Den flerfaldige guldmakaren – Old School Hockey Conny Evensson

I veckans Old School Hockey möter vi en av Sveriges riktigt stora hockeyprofiler. Det handlar om den tidigare spelaren, tränaren och förbundskaptenen Conny Evensson.

När hockeysverige.se bad närmare 200 ishockeyspelare och ledare rösta fram Sverige bästa hockeyfemmor inklusive coach genom alla tider blev Conny Evensson den coach som vann överlägset flest röster. Nu är Conny Evensson mycket mer än en bra förbundskapten och coach. Han hade också en fin spelarkarriär som inleddes i värmländska Hagfors.

Numera bor Conny Evensson efter diverse utflykter runt om i världen i Karlstad. Det är också i hans bostad, inte alls långt ifrån Löfbergs Arena, som vi träffar honom för den här intervjun. En intervju som vi inleder med ett samtal om Torsby.
– Ovanför Torsby finns det ett ställe som heter Rännberg. Det ligger vid norska gränsen. Där växte jag upp till det jag var åtta eller nio år. Sedan flyttade jag till Hagfors, säger Conny Evensson och fortsätter:
– Jag är ju ett krigsbarn och min pappa låg vid gränsen till Norge. Sedan föddes jag och min tvillingsyster. Hon bor förresten kvar i Hagfors. I alla fall försvann min biologiska far, eller rättare sagt så bodde han i norra Värmland. Mamma träffade en ny man och sedan flyttade dom till Hagfors. Samtidigt bodde jag kvar hos mina morföräldrar till det att jag var just åtta eller nio år. Men innan jag kom till Hagfors hade jag aldrig sett ett par skridskor.

Varför blev det skridskor och hockey när du kom till Hagfors?
– Hagfors var starka i både bandy och ishockey. Jag bodde så att jag såg lamporna från Valhall, vilken vår hemmaplan hette i Hagfors, från vårt sovrum. Viking, som laget heter, var dessutom väldigt duktiga på ishockey.
– Det tog ett tag innan jag blev något bra på ishockey, men jag blev aldrig bra på att åka skridskor, säger Evensson med ett skratt.
– Jag hade min uppväxt i Hagfors och hade turen att få chansen att spela ishockey.

BEKANT MED MONICA Z

En annan stark profil från Hagfors är den nu bortgångna artisten Monica Zetterlund. En person som Conny Evensson blev bekant med.
– Monica bodde 200 meter ifrån mig. Jag visste vilka Monica och hennes föräldrar var. Sista året i Realskolan hade jag Torbjörn Zetterlund, alltså Monicas man, i matte. Det var hans första tjänst, men då hade Monica åkt till Stockholm redan eftersom dom båda hade gått isär.
– Sedan hade vi ett jubileum i Hagfors. Det var jag, Christer Sjögren och Monica som var i Folkets park efter något VM. På så vis har jag träffat henne.

Många säger också att Conny Evensson valde fel sport eftersom han egentligen var bättre på fotboll.
– Precis som du säger så är det många som sa att jag skulle ha valt fotbollen, men det gjorde jag inte. Om man kom med i TV-pucken så var det något väldigt stort och jag var den första från Hagfors som kom med där. Därför blev det hockey.
– Det var även en kille med från Uddeholm, Berndt Augustsson. Vi är lika gamla och spelade tillsammans.

GICK SNABBT UPP I A-LAGET

Säsongen 1961/62, när Conny Evensson är 16 år, debuterar han i IK Vikings A-lag i gamla Division 2.
– Det här var i Division 2 Västra B. Den kallades ”Lilla allsvenskan” eftersom den serien var väldigt bra. Det var lagen här i Värmland men även lagen från Göteborg. Det var Frölunda ibland och GAIS ibland.
– Det gick väldigt snabbt det där med att komma upp i A-laget. Jag var inte gammal och dessutom spelade jag fotboll i A-laget året innan. Så var det ju vid den här tiden. Dessutom hade jag tur då jag kom med eftersom Les Anning, som har betytt mycket för mig och var spelande tränare laget, sades vara den snabbaste på grillorna i hela Europa. Han var ingen tekniker, men han var snabb och kunde skjuta.
– Les gjorde mig till center åt honom. Han jobbade heltid uppe på ishallen och hjälpte till med vissa saker där. Han ville att jag skulle komma upp dit efter skolan ibland. Vi åkte där och jag fick passa till honom. Han talade om vart han ville ha pucken och så vidare. På så vis kom jag tidigt i kontakt med tränare och deras verksamhet. Exempelvis droppass hade vi aldrig tidigare hört talas om innan Les kom. Det var väldigt mycket nytt.
– Han var tuff, men ändå pedagogisk och ville lära ut. Han kom också att betyda allt för den klubben.

MYCKET FOLK SOM TITTADE PÅ TRÄNINGARNA

Även Jan Schullström som senare skulle spela i Södertälje fanns med i det IK Viking som Conny Evensson kom att spela med.
– Han är äldre än jag, men han var bra. Tyvärr har vi inte haft kontakt med varandra sedan han flyttade till Södertälje, trots att jag har varit coach där hur många matcher som helst. Vi flyttade från Hagfors samtidigt.

Conny i IK Viking. Arkivbilsd

Len Anning nämnde du, vad lärde du dig av honom?
– Inställning och lära sig att fokusera. Sådant hade jag inte någon tanke på då eftersom det fanns så mycket annat i skallen.
– Man ska veta att hockeyn var väldigt stor i Hagfors vid den här tiden. Det var till och med bra mycket folk och tittade på våra träningar. Klockan halv fem gick det en signal vid Järnverket som betydde att folket slutade för dagen där. Sedan stack dom hem och åt middag, men sedan kom dom ner till klockan sex och ställde sig på läktaren för att se oss träna. Vi kunde ha närmare 5000 åskådare på våra matcher då lag som Södertälje och Djurgården kom dit och spelade.
– Jag minns mycket väl då (Sven) Tumba kom dit och sköt ett slagskott. Det var första gången som jag såg någon skjuta ett slagskott även om ”Lillen” Gustavsson och några till i TV-pucken sköt liknande skott.

Tommy Svensson under VM 1994 tillsammans med spelaren Jonas Thern. Foto: Bildbyrån

TOMMY SVENSSON SPELADE I ÖSTER

Säsongen 1962/63 vinner Viking Division 2 Västra B före Färjestad. I kvalet kommer sedan Viking tvåa efter Öster och går upp i gamla allsvenskan, alltså dagens SHL.
– Den kvalserien kommer jag så väl ihåg. Vi mötte Öster borta med Tommy Svensson i laget. Det pratar vi alltid om när vi ses. Där vann vi med 11-4. Sedan åker vi till Norrköping, som hade Björn Nordqvist i laget. Där vann vi med 6-2. Vi hade även slagit Fagersta i första matchen. Sedan åker vi hem och ska möta Norrköping igen, men då får vi stryk. Sedan klantade vi till det lite igen mot Öster hemma och förlorade även den, men jag tror faktiskt att det ändå var klart innan sista matchen mot Fagersta.

Givetvis var det ett stort steg för Conny Evensson och hela IK Viking att ta klivet upp till allsvenskan.
– Det var ett väldigt stort steg för ett så här litet ställe, men det var verkligen roligt.

I premiären möter Viking ånyo Öster. Den här gången vinner man med 5-0. Conny Evensson svarar för ett av målen.
– Jag kommer ihåg att det regnade under den matchen. Det var ju roligt att jag gjorde mål i första matchen i hösta serien för Viking, men det målet minns jag inte något av idag. Hitta målet gjorde jag vissa gången även om det inte alltid gick så fort. Å andra sidan gick det inte så snabbt vid den här tiden.

RÄCKTE INTE TILL OCH ÅKTE UR

Det blir två säsongen i allsvenskan för Viking, men andra säsongen räcker inte värmlänningarna till utan får lämna högsta serien.
– Det var svårt att etablera oss när vi kom från ett sådant lite ställe som Hagfors. Det var flera lag, Surahammar och andra lag från småställen, som gick upp en säsong men sedan åkte ner någon säsong efteråt. Det fanns inte underlag.
– Det var främst pojkar från Hagfors i Viking förutom Les Anning och en kille som heter Kjell Jederby och som kom från Stockholm, men han fick inte spela så mycket.
– På den här tiden fanns det också hockeylag på småställen runt om där det inte finns någonting idag. Exempelvis i Stjärnfors där laget hette Uwe. Där kom bröderna (Kjell och Berndt) Augustsson ifrån. Vi hade även en som hette Arne Berggren som också kom därifrån.
– Vad roligt det var, nu när jag tänker efter. Det var synd bara att vi inte hängde kvar ytterligare någon säsong.

Arkivbild

När Viking lämnar allsvenskan flyttar Conny Evensson ner till Malmö FF som också spelade i högsta serien.
– Det var dessutom mellan Malmö och oss som det stod emellan, alltså vilka som skulle åka ur.
– Det var inte frågan om några pengar vid den här tiden. Det handlade om i fall jag ville utvecklas som hockeyspelare och spela i högsta serien. Jag hade anbud från Färjestad som just hade gått upp. Faktum var att när Färjestad berättade hur många nyförvärv dom skulle få sa jag att då kommer inte jag få någon plats där utan åker till ett annat ställe, säger Evensson med ett leende och fortsätter:
– Jag hade mina principer och då hamnade jag nere i Malmö med Folke Lindström som ordförande. Ett väldigt trevligt gäng, men där var det många som kom från olika delar av Sverige. Det fanns även några från Skåne. Bland annat Leif Johansson, ”Skåne-Tumba”. Han var till och med på gränsen till landslaget. Annars var det Sven Crabo rån Fagersta, Olle Stenar från Södertälje, ”Jalle” Sjöberg från Västerås och så vidare.

Hur stort var intresset för hockey i Malmö då?
– I vissa matcher var det bra med folk. Men det var en jäkla isbana där, Södra isbanan hette den. Vi visste aldrig om isen skulle vara kvar då vi kom till träningarna. Vi tränade ofta i Landskrona eftersom dom hade inomhushall tidigt. I alla fall stannade jag bara i Malmö under en säsong.

ÅTERVÄNDE TILL VÄRMLAND

Efter säsongen i Skåne flyttade Evensson hem till Värmland.
– Jag hade bestämt mig för att jag inte kunde bo kvar i Malmö. Det var svårt att bo där hockeymässigt. Socialt fungerade det bra, men det var många långa resor också. Vi åkte tåg på lördagskvällarna upp till Brynäs och allt vad det var och sedan fick vi storstryk där på söndagen.
– Först var jag till Göteborg och pratade med ”Bittan” (Johansson, klubbchef) och det var väldigt nära att jag skrev på för Frölunda. Samtidigt var Färjestad på mig rätt så hårt. Då bestämde vi att vi flyttar hem till Värmland.

Arkivbild

Samtidigt som Conny Evensson flyttade ”hem” till Karlstad och Färjestad kom även Anders ”Acka” Andersson från Skellefteå. En spelare och tränare som kom att betyda mycket för klubbens utveckling.
– ”Acka” är en av dom absolut bästa tränare jag har haft. Han var en auktoritet.

Utveckla gärna det.
– Han var spelande tränare och visade vägen genom att han hade rätt inställning i varje byte som han gick ut på isen. Dessutom var han bra på att lära ut och ingenting var omöjligt… (Evensson tystnar lite innan han fortsätter)
– ”Acka” var en fantastisk tränare, spelare och människa. Jag gillade verkligen honom. Idag tänker vi nog inte på vad han egentligen betydde för Färjestad, men han betydde verkligen mycket vid den här tiden.

TOG UPP FÄRJESTAD

Färjestad ligger i Division 2 när ”Hagfors-pöjken” kommer till klubben. Redan första säsongen är han dock med och tar upp Färjestad i allsvenskan. Conny Evensson vinner målskytteligan på 28 mål på 22 matcher, ett mer än hans kompis från Viking Ebbe Wester.
– Det var säker samma känsla att gå upp med Färjestad som det var med Viking och det var i stort sätt bara värmlänningar där också. (Anders) Asplund från Sunne och så vidare, men känslan var nog ännu bättre då vi går upp nästa gång med Färjestad.

Det blev nämligen bara två säsonger i allsvenskan för Färjestad innan man åkte ur, men 1969/70 kvalade man åter upp till högsta serien. Sedan dess har aldrig Färjestad spelat i andra divisionen. Undantaget är en märklig säsong, 1993/94, då Färjestad tvingades att spela i en allsvenska efter jul. Dock höll man sig kvar, men Färjestad var ganska svajiga under några säsonger i slutet av 1960 och i början av 1970-talet.
– Ja, så var det och det hade varit en riktig näsa att åka ur efter två säsonger. Jag tror att det var först säsongen 1970/71 som vi lyckas etablera oss. Vi kom trea den säsongen.
– Varför det tog så lång tid att etablera oss? Det tar ju lång tid att bygga ifrån grunden. Då hade vi Arne Strömberg som tränare och han var väldigt bra. Jag var ju lagkapten i Färjestad och han ringde mig efter varje match.

Vad pratade ni om då?
– Om allting då det gäller hockey, taktik, om det var bra eller om det var dåligt. Han ville prata ur sig och jag ställde upp på det.

Hur var Arne Strömbergs ledarskap?
– Repetitioner fick en ny dimension för mig då jag hade Arne. Jag var tvungen att leta upp vad det ordet egentligen betyder. Det betyder, vet jag nu, kunskapens moder. ”Nicke” (Johansson) var med och jag minns att han suckade eftersom genomgångarna var så långa. Många gånger för långa, men Arne fortsatte repetera.
– Vi är ju så vi människor att vi glömmer snabbt så jag har förstått att det där var bra. Men det kunde vara lite plågsamt ibland att höra samma sak flera gånger. Han hade en förmåga att pränta in i oss allt med alla detaljer. Sedan var Arne inget bra som coach i båset, vilka som skulle in och spela och så vidare.
– Han tog oss i Färjestad med på flera resor. Vi var den första idrottsklubben som kom in i Tjeckoslovakien efter 1968. Vi åkte in via Bratislava och jag glömmer aldrig den tid det tog i tullen. Sedan spelade vi matcher i Prag, Brno och Bratislava. Vi gjorde även någon turnering i Tyskland. Han tog med oss så vi fick spela internationella matcher. På så vis fick vi lära oss mycket.

STERNER KOM TILL KLUBBEN

Säsongen 1967/68 ansluter en av Europas bästa spelare till Färjestad, Ulf Sterner. Visserligen spelar han en säsong i Västra Frölunda 1968/69, men sedan återvänder han till klubben och stannar där till och med säsongen 1972/73 då han lämnar för spel i London Lions.
– Det blev lite show här ute i hallen när Uffe kom till Färjestad. Sterner hade ett jäkla hjärta för att göra ett bra jobb och för att vi skulle lyckas. Det var kanon och han och jag kom väldigt bra överens.
– Sterner blev kapten när han kom till Färjestad, men efter någon tid här sa han att han inte skulle vara det utan att jag skulle vara det.

Satte han också en större press på er övriga spelare i laget med tanke på hans erfarenhet?
– Det kunde han göra och han var också sur ibland, men Uffe var jättebra och för Färjestad betydde han väldigt mycket. Strömberg och han kom inte överens varje dag, men det var ingenting som man kan säga var något fel.
– Sterner gjorde också att vi kunde få storpublik på våra matcher och att vi blev konkurrenskraftiga. Han var trots allt en av världens bästa spelare under ett tag, i alla fall den med det bästa spelsinnet.

Conny Evensson minns tillbaka på en kul episod med just Ulf Sterner och Per Bäckman involverade.
– Det var då Per Bäckman skulle debutera. ”Bäckis” stod framför mål med klubban i isen och Sterner stod vid sargen. Pang sa det i ”Bäckis” klubba och han tappade den. Efter det lärde sig ”Bäckis” att han måste hålla i klubban ha ha…

FICK ALDRIG CHANSEN I LANDSLAGET

Trots att Conny Evensson var lagkapten i Färjestad och en av klubbens viktigaste spelare fick han aldrig chansen att spela i Tre Kronor.
– Jag var inte landslagsmässig. På den tiden jag var med och spela var det en kedja i landslaget med ”Dubbel-Nisse” (Nisse Nilsson) Lasse Lundvall och ”Sura-Pelle” (Ronald Pettersson). Dom spelade tillsammans i landslaget under tio år. Vem av dessa skulle jag slå ut? Sedan kom Håkan Wickberg och alla dom här.

Arkivbild

När och hur blev det bestämt att du skulle bli tränare i Färjestad efter det du slutade spela 1974?
– Jag hade ett jobb inom oljebranschen. Jag hade jobbat med det sedan jag flyttade till Karlstad och nu ville dom ha lite mer tid av mig.
– Samtidigt var det många unga fina spelare på väg in i Färjestad. Jag ville inte stå i vägen för dom och jag hade heller inte rätta motivationen. I det skedet var jag dessutom fotbollstränare på sommaren. Jag hade ju spelat fotboll för KBK (Karlstad BK) när jag flyttade hit. Då var det ju så att man kunde spela bägge delarna.
– Efter att jag slutat spela ishockey ville Färjestad att jag skulle träna juniorlaget. Då tog jag direkt det under två säsonger. På våren, efter andra säsongen i juniorlaget, fick ”Öst-Olle” ett tränarerbjudande från Köln. Då stod Färjestad utan tränare och då sa dom att Conny får ta över. Det var inte så komplicerat.

Arkivbild

Tvekade du aldrig till att tacka ja?
– Det kanske jag gjorde och jag hade dessutom spelat med minst hälften av spelarna. Jag tog det där jobbet och naturligtvis var det lite jobbigt och tungt första säsongen. Sedan växte jag in i det där mer och mer.
– Kjell Augustsson var med mig under alla år som tränare. En underbar kille med näsa för spelet och taktik. Vi ville ha unga spelare och efter två säsonger pratade jag med Kjell Glennert, som var väldigt bra och ordförande, och han var med på att vi föryngrade laget kraftigt. Det laget som vi sedan vann med 1981, vilket var Färjestads och hela Värmlands första SM-guld i ishockey, tror jag är det yngsta lag som har vunnit SM. Det var (Håkan) Loob, Tommy (Samuelsson), Thomas (Rundqvist), (Thomas) Steen är alla födda 1960. Dessutom är Jan Ingman och Håkan Nordin 61:or.

Du fick förfrågan att ta över Tre Kronor redan då, men du tackade nej, varför?
– Jag hade inte den erfarenhet, viket jag kände direkt. Vilket jag också sa till Arne Grunander och Jan-Åke Edvinsson på förbundet. Det hade bara varit dumt att ta det. Samtidigt sa dom att (Kjell) Damberg skulle sluta så jag kunde istället ta juniorlandslaget. Det hade jag sedan under tre säsonger.
– Jag jobbade halvtid i Färjestad samtidigt som jag hade juniorlandslaget. Men det gick inget bra för Färjestad så efter tre år fick jag hoppa in i A-laget igen. Då ringde jag Richard Fagerlund och sa som det var och han tyckte det var okej om jag fullföljde mitt åtagande i juniorlandslaget. Det enda jag inte skulle kunna vara med på var VM. Då var det alltid så att juniorcoachen var med på VM-turneringarna och jag hade följt med ”Ankan” (Parmström) på några turneringar innan.

GICK TILL FRÖLUNDA

Säsongen 1985/86 tar Conny Evensson och hans kompis Kjell Augustsson Färjestad till ytterligare ett SM-guld.
– Den avgörande finalen spelades i Karlskoga och det gillade inte våra finalmotståndare Södertälje, skrattar Conny Evensson. Säsongen efter förlorade vi mot Björklöven i finalen. Björklöven hade verkligen ett jättebra lag.
– Efter det hade jag ett år kvar på mitt kontrakt med Färjestad, men då ringde jag Kjell (Glennert) och sa att jag ville bryta det. Det var mycket beroende på att Frölunda hade ringt och frågat om man fick komma upp och prata med mig. Jag sa att jag skulle lyssna med Färjestad först innan jag tackar jag så det blir bra där. Till slut var vi överens och ”Bäckis” kom och tog över efter mig i Färjestad.

Det blir två säsonger i Frölunda, som han andra säsongen tar upp i elitserien, innan han 1990 tar över efter Tommy Sandlin som förbundskapten för Tre Kronor.
– Vi lyckades inte första säsongen. Jag tror att det berodde på att man hade värvat dåligt från varenda fjärdefemma i elitserien. Det går inte och jag sa att det är bättre att vi lyfter upp några yngre spelare. Jag hade lite flyt att Niklas Andersson kom in liksom (Patrik) Carnbäck med flera. Dessutom fick vi några fina nyförvärv den säsongen. Jag hade tidigare även spelat tillsammans med Mikael och Niklas Anderssons pappa Ronny när han vaktade målet i Malmö.
– Vi gick upp med Frölunda, men jag återvände hem till Färjestad efter den säsongen eftersom det var en del strul där nere. I alla fall skulle jag bli sportchef här. Så fort jag hade börjat nya jobbet ringde Richard (Fagerlund) och frågade om jag ville bli förbundskapten. Färjestad var väldigt välvilliga och släppte mig då.
– Jag fick börja med en väldigt fin turnering, Goodwill Games, med Mats Sundin och dom här killarna.

Conny Evensson och Curt Lundmark. Arkivbild

Redan i Conny Evenssons första VM-turnering, 1991 i Åbo, får han ihop ett väldigt starkt lag som går hela vägen och vinner VM-guld.
– Curre (Lundmark) som var min assisterande förbundskapten hade haft Vikingarna i tre säsonger och jag hade haft juniorlandslaget. Så vissa av killarna hade jag eller Curre haft tidigare. Sedan viste jag mycket om varje spelare i hela Sverige vid den här tiden och hade ett fruktansvärt stort intresse för det här.
– Vi gjorde våra planer, Curre och jag, där vi åkte runt och tittade på spelare i hela Sverige. Visst kände vi spelarna sedan tidigare, men det var aldrig så att man ringde upp och pratade med dom.

INTRESSERAD AV KOMPETENSEN

Många spelare som du har haft och som jag har pratat med talar ofta om din personkännedom, inte att det alltid var bästa spelarna som spelade utan dom rätta spelarna.
– Vad kul att du säger det. Jag har alltid haft ett stort intresse för att se vad en spelare är bra på, vad kan dom och så vidare. Jag kanske också hade en känsla för att se att den där killen kan bli ännu bättre och att spelaren har en utvecklingspotential som är fantastisk. Då menar jag både på och utanför isen. Samtidigt är det många ledare som ser det, men det är även många som inte ser det.
– Jag har heller inte varit rädd för att prata med spelarna, varit en i gänget när det har behövts, men när det har varit spets på det så har killarna fått se den sidan. Det där är naturligt hos mig.
– Jag vet att när vi tog ut Peter Forsberg första gången innan VM i Prag 1992. Jag tror att han var 18 eller 19 år då. Vi hade en match i Ryssland innan VM och det hade varit lite frågetecken kring Peter. Curre kom fram till mig efter första ”perren” (perioden) och sa – du, han är given, skrattar Evensson. – Han visade redan då vilken stor spelare han var.

Vad tror du gjorde att unga spelare som Nicklas Lidström och Mats Sundin fick sina internationella genombrott under VM 1991?
– När du säger Nicklas och Mats tänker jag först och främst på vilka fantastiska spelare som jag har fått haft. Bland annat då dom tre vi nämnt nu, men sedan är det många ytterligare som har betytt väldigt mycket för mig. Thomas (Rundqvist), Håkan (Loob) och dom här killarna som var i klubben (Färjestad) också. Dessutom Niklas Andersson i Frölunda med flera.

Mats Sundin var lite etablerad redan innan VM 1991, men så var inte fallet med Nicklas Lidström. Han har själv berättat att han var osäker på om han ens skulle få komma med till Åbo.
– Curre var ju på plats i Västerås och kände Nicklas väl. Vi hade koll på honom, men Nicklas var inte den som hela tiden var framåt. Han var lugn redan då precis som han fortfarande är.

Conny Evensson och Thomas Rundqvist. Arkivbild

En spelare som Conny Evensson fick mycket kritik för att han tog ut till VM 1991 var den väldige Kjell Samuelsson.
– Vi var och tittade på Kjell i NHL. Alla trodde att han kom med för att han var stor, stark och skulle tacklas. Men Kjell hade ett väldigt bra spelsinne och var fantastisk med pucken samtidigt som han var en pådrivare. Han kom att betyda mycket för oss i VM.

SLOG ”OMÖJLIGA” SOVJET

Sverige får i sista VM-matchen möta Sovjet. Jonas Bergqvist ger Tre Kronor ledningen. Alexander Semak kvitterar, men i mitten av tredje perioden gör Mats Sundin 2-1 bakom Andrej Trefilov. Sedan följer en gastkramning och press mot svenska målet som saknar motstycke.
– Jag kommer så väl ihåg Konstantinov som sätter klubba i ansiktet på Johan (Garpenlöv) när slutsignalen går, säger Conny Evensson samtidigt som man skymtar hans berömda svarta ögon.
– När Kjell Samuelsson åkte ut, jag tror att det var efter 16.44 (stämmer) i tredje perioden, blev det en fruktansvärd press, men Sovjet tog aldrig ut målvakten. (Viktor) Tichonov gjorde nästan aldrig det eftersom dom oftast var så överlägsna. Han hade väldig aldrig lärt sig det, skrattar Evensson.
– Det var en fantastisk sistaperiod där vi försvarade oss med näbbar och klor. Samtidigt var (Rolf) Riddervall väldigt bra i målet den matchen. Vi hade även väldigt bra backar. Calle Johansson var fantastiskt bra liksom Tomas Jonsson…, alla backarna var bra och dessutom bra killar.

Hösten 1991 får Conny Evensson sedan ta sig an Canada Cup.
– Canada Cup var lite jobbigt på det sättet att vi fick mycket återbud. Det låg inte i tiden just då och turneringen hade blivit lite urvattnad. Vi gav ändå Kanada en jäkla match i semifinalen. Det stod 0-0 en bit in i andra perioden och vi hade verkligen chansen. Sedan blev det något strul bakom målet och då gjorde (Wayne) Gretzky 1-0.

Strulet var att Calle Johansson skulle passa Tommy Albelin, men passningen bröts av Steve Larmer som passade fram till Gretzky.
– Efter Canada Cup kom OS. Det var ett OS där inga proffs fick vara med. Vi åkte ut mot Tjeckoslovakien i kvarten och faktum var att dom hade ett minst lika bra lag som oss. Det stod 2-1 och sedan tog vi ut målvakten. Då gjorde tjeckerna 3-1.
– Det var ett lite tråkigt OS för vi bodde uppe i Alperna på ett skidhotell i Méribel. Jag minns då vi kom tillbaka efter den förlusten och vi skulle käka ute i något tält. Samtidigt hade värmen gått, så det var en jäkla skräckupplevelse. Efter det hade vi VM-turneringen i Prag…

Det var här Tre Kronor med ett av dom minst rutinerade VM-lag vi ställt på benen någonsin går hela vägen och vinner guld. Det är också enda gången ett svenskt hockeylandslag vunnit VM två år i rad.
– … och då fick vi verkligen mycket återbud och jag fick sitta och ringa runt till många.

Varför fick ni så mycket återbud?
– Det var för att det hade varit Canada Cup och OS samma säsong.

Det var ett okänt landslag lag du åkte ner till Prag med, var du orolig för att det här kunde gå åt skogen?
– Nja, jo, men det är klart och det var svarta sidor i Expressen. Tomas Malmqvist skrev att det var sämsta svenska laget någonsin.
– Vi spelade 0-0 mot Italien i gruppspelet. Jag minns att dom hade en kanadensare i laget som kom fri med (Peter) Åslin i matchens sista minut, men han räddade. Sedan fick vi stryk mot Tyskland. Man ska veta att Tyskland då kanske hade sitt bästa lag på många år. Det var ett riktigt bra lag. Det var tufft efter den matchen även om vi hade slagit Polen med 7-0 tidigare i turneringen.
– Första matcherna gick i Prag, men sedan förflyttade vi oss till Bratislava. Jag höll ett litet tal vid middagen innan vi åkte. Bosse Tovland, som nyligen gick bort, var med och vi har alltid varit bra kompisar. Efter det talet satte vi oss i bussen för att åka till Bratislava under natten.
– Hans slips blev alltid så trång och han drog gärna lite i den, men när vi satt där i bussen så sa jag till honom att – Bossen nu tar vi upp humöret lite. Jag är nästan säker på att vi kommer till Sergels Torg. Jag trodde att han nästan skulle skratta ihjäl sig.

Trodde du på det själv då?
– Jag har väl alltid varit lite optimist, men om jag tänkte efter då så tyckte jag nog att det skulle bli svårt.
– I alla fall kom vi till Bratislava. Då visste jag att Calle (Johansson) och Micke Andersson skulle komma från Buffalo. Det här gjorde väldigt mycket, men vi hade några tuffa matcher där. Bland annat spelade vi oavgjort mot USA och förlorade mot Finland.
– När vi åkte tillbaka till Prag för slutspel var vi fyra i gruppen. Ryssland vann den andra gruppen. Jag glömmer aldrig då vi kommer till träningen och möter ryssarna i korridoren. Då kommer (Vladimir) Jurzinov, vi båda hade bra kontakt, och säger ”Why Conny, why”? Varför skulle vi möta ryssarna i kvartsfinalen menade han.

Var han rädd för er?
– Visst var han rädd. Han tyckte nog att det var ”fan” eftersom han hade varit med i båset året innan då vi vann.
– Vi mötte Ryssland och Tommy Söderström fantastisk i mål samtidigt som alla lade ner ett fantastiskt jobb. Sedan kommer ju (Mats) Sundin in från vänsterkanten, är högerfattad, och sätter upp pucken i krysset, 1-0. Det andra målet gjorde Roger Hansson, en bra målskytt och hockeyspelare, men underskattad.

SVENSK COACHDUELL I SEMIN

I semifinal väntar Schweiz. En match som Sverige vinner med 4-1 emot. Coach för Schweiz var för övrigt svenske John Slettvoll.
– Vi gjorde 1-0 nästan direkt (Lars Karlsson efter 2.33) så det blev en lugn match. Ärligt talat blev det även en lugn match mot finnarna i finalen. Vi vinner till slut med 5-2 och Arto Blomsten sätter sista målet i tom kasse, säger Conny Evensson med ett stort leende.
– Arto var bra och det var inte lätt att gå förbi honom. Det klarade inte ens ryssarna.

På Segels torg 1992. Foto: Bildbyrån

Hur var känslan att stå på Sergels Torg och möra 60-70 000 människor?
– Faktum är att när man står där så är det ganska mycket kraft som går ur kroppen. Jag har alltid sagt – tänk om man fått göra det där 14 dagar efteråt i stället. Egentligen vill man bara hem och vara för sig själv. Det blir en sådan urladdning, men när man kommer in och möts av jaktplan som följer oss ner och alt sådant så är det en stor upplevelse att fått vara med om…, Conny Evensson tystnar en lång stund innan han fortsätter:
– Det roligaste är ändå att jag fått vara tillsammans med så fantastiskt bra hockeyspelare och att vi har haft ett mål och verkligen tagit vara på möjligheten att nå dit. Man får inte så många chanser och det är inte så lätt att vinna.

ROLIGA ÅR I GÖTEBORG

Efter tiden som förbundskapten valde Conny Evensson att flytta till Schweiz. Efter det blev det Färjestad, Schweiz och Kloten igen och slutligen Frölunda.
– Jag slutade först med hockeyn när jag kom hem till Sverige efter Schweiz 1998. I stället jobbade jag på marknadssidan på olika travbanor. Sedan ringde Frölunda 2001 och då tänkte jag att det kan vara roligt för en gammal gubbe att visa att det kanske fungerar ha ha…
– Jag hörde mellan raderna att det inte skulle fungera eftersom jag hade varit borta fem eller sex år, men när jag började i Göteborg var jag bättre förberedd än någonsin och det blev väldigt roliga år.

Conny Evensson idag. Foto: Ronnie Rönnkvist

Hur ser Conny Evenssons liv ut idag?
– När jag fyllde 70 år hade man gjort i ordning liten tillställning nere i Vålberg på ishallen. Då hade man samlat ett Färjestads Old-timers och ett lag från övriga Värmland. Sedan gick vi ut med dom här gängen på kvällen. Jag trodde bara att det skulle vara den här matchen, men när vi kommer ut så sitter det tre stycken från Schweiz, presidenten, Felix Hollenstein och Roman Wägner. Det var rätt kul och jag kände mig väldigt uppskattad.
– Sedan fyllde Hollenstein 50 år och presidenten 70 år. Jag hade ingen möjlighet att åka ner då, men i stället var jag ner till Kloten nu i november. Jag åkte med samma plan som ”Kulon” (Bo Lennartsson) ner till Davos och såg först Färjestads match där. Sedan var jag ute med presidenten och Hollenstein, men det var inte bara dom som kom dit utan det var sju, åtta stycken.
– Lite sådant försöker jag hitta på, men annars försöker jag ta vara på tiden, hålla mig fräsch, är ute och går och tränar lite ibland. Dessutom spelar jag lite golf på sommaren, men framförallt försöker jag ägna mig lite mer åt familjen än jag gjorde på den tiden då jag var tränare. Jag har ju fyra barnbarn som jag vill passa på att umgås med, men annars är det rätt lugnt.
– Jag kollar på hockey en del, men tyvärr för mycket på TV. Jag ser ju ishallen från sovrummet, men jag är för sällan där, avslutar Conny Evensson med ett leende och pekar bort mot Löfbergs Arena där flera av hans gamla spelare idag jobbar och driver Färjestad framåt.