Luleås hjältar minns guldet: ”Får nästan rysningar”

Luleå har den här våren chansen att säkra sitt andra SM-guld på herrsidan genom tiderna.
Här minns klubbens hjältar tillbaka på SM-guldet 1996.
– Jag får nästan rysningar när jag tänker på det, säger guldhjälten Lars Hurtig.

6 april 1996. Frölundaborg i Göteborg. Final fyra. Luleå leder med 2–1 i matcher. Vid den här tiden spelades finalerna i bäst av fem. Vem skulle vinna målvaktsmatchen mellan Jarmo Myllys och Mikael Sandberg?

Luleå tog ledningen i första perioden med 2–0 Janne Mertzig och Lasse Hurtig målskyttar. Goda råd var såklart dyra för Lasse Falsks Frölunda inför andra perioden. Ännu dyrare blev det då Roger Åkerström gjorde 3–0. Bara minuten senare reducerade Ludvika-sonen, Ronnie Sundin, till 3–1 och Frölunda började känna Göteborgsluften under vingarna. Mitt i all jakt på 3–3 drog Christian Ruuttu på sim en tia för miscoundact och Per-Johan ”Pebben” Axelsson två minuter för en tripping.

”Pebben” Axelsson lyckade få in 3–2 i powerplay med drygt åtta minuter kvar. Det efter att Stefan Jonsson åkt ut för roughing. Kort efter åkte Roger Åkerström ut två minuter för en holding, men Frölunda kunde inte utnyttja det powerplay och inte heller lyckades sätta några mer puckar bakom storspelande Jarmo Myllys. Luleå var Svenska Mästare för första gången och hittills enda. En viss Stefan ”Skuggan” Nilsson stod för assist till samtliga tre Luleåkassar. En klassisk finalserie som fick en historisk upplösning.

Det har blivit fyra finaler ytterligare, men förlust alla gånger. Kanske att det finns något som heter ”femte gången gillt”?

Myllys spikade igen

För att få en lite blick tillbaka på vilken stark prestation det här var kan nämnas att allt började 1977 med att IFK Luleå och Luleå SK gick samman och blev GroKo Hockey. Två år senare blev det Luleå Hockey. 1983 tog så Luleå Hockey steget upp i elitserien för första gången.

Hockeysverige.se bad några av Luleå-spelarna som var med 1996 minnas tillbaka på guldsäsongen 1996.

 Jarmo Myllys, varför lyckades Luleå vinna guld 1996?
– Jag vet egentligen inte vad jag ska svara på den frågan. Vi hade väldigt många bra spelare i det laget och coachen, ”Osten” (Lars Bergström), gjorde ett väldigt bra jobb med laget.
– Luleå hade siktat på att vinna guld under flera säsonger och man hade byggt upp det här laget under flera år och behållit ungefär samma spelare under flera säsonger

Hur viktig var Tomas Holmström för guldet?
– Tomas var otroligt viktig för det här laget och han har visat under sina många år i NHL vilken viktig spelare han är oavsett vilket lag eller liga han tillhör.

Stefan ”Skuggan” Nilsson är ett annat namn som många får ett leende på läpparna av att nämna.
– Alla vet vad Stefan har betytt för Luleå under så många år. En fantastiskt bra hockeyspelare och en väldigt fin kille. Men det handlade inte bara om Tomas och Stefan. Det var väldigt många spelare som var väldigt viktiga för laget guldsäsongen.

Holmström: ”Vi hade allt samlat i en bra påse”

Tomas Holmström minns en bra atmosfär i Luleå.

– Vi hade ett kanonlag, alla var drivna, hungriga och alla spelare var i sin ”prime time” samtidigt som det var en bra ålder på alla. Vi hade även en bra mix med skicklighet, tyngd, talang, samtidigt hade vi måltjuvar och en bra målvakt. Vi hade allt samlat i en bra påse så att säga. Det var också anledningen till att vi gick hela vägen.

När förstod du att det kunde räcka hela vägen till guldet?
– Man vet aldrig hur det ska gå. Får du en skada på en nyckelspelare så kan det vara kört. Så små marginaler är det. Känner man att laget har drivet, flytet och lagkänslan samtidigt som du känner stan och klacken så märker man snabbt att det är någonting på ”g”.
– Året innan hade vi ledningen med 2–0 i matcher i semifinalen mot Brynäs, men förlorade med 3–2. Man spelade bäst av fem vid den här tiden. När man fått den där motgången fick man ett helt annat driv under sommarträningen. Vi alla var grymt besvikna över hur vi kunde förlora, vilket gjorde att alla var sugna och hungriga. Vi hade vunnit någon procent redan där.
– ”Osten” Bergström är utbildad och grymt noga med alla detaljer, men han var även krävande. Man fick veta att gjorde man inte sitt jobb blev man bänkad. Då kunde han säga rakt ut inför hela laget: ”Vad håller ni på med? Ni borde skämmas att bära den här tröjan med tanke på hur ni spelar.”
– Det var rätt hårda ord, men vi alla förstod vad han menade. Han drog oss ändå åt samma håll och fick oss att svetsas samman. Jag tyckte att han var en bra coach.

Strömwall: ”En taktisk kamp”

Johan Strömwall tyckte att Luleå var bättre än Frölunda på de allra flesta punkterna i finalserien.

– Det fällde avgörandet. Samtidigt var det lite taktisk kamp mellan Lasse Falk och ”Osten”. Det blev en intressant finalserie, men jag tycker att vi hade bättre powerplay och lite bättre ledande spelare.

Hur var relationen mellan Lasse Falk och Lars ”Osten” Bergström under finalserien?
– Givetvis var dom på varandra i media, men det var ändå en respekt mellan dom.

Kan du klä ord på känslan när slutsignalen gick i Frölundaborg och Luleå var svenska mästare för första och hittills enda gången?
– Det var en häftig match, mycket folk och tufft, men ändå lyckades vi vinna där. Känslan efteråt var lite konstig. Resan hela den säsongen hade varit häftig och nu var den plötsligt slut. Det var en tomhet och jag hade lite svårt att smälta det där.
– När vi sedan kom hem till Luleå förstod vi hur mycket det här betydde för många människor, vilket man tidigare inte reflekterat över.

Tävlingen präglade allt i Luleå

Forwarden Johan Rosén minns att tävling präglade allt i Luleå.

– Var vi på gymmet så var det kamp. All träning gick ut på att vara det bästa laget och så vidare. ”Osten” (Lars Bergström, tränare) skapade ett bra klimat i gruppen och fick alla att hela tiden verkligen vilja vinna.

Hur viktig var Lars ”Osten” Bergström för guldet?
– Han hade en väldigt stor betydelse för hela föreningen. ”Osten” fick hela klubben att bli mer målmedveten. Han satte tidigt upp målet att Luleå och vi som grupp skulle bli dom första som vann ett SM-guld till Norrbotten.
– Tidigare var det mycket ”manjana” i hela klubben. Det här var en attityd som han jobbade bort på ett mycket skickligt vis.

”Skuggans” bästa minne

För Stefan ”Skuggan” Nilsson hans bästa minne från hockeykarriären.

– Guldet är en ganska given etta och det är ett stort avstånd ner till det som kommer tvåa. Det är helt klart det största jag varit med om i hela min idrottsliga karriär. Dels hade vi ett fantastiskt bra lag, dels var mottagandet hemma på Kallax och firande ute på stan senare något helt fantastiskt.

Finaldramatiken säsongen 1995/96 präglades av tufft spel och mycket skador, men framför allt av ett mycket bra powerplayspel för Luleå signerat Stefan Nilsson. Luleås finalmotståndare Västra Frölunda drabbades hårdast av skador då både Petteri Nummelin och Stefan Larsson försvann.

Det var egentligen bara i den andra finalmatchen som Luleå hade problem. Första matchen vann Luleå hemma i Delfinen med 7–1. Returen vann Frölunda med 7–1 innan Luleå avgjorde finalserien genom två raka segrar med 3–2.

– Vi hade redan tidigt bestämt oss för att Luleå skulle bli etta och vinna SM-guld genom att vara bäst förberedda av alla lag i elitserien och genom att helt enkelt träna bäst. Lars ”Osten” Bergström, vår tränare, tillät inte att det skulle finnas några träningar där spelarna kunde vara loja, utan det var fullt fokus jämt.
– Det kunde vara riktigt hetsigt och tufft ibland på träningarna, men bara på isen. Efter träningarna tycke alla att det var roliga träningar och uppskattade att det var ganska tufft därute.

Tog revansch från året innan

Lars Hurtig menade på att laget hade kunnat vinna SM-guld redan säsongen innan.

– Innan dess hade vi semifinalen mot Brynäs 1995. Vi ledde med 2–0 i matcher och förlorade sedan tre raka i sudden. Det var jobbigt för då tycker jag att vi egentligen hade ett bättre lag än då vi vann 1996.
– Vi var väldigt revanschsugna. Luleå måste ha varit det lag som tagit sig flest gånger till slutspel utan att vinna guldet, även då det var fyra lag. Jag tror vi missade slutspel tre gånger under mina elva säsonger i Luleå. Någon gång måste det ändå vara vår tur.
– Säsongen 1995/96 hade vi ett otroligt fysiskt lag. Vi hade ”Osten” (Lars Bergström) och ”Brocke” (Thomas Bäckström) som tränare och som drev på oss hela tiden. ”Osten” var aldrig nöjd. Det spelade ingen roll vad vi hittade på. Han var alltid tokig på oss, haha…
– Han var krävande vilket vi också behövde plus då att han var en otroligt duktig istränare.

Lars ”Osten” Bergström var även noga med att svetsa ihop gruppen innan säsongen.

– Vi gjorde våra vandringar. Ett år var vi upp till Kebnekaise bara för att svetsa ihop laget ännu mer.
– Det var en ganska tuff vandring men vi hade med oss en kille som klättrat upp till näst sista avsatsen på Mount Everest innan han fick vända. Vi hade honom som guide och han var som en bergsget. I alla fall var det en upplevelse.

Hur viktig var Jarmo Myllys för det här gänget?
– Utan en bra målvakt vinner du aldrig ett slutspel så han var otroligt viktig. Ofta är det så att den som har bästa målvakt vinner ofta eftersom lagen är så pass jämna. Han var även en jättebra kille vid sidan av isen.

Han hade väl varit i lite blåsväder säsongen innan?
– Det var han och Mika Nieminen som hade varit ute och partat lite och sedan missat bussen. ”Osten” tog nog det hårdare än vad vi spelare gjorde.
– Jag tror att vi mötte Djurgården hemma matchen efter och då stängde klubben av dom båda. Då var det bara laget som förlorade på den bestraffningen. Det var bättre dom hade fått böter. Vi tappade ju ändå två av våra bästa spelare så jag tycker att det där var lite konstigt.

”Jag får nästan rysningar när jag tänker på det”

Den fjärde finalen, som kom att bli avgörande, spelades i Frölundaborg inför drygt 9 000 åskådare.

– Matchen blev försenad en halvtimme eftersom det var otroligt mycket folk där. Man försökte verkligen pressa in alla som gick och ljudnivån där inne var otrolig. Det gick inte att prata med varandra. Plus att vi hade väldigt mycket skador. Det var nog den tuffaste eller fulaste, hur man nu vill se det, finalserie som har spelats.
– Jag och ytterligare fem, sex spelare spelade på sprutor plus då (Johan) Rosén som hade brutit armen. (Jiri) Kucera var också borta. Han hade problem med ryggen. Frölunda hade också borta ett helt gäng med spelare.
– Det var Roger Öberg som dömde och under finalserien hade det varit skriverier om alla utvisningar och grejer. Nu plockade han många utvisningar och jag minns att vi fick två mål i spel fem mot tre. Vi hade 3–0 (Jan Mertzig, Lars Hurtig och Roger Åkerström) innan Frölunda reducerade upp till 3–2 (Ronnie Sundin och Per-Johan ”Pebben” Axelsson). Sedan var det riktigt krig resten av tiden som var kvar. 
– Frölunda hade Christian Ruuttu. Han var helt galen och det var mycket tack vare honom vi lyckades vinna för han drog på sig så jäkla dumma utvisningar. Bland annat en tia. Han flippade ut totalt eller rättare sagt så fick vi honom ur balans riktigt ordentligt.

Luleå firades ordentligt, som brukligt är, efter att man spelat hem guldet nere i Göteborg.
– Det jag minns starkast är efter slutsignalen hur glad vår lagledare, Åke Wikman, var som varit med sedan 1960-talet. Han for runt där som en tonåring. Det var buss utefter Avenyn och då kom folk ut och applåderade. Vi stannade även till för att köpa lite cigarrer i någon kiosk.
– Det hade varit jätteroligt att vinna på hemmaplan, men timmarna vi fick tillsammans innan vi kom hem var otroligt roliga. Vi var försenade hem med någon timme eller två. Det här var under påskhelgen. Då vi kom mot Kallax flygplats hade folk varit ute och tänt ljus. Kapten flög över stan och vi såg att det var kö från Bergnäsbron till Kallax med folk som skulle ut och ta emot oss. Jag får nästan rysningar när jag tänker på det.
– När vi hade landat skulle vi gå ut i gaten och ta emot folkets jubel, men det gick inte. När vi kom ut var det bara för oss att sträcka upp armarna så drog dom oss tillbaka. Det var fullt överallt, men i alla fall vi fick vi träffa våra familjer. Sedan tog vi bussen över Måttsund tillbaka för det gick inte att åka E4:an tillbaka. När vi sedan kom till Stadshotellet var det 5–6 000 som stod där ute och väntade på oss mitt i natten.