MJÖRNBERG: Den gemensamma nämnaren – svag rekrytering

Att Björn Karlsson får sparken från IK Oskarshamn är egentligen inte konstigt i sig, men ser man det ur ett större perspektiv är det ett tydligt exempel på en felrekrytering och att man inte ska ha för bråttom med att hetsa sig genom Hockeyettan.

IK Oskarshamn väljer att sparka sin tränare Björn Karlsson. Ser man det som en isolerad händelse är det väl egentligen inga konstigheter alls. IK Oskarshamn har precis ramlat ur SHL och har ambitionen att ta sig tillbaka, men spelar som skit och har en tränare som inte riktigt är byxad för uppgiften. Case closed.

Men lyfter man blicken en aning är det förstås snarast det sorgliga resultatet av en ogenomtänkt, snudd på usel rekrytering.

Jag ser tydliga paralleller med det som hände i Borås i Hockeyettan ifjol. Även där hade klubben högt flygande ambitioner, men valde att ställa Fredrik Eriksson på tränarbänken.

Fredrik Eriksson som just hade avslutat sin spelarkarriär (i Borås dessutom) och skulle ta sig an sitt första riktiga tränarjobb. Han var en väldigt spännande ledare med en ljus framtid, men så klart inte mogen att omedelbart ta ett topplag i Hockeyettan. Känslan var att han fick giget lite på grund av de tidigare kopplingarna till Borås och när resultaten inte kom kände sig klubben nödgad att agera. Eriksson fick sparken.

Precis samma sak i IK Oskarshamn nu. Det går inte att blunda för att de tidigare kopplingarna till klubben (som spelare) säkert spelade in i valet av honom som huvudtränare. Det är inget fel på Karlsson, tvärtom, han är en jättespännande tränare. Men rent krasst, han hade bara en enda säsong med vårserielaget Alvesta bakom sig i Hockeyettan. Det gick för snabbt.

Lägger man fallen i Borås och IK Oskarshamn bredvid varande har de väldigt mycket gemensamt. Det var sätt att försöka tjuvkoppla systemet och ta en lovande tränare från en nivå till en annan alldeles för snabbt. Det faller helt och hållet på den som rekryterat. Man vaskade potential som på sikt hade kunnat bli helt fantastisk.

Hockeyettan är precis som för spelare en fin grogrund för framtidens tränare, men man måste ta saker och ting i steg och ha lite tålamod. Lärdomar måste göras.

Vi kan ta Dennis Halls resa som det perfekta exemplet. Idag är han en av Hockeyallsvenskans hetaste tränare och gör underverk med BIK Karlskoga. Men det hade han så klart inte gjort om han tagit klivet dit direkt efter sina första trevande säsonger som huvudtränare i Borlänge 2017 – 2019. Istället tog han vägen via Forshaga och Hudiksvall, klubbar som successivt blev större och större innan han landade i Karlskoga. En lagom stor klubb med lagom stor press.

Kalmars Viktor Tuurala är ett annat bra exempel på en ledare som i många år skruvade på sina idéer i Hockeyettan innan han fick det att flyga i Hockeyallsvenskan (även om hans resa skett med ett och samma lag) och det närmsta exemplet som står att finna i tredjeligan idag är väl Filip Algeman som bytte Nyköping mot Hudiksvall och på sikt är på väg mot en allsvensk chans.

Reflekterar man över Björn Karlsson borde han förstås ha gjort något liknande. Kanske tagit en säsong till i Alvesta, bytt upp sig till ett Hockeyettan-lag med högre ambitioner och om några år smugit in i allsvenskan med en klubb som inte hade den tidigare SHL-statusens tunga press på axlarna. För att det är en tränare med en ljus framtid för sig verkar de allra flesta vara överens om.

Fredrik Eriksson som fick gå från Borås har fått starta om, idag är han J18-tränare i Färjestad och det är förmodligen en helt rätt punkt att ta avstamp från där han befinner sig i tränarkarriären och Björn Karlsson kommer behöva göra något liknande. Kanske kliva tillbaka till Hockeyettan och ett lag där han under skyddade former kan fortsätta skruva på sina filosofier.

Sejouren i IK Oskarshamn blev en misslyckad parentes och den får rekryteringsansvarig helt och hållet ta på sig.