Ville bara få en normal vardag – nu är Jimmie Ericsson slutspelskung igen

Det var de här stunderna Jimmie Ericsson kämpade sig tillbaka för att få uppleva. Motivationen att få avsluta karriären på sina egna villkor tog honom tillbaka till isen. I kväll gav slitet utdelning. Med ett mål i Kent Nilsson/Peter Forsberg-klass tog han Skellefteå till en övertidsseger i första semifinalen mot Djurgården.
– Jag kämpade inte med knäet så pass länge bara för att jag ville spela hockey igen. Jag vill vinna, säger han till hockeysverige.se efter att ha iklätt sig rollen som matchvinnare i 4–3-segern.

STOCKHOLM (HOCKEYSVERIGE.SE)
Bara ett mål och fem poäng på 17 matcher i grundserien efter SHL-comebacken alldeles efter årsskiftet. Men nu när slutspelet har startat är det tydligt att Jimmie Ericsson växlat upp. På tisdagskvällen visade 38-åringen prov på forna tiders storhet när han med två mål låg bakom Skellefteås 4–3-seger på Hovet i den första semin mot Djurgården.

Hans matchvinnande mål drygt tio minuter in i förlängningen fick nog en och annan hockeynostalgiker att kippa efter andan. En klassisk Kent Nillsson-dragning ställde Adam Reideborn i hemmakassen efter att ha åkt rakt mellan hemmalagets backar.
– Jag får över deras keeper på min forehand och har egentligen inga andra alternativ än att gå backhand, men sedan behöver det inte vara en enhandsbackhand kanske, men när man är gammal och har lite svårt att svänga då fick skridskor åka åt ena hållet, flinar Jimmie Ericsson som har sex poäng (3+3) på sju slutspelsmatcher.

Att det skulle bli så spektakulärt som det blev var egentligen aldrig planen.
– Det bestämde jag mig nog aldrig för, det bara kom. Jag kan inte säga att jag har de där uppradade direkt. Det var mer tillfället som gavs att göra den. Jag funderade inte innan, säger Jimmie Ericsson.

”VI VAR VÄLDIGT MISSNÖJDA”

Men redan innan han avgjorde matchen med ett av karriärens, kan man förmoda, snyggare mål hade han blåst liv i hela tillställningen. Skellefteå hade varit duktigt utspelade av Djurgården under första halvan av matchen och låg under med 0–2 när han reducerade med ett distansskott.
– Vi var väldigt missnöjda med vår prestation, hur vi tog oss an matchen, hur vi åkte skridskor och hur vi satte oss i skiten. Det blir bättre i andra perioden och vi får en push efter 1–2-målet, konstaterar han.
– Efter det målet tar vi stora andelar i matchen. Om de hade första en och en halv perioden tycker jag att vi hade resterande delen. Jag är grymt nöjd att vi kan komma tillbaka efter ett 0–2-underläge inför ett fullsatt Hovet.

För Jimmie Ericsson har det varit en annorlunda säsong. Länge såg det ut som om han kanske hade spelat sin sista match i SHL. En allvarlig knäskada gäckade honom under en längre tid, men viljan att kunna avsluta karriären på sina egna villkor eggade honom att streta på.

”TITTAR MAN PÅ EN RÖNTGEN SER DET NOG INTE SÅ BRA UT”

– Första delen var att jag inte ville ha ont i vardagen. Jag vill kunna stå på knäet och leka med mina barn eller sitta ned utan att se ut som 70 år när jag kliver upp, förklarar han.
– När det målet var infriat började jag försöka få det så pass bra att problemen försvinner helt så att jag kunde spela hockey. Det tog sin tid, typ sex, sju månader, men sedan i slutet av augusti har jag inte någonsin känt av skadan jag hade sedan förut. Tittar man på en röntgen kanske det inte ser så bra ut, men jag känner inte av det.

I bakhuvudet var det framför allt en längtan efter att spela matcher som verkligen betydde något som gav honom inspiration att fortsätta jobba mot målet att kunna göra comeback.
– Jag kämpade inte med knäet så pass länge bara för att jag ville spela hockey igen. Jag vill vinna, som alltid. Nu är det fyra lag kvar och mitt mål är fortfarande att vinna. Det är därför jag fortfarande spelar.

Det är Skellefteå AIK gladare än någonsin för i dag.