Hockey från juli till maj – Lias långa år: ”Det har varit en berg- och dalbana”

Han kallar det ”berg- och dalbanesäsongen”. Lias Anderssons har spelat matcher sedan i juli, men trots en dålig axel och spel med fem olika lag är han sugen på mer. Inte minst när det handlar om en chans att få avsluta 2017/18 med en guldmedalj efter den smärtsamma avslutningen på JVM.
– Det här är de roligaste matcherna som finns att spela. Det är det som är det bästa med hockeyn. Det är därför jag är här nu och försöker slå mig in i VM-truppen, säger Lias Andersson till hockeysverige.se.

STOCKHOLM/KÖPENHAMN (HOCKEYSVERIGE.SE)
Hur mycket hockey kan man spela under ett år utan att tappa sugen? Ska man tro Lias Andersson finns det ingen övre gräns. Och han om någon borde veta. 19-åringen avslutade förra säsongen med SM-guldet med HV71. Efter det fick han knappt en månads ledighet innan han hamnade i ekorrhjulet igen.

För medan andra spelare vilade sina kroppar eller sysslade med uppbyggnadsträning kastades Lias in i en till synes oändlig period av resor, hockey och jippon.
– Hela sommaren var späckad, konstaterar han när vi träffas under VM-förberedelserna i Stockholm.

Först NHL Combine i Buffalo där de draftaktuella spelarna testas och intervjuas av klubbarna, sedan draften i Chicago och efter det vidare till New York Rangers utvecklingsläger följt av juniorlandslagets JVM-läger och försäsongsturnering i Plymouth, Michigan. Därefter samling med New York Rangers, rookieläger och turnering i Traverse City. Slutligen camp med Rangers innan han lånades ut till Frölunda och flög hem till Göteborg…
Har ni också svårt att andas efter den uppräkningen?
– Jag tror att jag hade fyra eller fem resor över till Nordamerika och det är klart det tar på kroppen, säger han.
– Man kanske inte missar jättemycket träning egentligen, för man får ju spela mycket hockey. Men det är flygandet som tär på en. Man får jetlag hela tiden och det tar på krafterna.

Foto: Bildbyrån/Kenta Jönsson

SÅGADES UNDER CAMPEN: ”HJÄLPTE INTE SJÄLVFÖRTROENDET”

För Lias Andersson kostade det på. När säsongen startade var han inte sig själv.
Och vem kan förebrå honom med ett sådant schema?
– Jag kände mig trött i kroppen redan när säsongen började – när man ska vara som piggast. Det var lite dålig tajming med allt på en och samma gång, men så är det för alla under draftåret, menar han.
– Jag kände mig sliten. Det var mycket nytt och jag hade rest hela sommaren, så jag kände mig trött redan från början. Jag kunde inte spela mitt spel på campen, gjorde kanske inte bort mig, men spelade inte som jag ville göra.

Hans prestation på rookielägret föll inte Rangers lagledning i smaken. Gordie Clark, chef för spelarutvecklingen i Rangers, gick hårt åt klubbens förstaval i draften.
– Han hade en väldigt genomsnittlig camp. Han kanske är trött eller något, men han kommer att behöva höja sig när riktiga campen startar, sade Clark till MSG Network i september.

Och ja, Lias Andersson var trött.
– Att få den där lilla kängan i media hjälpte kanske inte självförtroendet när man redan var lite nere och sliten. Det var en lite taskig start på säsongen, erkänner han.

Hur lång tid tog det innan du var dig själv igen?
– Det tog några matcher i Frölunda också, sex-sju matcher, innan jag var i gång igen. Sedan tyckte jag att jag hade en riktigt bra avslutning i Frölunda innan JVM med lite mål och poäng och det kändes lite synd att jag inte fick bygga vidare på den. Men det blev bra ändå. Så här i efterhand är jag är glad över erfarenheterna jag har fått.

”JAG KUNDE INTE LYFTA ARMEN”

Erfarenheter har det varit gott om. Både goda och onda. Han lånades ut till Frölunda i slutet på september och blev kvar i klubben fram till JVM, där han skadades i den sista gruppspelsmatchen mot Ryssland på nyårsafton. Trots det slutförde Lias Andersson turneringen. Med en hel del smärta, ska tilläggas.
– Jag hade jätteont. Jag kunde inte lyfta armen mer än så här, säger han och placerar handen strax under brösthöjd.
– Jag fick verkligen kriga, ta sprutor och tabletter, så det var illa. Det blev inte bättre av att jag spelade vidare. Det gjorde ont, men jag ångrar inte en sekund att jag spelade vidare.

Kände du extra press som lagkapten att spela trots skadan?
– Nja, vi hade sådant jäkla gött gäng och sköna människor runt laget. Man kände verkligen att vi hade något speciellt på gång och då vill man verkligen spela. Det här är de roligaste matcherna som finns att spela. Det är det som är det bästa med hockeyn. Det är därför jag är här nu och försöker slå mig in i VM-truppen.

Foto: Bildbyrån/Joel Marklund

Hans beslut att spela sig igenom smärtan fick konsekvenser för resten av laget. När Lias trotsade sin skada valde både Linus Lindström och Fabian Zetterlund att göra detsamma efter att ha drabbats av liknande axelproblem.
– Vi hade ett par gubbar till som fick ungefär samma skador, så vi fick sprutor lite över allt i sista matchen. Hade inte jag spelat kanske inte de heller hade gjort det, så det var bra att jag gjorde det, säger Lias Andersson.

”DET BLIR MYCKET ISPÅSAR”

Kungälvsonen behövde lite tid efter turneringen för att återhämta sig – och slicka såren efter den smärtsamma finalförlusten mot Kanada i JVM-finalen.  Knappt tre veckor efter den upplevelsen – mest ihågkommen för Anderssons numera bestraffade medaljkast – var han tillbaka och debuterade för New York Rangers farmarlag Hartford Wolf Pack i AHL. Detta sedan NHL-klubben valt att avbryta utlåningen till Frölunda. Den evighetslånga säsongen fortsatte med 25 AHL-matcher och ytterligare sju med Rangers i NHL innan han fick en inbjudan att komma hem och slåss om en VM-plats.

I dag är axeln ”okej”, säger Lias.
– Den är kanske inte som den var innan, men den är godkänd. Jag får fortfarande tejpa den innan matcherna, men den går att spela på, förklarar han och tillägger att det inte kommer att krävas någon operation för att åtgärda den.
– Nej, jag kommer att köra lite rehab när säsongen är över. Det blir mycket ispåsar nu, men den kommer att vara hundra procent till nästa säsong.

Så hur mår Lias Andersson i dag, efter nära nog ett helt år av hockey med fem olika lag – Juniorkronorna, New York Rangers, Frölunda, Hartford och Tre Kronor?
– Jag känner mig ändå bra. Jag har fått många nya erfarenheter på och utanför isen. Det är bara roligt. Det har varit en berg- och dalbanesäsong med höga berg och djupa dalar, men det har varit jäkligt kul. Det är så jag kan summera det.

Ännu roligare ska det förhoppningsvis bli i Danmark.
Efter JVM-silver, NHL-debut och spel i Tre Kronor hägrar ett spännande VM.
En gyllene chans att lägga JVM-besvikelsen bakom sig.
Och få avsluta ”berg- och dalbanesäsongen” med samma guldpirr i magen som i fjol.