Ledde Leksand till första guldet – Old School Hockey Gunnar Jönses

Han spelade i klubben i många år – men det var som ledare han skördade den verkliga framgången. 1969 var Gunnar Jönses med och ledde Leksand till SM-guld. Här berättar han om sin karriär.

Gunnar Jönses spelade i Leksand mellan 1955 och 1962. Han avslutade som spelare i Häradsbygden. Sin poängmässigt bästa säsong gjorde den nu 82-åriga före detta forwarden 1958/59 då han på 13 matcher svarade för sju mål och totalt nio poäng. Efter karriären som spelare kom Gunnar Jönses bli en viktig ledare i Leksands IF där han tillsammans med Rune Mases var dom ledare som lotsade laget fram till klubbens första SM-guld, säsongen 1968/69.

Kort innan den stora leksandsledaren Gösta Mårtas gick ur tiden 2010 sa han följande om Gunnar Jönses till Old School Hockey:
Gunnar Jönses har självklart varit viktig för Leksands IF genom åren. Han var under en tid spelare men blev senare en uppskattad lagledare. Bland annat då vi vann SM-guld 1969. Vi har i stort sett alltid fungerat bra ihop och Gunnar är en bra pojk.

När Old School Hockey kom i kontakt med Gunnar Jönses möttes vi av berättarglädje, men även av ett levande uppslagsverk. Trots att han gjorde debut i allsvenskan redan 1955 har han en så fullkomlig koll på datum och siffror att det får oss att häpna.
– Jag har väl en speciell egenskap då jag alltid fört anteckningar från alla träningar och matcher genom åren, säger han med ett skratt och fortsätter:
– Jag hade en liten bok bredvid sängen där hemma. Där skrev jag upp vad som hände på träningarna och på matcherna, ni vet målskyttar, publiksiffror och så vidare.

Vi börjar ändå vår resa tillsammans med Gunnar Jönses genom att backa tillbaka bandet till mitten av 1940-talet i Leksand.
– Jag växte upp inne i Noret, eller rättare sagt vid Z-torget (Där för övrigt senare bröderna Christer och Thommy Abrahamsson skulle ha sin sportaffär ”Abris Sport”). Det var en väldig aktivitet där och jag bodde faktiskt granne med Vilgot Larsson. Han kom att bli en väldigt fin förebild och inspirationskälla för mig. Även min gode vän Rune Gudmundsson bodde där. Rune blev så småningom landslagsmålvakt, men han gick bort redan 1993.
– När Stig Påvels flyttade upp från Stockholm då han var ung så kom även han att flytta in bredvid oss. Det är ofta vi glömmer bort hans namn när vi talar om viktiga personer för Leksands IF, vilket är tråkigt. Han har gjort väldigt mycket för föreningen och är värd att uppmärksammas mer.

Var och när började du ditt idrottande?
– Oj, vilken fråga ha ha… Det mesta har handlat om idrott i mitt liv. Jag började spela tennis 1948 och det är något som jag fortfarande tycker är verkligen roligt. Jag och Rune Mases spelade faktiskt en tid som dubbelpartners och var i final i någon lokal turnering. Sedan har jag alltid gillat att spela golf. Så fort jag fick en möjlighet åkte jag till golfbanan här i Leksand.
– Hockeyn började jag med nere på Avandet, en vik under det som idag är järnvägsbron. Den frös till tidigt på höstarna och jag var där nere jämt efter skolan för att spela hockey eller bara åka skridsko med kompisarna.

Blev området kring Siljansvallen så småningom er ungdomsgård?
– Det skulle man kunna säga. Man hade lag upp en låg sarg på gamla grusplanen vid Siljansvallen där det idag är en parkeringsplats.
– Jag var tidigt med där uppe och spelade med juniorlagen, vilket var ett naturligt steg. Säsongen 1947/48, då jag var 12 år, var jag med och spelade i juniorlaget fram till Junior-DM finalen. Men i finalen fick inte jag vara med. I stället fick ”Sigge” Bröms spela den eftersom han var betydligt äldre och framförallt bättre än jag.

DEBUTERADE MOT BAJEN

Gunnar Jönses.

I mitten av 1950-talet beslutade Leksands IF att flytta hockeyplanen ner från Siljansvallen till det som då kallades ”Gästis-gropen”.
– Det var väl naturliga läktare ner till ”Gästis-gropen” och därför lade man helt enkelt rinken där istället. På höstarna och vårarna var det ett väldigt slit med att plocka isär och bygga upp dom här läktarna på Siljansvallen. Nu slapp man det.
– Första matchen på den nya rinken var den 12/12 1954. Vi spelade en välgörenhetsmatch mot Bofors och förlorade med 3-1. Då var det ännu inte konstfruset utan den officiella invigningen av den konstfrusna banan var mot Södertälje i november 1956. Men vi hade spelat några matcher redan invigningen och jag tror att den första matchen på den konstfrusna banan var mot Västerås några veckor tidigare och vi förlorade med 11-1.

Stämmer det att din A-lagsdebut var 1954 borta mot Göta?
– Nej, det var något år tidigare. Vi mötte Hammarby i en ganska stor turnering som hette Anton Cup. Det var givetvis stort för mig att få spela i A-laget samtidigt som Hammarby hade ett fantastiskt fint lag med Åke ”Plutten” Andersson och Rune Johansson som båda var landslagsbackar. Landslagsmålvakten Lars Svensson stod i mål och även Rolf ”Mackan” Pettersson var med. Det var ett bra gäng och jag tror att vi förlorade med 4-7.

Ni var bara leksandsgrabbar i laget, kunde det inte bli för mycket idrott i umgänget?
– Vi spelade fotboll tillsammans på sommaren, men vi höll på med många olika idrotter. Jag kan inte säga att vi direkt ledsnade på varandra. Vi höll ju på med det vi tyckte var roligast.

Även om träningarna på 1950-talet inte såg ut som idag så körde man väldigt hårt och målmedvetet.
– Man kan lätt tro att vi kastade ut en puck och sedan spelade vi tvåmål. Så var det inte utan det var en oerhört seriös träning. Försäsongsträningen kunde till och med vara hårdare än vad den är idag. Tyvärr visste man inte lika mycket om kroppen vid den här tiden som man gör idag så Rune Mases körde mycket lång-löpning med oss. Hade det varit idag så hade Rune vetat bättre och vi hade antagligen kört mer styrka.
– Vi körde även väldigt hårt under säsongen då vi var på is. Taktiskt låg vi också väldigt långt framme tack vare amerikanen ”Les” Anning som var här uppe något år som instruktör.

Guldlaget 1969.

HYLLAR LASSES

Gunnar Jönses slutade som aktiv 1964 efter spel med Häradsbygden, men som lagledare fortsatte han fram till och med SM-guldet 1969. Det var också mycket som hade förändrats sedan debuten 1955 fram till SM-guldet 14 säsonger senare.
– Nu måste jag fundera lite, skrattar Gunnar Jönses innan han fortsätter att berätta om hockeyns utveckling.
– Det var så att Arne Strömberg och Ed Riegle, som båda var riksinstruktörer på ishockeyförbundet, hade gjort ett gott jobb och fört in hockeyn i en ny dimension på nästan alla områden. Personligen håller jag dom båda för att vara de som betydde mest för svensk hockey vid den här tiden.

Vilka ledare kom annars att betyda mest för dig som spelare?
– Klart att Åke Lassas kom att betyda mycket för mig. Han var en riktig pådrivare och eldsjäl. Sedan var Rune Mases en väldigt fin och bra ledare. Vi lärde känna varandra redan ett år innan jag gjorde lumpen eftersom vi hade jobbat ihop en tid. Det var han som införde den här verkligt hårda träningen i Leksand.
– En annan som ofta glöms är, som sagt var, ”Stickan” Påvels. Han var väldigt bra och kanske inte den spelaren som fick dom här stora rubrikerna. Trots det var han väldigt viktig för oss, först som spelare och sedan ledare.
– Annars var det väldigt mycket taktiskt snack mellan oss grabbar, hur vi skulle spela kedjevis och så vidare. Vi utvecklade och utbildade varandra helt enkelt.

Leksands lag säsongen 60/61.

Vilken säsong ser du som din mest framgångsrika?
– Det kan jag nog inte ge något bra svar på. Säsongerna var inte lika långa som idag och det var inte många matcher under åren. Istället var DM (Distriktsmästerskap) stort liksom landskapsmatcherna.
– Jag var inte den här storspelaren heller eftersom jag var ganska långsam på banan. I början spelade jag med (Björn) ”Lollo” Lassas och Ingmar Lysén, men senare svar det mest med ”Stickan” Påvels och ”Sigge” Bröms. Jag tycker att det fungerade bra i båda kedjorna. ”Sigge” var fantastisk bra att spela med och det är nog ingen slump att han fick spela med Sven Tumba i landslaget så Tumba inte behövde komma ner i egna zonen.
– Mest minnesvärda match är nog det som kom att bli den klassiska finalen 1959 mot Djurgården. Det var mycket folk och avspärrningar runt om i hela Leksand. Vi tog ledningen med 1-0 genom Stig Påvels, men Djurgården vände matchen och vann med 3-1. Egentligen var vi slagna på förhand eftersom Djurgården hade tre kedjor men vi bara två. Vi hade helt enkelt inte ett lika bra material som Djurgården och det hör till saken att dom hade mer än ett halvt landslag i laget.
– Ett annat kul minne jag bär med mig är då vi var nere i Tyskland 1959 vid en amerikansk flygflottilj som hette Zwellbruggen (söder om Gelsenkirchen) och spelade. Det var väldigt många amerikaner där som hade spelat hockey. Vi tyckte att domaren uppförde sig konstigt eftersom han fladdrade med armarna varje gång det var en avblåsning. Det var nämligen första gången vi sett en domare ge tecken för icing, slashing eller vad det nu kunde vara.

AVSLUTADE I HÄRADSBYGDEN

Arkivbild.

Gunnar Jönses avslutade alltså sin karriär med spel i Häradsbygden som ligger i Leksands södra utkant.
– Jag hade kommit efter med träningen eftersom jag hade haft en knäskada. Samtidigt började Leksand ta in spelare utifrån, bland andra Nisse Nilsson från Forshaga. Jag fick anbud från några andra klubbar, men jag hade ett bra jobb så jag ville i första hand vara kvar här och spela. Så det fick bli två säsonger i Häradsbygden.
– Seppo Viklund och jag spelade i samma kedja. Jag tror att vi båda gjorde hälften av lagets mål första säsongen.

Hur skulle du beskriva dig som spelare?
– Som jag sa så var jag inte så snabb och stark som man kanske hade kunnat önska. Hade jag vetat det jag vet idag så hade jag lagt upp min träning annorlunda. Samtidigt var jag liksom hela laget bra tränade och hade en väldigt bra kondition.
– Allt var så annorlunda mot hur det är idag. Bland annat kommer jag ihåg då jag skulle byta under en match. Då kom en av våra ledare fram och sa att jag skulle bli tung i magen om jag drack vatten. Det var ju vatten vi behövde, men då förstod vi inte kroppens behov på samma sätt som idag.
– Jag minns också att vi åkte upp till Idre några höstar för att träna på tjärn eftersom isen lade sig tidigt där. Vi bodde alla grabbar ovanför Konsum i Idre eftersom vi kände handlaren som var från Rönnäs.
– Vi åkte även runt och tränade på olika tjärnar efter vägen mot Dala-Järna under höstarna. Vi rullade fram bilarna till kanten av tjärnen och tände lamporna så vi spela i ljuset från lyktorna.

Var det aktuellt med Tre Kronor någon gång?
– Inte direkt, men det var på tal någon gång under 1950-talet då det var många skador i landslaget.
– I början var det bara spelare från AIK, Djurgården, Hammarby och Södertälje som var med i landslaget. Åke Lassas har berättat om när han och (Hans) ”Stöveln” Öberg från Gävle och Lasse Pettersson från Västerås kom till deras första landslagssamling. Då reste sig Stig Carlsson och sa med myndig stämma ”Jaså, grabbarna från landet ska vara med idag”.

Gunnar Jönses, Mats Åhlberg, Dan Söderström och Bosse Englund.

Säsongen 1965/66 kliver Gunnar Jönses in som lagledare och assisterande tränare till Vladimir Zabrodsky som hade flytt till Sverige från Tjeckoslovakien.
– Jag hade tränat juniorlaget i Leksand säsongen innan och det blev lite konstigt för mig och Stig Påvels (A-lagstränare 1965/66) kom hit lite oplanerat och skulle bli tränare. Det fungerade ändå bra och Zabrodsky var en mycket sympatisk och kultiverad man.
– Han var dessutom en väldigt bra coach i båset, men det kanske inte alltid var dom bästa isträningarna. Det var inte heller riktigt lika hårt som killarna hade var vana med sedan tidigare. Zabrodsky var inte heller rädd att exempelvis bänka Nisse Nilsson om han inte var på topp. Samtidigt förstod han inte alltid att Nisse kunde vara anonym i två och en halv period för att i sista delen av matchen avgöra den med två mål. På så vis kunde det bli lite konstiga situationer ibland.

MATCHVINNAREN NISSE NILSSON

Säsongen 1968/69 var Gunnar Jönses som lagledare med och vann klubbens första SM-guld.
– En av anledningarna till att vi vann den säsongen var Nisse Nilsson. Han hade en förmåga som även Pelle Prestberg och Mats Åhlberg hade, just den här blicken att se och sätta dit pucken i den lilla lucka som fanns bredvid målvakten. Det är för övrigt en förmåga som jag kan sakna hos dagens hockeyspelare. Det ska tydligen bara skjutas hårt nu för tiden. Om sedan pucken går över tycks inte spela någon roll.
– Nisse avgjorde väldigt många matcher, men vi hade framförallt ett väldigt bra lag och en entusiast och pådrivare i Rune Mases.

Du var inte med upp till Modo inför avgörandet, hur kom det sig?
– Jag hade knappt koll på hur förväntningarna var inför den matchen eftersom jag låg kvar hemma i Leksand och var helt knäckt. Jag var helt enkelt utarbetad och gått in i det som idag kallas för väggen.
– Allt jobb med att kontakta press, boka resor samtidigt som jag hade tre småttingar hemma och mitt vanliga jobb gjorde att jag helt enkelt inte orkade.

Men du hann väl njuta och känna delaktighet i guldet?
– Ja, absolut. Guldet var väldigt roligt. Jag slutade inte i Leksand efter 1969 utan jag var med i hockeysektionen under många år. Bland annat var jag på väldigt många serieplaneringsmöten tillsammans med Sune Liss. Vi var bland annat med ner till VM i Wien 1977 då halva laget var leksingar, avslutar Gunnar Jönses som idag är en pensionär och bor kvar hemma i Leksand.