MJÖRNBERG: Bestraffningsivern går till överdrift

Tranås-forwarden Søren Dietz-Larsen stängdes mot sitt nekande av i två matcher för att ha kastat ur sig ett könsord på isen. Troja-Ljungbys fans får flaggförbud för att en enskild individ antänt pyroteknik på läktaren. Det väcker frågor. Om det rättssäkra i vissa prövningar. Om bestraffningsivern som tycks råda inom svensk hockey.

Man kan skoja om att det borde vara omöjligt att stänga av en dansk för något verbalt som skett på isen, för vem i hela friden förstår egentligen vad de säger?

Det är en kul poäng, men i diskussionen kring Tranås-forwarden Søren Dietz-Larsens två matcher långa avstängning för unsportmanlike conduct finns stråk med betydligt mycket mer allvar.

Dels förstås om det är rimligt med två matchers avstängning för att i stridens hetta ha kastat ur sig ett könsord, men också hur (i brist på bättre ord) ”rättssäker” prövningen egentligen är.

För att vara tydlig. Arbetet som skett och sker inom svensk hockey för att stävja språkbruket på banan är jättebra. Ingen ska behöva bli kränkt ute på isen och könsord hör inte hemma i en vuxen människas vokabulär. Jag är helt okej med att spelare får matchstraff för den typen av verbala attacker, men tycker att det kanske kan stanna där.

Två matcher för att ha sagt f***a blir väldigt överdrivet om man ställer det i paritet med vad spelare får för straff för huvudtacklingar, spearings och så vidare och så vidare. Men framförallt, två matcher för uselt språkbruk blir väldigt tveksamt när spelaren i fråga å det bestämdaste nekar till att det är något han över huvud taget har sagt.

Den här saken har dessutom gått två vändor. Domarteamet tycker sig ha hört språkbruket på isen och efteranmält dansken. Dietz-Larsen skickade in ett svar där han utförligt förnekar att det är något han har sagt, saken gick tillbaka till domarna som vidhöll sin anmälan varpå forwarden återigen förnekar att saken stämmer.

En klassisk ord mot ord-situation alltså.

Det spelar egentligen ingen roll om han är skyldig eller inte. Dietz-Larsen kan mycket väl ha sagt det han är anklagad för, men disciplinnämnden kan inte till hundra procent veta att så är fallet.

Här skulle jag också vilja haka på en annan situation. För några veckor sedan blev Mjölby-backen Ludvig Hendén avstängd i två matcher för en slashing mot skrevet på en motspelare (lustigt nog även det i en match mot Forshaga) trots att han i sitt yttrande framhöll att situationen inte alls gått till så som den framställdes i anmälan och trots att situationen skedde utanför spelet och inte fastnade på film.

Inget översvallande bevisläge med andra ord, men ändå valde en enig nämnd att döma ut avstängning. Det framstår som att domarnas ord är lag och att nämnderna på förhand bestämt att det ska vara avstängning så fort en förseelse anmälts. Som att deras enda uppdrag är att fastställa hur många matcher det ska bli.

Hela den premissen bygger på att domarna är rättrådiga samhällsmedborgare vars själar är rena som snö och som över huvud taget inte påverkas av sin omgivning och har egna agendor, prestige eller känslor som kan komma i spel.

Alla som någon gång befunnit sig nära en idrottsarena vet att det inte är så. De randiga är människor de också. Med samma kombination av styrkor och brister som oss som tittar på, som spelarna.

Att då ta deras utsago för den enda allenarådande sanningen känns inte riktigt rätt. Speciellt som disciplinnämnderna inte gör fotjobbet och genomför riktiga utredningar där fler får komma till tals (och det kan man förstås inte förvänta sig att de ska göra heller). De har sina möten, tittar på materialet som kommit in och delar ut sina avstängningar.

I en rättssal utanför hockeyn gäller principen att det ska vara ställt utom alla rimliga tvivel att den som döms är skyldig. Så sker inte här. Man kort och gott förutsätter att den som anklagas är skyldig.

Det kanske är så det måste fungera, men någonstans tycker jag ändå att man då bör vara lite försiktiga med att utdöma straff på flera matcher. Det gamla ordstävet ”hellre fria än fälla” tycks verkligen inte gälla när det kommer till hockey.

Här kan det också vara på sin plats att haka på några ord om det flaggförbud som ålagts Troja-Ljungbys supportrar efter att någon förtappad snedseglare tuttat på en bengal i premiären borta mot Halmstad. Det följer ju på något sätt samma tema.

Pyroteknik inomhus är idiotiskt. Men att kollektivt bestraffa en hel supportergruppering som därmed inte får skapa stämning och stötta sitt lag på bästa möjliga sätt slår bara helt fel.

Speciellt som det är en ren skrivbordsprodukt. Den som tror att avsaknaden av flaggor och banderoller på en läktare hindrar den som vill från att ta med sig och antända en bengal måste vara född under en sten. Det är inte något preventivt det handlar om, endast om att försöka visa någon form av handlingskraft genom att trycka till med det verktyg man har. Men det Svenska Ishockeyförbundet gör med den typen av beslut är att måla upp supporterskap som någon form av problem. Något vi inte vill ha i våra arenor.

Det är urbota korkat.

Oavsett om det gäller spelare eller supportrar, jag kan tycka att den bestraffningsiver som just nu finns inom vår svenska hockey går väldigt mycket till överdrift.