KARLSSON: Det är dags att inse vårt öde – VM borde bli en klubb för inbördes beundran
Jag har precis bevittnat rysarmatcherna Ryssland-Österrike och Kanada-Sydkorea. Skulle lagen göra tvåsiffrigt? Skulle målvakterna kunna hålla nollan? Det var några riktigt ovissa matcher ur de hänseendena!
Kanada vann med 10-0 mot Sydkorea. Ryssland vann med 7-0 mot Österrike. De två stormakterna gjorde 17-0 på 120 minuters hockey på söndagsförmiddagen. Det är, i min mening, inget annat än pinsamt.
Jag vet inte hur länge vi har pratat om att VM är så viktigt för de mindre nationerna eftersom de aldrig kommer utvecklas om de inte får möta de starka nationerna. Vad har egentligen resultatet blivit? Hade inte Ryssland-Österrike slutat 7-0 för tio år sedan också? Och nog hade väl Kanada-Sydkorea blivit ungefär 10-0 redan då? De sämre lagen har alltså inte närmat sig de bästa.
Vissa länder, vi kan ta Danmark som exempel här, har gått framåt. Gissningsvis av att spela i A-VM. Men de har i stort sett bara blivit starkare än länderna i samma omgivning, som Lettland, Norge och Österrike. De har inte direkt närmat sig Kanada, Ryssland och Sverige.
EN MAJORITET MATCHER SLUTAR MED STORSEGRAR OCH NOLLOR
Tolv matcher har spelats hittills i VM. Av dem har sju (!) slutat med att det ena laget vunnit med fyra mål eller fler. USA vann med 4-0 mot Danmark, som ju är hemmalag och säkert har stärkts av en stark hemmapublik. Utöver det är Sveriges 5-0-vinst mot Vitryssland den minsta segermarginalen mellan topplagen och skräplagen. När ett bra topplag mött ett blåbärslag har blåbärslaget bara gjort ett enda mål så här långt, det var Sydkorea som gjorde ett mål i 8-1-förlusten mot Finland.
Jag kan rabbla hur mycket statistik som helst som pekar på att de sämre lagen inte har kommit ett dugg närmare topplagen de senaste tio åren.
Av de fem matcher som inte har slutat med fyra måls övervikt eller mer har ALLA matcher gått till förlängning eller straffar. Är det inte den typen av matcher vi vill se? Den galna dramatiken mellan Norge och Lettland igår, eller den mycket underhållande matchen mellan Tjeckien och Slovakien på kvällen? Eller vill vi se ett Kanada som inte ens jublar när de gör mål, och hade kunnat vinna med 20-0 mot Sydkorea om de bara hade velat. Det sänder bara ett löjets skimmer över VM.
HÖJER STATUSEN
Jag tror hockeyvärlden blir starkare av jämna matcher. Matcher där enormt mycket står på spel. Ett VM med tolv lag, två sexlagsgrupper, hade exempelvis möjliggjort att Sydkorea, Vitryssland, Österrike och något lag till inte hade spelat A-VM. I stället hade de fått spela B-VM och fått slita stenhårt för att nå upp till A-VM. De hade fortfarande haft samma sak att kämpa för som nu, förutom att en A-VM-plats skulle kännas än mer exklusiv – och att de bra lagen skulle slippa möta så många blåbärslag. Vill vi smalna ned det ytterligare skulle vi kunna göra VM till en turnering för åtta lag – men det skulle nästan bli för lite. Tolv känns lagom. Det känns bäst. För alla inblandade parter. Ett Danmark som fick kämpa stenhårt för att hålla sig kvar i A-gruppen skulle må bättre än ett Danmark som hela tiden hamnar kring tiondeplats. Eller Slovakien, en tidigare stornation som nu är på dekis. De skulle då på allvar riskera att åka ur. Det skulle tvinga dem att verkligen göra något åt sin numera usla situation.
Ett VM:s kvalité skulle höjas om vi i hockeysfären insåg vårt öde och faktiskt vågade erkänna att vi inte är en världssport. Det kommer aldrig bli en världssport. 16 lag i stället för tolv gör mer skada än nytta för ishockeyn som sport.
INBÖRDERS BEUNDRAN
Kanske måste IIHF våga göra VM till en klubb för inbördes beundran. Där bara de bästa får vara med. Där vi får njuta av att se de bästa lagen göra upp om ett VM-guld – och slippa några av de larviga 7-0-matcherna som kommer varje turnering.
Jag ser helst jämnare matcher. Det tjänar hockeypubliken på, VM som turnering tjänar på det – och de sämre lagen skulle tjäna på att få möta fler lag i deras kvalitetsnivå även när det handlar om VM.
Den här artikeln handlar om:
