flög jag över och bodde hemma hos honom och Margita. Dom hade ett trevåningshus utanför själva stadskärnan i Toronto.

Börje Salming gick som bekant bort 24 november 2022 i sviterna av ALS.
– Bara några månader efter att han gått bort knappade jag upp ”Stigges” (Salming) mobilnummer. När jag såg numret kunde jag inte trycka eftersom jag kände att klumpen i magen kom direkt.
– Nu är jag nog redo att åka och hälsa på ”Stigge”, prata en stund och ge honom en kram, men jag har inte kunnat det på flera år.

Upplevde du Börje Salming som en jättetalang redan under åren i Kiruna när ni spelade tillsammans?
– Ja, det var han. Vi hade en ännu bättre juniorback som hette ”P-O” Uusitalo. När han var 16-17 år var han en större talang än Börje. Det kändes som att han hade en oändlig kondition. Han kunde åka skridskor hela tiden och hade ett bra skott, men hade ett komplex redan då.
– Han hade mer den här raggarfrissan med vi var mods. Det var sådana tider. Redan tidigt hade ”P-O” en benägenhet att börja supa, så det funkade inte. Först gick han till Skellefteå, men där tog det bara en vecka innan (Anders) ”Akka” Andersson kickade ut honom. Efter det gick han till MoDo.

Vem spelade du oftast i backpar med under dina år i Kiruna?
– Jag spelade oftast i backpar med den här lille ”Matte” Johansson. Han hamnade så småningom som juniortränare i Oskarshamn.
– Vi var bara fyra backar. Sedan hade vi med oss en extraback. Det måste ha gått i slowmotions på den tiden, skrattar Svenåke Svensson och fortsätter:
– Bengt Karlsson kunde sitta längst bak i bussen med sin svarta jacka och en flaska med citronvodka, men han var aldrig full eller så. När vi kom till Delfinen i Luleå för att byta om sa han ”Första backparet är Börje och Salming. Andra är Svenåke och Pekka Rampa”. Då frågade ”P-O” ”Jag då, vart ska jag spela?”.

Pekka Rampa återvände till Finland efter två säsonger i AIF, men flyttade 1973 tillbaka till Kiruna för att två säsonger senare skriva på för Skellefteå. Han var bland annat med om att vinna SM-guld med Skellefteå 1978.
– Pekka var bra. Han var 19 år då han kom till Kiruna och hade just gjort lumpen i Finland. Han kunde ingen svenska, men var redan då utbildad målare och fick jobb direkt.

Skrev historia i Kiruna: ”Vi hade kul i tre dagar”

Säsongen 1972/73 skrevs hockeyhistoria när Kiruna AIF kvalade sig, som första lag från Norrbotten, upp i högsta serien.
– Det var skitroligt. I början skrev NSD och kuriren ”AIF får nog ta bussen till ”Tuolla” nästa säsong.” Dom trodde att vi skulle ramla ur.
– Vi hade kanske inte heller något jättebra lag, men killarna var bra skridskoåkare samtidigt som spelare lär spelare och så vidare. Hasse Ågren var lagkapten. Han stirrade på oss, som ”Stigge” Salming hade gjort tidigare, med svarta ögon. ”Visa aldrig att det gör ont. Ut och sätt dig i båset. Där kan du flämta bäst du vill.”

Fem lag spelade i en tiomatchersserie där ettan och tvåan fick ta steget upp till högsta serien. Inför sista omgången låg Kiruna tvåa efter MoDo med nio poäng. Tunadal var trea ett poäng efter. Om Tunadal skulle så Hammarby var Kiruna mer eller tvingade att vinna över MoDo Närmare 4000 åskådare fick se Kiruna fullkomligt pulverisera MoDo och vinna med hela 7-1. Svenåke Svensson svarade för en assist medan hans bror, Karl Svensson, gjorde två av Kirunas mål.
– Man kan ju undra hur dom fick in 4000 åskådare i Matojärvi. MoDo var klara. Bosse Berglund var 16 år då och satt på bänken i MoDo. Han har berättat efteråt vilken upplevelse han tyckte att det var.
– I Matojärvi var det bara en halvmeter från läktaren till sargen. Det var bara bakom målen det var nät. Annars var det öppet runt om. Där stod Conny Ceder med en stor flagga och viftade. Han hade kunnat smälla till någon av spelarna med den.

Var det en stor händelse i Kiruna när ni gick upp?
– Vi hade kul i tre dagar, men jag sa till ”Bulan” här om dagen ”Ni firade i tre veckor”, skrattar Svenåke Svensson.
– IFK Kiruna och Kiruna AIF var annars som hund och katt med residensstaden Luleå. Dom skulle få alla förmåner och DM skulle spelas i Luleå för där satt hela Norrbottens hockeyförbund.
– Under några år var vi ändå det bättre laget. Sedan tror jag Delfinen betydde mycket för Luleå. Innan det spelade Luleå på en uterink med höga sarger.

Stig och Börje Salming har tidigare berättat för hockeysverige.se om just rivaliteten mellan IFK och AIF
– Man kan lugnt säga att den var högst påtaglig. Det var ingen AIF:are som önskade någon IFK:are framgång och tvärtom. Det gällde att vinna över IFK så inte dom skulle få någon framgång, berättar Stig Salming och fortsätter:
– IFK ledde serien något år. Hade dom vunnit sista matchen mot oss hade dom gått upp i Allsvenskan, men då lyckades vi vinna.
– Jag var bara 18-19 år då och hade ingen klar uppfattning om vad det betydde. Det kanske hade varit fantastiskt bra för hockeyn i Kiruna om dom hade vunnit, men det var inget som fanns framför mina ögon då. Då var det bara att vi måste klå IFK så dom inte får någon framgång.

En tuff rivalitet: ”Han smög med oss på bio”

Var det även så på stan att IFK:are och AIF:are hyste agg till varandra?
Stig:
– I alla fall var det så på arbetsplatserna.
Börje:
– Arbetarna var AIF och kontorsnissarna IFK, skrattade Börje Salming mellan tuggorna och fortsatte:
– Det var derbyn och allt handlade om vilka som var bäst i Kiruna. Vi spelade i samma division och det var alltid ett jäkla hallå.

Kunde ni umgås med IFK-killarna?
– Inte för mitt vidkommande i alla fall. Börje fuskade lite grann, säger Stig bestämt medan Börjes bästa kompis faktiskt spelade i just IFK:
– En kille som heter Rolf Älvero. Dom var två bröder (även Lars). Roffe är lika gammal som jag så vi spelade tillsammans på ”Mato”. Vi var väldigt bra kompisar och umgicks, men det var många som tyckte att det där inte var något bra. Det där brydde vi oss inte om. När det sedan blev matcher körde vi över varandra för då vill vi ju båda vinna.
– Det var alltid ”hata, hata”. Jag minns då ”Stigge” spelade i A-laget… Herre jösses vad jag skrek och härjade. Det gick inte alltid att komma in på matcherna, men då kröp man under staketet och läktaren. Det fanns ju hål överallt som gjorde att man kunde ta sig in så huvudet kom upp där från något hål i läktaren, haha… Ibland tog vi oss in där även på kvällen och åkte skridskor.

Var det bråk på läktarna också?
Börje:
– Nej, det upplevde jag aldrig. Klackarna var dessutom på varsin sida. Dom skrek och härjade under matcherna, men vad dom gjorde sedan vet jag inte.
Stig:
– På arbetsplatserna var det mer att man skötte om spelarna. Jag minns då jag hade varit borta och spelat både lördag och söndag och sedan kommit hem fyra på måndagsmorgonen. Jag skulle upp och jobba klockan sex. När jag kom upp dit skickade gubbarna in mig i ett rum vi hade i gruvan så jag fick lägga mig och sova ett par timmar på förmiddagen.

Var det ingen från IFK som jobbade i gruvan?
Börje:
– Jo, visst fanns det några. Gruvan var trots allt den största arbetsgivaren som fanns i Kiruna då.
Stig:
– Jag minns att du hade blivit uttagen på något juniorläger, men inte fick ledigt från jobbet. Då ringde du mig och frågade hur du skulle göra. ”Stick bara, stick”.
Börje:
– Ja, just det. Man var i väg på backläger och juniorläger. Annars hade man aldrig någon chans att komma ifrån Kiruna. Det var fantastiskt roligt att få vara med, men jag fick inte ledigt från gruvan. Förresten gruvan, jag jobbade på MCD ovan jord som svetsare.
– Jag jobbade bara två månader och då fick jag dessutom vara med och strejka. Det var lite roligt och jag bara garvade. Dom sa åt mig att sitta ner och inte säga ett skit. ”Kan man lägga sig ner också?” Då svarade dom: ”Lägg dig ner”. Då var det strejk så det vara bara att lägga sig ner och sova. Vad skönt, skrattade Börje Salming och fortsatte:
– Dessutom fick jag strejkkassa. Man gick till Folkets Hus och hämtade pengar.

Svenåke, hur upplevde du rivaliteten mellan IFK och AIF?
– Visst fanns den. Lilla ”Rolle” Älvero, som spelade i IFK, umgicks ändå med oss, men det vågade han inte göra, så att säga, offentligt. Han smög med oss på bio och sådana grejer.
– Varje helg stack Börjes styvpappa och mamma Karin upp till Sami by. Då var hans hus ledigt så då hade vi lite fester där. och ”Roffe” var då med där.

Därför blev det Djurgården: ”Bestämde mig att aldrig gå ner i gruvan”

Efter att Kiruna AIF kvalat sig upp till högsta serien valde Svenåke Svensson att lämna klubben och i stället skriva på för Djurgården.
– Vägen som kom in till Kiruna hette då 98. Direkt då jag gått ut Kirunas praktiska ungdomsskola då jag var 16 eller 17 år bestämde jag mig att aldrig gå ner i gruvan, vilket var den stora industri där uppe. I stället fick jag direkt jobb på en mekanisk verkstad.
– När jag cyklade till jobbet och över väg 98 tänkte jag ”Den vägen ska jag ta”. Att det sedan blev Djurgården… Jag vet inte varför.

Hade du bestämt dig för att du skulle flytta till just Stockholm?
– Nej, jag hade inte bestämt mig för vart jag ville bo.

Ni hade trots allt precis gått upp med Kiruna.
– Tidigare hade jag och Janne Dantoft varit inbjudna till Brynäs träningsläger i augusti. Janne bodde hemma hos ”Stigge” i Gävle medan jag bodde hos Börje.
– Vi var med en vecka och tränade med Brynäs, men när vi gick upp ringde Thure Wickberg och sa att man inte skulle röra plantskolan. Alltså inte ta någon från AIF. I stället tog Brynäs in Stefan Persson från Piteå och Stefan Canderyd från Karlskoga. Det gick ju bra för dom.

Varför blev det då just Djurgården?
– Pelle Lundström i Skellefteå var lite som en scout för Djurgården. Det var han som hörde av sig. Jag ville bli gympamajje. Då sa Djurgården att man skulle fixa in mig på Bosön.
– Jag gick Bosön och var ute och praoa som lärare. Redan då var det mycket ”jävla lärare” och sådant. Det hade jag inte hört tidigare och kände då att jag inte skulle bli lärare.
– Jag var två säsonger i Djurgården innan jag flyttade tillbaka till Kiruna. På dom två åren hade mycket förändrats där uppe. Folk hade flyttat och gift sig, så redan efter ett år jag flyttade tillbaka neråt landet.

Det Djurgården Svenåke Svensson spelade för under sina två säsonger innehöll skickliga och profilstarka spelare så som Björn Palmqvist, Stig Larsson, Claes-Göran ”Myggan” Wallin, Anders Hedberg, Folke ”Totte” Bengtsson, Kenta Nilsson med flera.
– ”Lill-Stöveln” (Carl-Göran Öberg) var tränare, men bättre än halva laget och hade då fortfarande kunnat spela. Han hade rätt inställning.
– Det var inga problem att komma in i det här laget. Är man bara öppensinnad och lättsam går det mesta hur bra som helst. Enda problemet jag hade var att överallt var det rödlysen. I Kiruna hade vi inte några rödlysen.
– Vi bodde bredvid skatteskrapan (Södermalm). Där hade vi fått en stor etta med separat kök på Blekingegatan där Dan Brzokoupil, fotbollsspelaren, hade bott innan oss.

Redan i andra omgången blev det för Svenåke Svensson att återvända till Matojärvi Ishall, men nu som spelare med Djurgården för att möta Kiruna och sin bror Karl Svensson. En match som Djurgården vann med 12-2 inför knappt 3 500 åskådare.
– Jag vill minnas att vi vann och det var inga burop eller något sådant. Det var fortfarande Matojärvi och som jag minns var det väldigt trevligt att komma tillbaka dit.
– Annars kommer jag inte ihåg att det skulle varit något speciellt att komma dit utan mer att ”här har jag varit 100 gånger”.

Första målet från hans klubba kom i andra omgången då Djurgården förlorade mot Brynäs på Johanneshovs Isstadion med 6-2. Här drog han dessutom på sig sin första tvåminuters utvisning i den matchen.

Vem hade du oftast som backkollega i Djurgården?
– Jag fick direkt en jättebra kompis i Kent Bengtsson. Han hade kommit till Djurgården från Karlskoga. Vi umgicks även privat. Än idag träffas vi och jag sover över där om jag ska se någon juniormatch. Han var först forward, men skolade sedan om sig till back. En jättefin kille, men jag tror att jag spelade med dom flesta backarna vi hade i det laget.
– Ett tag var det Thomas Carlsson, men ingen av oss var direkt blixtsnabba på rören. Kanske att jag sedan spelade med Anders Rylin ett tag, en snabb rightare.

Redan första säsongen i Djurgården var Svenåke Svensson med om att vinna Ahearne Cup, vilket vid den här tiden var en stor turnering som spelades mellan jul och nyår.
– Det var jätteroligt. London Lions var med och efter säsongen blev vid inbjudna till London för att spela tre matcher. Vi for dit och mötte Uffe Sterner, ”Honken” (Leif Holmqvist) och Tord Lundström.
– I en av matcherna var Tord Lundström på väg igenom. Jag lyckades komma i kapp honom. Jag hakade och höll om honom så han missade. Han skrek efter ”Om det inte varit du hade jag dödat dig”.

”Jobbade på ISAB-hockey och ritade hockeydräkter”

Efter två säsonger i Djurgården och en i Kiruna väljer han att spela för Uppsalaklubben, Almtuna.
– Flickvännen kom in på högskolan där för att bli lärare, så jag följde med. Jag ringde Almtuna ”Va, vill du spela med oss?” Ingemar Keijser och dom här killarna kände väl till lite grann om mig. Jag for dit för att det kändes roligt.

Det blev totalt tre säsonger för honom i Almtuna.
– Vi hade kul tillsammans och jag fick direkt ett medlemskort till Norrlands nationen, skrattar förre Almtunnabacken och fortsätter:
– Vi bodde tvärs över gatan till gamla ishallen. Det var vita trevåningshus och vi tänkte att det där skulle bli bra. ”Får vi barn är det nära till skolor” samtidigt som det var nära till Stockholm. Där föddes också vår äldsta dotter, Therese.

Du som hade spelat i Djurgården några säsonger tidigare, upplevde du att Almtuna hade ett starkt lag?
– Vi mötte bland Djurgården när dom hade åkt ur. Vi vann dessutom matchen i Uppsala, så visst kunde vi vara bra. ”Myggan” Wallin kom från Almtuna och senare i karriären hade han varit tränare i klubben strax innan jag kom dit. Då sa styrelsen att det skulle bli intressant att se våra filosofier.
– ”Myggan” var mycket för snirkla, passa och fin skridskoåkning. Jag var mer om man var över blå, in på mål. Det är ju ändå där man gör målen.

Under sin sista säsong i Almtuna blev det bara sex matcher.
– Jag hade inget korsband i vänster knä så det var tjorvigt. Det fungerade helt enkelt inte. Idag spelar jag inte tennis eller badminton där det blir tvärstopp för då far knäet liksom över.

Efter Almtuna blev det en säsong med NSA-76. Alltså dagens Nacka.
– Björn Wagerlind, en gammal Kirunakompis, spelade där. Han tjatade på att jag skulle komma dit. Vi hyrde ett hus i Rönninge och jag spelade ett tag i NSA, men det fungerade inte heller.
– Dessutom var det skilsmässa på gång. Vi hade en sjuårskris så exet flyttade upp till Kiruna där hon fick en lärartjänst. Samtidigt jobbade jag på ISAB-hockey och ritade hockeydräkter. Bland annat har jag designat Rögles märke.
– Sedan startade jag Rookie Sportswear. Först var jag ensam. ISAB hade gått konkurs och vi satt på Tavelsjövägen. I mitt rum hade jag suttit och ritade medan dom andra hade sålt Sherwood skridskor, men nu var det tomt.
– Då sa den finska fabrikören i Rauma som gjorde dräkterna ”Ring Leffe Moberg och kör vidare för du har kunder och allt”. Jag fick övertala Leffe Moberg att köra och efter ett tag då blev det så.

Det blev endast elva matcher för honom i NSA-76.
– Jag var med i början, men det fungerade inte. Sista säsongen jag spelade var med Medle. Alltså i min födelseby. Där hade jag alla barndomskompisar.
– Jag flyttade då upp till Skellefteå, spelade hela säsongen med Medle och det var roligt att få spela med mina gamla polare.

Blev tränare – tog VIK till Elitserien

Hur blev sedan tränarsysslan aktuell?
– Jag hade gått på en stegutbildning under sista året jag spelade. Janne Dantoft och Janne Aspvik ringde mig vid jul. Då hade Kiruna AIF Freddy Lindfors som tränare. ”Svensson, nu får du komma hit och ta över. Freddy sa igår på matchen att om vi skulle vinna måste vi ha gud med oss.”
– Jag svarade att vi inte kunde ta bort Freddy vid jul, men till nästa säsong kunde jag tänka mig att ta över. Vi gjorde klart ganska snabbt så jag hann gå steg tre i Södertälje och allt sådant som behövdes.

Svenåke Svensson har haft flera fina tränaruppdrag förutom Kiruna AIF. Bland annat Skellefteås J20, Clemensnäs, Rögle, Uppsala AIS (Almtuna) och Väsby, men det som sticker ut lite extra är säsongen 1987/88 då han tog upp VIK-hockey tillbaka till elitserien.
– På den tiden kom allsvenskan in efter jul. Vi gjorde några plattmatcher så Örebro och Vita Hästen tog platserna. När det blev klart att vi skulle missa allsvenskan som hade varit ett mål, att dit skulle vi bara, skrev jag på spegeln i tränarnas omklädningsrum ”Imorgon kan du sparkas”. Kraven steg hela tiden för vi skulle bara till elitserien.
– Jag skaffade fem killar som jag gjorde till ledare. För ensam kunde jag inte hålla på med hela laget. Du måste ha allierade. Vi hade möten för oss själva om hur vi skulle driva på det här. Vi tränade jättebra. Det var till och med någon av spelarna som ifrågasatte om vi verkligen behövde träna så hårt. ”Jo, det måste vi för vi ska vara bäst i februari, mars.” Det gick ju också bra som fan till slut, skrattar Svenåke Svensson.

Vilka hade du med som informella ledare?
– Det måste vara spelare som inte ser hindren så jag tog bland annat med ”Flygis” (Göran Sjöberg), Eddy Eriksson och Anders Berglund.
– Berglund var den perfekta kaptenen för han kunde vara elak med polarna och ligga på dom som inte gjorde jobbet. Tomas Olofsson var också med. Idag heter han Janse. Även Janne Karlsson var med i den gruppen. Det var fem gubbar som var mina förlängda armar ut till laget och omklädningsrummet.
– Bosse Åström, en gammal spelare från Skellefteå AIK, var ofta i ungdomslagen tillsammans med Curre Lundmark. Han fanns där så jag trodde att han vore perfekt att vara min hjälptränare. Men när det var matcher och jag frågade om vad han trodde om jag skulle flytta den ena eller andra gubben eller något annat i spelet och ville ha respons svarade han ”Gör som du vill”. 
– Jag fick frågan redan vid jul då det stod klart att vi skulle missa allsvenskan om jag ville ha en ny hjälptränare. ”Nej, nej, nej… Bosse är bra på att plocka puckar så det fixar vi.”

Lyfte upp Nicklas Lidström: ”Jag var bara 16 år”

En av spelarna från juniorlaget som Svenåke Svensson plockade upp var en viss Nicklas Lidström.
– Jag trodde ”Lidas” var 17-18 år då. När vi långt senare träffades och åt frukost på Knaus i Sundsvall sa han ”Jag var bara 16 år när du slängde in mig”. Det kan ha varit borta mot Viking.
– ”Lidas” var som en spindel där ute. Han tacklades inte, men screenade spelarna in i sargen och plockade bort dom på så vis. Jag tror att det också var därför han aldrig blev riktigt skadad till skillnad mot galne ”Foppa” (Peter Forsberg) som skulle smälla på hela tiden (Skratt). ”Lidas” var fantastiskt bra.

Även Patrik Juhlin fick chansen att testa på seniorspel under Svenåke Svenssons tid i VIK.
– Jajamensan. Jag tror att jag hade med fyra galler. ”Julle” kom med och han var otroligt snabb. Dessutom var det Stefan Hellkvist och Mikael Pettersson.
– Vi hade även värvat André Côté från franska ligan (Mont-Blanc). En franskkanadensare som gjort 27 mål och 88 poäng i franska ligan så jag tänkte att han måste kunna göra lite mål även för oss.
– Han var väldigt bra mot Grums, Viking och sådana lag, men när vi mötte Örebro syntes han inte. Därför fick ”fimparna” chansen i stället. Dom var hungriga och mycket bättre, så Côté åkte hem innan säsongen var slut.

Hur ser du tillbaka på kvalet?
– Vi mötte Nacka borta i bäst av tre i playoff. Tommy Boustedt var då coach i Nacka. Vi låg under med ett mål i tredje matchen. Jag predikade ”Ha tålamod gubbar”. Sedan vände vi och vann den matchen. ”Flygis” gjorde två av målen.
– I Nästa steg mötte vi Sundsvall. Efter det kom vi in i kvalserien med Väsby, Västra Frölunda och Örebro. Då fick Conny Evensson vänta ett år med att gå upp med Frölunda. Vi vann sista matchen mot hans Frölunda med 7-3. Conny var annars den bästa tränare jag träffat.

Till saken hör att Svenåke Svensson sa under första presskonferensen inför kvalserien ”Ursäkta, men vi är faktiskt bara med här för att om möjligt jäklas lite. Inte för att gå upp.”

Örebros ordförande, Bosse Ahlén, anklagade dessutom VIK för att ha mutat Nacka att förlora, men det var milt sagt taget helt ur luften.

Svenåke Svensson valde efter att laget tagit steget upp att tacka nej till en fortsättning i VIK.
– Efter Västerås for jag till Almtuna och blev kvar där fyra år. Då ringde Boston efter några veckor. Man erbjöd mig ”part time scouting”. Jag nöp mig i armen ”Va fan, Boston Bruins”. Jag hade redan nå en svartgul keps så det var lägligt.

Så inleddes scoutresan: ”Om hans hus brunnit ner…”

Hur kom det sig att Boston erbjöd dig ett scoutingjobb?
– Att få ett scoutjobb handlar till nästan 90 procent om kontakter. Jag var i Ängelholm som tränare under tre år. Säsongen innan mig var Barry Smith där, men han pallade bara ett år, säger man, så han flyttade upp till sin brorsa (David Smith) i Oslo.
– Före Barry Smith var Ted Sator i Rögle under två säsonger. Sator hamnade i New York Rangers som coach. Via Philadelphia hamnade han sedan som assistent coach i Boston.
– Ted hade jag träffat på golfbanan i Ängelholm någon sommar då jag hade flyttat ner dit. Han frågade om jag var intresserad, vilket jag var, så han ringde kollade lite med styrelsegubbar som han kände från sin tid i Rögle.
– Jag tackade ja direkt då frågan kom så jag var tvungen att trappa ner lite grann efter Västerås. Almtuna blev då lämpligt eftersom jag kunde vara borta tio matcher per år om det kolliderade med någon turnering.

Hur såg ditt uppdrag åt Boston ut inledningsvis?
– Säg att det var halvtid eller deltid så jag åkte på turneringar, men var också runt här i Sverige.
– Jag fick ark med tre kopior. Ett vitt, ett gult och ett blått. Sedan skulle jag texta olika namn som jag tyckte såg bra ut. Efter det skulle jag skicka in det med brev till Chefsscouten.
– Chefsscouten på den tiden bodde i Toronto och hade allting i sin källare. Vi pratade om det där senare med några av nya killarna som kom in att om hans hus skulle brunnit ner hade inte någon vetat någonting.
– Jean Ratelle och dom här kunde lägga upp ett matchprogram där dom hade kladdat lite ”Den här killen, nu ska vi se…” Förstår vilken skillnad det är mot idag. Det är som Christian Ruuttu sa för några år ”Svenåke, dom behöver snart inte oss hockeykillar längre. Dom ska bara ha hackers”
– Idag är det mycket att man ska göra program där vi scouter skriver i rinknet som matas in i ett program och sedan kommer det ut en lista.
– ”Jag gillar Nisse Hult mer än Kalle Karlsson”
– ”Ja, men datorn säger att Kalle är bättre”.

Hur ser du på den utvecklingen?
– I början var vi emot det. ”Är det inte våra ögon som ska avgöra det?” Nu har det gått så långt att jag tror alla har börjat använda Analytic hit och dit. Dom som sköter det där har kanske aldrig ens har spelat hockey.
– Jag har själv slutat skriva rapporter och tog mig den friheten efter 30 år som scout. I och med att ”Pebben” (Per-Johan Axelsson) är högsta hönset i Europa får han muntliga rapporterna. ”Du måste åka till Leksand och se Andersson i fjärdekedjan. Han är fantastisk.”

Det är alltså 30 år sedan Svenåke Svensson klev in i Bostons organisation och den var då inte som den är idag.
– När jag kom var vi kanske sju scouter. Nu tror jag att vi är 20. Förutom lokala scouterna för Ontario Hockey Leauge. I Quebec har vi bara en eftersom den ligan är svagast. Western Hockey Leauge har två och sedan är det ”cross over scouts” som kommer över på turneringar.
– Det finns ingen budget för det här utan klubbarna verkar dra in miljarder från Tv-bolagen. Jag försöker säga att man inte ena dagen ska se en match i Kärpet för att nästa dag åka till Rögle. Då behöver man flyga och sedan ta hyrbil, vilket kostar skjortan. Jag är fostrad av Harry Sinden som sa att vi skulle åka tredje klass om vi åkte någonstans. ”Sov hemma hos någon i Prag om ni är där”.

Hur upplevde du Harry Sinden?
– Hård men rättvis, säger Svenåke Svensson som efter sina 30 år såklart har en bra relation till Boston Bruins.
– Den är kanonbra. Jag behöver inte skriva rapporter och får välja vilka turneringar jag åker till. Efter 30 år får jag också en viss respekt inom organisationen.

Rekommendationerna Svenåke är mest stolt över

Säsongen 2010/11 vann Boston Bruins Stanley Cup.
– Jag flögs över till fjärde finalen. Vi gick till final redan 1990/91, men då vann Oilers med 4-1 i matcher. Det var klasskillnad. Då gick vi i omklädningsrummet och slog Ray Bourque och dom här grabbarna på benskydden. ”Kom igen grabbar”.
– Mike Milbury tog då dessutom in mig på något träningsläger där jag fick hålla i någon övning. Ray Bourque skrev coach på min ”kepa” jag fått av Uffe Jernspets på JOFA.
– 2011 vann vi i sjunde matchen borta i Vancouver. Vi hade en stor svit där ägarna och familjen höll till. Det gick två charterplan från Boston till Vancouver. Ett med laget och ett med scouter och fruarna. Sedan åkte vi tillbaka till Boston på natten då vi hade vunnit. På hemresan, när vi gick ombord på planet, fick alla en flaska Champagne i näven.
– Direkt efter segern var vi ner på isen, men killarna fick spruta Champagnen färdigt innan vi andra vågade gå in i omklädningsrummet. Hela sista perioden gnuggade jag på mitt finger och sa till dom jag satt med ”Här ska jag ha en ring”.

Vem känner du mest stolt över att ha scoutat in i Boston?
– Tim Thomas. Han var i AIK, men han hade även tidigare varit IFK (Helsingfors) och efter AIK även i Jokerit och Kärpet.
– Detroit hade draftat honom, men han platsade inte där utan var ”Free agents”. Man var tvungen att drafta honom ändå på den tiden. Då ringde Jeff Gorton, vår assistent GM.
– ”Du skriver så bra rapporter på den här Tim Thomas, kan han spela i vårt farmarlag?”
– ”Det tror jag absolut. Han är som en sprattelgubbe som aldrig ger upp. Han kastar sig som en fantom och skrattar hela tiden.”
– Sedan fick Tim chansen när båda våra förstakeeprar blev skadade. Efter att man lyft upp honom kom han aldrig tillbaka till farmarlaget. När vi var i Vancouver och han fick Vezina Trophy vinkade han till mig att jag skulle sätta mig där med honom. Även Tuuka Rask kom dit.
–”Det är dig jag har att tacka för att jag fått den här”.
– ”Jag rekommenderade dig, men du tog själv chansen”.

Är det någon svensk spelare du känner dig extra glad över att ha fått in i Boston?
– ”Pebben” Axelsson. Han var en sjunderunda och spelade elva år i NHL. Det tycker jag är otroligt.
– ”Pebben” var hockeysmart och förstod att han inte var där för att göra 25 mål utan tog på sig det här defensiva jobbet med att stoppa (Mario) Lemieux och dom här gubbarna. Han var och är väldigt uppskattad i Boston. En jättego gubbe.

Hur ser ditt liv ut idag?
– Det är helt fantastiskt. Jag vaknar varje morgon. Bara det är en gåva. Det gäller att i alla lägen vara positiv. Varför ska jag leta fel? Vad är egentligen motgång? Vad är framgång? Det är bara jag som sätter den ribban på olika saker, avslutar Svenåke Svensson med ett leende. 

Foto: Ronnie Rönnkvist, Bildbyrån, Arkiv. Karikatyr: Fredrik Jax.

Source: Svenåke Svensson @ Elite Prospects