”Beredd att ge mig ett C redan på flyget – så illa var det”

Jonas Junland var under karriären med och byggde upp Linköping HC till det man är idag.
Nu berättar 37-åringen om hela resan, från ”djungelhockeyn” på hockeygymnasiet, till sista SHL-matchen.
– Jag misshandlade kroppen fullständigt, men det var det värt, säger den tidigare backen till hockeysverige.se.

LINKÖPING (HOCKEYSVERIGE.SE)

Jonas Junland har till och från personifierat Linköping även om det var med Färjestad han vann sitt enda SM-guld. Nu är karriären över. Hockeysverige.se och OLD SCHOOL HOCKEY reste till hans gym i Linköping för att lyssna till hans hockeyresa.

– När jag växte upp här spelade Linköping i Division 1, vilket man nu för tiden kan likställa med Hockeyallsvenskan. Då var det Stångebrohallen och Linköping var en ganska ung hockeystad. Hockeyn hade funnits här, men nivån var inte den högsta.
– Magnus Johansson var den klart bästa, men det var också en hel del namn som inte alla kommer ihåg. Stefan Jakobsson som hänger i taket och så vidare.

Linköping kom att bli en hockeystad med åren, berättar Jonas Junland vidare.
– Ja, när laget gick upp i elitserien och anställde juniortränare med kvalité, hockeygym och så vidare.
– Under min karriär skulle jag säga att det blev en hockeystad, men jag kan inte säga att det var en.

Vilka förbilder hade du förutom Magnus Johansson och Stefan Jakobsson?
– Jag kommer ihåg att jag stod och hejade febrilt på en ungdomsläktaren. Farsan var ledare och vi tittade på alla matcher.
– Klart att jag kommer ihåg Mathias Axner, Mike Helber… Det var ett gäng. Bland annat Andreas Kreü som avgjorde en match Globen från mittzonen. Linköping var inte så profilstarkt. Magnus drog tidigt så han var inte en så stor del av det jag gick och tittade på.
– Sedan kom Pelle Eklund, Barry Richter och dom här killarna. Linköping hade dessutom en amerikan, Brandon Convery, som gjorde mål på alla straffar. Det kanske var mer den generationen som var lite av mina idoler.

Precis som många andra var det inte enbart hockey som gällde under uppväxten.
– Hockey och fotboll. Även ett enstaka försök på längdskidor eftersom farsan åkt mycket, men det gick inte. Det var både tråkigt och jobbigt så det blev ingen karriär där alls.
– Jag fick fortsätta spela fotboll fram till det att jag var 14 år, vilket barnen inte alltid får göra idag. Det är jag tacksam för idag och bollkänslan jag fick där har hjälpt mig mycket.

Tror du en del av ditt spelsinne är något du fått med dig från just fotbollen?
– Jag vill tro att det är mycket från spontanidrotten också. Att jag rörde mig mycket. Oavsett om det var på rasten, fotbollen eller hockeyn hände det mycket. Jag var på friåkning eller att vi samlades och lirade på en fotbollsplan med polarna.
– Det var inte så uppstyrt, Det spontana var det som ledde idrotten. Den äldre generationen hade det annorlunda mot hur det är idag där man är mer skolad och bättre på att skjuta, passa, åka. Jag tror vi var mer duktiga på att röra på huvudet eftersom det hände annorlunda grejer under landhockeyn. 
– Det tror jag också är anledningen till att jag hade ett hyfsat spelsinne, men det är mer en teori än en faktabaserad historia, säger Jonas Junland med ett leende.

Han lyfte LHC:s juniorer: ”Innan var det skit”

Linköping med Jonas Junland i laget, vann 2002/03 U16 SM-guld och 2005/06 J20 guld. Någon LHC som klubb inte ens varit nära tidigare.
– Tiden som junior i Linköping var jättebra. U16-guldet var lite som en chock. Linköping var inget hockeylag någon alls räknade med och det här var första SM-guldet som hockeyförening.
– Det var knappt att vi hade ett lag i elitserien. Linköping gick upp första gången 1999 och var den här säsongen uppe för andra gången, men alla i hela hockeysverige tyckte LHC var kassa. Det var sämsta smutsen under skorna man kunde ha.
– Att vi vann SM var, som jag sa, lite av en chock eftersom det var bra föreningarna som Leksand och MoDo som värvade alla till hockeygym. Alla talanger ville dit. För oss, att vi vann, skulle jag nästan säga var av misstag.
– Vi visste att vi var hyggliga. Ett av bästa lagen i U16-serien som lyckades snubbla oss till slutspel och vann. Jag vet faktiskt inte hur det där gick till.

Givetvis var det här en häftig tid i både Jonas Junland och Linköpings hockeyhistoria.
– Vi slog ut Malmö, Timrå, Västerås, HV71 och dom här lagen som man räknade med skulle vara bra på den tiden. Det var många steg att ta för att komma till ett SM-guld.
– Efter det här anställde LHC Magnus Hävelid. Han förändrade hela hockeygymnasiet och egentligen hela juniorsidan. Det blev en annan kravbild och ”Så här ska vi fostra talanger”.
– I stället för att det var någon enstaka kille som lyckades ta sig upp i A-laget byggdes en teori kring ”Gör vi så här borde det gå bra”. Med det vann vi med ungefär samma killar J20-guld. Några var inte kvar och andra hade tillkommit via hockeygym.
– Därifrån har LHC sedan haft en stark ungdomssida. Det ska vi tacka Magnus Hävelid för. Innan det skulle jag säga att det var skit. Vi hade en tränare som inte ens kom till träningarna utan hans assisterande kom och körde ”djungelhockey” på hockeygym. Det var den nivån innan.
– Det var ett stort steg till träningar där tränaren verklige brydde sig och inte bara var där för att han fått betalt av skolan och fördriva tiden för ungdomar.

Säsongen 2005/06 fick han även chansen till A-lagsspel för första gången.
– Innan hade jag varit med på någon enstaka träning och suttit på bänken någon match. Allt bara flöt på. Här var det också Magnus Hävelid. Han kastade ut äldre ungdomarna för att i stället satsa på ett gäng 86:or, 87:or som var träningsvilliga och ville köra.
– Jag fick en otrolig utveckling. Det small bara till och jag fick förtroende. Från att vara reserv till något U18-landslag och ”Jonas är ganska duktig”, fick jag ändå aldrig vara med till att allt bara löste sig. Därifrån till att jag gjorde debut i något U19-landslag. Jag gjorde två mål i första matchen och självförtroendet var på topp.
– Om du frågar A-lagsspelarna hur jag var då jag kom upp dit skulle dom nog säga att jag inte hade så mycket respekt. Jag var nog trevlig och ödmjuk, men hade inställningen att det var där jag skulle vara och ha en plats.

Samtidigt måste förväntningarna blivit större på dig?
– Ja, dom kom med resultaten. Jag var ganska ung, dum och lade inte så mycket vikt vid det.
– Allt hade gått så fort. Det gick bra i J20 där jag vann poängligan på backsidan med jag vet inte hur mycket. Det gick bra när jag var i A-laget och fick förtroende. Det gick bra när jag var med i landslaget. Allt bara rullade på.
– Det blev naturligt att ”Kör bara”. Ingen hade sett mig som värsta talangen innan även fast Torgny Bendelin och några andra hade sett någon match och sagt ”Han är duktig”.
– Från ett eller två år tidigare när inte NHL-scouter visste vem jag var blev snacket att jag kanske kunde gå i andra eller tredje rundan i draften. Jag hade möten med NHL-scouter och så vidare. Visst kom förväntningarna, men jag var för dum för att förstå att det var viktigt.
– Sedan hade inte Linköping den historiken där mer erfarna kunde berätta för mig ”så här är det”. I stället var det lite udda att en kille kom upp, var jäkligt bra och tog för sig.

Draftades av St. Louis: ”Jättestort med Linköpings mått mätt”

Jonas Junland var också den första i Linköping efter Magnus Johansson som blev omtalad ute i hockeyvärlden.
– ”Mange” fick inte chansen i Linköping så jag var den första som kom upp från egna leden och hela vägen. ”Mange” fick lämna för att få sin hockeyskolning där det fanns professionell assistans på tränarsidan.
– Det här var såklart lite kul för mig, att bryta lite mark.

Däremot minns han inte idag vilken som var första matchen för honom i elitserien.
– Nej, jag har inte en aning. Jag var med när Jussi Tarvainen, Fredrik Norrena och dom här finnarna kom in och var bra.
– En av första matcherna var i Södertälje. Jag satt på bänken, men fick inte spela. Sedan kom Janne Karlsson och Gunnar Persson in. Då fick jag och ”Calle” Gunnarsson vara med från början. Vi följdes åt ganska länge och fick dela på istid.
– Första målet gjorde jag mot Timrå borta. Andreas Holmqvist gjorde en slagskottspassning på bortre stolpe. Den minns jag eftersom den finns på video, säger Jonas Junland med ett skratt.

Sommaren 2006 draftades Jonas Junland i tredje rundan av St. Louis.
– Det var jättestort med Linköpings mått mätt. Däremot var jag inte över till draften. På den tiden åkte man inte ifall du inte var topp tio. Det var ingen stor händelse på det sättet.
– Det här var som vanligt under midsommarhelgen och jag kommer ihåg att dom ringde mig mitt i natten och berättade att jag var draftad. Nu var det, som sagt var, inte helt oväntat eftersom jag hade haft många möten med klubbar innan och jag förstod att jag skulle gå.
– Nu hade jag en teori om vart jag skulle gå, men det blev inte som jag hade tänkt. Det blev det en överraskning med St. Louis. Jag skrev ett NHL-kontrakt relativt fort. Jag ångrar absolut ingenting i min karriär, men hade jag haft vetskapen jag har idag skulle jag kanske avvaktat ett år eller två och åkt över senare.
– Det var agent, åk och allt det där. Samtidigt var det svårt att slå sig in i ett lag med enbart spelare med envägskontrakt trots att jag gjorde det väldigt bra. En rolig tid med första NHL-matchen, spela i AHL och lägga på sig mycket rutin, men det blev väldigt mycket på en gång.

Blixtinkallad till Tre Kronor 2008: ”Kom som en chock”

Innan vi kommer in på NHL återvänder vi till Sverige och Tre Kronor. Säsongen 2007/08 plockade Förbundskaptenen, Bengt-Åke Gustafsson, ut Junland i Tre Kronor.
– Det var faktiskt väldigt generöst av Bengt-Åke som var snäll som gav mig chansen. När han först presenterade truppen var jag inte uttagen, men jag tänkte inte ens att jag var nära.
– Sista matchen innan uppehållet spelade vi borta mot Mora. När vi satte oss på bussen skrek Janne Karlsson på mig och lämnade över telefonen. Bengt-Åke sa då att jag skulle få vara med i landslaget under uppehållet. Det kom som en chock eftersom jag inte upplevt att jag var så bra. Sedan var det säkert några som var bättre, men som ung talang ville man ge honom chansen. Slovakien i Västerås blev min första match.

Hur var det att få dra på sig Tre Kronor-tröjan?
– Det var kul. Tidigare hade jag spelat Junior-VM vilket kom som en chock det med. Jag tror att det var jag och Linus Videll som debuterade samtidigt. Han är 85:a och jag 87:a.
– Tony Mårtensson var med, så det var bara att hänga med honom upp i bilen. Ta in allting och få dra på sig en landslagsoverall på riktigt till uppvärmningen. Nervositeten kom senare i karriär och den var inte där när jag debuterade.

Trots fint spel både i elitserien/SHL och Tre Kronor fick han aldrig chansen till spel i VM eller OS.
– Jag utsågs till Årets Back 2016. Säsongen efter var jag med hela vägen med landslaget, alla turneringar, och det gick väldigt bra.
– Sedan mötte vi Schweiz i Ljungby. Pelle Mårts hade varit väldigt tydlig med att det var min tur att få spela VM. Att jag hade förtjänat det. Då var det en schweizare som tog knäet på mig och ledbandet gick av.
– Pelle sa, oavsett skada är du välkommen tillbaka. Nu var det här hans sista år, vilket var synd. Det blev inget av VM, men jag var mer eller mindre lovad en plats i laget. Jag blev lite snuvad på det.
– Samtidigt var det små marginaler och jag har fått uppleva saker som gått min väg, men allt kan inte gå ens väg.

Vad är bästa landslagsminnet?
– Hemmaturneringen i Globen. Det var rätt häftigt att få stå på blålinjen i landslagströjan samtidigt som jag hade familjen och vänner på läktaren. Att vi fick uppleva det ögonblicket tillsammans.
– Det har jag alltid tyckt, oavsett om det varit NHL eller en avtackning med LHC, att fått uppleva det tillsammans med familjen. Det är största för mig är att stå på isen innan en match och familjen är på plats. Man känner en oerhörd tacksamheten då.

Föll – två gånger om: ”Då tror jag att vi hade vunnit SM-guld”

Linköping tog sig till SM-final både 2007 och 2008 utan att lyckas knyta ihop säcken och ta hem guldet.
– Jag var med och vann med Färjestad senare. Tänk om jag haft den mentaliteten vi hade i den gruppen och om jag hade fått lyfta in den i LHC, framför allt år två, tror jag att vi hade vunnit SM-guld.
– År ett, vi åkte upp till Gävle och låg tia, elva i tabellen med sju matcher kvar. Ingen trodde på oss. Vi vann sex av sju matcher, gick in i slutspelet som ”underdogs” och tog oss hela vägen. Det var ett misstag att gå till final och inte meningen alls. Där var det också det här med Linköping som ny hockeystad.
– År två visste vi att vi var bra. ”Nu får dom se upp med oss”. Det gjorde alla, men vi gick till final. Vi hade 2-0 på HV71 och kände att det är nu det ska hända. Då har vi en match i Jönköping där allt gick åt helvete. Vi hade 2-0 efter första perioden, två bortdömda mål och irritationen kom in i gruppen.
– HV71 gjorde i stället tre raka mål och där vände hela serien. Jag hade spelat länge nog för att veta att om serien vänder så gör den verkligen det. Ska du bryta tillbaka då krävs det en överjävlig prestation.
– Väldigt tråkiga minnen på det sättet samtidigt som dom extremt roliga eftersom det innebar banbrytande mark för Linköping. Jag är väldigt stolt över att fått vara med på den resan eftersom det var här LHC blev ett hockeylag att räkna med. Det var otroligt häftiga år förutom att dom avslutades på ett dåligt sätt.

Hur var intresset i stan för laget vid den här tiden?
– Galet högt. Det var fullsatta arenor och Linköping var världens hockeystad då. Hockeyn började vara en äntligen naturlig del av Linköping efter alla år där man gjort ett gediget jobb och kämpat upp föreningen.
– Äntligen var LHC bland de absolut bästa och man var inte nöjda med bara en kvartsfinalplats. Det var en otrolig stolthet för alla som håller på LHC. Oavsett om man var på isen, var på läktaren eller satt på caféet. Hockey var det enda man pratade om.

När blev det klart att du skulle åka över till St. Louis?
– Jag skrev NHL-kontrakt efter den säsongen. Det hade gått ganska bra för mig, hade varit med i landslaget och kände mig hyfsat redo.
– Jag ska inte säga att det var otur att jag inte fick göra mer än fyra NHL-matcher, men det hade gått väldigt bra och jag gjorde bra camper. Innan hade jag inte riktigt koll. Jag var en tredjerundan och hade någon förstarunda framför mig som först skulle få chansen. Det var även någon annan som hade envägs och han skulle lira oavsett vad jag tyckte och såg.
– När jag kom över var det Paul Karyia, Keith Tkachuk… Det var mycket att ta in när jag kom till campen, men det gick rätt bra. Jag fick spela powerplay på försäsongen. I princip tog jag en plats år ett, men skadade mig. Då föll jag ner i AHL och det blev en lång säsong där nere. När jag var skadefri var alla andra där uppe också skadefria.
– Även om det gick väldigt bra för mig var jag mentalt väldigt trött efter dom två säsongerna.

Tackade nej till NHL-kontrakt: ”Gjorde ett val för att må bättre”

Jonas Junland åkte hem till Sverige efter andra säsongen.
– Då var det inte klart vad jag skulle göra. När jag sedan landade i att jag behövde vara hemma lite eftersom att vara 22 år och utmattad var det beslutet inte var lätt.
– Det var så mycket med allt. Agenten hade en trejd klar med Anaheim. ”Du får spela tio, tolv matcher där. Visa upp dig i slutet av säsongen och visa om du är en NHL-spelare”. St. Louis sa nej och för mig kändes det som att jag gick på en mina andra året. Luften gick ur mig lite.
– När jag kom hem till Linköping var det ganska tyst. Då sajnade jag för Färjestad eftersom jag vill prova på att få vinna SM-guld och utvecklas som spelare. Jag ville bli bättre eftersom jag tydligen inte var tillräckligt bra för NHL.

När han skrivit på för Färjestad ringde St. Louis.
– ”Vi har bestämt att du får ett envägskontrakt”. Jag hade precis flyttat till Karlstad, men kände nej. Jag hade bestämt mig för att göra något annat och då ville jag fullfölja det. Att jag sa nej är nog än idag det svåraste jag har gjort. 

Känns det beslutet fortfarande rätt?
– Alexander Pietrangelo, en fantastik NHL-back som gjort en jättekarriär, var draftad i första rundan. St. Louis ville ta in och testa honom direkt. ”Funkar inte det har du en plats”. Jag skulle bli en extragubbe.
– Då kände jag att det inte skulle bli det bästa för min karriär utvecklingsmässigt. Sedan fick jag chansen att åka tillbaka senare i min karriär, men tackade nej. Jag hade fått barn då och ville inte riktigt chansa på att åka över och veta att jag inte riktigt var säker på om jag skulle ha en plats. Lite där försvann chanserna ut, men så är det.

Trots att det inte blev mer än fyra NHL-matcher för honom i St. Louis hade han två väldigt fina säsonger i AHL-laget Peoria.
– Det gick bra, men också vad som var utmattande.

På vilket sätt?
– Jag spelade bra, var ung och tyckte att jag gjorde allt för att få chansen. Sedan fick jag fyra matcher på två säsonger. Jag gjorde en massa poäng i Peoria, fick lovord, men till slut började jag ifrågasätt mig själv. ”Vad kan jag göra mer?”
– Hade St. Louis sagt direkt efter säsongen ”Här har du ett nytt kontrakt” hade jag nog blivit kvar.

Ser du det här som en halv motgång?
– Ja, lite. Egentligen hade jag bara medgångar och här gjorde jag ett val att välja bort bästa ligan i världen för att må bättre.
– Det blev en liten motgång i huvudet, men samtidigt ett fint resultat när jag fick vinna ett SM-guld med Färjestad.
– Absolut kastade jag bort min chans att bli ordinarie i NHL. Samtidigt kunde jag inte ignorera att jag var sliten och hade åkt kanske ett eller två år för tidigt. Inte heller hade jag den mentala styrkan eftersom jag inte hade åkt på någon smäll innan det. Allt hade bara varit en bonus fram till dess.
– Hade jag varit i MoDo, Leksand eller i något av lagen som bara spottade ut NHL-spelare jag kanske hade fått hjälp, men det var ingen som hjälpte mig. Farsan hade aldrig hört talas om agenter. Ingen i LHC sa ”gör så här”. Allt skulle listas ut på vägen. Och ett NHL-kontrakt var inget jag vågade säga nej till. Det här är också varför jag vill ge tillbaka till ungdomen.

”Jag har en plats kvar. Den är till dig. Vi ska vinna SM-guld i år”

Det blev en säsong och ett SM-guld för Jonas Junland i Färjestad.
– Jag landade i att jag behövde fortsätta utvecklas eftersom jag var så pass ung då. När jag kom hem var Magnus Johansson och Niclas Hävelid toppbackar i LHC. Linköping hade ett bra hockeylag. Skulle jag då få spela tredje eller fjärde backpar? Jag ville och behövde spela mycket.
– Jag åkte upp till Karlstad för att träffa Thomas Rundqvist. Han slängde igen dörren till sitt kontor bakom mig och min fru. ”Jag har en plats kvar. Den är till dig. Vi ska vinna SM-guld i år”.
– Jag kände att det här var något jag ville göra och var bra för min utveckling eftersom jag ville vidare i karriären.
– Hade jag spelat bakom ”Mange” och ”Hävan”, vad hade jag fått för utveckling där? LHC sa att jag fick komma hem och ha samma lön, men det fanns ingen plan vad man ville med mig. Färjestad presenterade ”Det här ska du göra i år, vilket kommer utveckla dig”.

Även Färjestad hade såklart en backuppsättning av högsta klass.
– Sanny Lindström, Jonas Frögren, Jonas Brodin, Magnus Nygren kom upp från Karlskoga. Martin Sevc… Det var inte solklart att jag skulle vara förstaback, men Färjestad hade en roll för mig.
– Under 20 matcher fyllde jag den rollen medan jag inte gjorde det i tio. Bland annat var både jag och Sanny skadade under säsongen.
– Jag kommer ihåg att Håkan Loob kallade in mig på sitt kontor. Jag var 24 år gammal. ”Nej, du spelar inte tillräckligt bra nu Jonas”. Det var bara att ta sig i kragen och träna hårdare. I slutspelet var jag, som jag själv tycker, bästa backen som bidrog till guldet tillsammans med stabila Sanny och ”Frögga”. Utan att jag var kreativ hade det inte gått vägen utifrån att jag fyllde den rollen Thomas tänkte att jag skulle fylla. Inte att jag var bäst på backsidan, men bäst i den rollen han tyckte att jag skulle ha. Det var ganska kul att få uppleva en kravbild som jag inte fått gjort tidigare.
– Det var coolt att vara bäst i sin position, men också att alla var sitt bästa i sina positioner. Alla var verkligen bäst i det dom skulle vara. Alla fyllde sin roll. Något som var nytt för mig var att man inte var glad över att bara gå till slutspel. Gick vi vidare från kvarten var det ”hej, hej, ses i semin”.

Hur var känslan att få vinna ett SM-guld?
Då var det nästan en lättnandes suck eftersom alla hade sagt att vi skulle vinna, skrattar Jonas Junland och fortsätter:
– Jag var nog mest bara trött. Den mentaliteten dränerar samtidigt laget och det var tufft att gå hela vägen. Sedan tror jag det är få lag som varit så extremt bra på SHL-nivå som vi var.
– Ta det laget spelare för spelare. Försök sedan hitta ett lag som var bättre. Det var fantastiskt att få vara i den miljön. Rickard Wallin var väldigt häftig som kapten. Han hade fått ta över den rollen efter Jörgen (Jönsson) och förde den känslan vidare.
– Hade vi i Linköping haft fyra, fem spelare som vetat om att det var så här det var kanske jag hade varit med om att vinna då också.

Kastades ut – ersattes av Hedman: ”Vilket jag också hade gjort”

Efter säsongen i Färjestad skrev Jonas Junland på för Barys Astana i KHL.
– När jag sajnade med Färjestad var det för en säsong eftersom dom hade planer för deras unga spelare som då ännu inte var redo.
– Vi var överens om att det var ett år. Jag letade utmaningar och ville mot ett nytt äventyr där jag både kunde spela en bra hockey och tjäna bra med pengar. Då blev det Ryssland.
– Det var en otrolig miljö att få spela mot många av bästa spelarna i världen som inte var i NHL. Det var ett coolt steg, men hockeyn där var inte riktigt något som passade mig.

På vilket sätt menar du?
– Klubben ville ha en svensk back som vunnit guld. Det var därför jag fick en plats där. När jag kom dit fick jag bland annat inte spela någon powerplay. Tränaren pratade knappt engelska. Jag fick en defensiv roll i ett defensivt lag.
– Jag har alltid varit den som vill spela lite på känsla och följa matchens rytm. Dom förstod inte vad dom hade köpt och jag hamnade lite snett.
– Det var också så att jag var van vid att spela på ett speciellt sätt och inte riktigt ta mig an den rollen jag fick där. Jag ville ha en annan roll. Det blev ändå ett bra och lärorikt ett och ett halvt år.

Andra säsongen spelade Jonas Junland endast tre matcher för Barys Astana. I stället avslutade han säsongen i finska Pelicans.
– Under den sommaren fick jag först sparken av Astana. Det efter att för första gången klubben gått till slutspel och alla var jättenöjda. Den sommaren bytte klubben tränare till den ökände Vladimir Krikunov. Han hade sparkat diverse svenskar i Neftekhimik Nizhnekamsk innan.
– Det var fri importgräns och vi hade elva importer i Astana eftersom vi var i Kazakstan, men han sparkade många av oss. Då gjorde agenten klart med Janne Karlsson som var tränare för Atlant Mytishch i Moskva. Jag skulle dit och var jättepeppad för det.
– Då ringer Astana. ”Vi har ångrat oss och har inte skickat in papperna”. Fem av oss fick då komma tillbaka. Innan säsongen fick jag en liten skada. Sedan skulle jag in och spela. Formen och självförtroendet var lite så där eftersom jag var förberedd på att spela i ett annat lag. Dessutom presterade jag rätt dåligt. Det var ingen vidare hockey från min sida.
– NHL-lockouten kom och då tog Astana in Victor Hedman och kastade ut mig, vilket jag också hade gjort (skratt). Ett abrupt slut i en NHL-lockout.

I och med att många NHL-spelare då valde spel i Europa fanns det inte många lediga backplatser i högsta ligorna lediga.
– Jag fick sparken och köpte loss mig själv. Ryssarna ville skicka mig till andraligan och ett lag som låg långt bort. Det blev en förhandling och jag hade rätt till en viss summa pengar.
– Agenten sa att jag kunde glömma det. Frågan var vart gränsen skulle gå. Vi kom överens om en smärtgräns och sedan började han förhandla. Jag satt en vecka i sträck och cyklade tre timmar om dagen medan dom andra tränade. Det löste sig till slut och var härdande.

Till slut blev det alltså spel för Junland i finska Pelicans.
– När jag kom dit fick jag spela massor, men då gick kroppen åt helvete där i stället. Jag gick från att inte spela någonting till att spela mest. Det blev sex matcher. Jag tror att det till och med är så att det bara finns fem matcher bokförda, vilket är helt stört. Jättemärkligt.
– Jag fick avgöra ett straffavgörande mot Erik Karlsson under lockouten då Jokerit spelade mot oss i Pelicans. Man får ta dom små meriterna i livet. 

Blev årets back – lämnade: ”Vi ska inte behöva förhandla”

Jonas Junland återvände till Linköping 2013 och utsågs till SHL:s bästa back 2016.
– Utmärkelsen betydde ganska mycket. Jag hade opererat axeln i Finland efter det att jag fått sparken i Ryssland.
– Alla karriärer har motgångar och jag hade haft ett gäng i rad. Det var flera klubbar som hörde av sig, men Johan Hemlin lurade skjortan av mig eftersom han visste att jag ville hem. Det blev ingen topplön.
– När jag satt hos Johan Hemlin tittade han på mig och sa ”Tror du att du kan göra 30 poäng i SHL igen, det tror inte jag”. Han spelade svårflirtad, men jag sajnade och började om.
– Jag och fys-tränaren, Lasse Thörnholm, har alltid kommit bra överens. En fantastisk individ. Säsong ett var det bara för mig att komma tillbaka i form. Jag spelade inte jättemycket, men tränade väldigt mycket. Jag bestämde mig för att nu var det bara att ta tag i sakerna.
– Säsong två började allt lossna. ”Mange” Johansson spelade väldigt mycket powerplay, men jag började utmana honom lite på den positionen. Började få mer förtroende och leverera bra siffror.
– Jag gick från min första riktiga svacka till att producera extremt bra och göra 30 pinnar, vilket Hemlin sagt att jag inte kunde till att jobba mig upp till. Utan klaga över ekonomin bestämde jag mig för att ta mindre betalt för att få mer betalt senare. Jag är stolt över att jag lyckades med bedriften att jobba mig tillbaka. Det hade lika gärna kunnat skita sig och kanske bli Hockeyallsvenskan. Det där vet man inte, men jag levererade en topphockey i Europa, vilket var kul.

Var det samma Linköping du kom tillbaka till?
– Ja, det skulle jag säga eftersom jag tidigare hade fått vara med om att bygga upp någonting där. Johan Hemlin, Mike Helber med flera hade gjort ett jättejobb. Det var som att komma tillbaka till samma grejer även om LHC hunnit med en liten svacka med några tjecker och så vidare.
– LHC hade haft en liten minidipp. Nu skulle vi uppåt igen. Vi hade fantastiska spelare och ledare under dom åren. Efter något år fick vi Dan Tangnes och hade ett jättebra lag som åkte ut i kvartsfinal mot Växjö 2016. Hade vi haft den versionen av Dan Tangnes som idag kanske är Europas bästa tränare kunde vi kanske kunnat manövrera oss förbi Växjö med lite tur.
– Vi hade ingen plan B medan Växjö hade en plan A, B och C. Vi var bra, men hade inte riktigt den här kunskapen. Det var bra säsonger. Jag och Daniel Rahimi spelade ihop och det var nog mina bästa år som back.

Det måste ha känts tryggt att spelat med Daniel Rahimi bredvid sig?
– Han gjorde mig mycket bättre. Samtidigt slapp han ha så mycket puck. Vi gjorde varandra bättre och hittade en bra och fin kemi mellan oss.
– Klas Östman satte en väldigt hög kravbild på oss vad som skulle göras. Vi tyckte det var kul att försöka efterleva den och få med oss alla andra som kom upp, ”Gabbe” Carlsson, Anton Karlsson, (Gustav) Forsling…
– Vi fick upp backar som lyfte. Just backsidan var väldigt coolt att vara en del av.

Mellan 2016 och 2020 blev det spel för Jonas Junland i Schweiz. Närmare bestämt för Lausanne.
– Jag hade missat VM med knäskadan och dessutom blivit Årets back. Jag kände att jag var på toppen av karriären. För att tala klarspråk sa jag väldigt tydligt till Fredrik Emvall, som var Sportchef för LHC, att Skellefteå betalar sina toppspelare, HV71 gör det och så vidare. ”Vi ska inte behöva förhandla. Det här är summan jag vill ha och då är jag kvar under min ”prime” som kanske är under fyra, fem år till.
– Det skulle ändå börja förhandlas. Tangnes ville ha kvar oss och det blev nog lite gnissel i maskineriet där.
– Jag och Rahimi började givetvis prata om vad vi skulle göra nu. Dessutom började klubbarna utifrån ringa eftersom vi var bra med Europa mått mätt. Det kom många intressanta anbud efter det att jag gett agent ok att prata med andra klubbar.

Rahimi och Junland fick också varsitt anbud från Schweiz.
– Jag pratade med farsan om jag nog skulle välja Schweiz eftersom det inte gick att förhandla med LHC. Pappa sa ”Du kastar bort din karriär om du åker till Schweiz, Jonas. Då kommer du inte kunna komma tillbaka till SHL”. Han ville såklart hjälpa till. 
– Lausanne kom in i bilden. Även Bern var med lite. Jag kände att det här var något jag ville göra. Vi hade fått barn samtidigt som jag ville ut på ett nytt äventyr och uppleva hur det är att leva där nere. När LHC inte var beredda att, vad jag tyckte, betala marknadsvärdet ville jag inte gå till någon annan SHL-klubb. Jag hade gjort det tidigare till Färjestad av en anledning. Annars var det bara LHC i SHL som gällde för mig.
– Ville LHC inte ha mig kvar till en rimlig peng, det var ingen orimlig peng, så sket jag i det. Då sajnade jag med Schweiz.
– På den tiden skulle man skriva på ett papper och skicka tillbaka. Jag hade skrivit på hemma och åkte ner på stan för att scanna tillbaka till det Lausanne. Då ringde det i bilen.
– ”Du får det du vill ha Jonas”
– ”Det är lite sent eftersom jag just skrivit på avtalet och kommer åka till Schweiz”.

Lämnade drömlivet i Schweiz – blev LHC-kapten: ”Så illa var det”

Det blev också stor succé för honom i Schweiz. Säsongen 2016/17 utsågs han till ligans bästa back efter att ha vunnit backarnas poängliga.
– Vilken fantastisk tid i livet med familjen. Allt passade mig som handen i handsken. Lausanne var nya i ligan och man sa till oss ”Ni ska göra det. Vi litar på er”. Det var en cool resa att få vara med på.
– Vi fick vara med och bestämma, sätta träningskulturen, hur vi tränar på isen och beter oss. Under min tid där nere gick vi från nya i ligan, till att gå till slutspel, semi och så vidare.
– Samtidigt var det tufft i Lausanne. Fyra platser och alla importer ville spela där eftersom det var bästa platsen i Europa att vara på. Man var alltid under press. Att alltid prestera och göra poäng.
– Det var också det som gjorde att tiden där nere tappade sin charm. Jag har alltid velat vinna som ett lag. Till slut blev det ”Spelar jag för att vi ska vinna eller måste jag samtidigt göra poäng?”
– Spelet i Schweiz passade mig väldigt bra. Jag spelade alla spelformer, fick mycket förtroende framåt och vi spelade en ganska öppen hockey. Samtidigt hade jag ett hyfsat bra huvud och kunde se vart det fanns öppningar. Dessutom hade vi en jättebra kanadensare, Dustin Jeffrey, och Nicklas Danielsson i powerplay. Till det hade vi en schweizare, Sven Ryser, som var stor som ett hus. Vi lärde Sven att styra puckar framför mål. Vi stod och sköt på honom framför mål till han började träffa puckarna. Sedan hade vi en kille i mitten så vi kunde spela som ett paraply.
– Sven gjorde sina bästa säsonger med oss i Lausanne. Han fick chansen i landslaget, men efter det slutade han spela hockey.

Upplevde du att det var mer eller mindre drömmen vid sidan av som hockeyspelare i Schweiz?
– Ja, så var det. Resorna var korta och vädret var bra. Vi kunde ta bilen upp till bergen för att åka pulka med barnen och ändå inte behöva åka skidor. Bara ta in solen. Bra klimat och schweizarna är väldigt duktiga på att njuta av livet.
– Gick vi ut en söndag var det picknick överallt i parkerna. Vi svenskar kan vara ganska tillknäppta och stela, men i Schweiz var det en skön öppen och härlig atmosfär. Trevliga människor. Svinroliga arenor och alltid mycket folk på matcherna. Som familj har vi kanske inte trivts bättre än just där.

Hade du chans att stanna i Lausanne eller varför lämnade du mitt under din fjärde säsong i klubben?
– Vi hamnade i det jag sa innan, väldigt mycket att prestera i en position. Dessutom gick det lite sämre för LHC.
– Jag hade tänkt stanna tre säsonger i Schweiz, men jag hade även kontrakt en fjärde. Klubben ville inte att jag skulle åka hem, men det blev ”Ska du ändå åka hem nästa säsong då kan vi lika gärna spela dig lite mindre”. Då kunde jag lika gärna lämna på en gång.
– Vi sa upp kontrakt och jag skrev i stället fyra och ett halvt år med LHC. Dom låg väldigt prekärt till och jag vill gärna hem och hjälpa till. Jag hade en patriotisk känsla, att det var nu eller aldrig. Annars skulle det bli Hockeyallsvenskan.

Jonas Junland utsågs direkt då han återvände till Linköping till kapten.
– Så illa var det. Ni kan tänka er hur illa det var då man var beredd att ge mig ett C på bröstet redan på flyget hem.

Du måste känt en press med tanke på förtroende du fick?
– Jag var dum nog att inte fatta det. Vad var det värsta som kunde hända? Det var redan illa nog. LHC låg tvär sist och det var ingenting som fungerade. Roger Ekström och ”Pajen” (Niklas Persson) sa att jag måste komma hem. ”Ja, men jag måste kunna komma hem först.”
– Vi klarade den säsongen och två, tre till med ganska dåliga resultat och det var svårt att få spelare till föreningen. Det var inte så att LHC stod högst upp på listan hos alla bra spelare.
– Tuffa säsonger, men också tydligt att vi måste stabilisera oss och bli kvar. Det var inte direkt så att vi gick för SM-guld dom säsongerna.

Med tanke på att du alltid vill vinna, hur var det då att ”bara” jobba för att Linköping skulle bli kvar i SHL?
– Man kunde inte rasera det vi en gång byggde upp. Jag var med och byggde upp det här och LHC blev en klubb att räkna med. Då kan man inte bara kasta det åt helvete för då hade det vi gjort inte betytt någonting.
– Det blev att vi gjorde allt vad vi kunde. Vi fick in några spelare. Vad vi kämpade och slet, men jag kommer också ihåg hur less och arg jag var när det inte kom spelare som jag ville och tyckte. 

Hur var stämningen i föreningen vid den här tiden?
– Det var mest ”hur vänder vi trenden?” Jag kommer ihåg då vi sajnade Jussi Rynnäs. Han kom från någon höftoperation i Tyskland och kastade puckar in bakom sig. ”Monstret” (Jonas Gustavsson) slutade och (Niklas) Lundström blev förstamålvakt trots att det inte var hans jobb. Allt gick emot.
– När man gjorde något bra var det någon där och drog undan fötterna på en. Det var ett konstant kämpande. Då vi fick (Linus) Hultström, (Oscar) Fantenberg och så vidare kändes det som att vi äntligen fick bra spelare. Samtidigt kunde jag knappt ta mig ur sängen på mornarna.
– Jag hade offrat både kropp och själ. Höften värkte under flera år och jag spelade på kortison. Det här innebär att jag idag har Artos. Jag misshandlade kroppen fullständigt, men det var det värt.

”Sista säsongen kunde jag inte vända åt ena hållet”

Var det höfterna som gjorde att du tvingades att avsluta karriären?
– Ja, det var höften som började spöka. Sista säsongen var den enda där jag inte riktigt kunde röra mig som jag ville på isen.
– Innan det kunde jag prestera och hjälpa laget. Jag spelade även en ganska bra hockey. Näst sista säsongen gjorde jag 28 poäng på 41 matcher, så jag var ändå effektiv. Sista säsongen kunde jag inte vända åt ena hållet.
– Jag körde, som sagt var, kortison. Vi kom till sommaren. Jag kunde inte fysa och kom knappt ur säsongen. När inte kortisonet var lösningen började jag i stället rehabilitera för att se om det kunde bli bättre. Det visade sig efter en ganska lång rehabilitering och att det inte fanns någon chans att det skulle bli bättre. Då var det bättre att kasta in handduken och ge upp.

Hur var den känslan?
– Helt okej. Jag saknar laget och känslan att vara i omklädningsrummet. Det finns inget bättre jobb än att hänga på vuxendagiset som det är att vara med sina kompisar i ishallen.
– Jag fick bli 36 år innan jag slutade, har haft en jättefin karriär och fått uppleva mycket. Många saker hade kunnat gå bättre, men betydligt fler saker hade kunnat gå sämre och blivit mycket, mycket värre.
– Jag är oerhörd tacksam för det jag fick och uppleva. Jag får fortfarande rysningar när jag ser en match och folk åker in på en fullsatt arena, men jag saknar inte pressen, stressen och vet hur mycket killarna lägger ner för att hålla sig på toppen.
– Det är svårt att hitta samma adrenalin idag. Du kan göra ett jobb, men hur många samlas runt det för att nå ett gemensamt mål? I idrottens värld är det att vi ska göra någonting tillsammans. ”Vi har kort tid på oss att bli bästa vänner och göra det ihop.” Det är en unik känsla.
– Det var gött när man var där, men det är också gött att kunna sitta en fredag och knäppa en cola tillsammans med barnen och titta på ”På spåret” och känna att jag är normal.

Livet idag?
– När hockeykarriären officiellt var slut behövde jag andras lite. Det gjorde jag också. Jag har varit delägare i ett byggföretag under flera år, ”Östgöta fönster”, vilket jag kör tillsammans med min svåger. Där jobbar jag egentligen heltid.
– Sedan driver jag ett hockeyprojekt som heter ”Performance hockeycenter”( Performance Hockey Center Linköping – Vi erbjuder gym, syntetisk is, interaktiva skottramper och en skatemill)
här i Linköping på deltid tillsammans med Jonas ”Monstret” Gustavsson och ”Sebbe” Karlsson.
– Dessutom hinner jag spela in en pod som heter ”Tugga puck”. Jag jobbar mycket när jag vill jobba mycket, men jag har ett flexibelt schema. Det är också det bästa efter hockeyn, att jag kan välja att jobba tolv timmar en dag och noll timmar en annan dag. Det är största bonuset, att få slippa det här inrutade måsten.
– Jag jobbar mer än jag borde, men det beror på att jag tror att min fru inte vill se mig mer hemma eftersom hon inte sett mig så ofta tidigare heller, avslutar Jonas Junland med ett skratt.