Erik Karlssons morbror och AIK:s guldskytt – Old School Hockey Tomas Nord

Han spelade 13 säsonger med Leksand, men är kanske mest ihågkommen som den som sköt AIK till SM-guldet 1984. I dagens Old School Hockey möter vi Tomas Nord, som även är morbror till världens bästa back.

I dagens Old School ska ni få träffa en av klubbens spelskickligaste backar genom alla tider, Tomas Nord. Idag är han 55 år och trots sitt småländska ursprung fortfarande bosatt i Leksand. Nord som gjorde tretton säsonger i Leksand berättar inte bara om alla sona framgångar i klubben utan även då han inte fick något förnyat kontrakt efter säsongen 1982/83. Lägg därtill att han är Ottawa-stjärnan Erik Karlssons morbror.

Hur väcktes intresset för hockey hemma i Landsbro?
– Det började väl egentligen med att pappa var tränare för Vetlandas bandylag. Genom det fick jag väl skridskoåkningen med mig redan från början. Sedan hade vi en liten hockeyrink hemma i byn där man höll till nästan jämt och spelade för det var ju vinter och snö i Småland även på den här tiden, skrattar Nord.

Hade ni konstfruset?
– Jag bodde i ett samhälle som heter Myresjö som ligger fyra kilometer från Landsbro och där hemma hade vi inte konstfruset, men det hade dom givetvis inne i Landsbro.

I relativt modern tid känner vi mest till hockeyn i Landsbro från sin misslyckade satsning i det projekt som hette Team Boro Hockey där bland andra Leksandsprofiler så som Ivan Hansen, Anders ”Masken” Carlsson och Jarmo Mäkitalo spelade. Hur hårt satsade klubben då du fortfarande var kvar i klubben?
– Landsbro var en klubb klart på uppåtgående. Vi hade gått upp i division 2, som då var serien under allsvenskan, och där tillhörde vi topplagen år efter år. Ambitionen var säkert att på sikt gå upp i allsvenskan eller senare då elitserien, men så långt tog man sig aldrig.

Hur minns du A-lagsdebuten?
– Det var en upplevelse som jag inte glömmer eftersom jag bara var fjorton år och fick hoppa in då min gymnastikdirektör i skolan, Roland Furberg, fått matchstraff. Vi mötte ”Bissarna” från Nyköping och jag upplevde det säkert som ganska tufft, men det var inget man tänkte på då direkt.

Tomas Nord.

Målvakten Lennart Carlberg (Västerås), Arne ”Lillen” Johansson (Landslagsman och allsvensk med Rögle och Västerås) samt Gösta Sjökvist (Timrå) var alla spelare med allsvensk rutin i det Boro/Lansdsbro- lag som Tomas Nord klev upp i 1973.
– Killarna du nämner var stommen i laget. Även Mats ”Lusen” Eriksson och Roffe Karlsson spelade i laget och det var väl dom som främst slogs om att ha stjärnstatusen där. Den vanns väl oftast av Sjökvist eftersom han alltid ville ha sista ordet, ha ha…
– Skämt åsido så var dom alla mycket fina killar och väldigt bra hockeyspelare. Jag har väl tyvärr inte någon närmare kontakt med någon av dom idag. Sjökvist träffade jag faktiskt då jag var ner på klubbens 50-års jubileum för några år sedan och han var sig lik. Även Roland Fuhrberg var med på det jubileet.

Vid TV-pucken 1974 går Småland, med Tomas Nord i laget, till kvartsfinal. Väl där vinner Medelpad med hela 7-1. Tomas Nord utses dock till turneringens bästa back och som ett bevis på det så erhåller han ”Lill-Strimma”- stipendiet.
– Det var mitt andra år i TV-pucken. Första året slogs vi ut av Stockholm. Andra året, 1974, hade vi i Småland ett väldigt bra lag med bland andra Janne Karlsson från Åseda, Tomas Lindster som senare spelade i HV 71, Roger Åsberg som senare spelade i Frölunda med flera. Vi trodde nog att vi skulle gå till slutspel, men i kvartsfinalen var Mats Näslund och grabbarna i Medelpad för bra.
– Jag var väl den andra att få det här priset. Kalle Lilja hade fått det året innan. Just då tänkte man kanske inte så mycket på det. Jag var ensam om att få pris från något av lagen som inte var med i finalspelet. Det var ju lite speciellt eftersom någon måste uppskattat mitt sätt att spela i alla fall.

Arkivbild.

Efter julhelgen 1974 plockar förbundskaptenerna Kjell Damberg och Ulf Jernspets ut Tomas Nord till spel i pojklandslaget mot juniorlandslag under en turnering i finska Lahtis. Nord får spela back tillsammans med Kjell-Åke Johansson från Luleå. Med i laget finns även två blivande Leksingar i form av Ulf Zetterström och Thomas Åhlén. Steget från Boro/Landsbro till internationell hockey upplevde aldrig Tomas Nord som speciellt stor.
– Nej, det gjorde jag inte. Man tänkte aldrig så utan man tyckte det bara var jäkligt roligt att få vara med och träffa dom andra grabbarna i landslaget.
– Kjell-Åke och jag spelade tillsammans under hela den turneringen och vi förstod varandra riktigt bra. (Tomas svarade för två av målen i matchen mot Polen som slutade 4-4)

När tog Leksand kontakt med dig första gången?
– Efter nyår 1975 ringde Frölunda och undrade i fall jag ville komma dit ner och träna. Jag åkte ner till Göteborg under sportlovet och fick träna med både A-laget och juniorlaget. Det gick bra i Göteborg, men då jag kom hem ringde Rune Mases och frågade om jag ville komma dit upp och spela i stället. Mamma och pappa kom hem från en semesterresa till Mallorca samma dag så det var bara för dom att packa om väskorna och skjutsa mig till Leksand i stället.
– Att valet blev just Leksand handlade mycket om att vi rötterna och släkt i Garpenberg i Dalarna. Så det blev ett ganska naturligt val. Jag bodde aldrig hos släkten när jag började i Leksand utan jag hade en egen lägenhet redan från början.

När plockade Bengt ”Fisken” Ohlson och Roger ”Sotarn” Lindqvist upp dig i A-laget?
– Jag flyttade upp till Leksand sommaren 1975 och spelade en säsong i juniorlaget. Vid jul/nyår säsongen 75/76 hade Leksand många skador i truppen. Alla lagen hade ett uppehåll efter jul och då skulle Leksand ner på läger i Jönköping som jag fick åka med på.

Första elitseriematchen?
– Örebro borta (1-6 säsongen 1976/77)! Det var riktigt spännande att få var med och spela både med och mot alla stjärnor som dom här båda lagen hade då.

Vilken femma tillhörde du i debutmatchen?
– Gunnar Andersson var back. Vilken stabil kille att luta sig mot. Sedan var det en kedja med ”Peo” Brasar, ”Pola” Lundgren och Johnny Hansson.

Första målet i elitserien gör Tomas Nord säsongen därpå då han gör 1-0 mot Timrå hemma på isstadion i en match som Leksand vinner med 3-2. Leksands två övriga målskyttar var Per-Arne Alexandersson och Pär-Olav Lundgren.

Tomas Nord.

Både du och Leksand gör en mycket fin säsong 1978/79 då ni går till semifinal. Där förlorar ni till Modo med Tomas Jonsson i laget. Vad var det som gjorde er så starka just den här säsongen?
– Vi hade en riktigt bra första femma där jag och Thommy Abrahamsson var backar. Framåt var det Mats Åhlberg, ”Pirro” Alexandersson och då Dan Söderström blev skadad klev Thomas Steen in där i stället. Vi gjorde riktigt mycket poäng just den säsongen vilket var en bidragande orsak, men givetvis hade vi ett väldigt bra lag rakt igenom annars når man inte så långt.

Vad i Modos spel stoppade er från finalspel mot Djurgården?
– Det handlade nog mest om tillfälligheter. Det gäller att vinna rätt matcher och det gjorde vi inte i semifinalen.

Du spelade i Leksand mellan 1976 och 1983 innan du flyttade till Stockholm och AIK, vilken säsong så långt var din bästa?
– Svårt att svara på. Jag upplevde nog att jag tog ett kliv framåt för varje säsong. Man lärde sig något nytt hela tiden. I början var jag mycket av en dribbler, men allteftersom blev jag mer en spelare som letade öppnande passningar och tog mer ansvar i försvarsspelet.

Du gjorde väldigt många mål i Leksandströjan, men vilket är ditt målrekord i en och samma match?
– Brynäs hemma säsongen 1982/83, då gjorde jag fyra mål och det är väl rekord för mig i Leksand.

Leksand vann matchen mot Brynäs med hela 9-2 och övriga målskyttar för Leksand var Ulf Samuelsson 2, Roland Eriksson, Per-Olof Carlsson och Ulf Weinstock 1 var. Med andra ord gjordes bara ett av de nio Leksandsmålen av en forward. Brynäs två tröstmål gjordes för övrigt av Per Hedenström och Tomas ”Tjompen” Sandström.

Tomas Nord gör en mycket fin säsong 1982/83 och på 29 matcher svarar han för 27 poäng vilket var klart bäst bland Leksands backar. Året efter finns inte Nord kvar i Leksandströjan utan han är nu i stället svartklädd och representerar AIK.
– Jag fick inte plats i Leksand. Varför jag inte fick det vet jag än idag inte eftersom jag aldrig fick någon förklaring. Beskedet kom bara någon vecka innan den deadline som fanns för att byta klubbar vid den här tiden. Det var bara ut och jaga.
– Jag tog kontakt med AIK och Djurgården. Av de båda var AIK:s bud det jag var mest nöjd med. Det var bara att gilla läget, tacka och ta emot. Trots allt fick jag ett SM-guld med AIK på köpet.

Var det stor kontrast mellan Leksand och AIK som klubbar?
– Nej, isen är lika stor vart du än spelar och träningarna var också ungefär de samma. Det var mera allt runt omkring hockeyn som skiljde sig mellan att bo i Stockholm eller i Leksand. Jag bodde i Enskededalen nära Hovet så jag hade i alla fall nära till träningar och matcher.

Många talar om den härliga känslan att spela inför hemmapubliken i Leksand, men är det även en speciell känsla att spela inför AIK:s publik inne på Hovet?
– Ja, eftersom det var den största arenan i Sverige. När den fylls så blir det ett jäkla tryck och då är det riktigt kul att spela.

Hur upplevde du finalspelet mot Djurgården?
– Det var trevligt, skrattar Nord.
– Två nära rivaler som möts på det här sättet i en final var givetvis väldigt häftigt att fått vara med om. Jag var lite förberedd på vad som väntade eftersom jag hade spelat många derbyn mellan Leksand och Brynäs, matcher som det var en liknande stämning kring.

Guldhjälte.

I den tredje och sista finalen avgör Tomas Nord finalserien med sitt 2-1 mål bakom Roffe Riddervall i Djurgårdskassen. Framspelare var Per-Erik Eklund.
– Jag gjorde ett mål i den matchen, men det var så många bättre spelare som uppmärksammades, med all rätt, mer än mig. Jag tänker då på spelare så som Per-Erik Eklund och Peter Gradin.

Hur viktig var Per-Erik Eklund för det här guldet 1984?
– Man kan aldrig säga att en spelare gör ett helt lag, men Per-Erik var fruktansvärt bra och hela vår kedja producerade väldigt många poäng den här säsongen.

Vilka ingick i den kedjan?
– Det var jag och Mats Alba på backplatsen. Sedan var det en kedja med Per-Erik, Peter Gradin och Rolf Ericsson. Roffe var en riktigt bra slitvarg som även han var väldigt viktig för vår kedja. Han spelade förresten mot mig i Örebro då jag debuterade i elitserien 1977.

Arkivbild.

Tomas Nord stannar ytterligare en säsong i AIK innan han återvänder till Leksand inför säsongen 1985/86.
– Leksand hade bytt tränare från Lennart Åhlberg till Dan Söderström och Roger Lindqvist. Dom ringde helt enkelt och frågade om jag var intresserad av att komma tillbaka dit och spela vilket jag var.

Inför säsongen 1987/88 kliver Christer Abris in i båset som coach. Hur upplevde du hans ledarskap?
– Jag hade spelat med Christer under många år och det var en viss skillnad mot hur han var som ledare. Som hockeytränare hade han en del bra grejer att komma med. Framförallt tog han med sig så mycket glädje in i sitt ledarskap.
– Som spelare hade han kort stubin och det kunde smälla direkt, men som ledare hade han ett helt annat lugn och tolerans.

Hur ser du tillbaka på finalspelet mot Djurgården 1989?
– Vi hade ett väldigt bra lag även då. Första matchen vann vi nere i Globen med 5-4. Sedan vann Djurgården tre raka matchen och blev svenska mästare. Vi hade inte den rätta finalrutinen vilket vi föll på. En annan anledning var att Djurgården kom på ett effektivt sätt att stoppa upp så att inte våra anfallare kom igenom deras försvarsspel, men framförallt så hade Djurgården ett väldigt bra lag.

Vad var styrkan i det Leksandslaget?
– Vi var inte favoriter inför säsongen, men vi hade flytet att få ihop lagdelarna på ett bra sätt. Sen hade vi mer än tre spelare som producerade mycket poäng framåt, Ivan Hansen, Heinz Ehlers, Robert Burakovsky och Jarmo Mäkitalo, vilket gjorde att vi hela tiden hade minst en lina som producerade i matcherna oavsett om en annan lina inte lyckades.
– Vi hade även väldigt bra backar det här året. Både spelskickliga och småfula. Bland annat så hade vi Stefan Nilsson som röjde ganska bra med motståndarna. Alla i laget drog åt samma håll och ville verkligen lyckas tillsammans som lag.

Varför slutade du 1991?
– Mina höfter var helt slut. Jag hade fått en inflammation i båda höfterna och den sommaren bestämde jag mig för att nu fick det vara nog. Jag hade haft problem efter alla matcher och det var för påfrestande. Det tog tretton månader innan jag var hyfsat återställd. Tränar jag idag på samma nivå som jag gjorde då så känner jag av mina höfter direkt.

Vilken backkollega har du fungerat bäst med under åren?
– Thommy Abrahamsson och jag fungerade väldigt bra tillsammans, men det är svårt att säga att någon annars har fungerat bättre än någon annan. Mats Alba var väldigt bra att spela med i AIK. Örjan Lindmark och jag spelade tillsammans i många år och vi fungerade bra även vi båda. Han var väldigt lätt att kommunicera med och det räckte bara med ett ord till varandra så förstod vi vad som vi menade.

Efter din tid som spelare klev du in som assisterande tränare till Wayne Fleming. Hur var han att jobba tillsammans med?
– Tränarrollen var en helt ny erfarenhet för mig men jag är väldigt imponerad hur han som nykomling i ett land och en liga på så kort tid hade kartlagt alla lag och spelare i elitserien. Efter bara en månad hade han i princip stenkoll på allt om alla lagen som vi skulle spela mot. Vi bandade alla matcher och sedan analyserade han dom väldigt noggrant.
– Fleming var väldigt bra på att lyssna och få fram det bästa av killarna. Han krävde väldigt mycket av varje spelare också. Oavsett om du kom från NHL eller om du var en utländsk import var han aldrig rädd för att bänka en spelare som inte presterade på träning och match.

Gick han extra hårt åt Greg Parks under dom här åren?
– Ja, men han gav även Parks chansen hela tiden att visa att han kunde leverera. Fleming var ganska klar över att var du här som utländsk spelare gällde det att hela tiden göra poäng. Sedan visste han vilken sorts spelartyper han tog hit till Leksand. Bland annat minns jag hur vi tyckte att Peter Ciavaglia inte verkade vara någon större spelare och dessutom var han lite ”stabbig” på rören. Då matcherna började visade sig att han vann nio av tio tekningar. Vilken oerhörd viktig detalj det var eftersom vi oftast fick börja med pucken under kontroll i stället för att lägga energi på att jaga puck först.
– Sedan var Fleming en väldigt schematisk person. Allt skulle stämma utefter det schema han satt upp. Var du tre minuter sen till bussen så blev du kvar hemma.

Lämnade ni någon spelare hemma av den anledningen under dom här åren?
– Absolut! Det hände mer än en gång.

Du var ingen flitig spelare i Tre Kronor direkt.
– Det är ju en egen historia i sig. Jag delade inte Svenska Ishockeyförbundets synsätt på landslaget. Jag var uttagen till JEM, men tackade nej. Jag tackade nej även till några landskamper. Efter det var jag väl egentligen aldrig riktigt aktuell.

Hur ser Tomas Nords liv ut idag?
– Jag jobbar på Clas Ohlsons lager i Insjön. Där har jag hand om två kranar 27 och 47 meter höga. ”Sigge” Svensson jobbar också här men vi jobbar inte tillsammans. Annars ser jag väl likadan ut som tidigare förutom att jag är lite rynkigare idag, ha ha…

Tre röster om Tomas Nord:

Lindmark.

Örjan Lindmark:
– Nu är ju det här ganska länge sedan men jag spelade med Tomas då jag kom upp i Leksands A-lag. Man kan väl säga att han tog hand om mig inledningsvis på isen. Vi passade väldigt bra tillsammans och precis som Tomas säger så behövde vi inte säga speciellt mycket för att förstå varandra.
– Tomas var en mycket skridskoskicklig back med ett jäkla bra skott och som kunde dela ut riktiga ”rövtacklingar” (höfttacklingar).
– När jag tänker på Tomas så tänker jag i första hand på när han gjorde tre eller fyra mål på både Brynäs och Djurgården. Målen kom oftast genom skott från blålinjen eftersom han hade ett ruskigt bra skott. En kul egenskap han hade var att han knappt knöt skridskorna. Han hade inget snöre i de tre översta hålen så skridskorna måste ha setat som mockasiner på fötterna, men det gick ju ganska bra ändå för honom. Han hade även en jäkla böj på klubben som knappast var godkänd att spela med.

Mats Alba:
– Tomas var en väldigt spelskicklig back som även var kvick på rören. Han var väl mer den offensiva backen och jag den defensiva då vi spelade tillsammans i AIK vilket gjorde att vi kompletterade varandra på ett bra sätt. Stockholm är ju inte Leksand. Jag bodde i ”Sumpan” (Sundbyberg) och han i Enskededalen så det blev inte att vi umgicks direkt vid sidan av rinken även om vi trivdes bra tillsammans.
– Tomas var AIK:s bästa powerplayback guldåret 1984 och som sagt var en riktigt skicklig spelare med pucken så han var väldigt viktig för vårt lag. Hela vår kedja, där Per-Erik var fantastiskt duktig, fungerade väldigt bra. Vi var självklart en bidragande orsak till att vi vann det året, men i första hand handlade det om att vi hade tre bra femmor med en bra mix av unga och lite äldre erfarna spelare.

Roland Fuhrberg:
– Tomas gick i nian då han debuterade Boro/Landsbros A-lag. Jag var avstängd fjorton dagar efter något slagsmål eller liknande och då fick han hoppa in på min plats och efter det blev Tomas kvar i laget. Han var ju otroligt duktig på skridskorna, hade ett mycket bra skott och spelade med insidan av huvudet kan man väl säga.
– Numera bor jag i Skellefteå igen men jag var ju gymnastiklärare vid sidan av hockeyn nere i Vetlanda och det var inte bara Tomas från laget elev till mig. Det var ett helt gäng skickliga unga spelare som kom fram ungefär samtidigt som gick på min skola. Jag hade även Tomas bror, som även han spelade i Boro/Landsbro, och Jörgen Palm som senare spelade för MoDo, Frölunda och HV 71.
– Tomas var en väldigt fin kille både på och vid sidan av isen och vi sågs för två år sedan då vi var ner och spelade en veteranmatch tillsammans.