Kvalhjälten som blev målvaktstränare – Old School Hockey Jonas Levén

Jonas Levén spelade i Leksand, där han idag är målvaktstränare, mellan åren 1988 och 1993 och var en av lagets viktigaste spelare då man kvalade sig kvar i elitserien 1992. Här möter ni honom i Old School Hockey.

”Levvan”, jo han kallas så bland kompisarna i Leksand, är trots spår av dalmål i dialekten, från Tierp i Uppland.
– Det var fullkomligt fenomenalt att växa upp som idrottskille i Tierp. Jag hade fotbollsplanen och hockeyrinken, som var en uterink, bara trehundra meter från där jag bodde. Det blev väl ganska naturligt för mig att börja med sport och då bland annat ishockey.

Är inte Tierp känt för att vara ett samhälle där alla håller på Brynäs? Både Tommy Sandlin och Lennart ”Tigern” Johansson har ju varit där som tränare.
– Tierp har alltid varit uppdelat i två läger. Det ena håller på Brynäs och det andra på Leksand. Jag har alltid hållit på Leksand och tillhört givetvis det lägret.

Säsongen 1984/85 åker Tierp, ledda av ytterligare en Brynäsprofil i form av Rolf Andersson, ur division 2. Målvakten Mikael Ivarsson väljer att lämna klubben och som backup till Peter Jonasson plockas jättetalangen Jonas Levén upp från juniorlaget. Ny tränare i Tierp säsongen 1985/86 var tidigare Brynäsaren (jodå) Lars-Göran ”Jajjen” Gerdin.
– Jag var inte gammal då. Jag tror faktiskt att jag bara var femton år. I den åldern är det givetvis jättestort att få chansen att spela med seniorer. Vi vann division 3 den säsongen och fick kvala upp till division 2, ett kval som gick väldigt bra och vi gick upp efter att ha slagit Iron i den sista kvalmatchen. – Året efter flyttade jag till Västerås för att spela hockey och gå på hockeygymnasiet där.

Men först spelade du väl TV-pucken med Uppland?
– Det stämmer och vi hade ett väldigt bra lag med bland andra Henric Björkman, Stefan ”Loppan” Hellkvist och Marcus Ragnarsson. Vi var nära att gå till kvartsfinal vilket var stort för Uppland. Vi spelade gruppspel uppe i Norrland (Härnösand) men Norrbotten vann gruppen och senare även hela TV-pucken.
– När det gäller just den här generationen spelare så var nästan alla i Upplands lag från RA 73 (Idag Arlanda) eller Uppsala. Det var egentligen bara jag från Tierp, Ragnarsson och Henke från Östervåla och någon ytterligare som inte var från just RA 73 eller Almtuna. Lagledare för vårt TV-pucklag var för övrigt Kaarlo Wiita, pappa till Martin Wiita som spelade under några säsonger i Leksand.

Vad lockade dig till Västerås?
– Tillfälligheter faktiskt. Jag var upp till Leksand redan då och hade planer på att flytta dit först. Men det blev aldrig klart med Leksand så vi var ett helt gäng från Upplands TV-pucklag som flyttade till Västerås samtidigt. Att flytta från Tierp till Västerås var ju en chock i början, skrattar Levén och fortsätter:
– När jag väl kom in i att bo och leva i Västerås så kan jag bara säga att jag hade två väldigt fina år där. När man idag tränar juniorer blir man faktiskt avundsjuk eftersom jag minns hur kul man själv hade under dom åren.

Arkivbild.

Nyårsafton 1986 i Hässleholm får Jonas Levén göra sin internationella debut i landslaget då Bosse Berglund och Anders Melinder lät honom vakta målet i fyrnationersturneringen för U17 lag. Med i laget fanns även hans lagkompisar från Västerås Roger Alenbring och Jan-Erik Pylsy. Det blev vinst mot Norge med 4-3 efter svenska mål av Henrik Nilsson, Mikael Engström, Lars-Göran Wiklander och Daniel Rydmark.
– Ska jag vara ärlig minns jag faktiskt inte den här matchen, skrattar Levén.
– Det jag minns bäst från åren med juniorlandslaget var att då vi mötte ryssarna, eller Sovjet som det fortfarande var då. Då fick jag hur mycket som helst att göra.

Vi ska strax återkomma till dina landslagsuppdrag, men först hur delaktig kände du dig i Västerås, anförda av Svenåke Svensson, avancemang till Elitserien 1987/88?
– Ingenting! Jag satt bara med som reserv några matcher i division 1. Stefan Lunner och Pär Hellenberg var Västerås målvakter. Jag var inte ens med och tränade med de båda utan jag höll till i juniorlaget mina år där.

Nicklas Lidström.

På samma hockeygymnasium som dig gick bland andra Nicklas Lidström och Tommy Salo.
– Det stämmer, Nicklas och jag gick i samma skola men inte samma klass. Jag gick på bygg och han på teknisk. Första året Nicklas var med i Västerås spelade han knappt med A-juniorerna, men året därpå hoppade han direkt upp i A-laget. Jag tror inte ens han var med från början i juniorlandslaget utan det var nog under andra säsongen som han kom med där. En jättebra kille som det gick ganska bra för.
– Tommy är ett år yngre än jag så det blev inte att vi direkt att vi umgicks eller tränade tillsammans. Min årskurs tränade för sig och 71:orna för sig. Givetvis sprang vi på varandra i ishallen då och då. Även Micke Karlberg gick på samma gymnasium som oss i Västerås.

Vid Junior EM 1988 i Tjeckoslovakien var Nicklas Lidström med i laguppställningen liksom Jonas Levén och även Mats Sundin.
– Jag hade rätt bra flyt i den turneringen och stod väl dom flesta matcherna. Trots att vi hade ett bra lag slutade vi bara fyra. Men jag kan inte berätta speciellt mycket om matcherna utan det jag minns mest från den här resan var att vi spelade väldigt mycket kort, säger Levén med ett leende.

Vid Junior VM två år senare kommer Sverige bara femma med ett lag som förutom Jonas Levén bland annat bestod av Leksandsspelarna Henric Björkman och Marcus Thuresson, men även med blivande storstjärnor så som Nicklas Lidström, Niklas Andersson och Mats Sundin.
– Den turneringen minns jag mycket väl eftersom jag slet väldigt hårt för att komma med dit. Väl på plats kanske jag var för nöjd med att bara vara där så det blev ingen bra turnering från min sida. Det var jag och ”Jocke” Persson som delade på målvaktsjobbet och vi båda fungerade i alla fall väldigt bra tillsammans och han stod dom flesta matcherna.
– Vi tog poäng på Kanada och Sovjet som kom etta och två och vi var bara två poäng från guldet och en poäng från bronset.

När jag tittar i JVM:s poängliga hittar jag namn så som Robert Reichel, Jaromir Jagr, Bobby Holik, Andrei Kovalenko, ”Slava” Kozlov, Pavel Bure och Espen Knutsen. Var dom här killarna stora namn redan då?
– Det jag minns bäst är att Tjeckoslovakien, med Jagr och alla andra stjärnor, var storfavoriter men rasade ihop fullkomligt på slutet av turneringen och förlorade då mot både Kanada och Sovjet. Sedan hade det varit mycket snack om Teemu Selänne eftersom turneringen gick i Finland, men han hade brutit benet och kunde inte vara med. Kanada hade med Eric Lindros trots att han var tre år yngre än oss andra. Han var ju otroligt upphaussad inför turneringen.

Råkade du ut för honom?
– (Skratt) Nej, det var ”Jocke” som stod mot Kanada.

Inför säsongen 1988/89 lämnar Jonas Levén Västerås för Leksand.
– Redan då jag bodde i Tierp ville jag ju spela i Leksand. Som jag sa så valde jag Västerås då det aldrig blev klart med Leksand. Nu då Leksand hörde av sig igen och ville värva mig hit upp var det aldrig någon tvekan från min sida.
– Jag minns ganska väl när jag satt med Christer Abris på gamla Furuliden här i Leksand och pratade om min övergång till klubben, ett kul minne.

Hur var det socialt till en början att flytta till Leksand?
– Jag tycker att det fungerade jättebra. Dessutom bodde jag granne med Tomas Forslund i början så man kan väl säga att det blev ganska lätt att komma in i gänget. Jag kände ju även flera av killarna från juniorlandslaget sedan tidigare. Bland annat Anders Bröms som sedan flyttade ner till Borås.

Christer Abris.

Hur upplevde du Christer Abris ledarskap?
– Lika klassiskt som alla andra som haft honom, fantastiskt roligt, men man ska heller inte glömma att när det var träning eller match gällde det att ge järnet. Han hade ju ett ordspråk som löd – När vi kör så kör vi!
– Som gammal målvakt kom Christer med små råd ibland eftersom vi inte hade någon målvaktstränare. Det var först min sista säsong i Leksand, 1992/93, som Stefan Lunner kom in och hjälpte till. Med facit i hand tror jag att jag hade haft stor nytta av en målvaktstränare mycket tidigare.

Du jobbade under många år på målvaktssidan tillsammans med Peter Åslin, Olle Sundström och Lars-Erik Lord. Hur sporrade och utvecklade ni varandra?
– Det fungerade inte som idag utan varje målvakt levde lite i sin egen värld. I början på 1990 talet var det bara en elitserieklubb som hade målvaktstränare. Det var Djurgården som hade Thomas Magnusson. Idag har ju alla klubbar målvaktstränare. Även många klubbar på pojklagsnivå har det så det är lite skillnad.

Jonas Levén.

Finalsäsongen 1988/89 var alltså Jonas Levéns första i klubben. Uttalad första målvakt var nyförvärvet från Mora, Peter Åslin. Backup var Olle Sundström och som tredjemålvakt fanns junioren Jonas Levén. Redan första säsongen i Leksand får Levén göra elitseriedebut även om det nu bara var under trettio minuter.
– Den matchen minns jag mycket väl eftersom det var en TV-match. Jag hade fått ett samtal till jobbet där dom sa att jag skulle åka med som reserv mot Brynäs borta. Jag fick komma in i stället för Olle när vi låg under med 5-1 och när matchen var slut stod det 7-1.

Hur förvandlades Leksand från finallag 1989 till kvalserielag bara två säsonger senare?
– Svårt att säga, men elitserien var annorlunda då bland annat två lag hamnade i allsvenskan efter jul. Serierna var väldigt jämna och det avgjordes först i sista omgångarna om vi skulle hamna i kvalserien eller inte. Små marginaler med andra ord. Sedan var det många som lämnade Leksand efter final året 1989. Heinz Ehlers, Robert Burakovsky, Ivan Hansen, Jonas Bergqvist och Stefan Nilsson slutade, även ”Sigge” (Magnus Svensson) gick något år senare. Vi var i en generationsväxling och jag minns att andra året som vi spelade i kvalserien ställde vi upp med ett väldigt ungt lag.

Hur tog ni spelare den cirkus som var då Christer Abris och nu bortgångne Hans ”Lill-Mele” Eriksson fick lämna tränaruppdraget och Bengt ”Fisken” Ohlson och Dan Labraaten klev in i stället?
– Lite chockartat. Abris var ju mer eller mindre helgonförklarad i Leksand så nog blev många av oss överraskade, men det var ju som det var.

Foto: Arkivbild

Sista säsongen som spelare i Leksand gör Jonas Levén 1992/93. Peter Åslin hade lämnat Leksand för spel i HV 71 och Olle Sundström ville pröva lyckan i USA och Kanada. Ny målvakt för säsongen blev VM-målvakten Åke Lilljebjörn från Västra Frölunda.
– Säsongen innan hade jag avslutat som första målvakt i Leksand. När nya säsongen började var det Åke som fick stå mest. Vid jultid fick jag en lättare knäskada och då plockade Wayne Fleming upp Johan Hedberg. Johan kom även att peta Åke. Att Fleming valde att satsa på honom resten av säsongen är väl ett val som det vore fel att gnälla över när man ser hur det gått för Johan.
– Fleming var en otroligt noggrann tränare och det tog ett tag för oss i laget att ställa om oss till hans sätt att coacha laget.

Varför valde du spel i Arlanda efter säsongen 1992/93?
– Jag hade kontrakt ytterligare en säsong med Leksand men jag blev utlånad till Arlanda i gamla division 1. Det var en väldigt rolig serie med bland annat Hammarby, AIK och Södertälje. En rolig säsong, men jag blev aldrig riktigt förstamålvakt där utan jag tampades med en duktig kille som heter Hans-Johan Alftberg om platsen i målet.

Efter en säsong i Arlanda får Levén chansen att prova på den danska ligan.
– Ivan Hansen var tränare i Aalborg och även Cenneth Söderlund spelade där. Dom frågade om jag ville komma dit ner och spela.
– Ett mycket roligt år som tyvärr slutade med att Aalborg fick stora ekonomiska problem och jag återvände till Sverige efter säsongen. Vi gjorde en riktigt bra säsong och höll på att slå ut favoriterna Herning i slutspelet.

Vad var ambitionen med spel i Borlänge, Falun och Hedemora?
– I Borlänge var det att gå upp i division 1, vilket vi gjorde. Andra säsongen där blev tyvärr tuffare än vi hade trott och vi åkte ur igen. Falun var ju kvar i ettan och hade värvat ihop ett kanonlag med Jarmo Mäkitalo, Cenneth Söderlund, ett gäng från Borlänge (Bl a Leksandsbekanta Tony Malm, Rickard Bergström och Nicklas Hillbom) och ett par killar från Brynäs, men vi spelade bara tre matcher innan klubben gick i konkurs.
– Då tog jag ett uppehåll, men vid jultid ringde Hedemora och frågade om jag ville ställa upp säsongen ut eftersom laget behövde en målvakt.

När började tankarna komma på att du kanske skulle bli målvaktstränare?
– Jag hade slutat med hockey alldeles för tidigt. Jag var ju inte ens trettio år och hade mina bästa år kvar. Jag gjorde två år i Leksand. Först en säsong med juniorerna och därefter hoppade jag in som målvaktstränare i A-laget då Tommy Sandlin var här säsongen 2000/01. Efter det så tog jag ett break av privata skäl. Vi fick tillökning i familjen och gudarna ska veta att vara målvaktstränare tar sin tid.
– Sedan hoppade jag in som målvaktstränare i juniorlaget och det året vann vi SM-guld i Globen efter att vi slagit Brynäs i finalen.

Här tillsammans med Jon Knuts.

Har du någon speciell filosofi som du jobbar efter?
– Det har jag väl egentligen inte utan mer att det inte finns några genvägar istället gäller bara hårt jobb om du vill bli framgångsrik som målvakt. Sedan vill jag att försvarsspelet och kanske då främst backarna ska bli mer involverat i målvaktsspelet. Det vill säga att kommunikationen mellan målvakt och backar fungerar bättre. Sedan handlar det om att nöta grunderna och finnas till för målvakterna så vi får snacka om vad dem gjort bra respektive mindre bra.

Nicklas Lidström berättar för Old School Hockey:
– Jonas och jag gick på gymnasiet tillsammans i Västerås. Han var ju en riktigt rolig kille och även en mycket bra målvakt i den åldern. Som målvakt minns jag att han var ovanligt snabb för att vara så pass storväxt. Vid sidan av hockeyn var han en riktigt bra lagkamrat, en spelevink som det alltid hände roliga saker kring. Jag tror att det var därför som han var väldigt uppskattad som lagkamrat och även skolkamrat i Västerås.
– Vi spelade även i landslaget tillsammans. Nu är ju det över tjugo år sedan så jag minns inte alla detaljer kring de åren, men vid JVM 1990 hade vi ett väldigt bra lag med Mats Sundin, Daniel Rydmark, Jonas Levén med flera. Det var en väldigt jämn turnering, men vi slutade på femte plats fast bara två poäng efter Kanada som vann hela turneringen. Man kan väl inte prata om orutin i den åldern men vi lyckades aldrig ta medalj i den turneringen trots att vi hade ett så pass bra lag. Vi misslyckades helt enkelt då vi skulle vara som bäst. Ungdomlig entusiasm som inte lyckades hela vägen kan man väl säga.

Ivan Hansen.

Ivan Hansen:
– Jonas är ju en helt fantastiskt trevlig och rolig människa. Han var med och tränade en hel del med A-laget redan 1989, vilket var mitt sista år i klubben. En glad gamäng som jämt hade ett leende fastklistrat på läpparna oavsett vad som hände runt omkring honom.
– Att jag tog Jonas till Aalborg var faktiskt delvis Cenneth Söderlunds förtjänst. Jonas hade lite högre tankar om vart han ville spela och jag hade väl egentligen inga tankar på att han skulle vara intresserad av ett sådant här, relativt sätt, b-äventyr. Cenneth, som då spelade i Aalborg, sa till Jonas att han var just den spelare vi behövde och då hängde han på. Precis som jag och Cenneth trodde så blev han precis lika populär i Aalborg som han var hemma i Leksand. Det danska lynnet passade honom bra och han umgicks flitigt med sina nya kompisar vid sidan av isen.
– Hans säsong i Aalborg var ju jättebra. Vi var på väg att slå ut storfavoriterna, Herning, ur slutspelet, mycket tack vare Jonas storspel i målet. Vi hade tyvärr bara en och en halv riktigt bra kedja där även en otränad Heinz Ehlers hoppade in mot slutet bredvid Cenneth Söderlund. Sedan hade vi en tjeckisk back som heter Petr Kasik, en Kari Eloranta typ som mer eller mindre kunde spela tre byten i rad. En riktigt vältränad kille. När jag och Cenneth satt i den här träningsställningen stolen kunde vi sitta riktigt länge. När det var dags för Kasik så satt han längre och på ett ben i stället, skrattar Hansen.

Bli medlem i Old School Hockey och läs tidigare intervjuer: http://www.facebook.com/#!/group.php?gid=372232646445