Hockeytalangen som försvann – nu är han framgångsrik reklam-man i USA

1997 var han lagkapten för Småland i TV-Pucken och det yngsta landslaget Team 16. Därefter blev det aldrig direkt någon större hockeykarriär för Cristopher Benitah. En del skulle nog säga att han försvann närmast spårlöst ganska snabbt. I jakten på att se var hockeytalanger som ‘aldrig blev något’ åkte hockeysverige.se till Los Angeles för att träffa det som inte blev någon hockeyspelare – men som ändå har nått framgångar på annat håll. Inom reklambranschen – med tidigare kontor på Manhattan och i dag med bara Pacific Coast Highway mellan sitt kontor och Stilla Havet.

LOS ANGELES, KALIFORNIEN (HOCKEYSVERIGE.SE)
När jag började granska hur det gått för spelare som lirat i det yngsta av våra landslag, för att se hur stor andel som tar sig hela vägen och hur stor andel som lägger av innan de fyllt 25 så fanns det ett par namn som stack ut lite extra. Namn man blev lite mer nyfiken på än andra.
Det som stack ut mest var Cristopher Benitah. Han var lagkapten för 82-kullens första landslag, före spelare som hade Jens Karlsson, Tim Eriksson, Lars Jonsson, Magnus Hedlund, Martin Samuelsson och Jonas Nordqvist för att nämna ett gäng till från den kullen som ansågs vara väldigt talangfull.

Men Benitah bara försvann efter det där året. Hans karriär därefter blev inte ens på juniornivå något som man kanske hade kunnat förvänta sig av en spelare som varit kapten för ett pojklandslag och några simpla nätsökningar och mejlkonversationer senare hamnade jag i Los Angeles för att träffa Cristopher Benitah och snacka om hans hockeykarriär – och livet efter det samma.

För det är där han håller hus numera. I USA har han huserat sedan snart 15 år tillbaka, men sedan något halvår tillbaka är han i Los Angeles och har i många år jobbat inom reklambranschen och jobbat i San Francisco, New York och Los Angeles.
Jag tvingas köra en sväng längs klassiska Pacific Coast Highway för att ta mig till den relativt nystartade reklambyrå som han numera jobbar på, efter ett par år på en betydligt större byrå i New York.
När jag når Sunset Boulevards absolut västligaste adress är jag framme. Kontorsutrymmet håller på att renoveras, men läget är mäktigt med direkt utsikt över Stilla Havet där bara motorvägen direkt utanför terassen är det enda som skiljer kontoret från havet. Till vänster ser du till Santa Monica och till höger Malibu. En bit ut i havet ser du flashiga ön Catalina.
– Det enda negativa just med terassen är väl trafiken och oljudet. Men med ett par hörlurar på sig blir det perfekt, säger Cristopher Benitah innan vi slår oss ner för att ta oss igenom ett samtal som kommer att bli över tre timmar långt.

Jag kan förbereda er redan nu på att det här är ett synnerligen långt reportage. Har ni dåligt med tid, så bör ni satsa på att bokmärka det här redan nu och läsa det vid ett annat tillfälle. För det är högst sannolikt att ni kommer att uppleva det som att den här texten bara fortsätter och fortsätter.

VÄXTE UPP MED PÄR ARLBRANDT

Benitah växte upp i Jönköping med en ensamstående mamma. Han tyckte nog själv att han kanske rentav var bättre på fotboll än på hockey fram till han började nå framgångar med distrikslagen inom hockeyn, med först Sverigepucken och därefter TV-Pucken.
Han är jämngammal med Pär Arlbrandt och spelade tillsammans med honom i HV71 under uppväxten. I fotbollen, där Arlbrandt var en stor talang, var man däremot i olika klubbar och eftersom man hört en och annan berättelse om att Arlbrandt var en mycket bra fotbollspelare som ung ville jag så klart ha lite snabba svar från någon som faktiskt var med på den tiden och såg det hela utifrån.
– Han var riktigt bra, men vi vann alltid matcherna mot dem, säger han med en sannolik glimt i ögat.
– Jag spelade i JBK och han i J-Södra. Vi var rivaler. Inte för att vara sån, alla matcher vann vi ju inte, men jag tror oftast att vi vann. Men det var en kul grej.

En annan kul grej, angående just Arlbrandt, är att Benitah tillsammans med Michael Irani tydligen ska ha varit högst delaktiga i att Arlbrandt och dennes nuvarande fru träffades en gång i tiden – redan när de gick i nian.
– Det var jag, Michael Irani och Arlbrandt som umgicks ganska mycket på den tiden utanför isen och jag och Irani var med och parade ihop dem och de har ju varit oskiljaktiga sedan dess. Det är ganska fantastiskt.

Irani, som väl på sätt och vis kanske kan sägas tog över Benitahs juniorlandslagsplats under ett par år, var på sätt och vis lite av en central del av ungdomskarriären för Benitah. Inte personligen, men Iranis pappa blev lite av en extrapappa just hockeymässigt för Benitah. Just eftersom han inte själv hade någon pappa under uppväxten.
– Det var ganska skönt att ha honom tillgänglig. Min mamma var inte direkt sportintresserad och var aldrig den där föräldern som stod på läktaren. Hon släppte av mig och hämtade mig från träningarna, men hon såg aldrig några träningar. Hon såg väl ganska många matcher, men absolut inte på den nivå som de där som hänger med överallt på allting.

Och vi skulle väl egentligen kunna börja där. Från början och fortsätta en bra bit efter det.
– Jag spelade både hockey och fotboll länge och var ganska bra på fotboll också. I samma veva som det var TV-pucksuttagningar var det även någon Smålandsuttagning i fotboll som jag var på. Jag kom till andra sållningen, men av någon anledning tyckte jag inte att det var så coolt att spela fotboll så på en träning när vår målvakt var skadad bestämde jag mig för att vara målvakt och efter det gick jag inte vidare.

I stället blev det en hockeysatsning. Att han var så bra på hockey vid den tidpunkten som han faktiskt var, var ingenting han själv förstod förrän i den där vevan då allt började hända. Då var han 14 och kom med i det som då hette Sverigepucken, en turnering som inte var olik TV-Pucken, men som låg ett år före.
– Min hockeykarriär gick tydligen riktigt bra utan att jag själv visste att den gjorde det. Jag kom med i Sverigepucken och jag undrade mest varför de ville ha med mig. Jag var ju inget speciellt. Jag har aldrig sett mig själv som en bra hockeyspelare. Jag spelade bara för att det var kul.

Minns du så här 19 år senare hur de där månaderna var, när du fick de här beskeden om TV-Pucken och landslaget?
– Det minns jag som igår. Kämpigaste var väl sista uttagningen (till TV-Pucken), när man var 34 man som skulle kapas ner till sluttruppen och hade varit på läger i Kalmar och stod och väntade på sin tur att få gå in och prata med tränarna. Då trodde man att man skulle bli utsållad, var skakig och nervös. Sen sa de ”Benitah, du får ta det lite lugnt. Du är ju lagkapten!”.

LANDSLAGSBREVET FASTNADE I BREVINKASTET

TV-Pucken gick skapligt bra, till slut, inte bara för Benitah utan även för Småland. Man kom bara trea i gruppspelet, men kvalade in till slutspelet och körde över Norrbotten i kvartsfinalen med 9–3. Pär Arlbrandt sköt tre raka mål i matchen, bland annat. Sedan tog det stopp i semifinalen mot Södermanland där Joakim Eklöv avgjorde i sudden death.
– Men det jag minns mest är landslagsspelet. Först fick man komma med i till första landslagslägret och man tänkte bara ”wow, vilken grej!”, sen kom man med på nästa landslagsläret också.

– Vi hade varit uppe i Gnesta och kört med en 34-mannatrupp. Sen skulle de som kom med i den slutliga truppen åka iväg och spela landskamper i Finland över Lucia eller något sånt. De sa att ”de som kommer med i truppen kommer få hem ett brev”, men jag har för mig att några som inte kom med också skulle få ett brev som sa varför de inte kom med.

Varje dag efter skolan sprang han hem för att kolla om det där brevet dykt upp. Även så tidigt efter landslagssamlingen att han egentligen visste att det inte skulle finnas något brev där.
– Dagen när brevet borde kommit kollade man, och det fanns inget, så man blev lite besviken och sådär. Men vi bodde i lägenhet så brevet hade fastnat i brevinkastet och när jag stängde dörren så ramlade det ner och man tog tag i det och skakade och sen läste man ”Grattis Cristopher, du har blivit uttagen”, och det var ju helt sanslöst.

Och det var inte nog med det. Han kom inte bara med i truppen. Han blev även utsedd till lagkapten av förbundskaptenen Tomas Thelin.
– Dagen innan första landskampen kom förbundskaptenen fram och sa: ”jag tycker du ska vara våran lagkapten”. Och det var ju också bara helt overkligt. Men en jättebra upplevelse.

Eftersom Benitah inte själv riktigt visste vad det var som gjorde honom till kapten, så kände jag ett behov av att kontakta den tidigare förbundskaptenen Thelin, som numera är utvecklingsansvarig i Brynäs. Jag fick en känsla av att han, trots att det är 19 år sedan, inte är den som glömmer saker. Och det hade han inte heller gjort.
– Det jag minns av Cristopher var att han var en ledande spelare i TV-Pucken och visade många bra egenskaper. Bra spelsinne, bra skridskoåkning, bra händer och var en rörlig och skicklig tvåvägsback. Han var också en bra ledare som kunde driva på sina lagkamrater både på och utanför isen. Han var mycket social, glad och trevlig och det smittade av sig på gruppen, berättar Thelin.

Då uppskattade Benitah det där med uttagningarna, breven som förklarade att man skulle hit eller dit. Breven som helt enkelt förklarade att man var bra. I dag gillar han inte alls det där när han kan se på allt i backspegeln.
– Lika mycket som jag är emot de där breven i dag, lika glad blev jag över det då. Genom det där brevet så kände jag att ”fan, jag är lite bättre än dig”. Och det är ingen bra känsla. Det är en dålig känsla. För man blir lite sådär… ”HA!” Inte för att man är en dålig människa, men man har liksom ett papper som säger att man anses vara bättre än någon annan. Det är svårt att koppla bort de där känslorna.

”HANDLADE OM VILKA SPELARE SOM HADE FÖRÄLDRAR MED RÄTT KONTAKTER”

Det var efter de här landskamperna (tre stycken mot Finland) som problemen ironiskt nog startade för Benitah. Det som skulle bli någon form av startskott på vad han hoppades skulle kunna bli en rätt skön hockeykarriär, blev snarare lite av en gigantisk bromskloss där allt bara blev till en enda ond nedåtgående spiral under hela den kommande juniorkarriären.
– Tyvärr tycker jag att svensk hockey då inte handlade om vem som var duktig, utan vem som var favorit i klubbarna man spelade för. Vilka spelare de ville lyfta fram. Vilka som hade föräldrar med rätt kontakter och som ledarna hellre ville se nå framgång.
– När jag kom tillbaka hem till HV efter jul där med landslaget. Jag var U16, men spelade BJ. Men jag blev bänkad i både U16 och BJ. Jag fick aldrig någon förklaring till varför.

Och så där fortsatte det under resterande delen av säsongen, till och från. Ändå kom han med även i nästa landslagstrupp som spelade fyrnationers i Tjeckien mot Ryssland, Finland och Tjeckien. Även då slutade det med att han kom tillbaka hem till HV71 och blev bänkad, utan att få någon förklaring till varför.
– Sen under sommaren började jag lyfta väldigt mycket. Hade en väldig explosion i kroppsutveckling, jag tror jag gick upp 15 kilo under sommaren. Sen var jag iväg på ett landslagsläger till, kom tillbaka och fick inte spela. Det är inte så framhävande för självförtroendet när man är 16-17 år. Man känner sig på toppen ett tag, sen var man nere på botten igen.

Här pekar Benitah på avsaknaden av hjälp inom klubben på den tiden.
– I dag antar jag att klubbarna har personal som kan vara support när man når botten på det där sättet. När man når botten med sitt självförtroende. Då, när jag gjorde det, var det bara ett stort svart hål utan hjälp.

Och den onda spiralen bara fortsatte. Det minskade självförtroendet gjorde att han började träna ännu hårdare. Han hade tappat sin landslagsplats, fick knappt spela i sitt klubblag och trodde att hårdare träning skulle ge honom tillbaka det han inte fick.
– Det var till den punkten att man nästan tränade sönder sig. Det var två-tre gånger per dag ibland och då började jag till slut få problem med mina knän och efter sommaren blev det så illa att jag varken kunde sitta, stå eller ligga. Vi gjorde massa undersökningar för att se vad som var fel, men de hittade inget utan läkarna sa att jag skulle vila i en månad och sen köra rehabiliteringsträning.

Han kände sig motarbetad av det mesta inom HV71 på den tiden. Både tränare och materialare. När han kom tillbaka efter det där uppehållet med vila och rehab låg hans utrustning i en sopsäck, för att de påstod att de trodde att han slutat.
Han hade problem med att få de klubbor han hade varit med och beställt.
– Alla andra fick sina klubbor, men jag fick inte mina och de fortsatte säga ”de har inte kommit än” hela tiden. ”Vad ska jag spela med då?”, undrade jag och då fick jag typ A-lagets gamla klubbor eller vad det kan ha varit.

– Det är stor skillnad på hur HV sköts i dag och hur det sköttes då. Jag har egentligen inget gott alls att säga om HV som fostrande klubb för folk på den tiden jag var där och spelade. Det finns egentligen bara en sak jag ångrar med min hockeykarriär. Det är att jag inte vågade bryta med HV71.
– Efter TV-Pucken ville Janne Karlsson (han som senare blev ett stort tränarnamn, men då var ungdomsansvarig i Frölunda, reds. anm.) dra över mig till Frölunda. Det ångrar jag att jag inte tackade ja till och anledningen till det är att HV71:s högsta ledning drog in mig i ett rum och sa ”vi har hört att du är intresserad av att flytta till Frölunda”, och då sitter man där som 15-16-åring och bara: ”eeh, jaaa de har kontaktat mig” och de undrar ”vad är det för fel på oss?” och sen blev man kvar där.

Han känner att han blev, ja… kanske inte lurad eller blåst av klubben riktigt, men något åt det hållet.
– De lovande ju typ guld och gröna skogar, men sen när man blivit övertalad till att stanna så levererade de inte på en enda punkt av vad de lovade. De skulle betala för hela min hockeyutrustning, bland annat, men där fick mamma hem en räkning som skulle betalas.

FLYTTADE TILL USA – ÖVER EN NATT: ”TASKIGASTE JAG GJORT I HELA LIVET”

På den tiden var det inte lika vanligt med hockeyagenter som det är i dag. Hade det här varit i dag hade en spelare av den kalibern aldrig riktigt behövt hamna i den där situationen. Då, 1997, fanns det bara en handfull hockeyagenter i Sverige och långt ifrån alla spelare – speciellt så unga – hade några agenter.
– Jag önskar att jag hade haft mer stöd från någon som kunde hjälpt mig att våga bryta. Våga ta det där steget. Nu blev man, 15-16 år gammal, indragen i ett rum med HV-höjdare för samtal utan att min mor hade vetskap om det över huvud taget. Det finns inte en enda ungdom som vågar säga emot i ett sånt läge.

Så efter att ha spelat väldigt lite hockey över en längre tid valde Benitah att hoppa av HV71 i början av sitt fjärde år som junior. Så vitt han visste var han färdig med hockeyn där och då. Hans knän spökade fortfarande och bidrog så klart också till uppbrottet.
– Eftersom de inte hittade något fel på mina knän, så tror jag faktiskt att det bara satt i huvudet på mig. Det är ganska intressant att tänka på det så här i efterhand.

Men han sitter än i dag och till och från funderar på varför saker blev som det blev i HV71. Han har aldrig fått det förklarat för sig.
– Jag hade så gärna velat veta vad det var som gjorde att jag inte dög. Om det var min attityd som var kass eller om det var något annat. Jag har funderat en del på det här till och från, men kommer aldrig fram till något svar.

Benitah flyttade från Jönköping till Uddevalla, av alla ställen. Hans moster var butiksansvarig för JC-butiken på stora köpcentet Torp och där jobbade han under två månader. Han hade under sin uppväxt, med den där mostern och JC-butikerna över landet, haft en känsla av att det där med att stå i klädbutik var något som var lite av drömmen. Men när det väl kom till kritan var det ingenting han tyckte var speciellt kul alls och han flyttade till Göteborg i stället, som var ett ställe där han hade lite gamla hockeypolare från landslagsläger och ungdomsturneringar och dylikt.
– Jag connectade lite med Pelle Alm och Jimmy Gevreus, som hade spelat i Frölunda. De tyckte att jag skulle komma och spela med dem i Bäcken, så jag testade det och började spela lite för skojs skull och det funkade bra. Sen träffade jag en kille som heter Kalle Larsson (som i dag jobbar som spelaransvarig för Dubuque i juniorligan USHL) som jag bondade med under sommarträningen och han sa att han skulle iväg till USA och spela. För mig åkte man liksom bara till USA om man skulle till NHL, så jag undrade ju ”vad fan ska DU göra i USA?” och man kände att det var helt löjligt.

Kalle stack iväg. Benitah blev kvar. Men det där skulle ändras ganska snabbt. Benitah fick en vacker dag ett samtal från USA från en amerikan som ville att han skulle komma över och spela hockey för dem.
– Sen kom det ett brev som förklarade allt och då kom det fram att det var Kalle som legat bakom det där.

Laget det handlade om var ett lag från Dayton, Ohio, som huserade i den amerikanska juniorligan CEHL.
– Det tog två veckor från det att jag fick brevet till att jag släppte allt. Jag packade ner allting, slutade på mitt jobb och dagen innan jag skulle åka till USA åkte jag hem till mamma i Jönköping och släppte av mina sista grejer och förklarade att ”jag skulle flytta till USA i morgon”. Det är nog det taskigaste jag någonsin gjort i hela mitt liv. Stackars mamma. Jag hade inte sagt ett ord om det här innan, för jag ville verkligen se till att lösa allting med och ha en plan innan jag berättade något. Eftersom jag växt upp utan en pappa har jag alltid velat skydda mamma. Man var väl inte världens snällaste som barn, så hon har väl blivit besviken några gånger under uppväxten, så den här gången ville jag verkligen ha en plan.

Men det skulle ändå lyckas bli ännu värre för mamma Benitah.
– När jag kom över till USA och träffade Kalle och en annan kille som heter Daniel Brolin sa jag att jag måste ringa hem till morsan. Men de hade ingen telefon och jag trodde ju att mobiltelefonen jag hade med mig över bara var att köpa ett amerikanskt SIM-kort och sätta i det, men det förklarade de ju att det inte funkade. Det var ju så på den tiden.
– Det tog sju dagar innan jag lyckades ringa min kära mor. Jag mår än idag dåligt för det där. Jag är väldigt nära min mor så de där dagarna blev rätt jobbiga.

”JAG FICK TILLBAKA GLÖDEN ATT SPELA HOCKEY”

Som ni kanske förstår är den här USA-trippen inledningen på det som har blivit ett närmast permanent boende i USA för Cristopher Benitah. Det är på ett sätt startskottet på det som ska bli hans liv efter hockeyn – men på ett annat sätt är det också lite, lite en nytändning av just den egentligen avslutade hockeykarriären. Att få komma till USA och spela på mindre rinkar gjorde stor skillnad för honom.
– För mig personligen så önskar jag att jag hade kunnat spela den typen av hockey i yngre dagar. Att någon kom och berättade att det finns juniorligor i USA man kan spela i. För så stor skillnad som det är på stor och liten rink. Alla passar inte på stor rink, alla passar inte på liten. Jag tycker alla borde få testa på båda. Jag var i mitt esse när jag spelade där. Jag har alltid varit snabb på rören och i huvudet och på liten rink får du mycket mindre tid, och det passade mig bra. Jag har aldrig gjort så mycket mål eller poäng som jag hade där.

– Jag fick tillbaka glöden att spela hockey. Det är svårt att beskriva, men det här var den bästa tiden någonsin. Lyckan för mig med hockeykarriären har varit det året.

Det var till och med så att han faktiskt spelade matcher i ECHL under den här tiden. Han säger sig ha spelat tre-fyra matcher med Dayton Bombers, men att det var väldigt inofficiellt att de spelade eftersom de hade planer på att spela collegehockey säsongen efter och om de skulle kunna göra det fick de inte spela proffshockey. Officiellt.
– Vi tre svenskar tränade regelbundet med Bombers. Vi körde med juniorlaget på morgonen och sen direkt efter tränade vi med Bombers. Vi körde i tre timmar på is de gångerna och det var några av de tuffaste träningarna jag någonsin upplevt. Träningarna var så hårda att jag spydde sekunden jag gick av isen.

Summan av tiden i Dayton var enbart positiv för Benitah.
– Allting jag trodde om hockey, trodde om mig själv. Det kom fram det året. Man fick spela mycket, göra många poäng, spela All Star-match och det fanns folk som tyckte att man skulle skriva proffskontrakt.

Och det fanns också en chans att spela proffshockey säsongen efter. Han hade kunnat skriva kontrakt men det fanns två orsaker till att det aldrig blev så.
– Jag vågade inte chansa på knäna, att de kanske inte skulle hålla. Sen så sa faktiskt Kalle ett par kloka ord:
”Antingen kan du spela proffs ett tag och tycka livet är gott och dricka lite bärs och så där. Men blir du skadad igen, ska du då åka hem till Jönnet och sälja korv med bröd utanför Rosenlundshallen?”

Så det blev college istället. Ironiskt nog utan att det blev någon direkt satsning på utbildningen. De hittade en skola där utbildningen blev betald för dem. Lawrence University i Appleton, Wisconsin som spelade i NCAA div 3 och de hade ingen direkt aning om vad det fanns för nivåskillnader på collegehockey vid den tiden, eller vad skolans hockeylag höll för klass. Men de blev ganska snabbt varse om det om hela säsongen blev i stora drag väldigt misslyckad.
– Det första vi gjorde när allt var klart och vi började där så spelade vi en match mellan de de gamla och de unga. Vi vann med 12-1. Jag gjorde tre mål, jag gör väldigt sällan mål så jag undrade ju ”var fan har jag kommit? Det här är ju helt värdelöst”. De andra spelarna kunde knappt spela hockey, man undrade om de ens spelat tidigare. Sen blev Kalle skadad i axeln första träningsmatchen och blev borta 3-4 månader. Jag tror vi vann en match, kryssade en och förlorade 18. Jag var knappt över rödlinjen på hela säsongen.

”SKA DU SÄLJA KONST I ETT GATUHÖRN!?”

Och studierna gick som sagt… så där. Initialt var tanken att han redan då skulle plugga reklam, men när han väl kom till skolan fanns inte det kvar att välja på. Han frågade tränaren vad han kunde välja som inte var alltför krävande. Svaret blev konst.
– Vi satt och målade nakna människor i alla de former, skulpterade mycket saker i lera och gjorde olika smyckesaker och så. Sen när man kom hem till mamma efter det där året så sa hon mest: ”jaha, det var ju kul, men hur ska du tjäna pengar nu då? Ska du stå och sälja konst i ett gatuhörn?”

Ord som förstås fick honom att fundera över sin framtid på riktigt. Inte minst med tanke på att hockeyn var som den var. Han behövde inse att det aldrig skulle bli något av hockeykarriären och hitta ett sätt att tjäna pengar på riktigt. Han hade en kusin som jobbade med reklam och som föreslog att han skulle plugga något åt det hållet.
De hittade en skola i San Diego där han pluggade grafisk design i fyra år.
– Jag kände att jag ville hitta en ny väg i livet istället för att slösa bort fyra år på att studera konst och lira hockey som inte var så speciellt inspirerande då längre.

Vad han inte visste när han flyttade till San Diego var att han ganska snabbt skulle återkoppla till ishockeyn igen. Även om det inte skulle vara som spelare.
– Jag trivdes kanonbra i San Diego. Men sedan finns det ett fenomen när man slutar med hockeyn, det har jag hört från polare som också gjort det. Att man kan vakna upp mitt i natten drömmandes att man bara står och slår slagskott och att det kändes bra. Sen var det en annan dröm om att varje gång man fick en puck så blev klubban spagetti och man kunde inte göra något.

När han drömt det där under en period började han kolla upp om det fanns några hockeyrinkar i San Diego, vilket knappast lär ha känts som en självklarhet när man är något stenkast från mexikanska gränsen och klimatet är synnerligen soligt året runt. Men det fanns tre ishallar, och Benitah mejlade till hallarna för att kolla om de behövde hjälp med något och om han kunde få åka lite skridskor och bara få känna den där bekanta känslan som han haft med sig under större delen av sitt liv.
– Det blev så väl att det var ett ställe som behövde så mycket hjälp att jag i princip fick ta över en hel ishall och sköta allt där. Jag gick i skolan 8-12 och sen var jag på rinken 12-20, ibland 21, där jag var på rinken. Så det gjorde jag i fyra år. Det är nog utan tvekan det bästa jobbet jag haft. Då hade man 200 kids som såg upp till en och bara ville lira hockey. Då fick man tillbaka allting. Känna glädjen, se kidsens glädje.

Under collegetiden var han med och gjorde det mesta i den där hockeyrinken. Han var med och införde småmålsspel i San Diego, något de aldrig hade hört talas om tidigare. Att spela hockey på bredden när man inte var så gammal. Han tränade ungdomslag, han tog in småkillar som ville ha privatlektioner och eftersom San Diego var ett populärt resmål för gamla NHL-spelare fanns det spelare med NHL-erfarenhet bland de som ville att deras söner skulle få lite privatlektioner. Bland andra Marc Bergevin och Robert Lang.
– Det kändes så klart jättelöjligt. De står där vid sidan av och jag försöker lära deras kids att spela hockey, liksom. Det var ju mer så att man sneglade bort mot dem och ville fråga: ”gör jag rätt?”

”SKICKADE HONOM PÅ BOOT CAMP I MONTANA I 30 DAGAR”

Men hans hockeyjobb, tillsammans med att han ännu inte var överdrivet gammal, gjorde att San Diego Gulls, som då spelade i ECHL, var så nyfikna på honom att de bjöd in honom att komma och provträna om spel i klubben.
– Mina värden var inte sämre då än när jag var i HV71 och spelade. Saker som händer i livet utvecklar också folk, antar jag. Att man kan utvecklas bara av att stå vid sidan och följa saker. Jag vet att jag var en bättre spelare när jag var 24 än när jag var 18.

– Problemet med Gulls var bara att de lade ner sitt lag precis innan säsongen skulle sättas i gång och det blev ingen proffshockey i San Diego igen förrän förra året.

Under tiden i San Diego kom han även i kontakt med en ung kille, Brad, som var 14 år och hade Typ 1 diabetes sedan födseln och var lite överviktig, men som inte ville något annat än att spela hockey, men hade svårt att hänga med alla gånger i början. Han kom från en ganska välbärgad familj och kunde genom det ordna privatlektioner i princip varje dag, så han blev en helt okej lirare.
– Vi tränade klubbteknik, skridskoåkning och så vidare. Hade han haft en annan coach så hade han nog inte fått spela. Men min filosofi var att vi inte skulle ha ett vinnande lag, utan vinnande individer. Jag säger inte att han var sämst i laget, för det var han absolut inte. Men han behövde vila lite mer än andra på grund av sin diabetes, kunde inte göra lika mycket övningar som andra och det blev väl lite avundsjuka och så där, ”varför behöver inte han göra samma saker som andra gör”.

Han blev så tajt med Brad och hans familj att familjen ville att han skulle vara barnvakt åt honom med jämna mellanrum. Benitah märkte snabbt att Brad hade ’vänner’ som bara utnyttjade honom.
– De kunde komma över och sa ”ska vi beställa pizza?” och sen åt de upp den och stack därifrån när de ätit upp pizzan och sluppit betala.
– Sen slutade det så illa att han hamnade i ett gäng där folk ville att någon skulle köpa droger till dem.
– Det tog ganska hårt att höra att han blivit en del av det, men jag bad hans pappa att göra drogtest och då var det grönt. Men sen var det något på en träning där han betedde sig konstigt, så gjorde pappan ett nytt drogtest och då failade han. Då gjorde pappan som typ alla föräldrar gör i sådana där situationer: Skickade honom till boot camp i Montana i 30 dagar, och det hjälper ju inte heller någon.

När Brad kom tillbaka efter lägret föll han snabbt tillbaka i drogträsket igen och den här gången blev han skickad till ett rehabiliteringshem för drogmissbrukare. Där blev han kvar mellan han var 17 och 20 år innan han till slut skrevs ut.
– De klippte alla band där i princip. Inget internet, inga telefoner och alla man någonsin lärt känna utom familj klipptes banden med. Det var bara en utomstående som han fick välja att fortsätta ha kontakt med. Och han valde mig.
– Då bodde jag i San Francisco och en gång i månaden fick jag åka ner, spendera 20 minuter på Starbucks och prata med honom innan han fick gå tillbaka till hemmet och jag fick åka tillbaka till San Francisco, vilket ändå är sex timmar bort.
– Men att få vara med och hjälpa honom är det bästa jag gjort inom hockeyn. Hans familj har blivit min familj och de har träffat min mamma och så där. Han har varit helt ren från alkohol och droger i åtta år nu.

”INSÅG ATT JAG SKULLE DÖ OM JAG FORTSATTE MED DETTA”

Efter det där började istället det arbetsliv som han numera är mitt uppe i och som tar extremt mycket av hans tid sedan dess. Han flyttade till San Francisco. Han fick jobb direkt efter skolan. Den i USA inte helt oväntade kedjan: ”Jag hade en kompis som hade en kompis som…” gav honom ett jobb på en designbyrå där han hade hand om åtta hotell och skulle göra deras grafiska profil och sköta mejlkonton, hemsidor och kommunikation med broschyrer och dylikt. Det fanns även nattklubbar och restaurang med i det han fick ansvara över.
– Just då tjänade jag så mycket pengar, köpte allt jag såg och tyckte att jag hade livet. Men jag jobbade i princip från sju på morgonen till tre på natten, sju dagar i veckan och gjorde så i två år innan jag insåg att det inte var det där livet går ut på och jag insåg väl att om jag fortsatte med detta så skulle jag dö.

Efter det hamnade han på ett biotech-företag en kortare period, där han skulle hjälpa till att marknadsföra en ny sorts cancermedicin. Ett jobb som inte funkade speciellt bra och där han inte blev så långlivad.
– Medicinen var kanon, men företaget var mindre kanon och det var en ganska dålig tid i mitt liv just där och då. Jag slutade på jobbet, det tog slut med flickvännen, jag sålde allt jag ägde och försökte börja om. Flyttade ner till Los Angeles. Jag var väl 29 år då, tror jag, och det kändes som att allt jag gjorde gick fel.

I sex månader gick han runt i Los Angeles utan något att göra.
– Det var sex månader där man inte hade någonting. Inte jobbade någonting. Bodde hos kompisar och försökte lista ut allt. Det blev lite soul searching.

Men det fanns ett litet problem där också. Hans visum.
– Jag var här i 14 år utan grön kort. Det är inte så lätt. Man måste vara ganska kreativ. Det har varit studentvisum, det har varit arbetsvisum och ja, det finns nog ingenting om att fixa visum som jag inte kan vid det här laget. Man har fått trixa ganska mycket.

Men utan jobb och utan studier så fanns det snart inte längre mycket att välja på. Han bestämde sig för att flytta hem till Sverige igen och det var då allting vände och den där karriären som han är inne på nu tog fart på riktigt.
– Jag hade sagt till alla kompisar, mamma… stackars mamma… att jag skulle flytta hem igen. Sen tre dagar innan jag skulle flytta fick jag ett mejl från en jag känner i New York som undrade om jag ville flyga till New York i stället för Sverige, så i stället för att flyga till Sverige på måndagen flög jag till New York på söndagen och träffade dem. Hade jättebra möte. Åkte tillbaka till LA och hämtade mina grejer och på planet mejlade jag med en mäklare, landade i New York, sov natten och på morgonen efter gick jag och hämtade nycklarna till min nya lägenhet. Då var det sex dagar efter att jag skulle ha flyttat tillbaka till Sverige. Nu bodde jag i New York och jobbade på en reklambyrå.

Hans enda egentliga krav för att börja jobba på den reklambyrån var att de skulle hjälpa honom att fixa ett grönt kort. Ge honom en chans att slippa bli bunden till någon. Ge honom en chans att själv få bestämma över sitt liv.
– Det var det viktigaste för mig. Jobbet i San Francisco till exempel, där höll de på mitt visum och det var i princip därför jag jobbade så mycket som jag gjorde där. De sa att de skulle skicka hem mig om jag inte gjorde det. Men efter att jag var i New York nu i tre år så fick jag äntligen mitt gröna kort och kan andas ut lite. Även om jag var i New York ett år längre än jag egentligen hade tänkt.

Byrån i New York var en mycket stor reklambyrå. Den växte en hel del under Benitahs tid på byrån, dessutom.
– Vi var nog 200 när jag började där. Sex månader senare hade vi anställt 250 till och i slutet var vi 800 på kontoret i New York och det fanns även kontor i Atlanta, Chicago, New Toronto, Sao Paolo och London.

Anledningen till att företaget växte explosionsartat var en enda liten tweet som skickades vid exakt rätt tidpunkt och som på ett sätt förändrade sättet företag profilerar sig på sociala medier i dag.

EN LEKTION I HUR DAGENS AMERIKANSKA REKLAM FUNGERAR

Året är 2013. Super Bowl är eventet. Större blir det inte i USA. Baltimore möter San Francisco. Byrån ansvarar över Oreos sociala medier och har satt en hel del folk på just under Super Bowl försöka göra något genombrott om något speciellt händer under matchen.
Tidigt i tredje quartern händer det som – för eventets skull – inte för hända. Strömmen går i Superdome i New Orleans och det blir en blackout i som ger matchen ett uppehåll på 34 minuter och under den tiden lyckas reklambyrån sätta ihop följande tweet:

Power out? No problem. pic.twitter.com/dnQ7pOgC

— Oreo Cookie (@Oreo) February 4, 2013

Så här i dag, snart fyra år senare, tycker förmodligen ingen av er att tweeten är något anmärkningsvärt. Så där jobbar ju var och varannat företag på sociala medier. Men det är ju just det som är grejen. Det här var första gången det hände.
– Innan dess hade inget företag pratat på det där sättet. Nu är det ju väldigt vanligt att företag lägger sig i evenemang, vill vara med i diskussionerna och så där. Den där tweeten gjorde succé och folk snackade om hur genialisk den var säkert fram till två år efteråt.

– Det är lite så vi jobbar här också (på den nya reklambyrån i Los Angeles), men min filosofi är att om konversationen inte är något för dig, så ska du inte försöka vara med i den. Du blir liksom den där irriterande ungen som bara står och hoppar hela tiden och säger ”jag kan, jag kan!”. Så det gäller att ha rätt tajmning. Veta vad man ger sig in i.

Vi diskuterar skillnaderna på amerikansk reklam kontra svensk reklam. Han menar att i USA jobbar de betydligt mer med att sälja en livsstil snarare än en produkt.
– Mår jag bra, om jag ser det jag ser och vill vara där så räcker liksom det. Corona är ett bra exempel. Oftast när man ser deras reklamer så vill man vara där på den platsen och det enda de har är en solstol och en bärs. Men det ser gött ut. De hittar den där livsstilskänslan, att det känns gött. De promotar livsstilen snarare än en produkt och sen är det upp till dig som konsument att välja om du vill ha den livsstilen eller inte.

Han berättar om ett av de företag som han jobbar med just nu, som superinriktar sig på just livsstil och är för ett av sina varumärken (en whisky) ute efter en marknadsföring som kanske inte hade blivit så speciellt väl mottagen i Sverige.
– Den här whiskyn riktar sig bara till män, och egentligen inte bara män heller utan specifika män. Vi får inte visa en enda kvinna i marknadsföringen. Utan det här är bara för män som gillar whisky. Och klättrar i berg. Den som vi vill rikta oss till är just den personen. Är det någon som gillar whisky och att till exempel fiska, så är inte den något för oss. Utan just bara män som gillar whisky och att klättra i berg. Det kan inte bli mer specifikt än så.

Jag frågar lite försynt om det inte finns en risk med att exkludera så extremt många människor i en reklam och produkt. Men jag får en lektion i reklamarbete.
– Om du har en sten och ska kasta den för att träffa fyra stenar, så har du större chans att träffa de där fyra stenarna om det bara är fyra stenar du kastar mot än ha ett grusberg och försöka hitta samma fyra stenar. Vi vill hellre ha en stark following, folk som verkligen gillar märket, än att ha dem utspridda lite då och då. Vi vill ha den som går och köper ofta. De som lever grejen, köper t-shirts och så vidare. Inte de där som tänker ”jag såg det där en gång, jag testar det den här gången” och sen köper de annat alla andra gånger. Vi vill nå ut till de som vill drömma sig bort från vardagen, de som köper den här whiskyn för att de känner att när de dricker den så är de lite närmare de där bergen och som drömmer om att en dag åka till bergen när de har semester och få uppleva just det där. Sälja livsstilen.

Och lektionen i reklam och marknadsföring slutar inte där. Det kom ännu mer. Och du som fortfarande läser det här har hängt med tillräckligt länge för att troligen aldrig tröttna på att läsa om det här. Så därför stryker jag inte den här biten heller. Han visar upp en reklamfilm av lite längre karaktär som de gjort för en produkt. En film som kostade åtskilliga hundratusen dollar att spela in och som är lite av ett problem i det samhälle vi lever i i dag. Det är betydligt svårare att nå ut nu än det varit tidigare.
– Mättnaden för reklam i dag är… kanske två dagar. Det är så stor skillnad jämfört med för kanske fem år sedan. Vi gör det vi gör, det tar massa tid med planering, filmning, efterarbete och så vidare, sen är det hett kanske EN dag på Instagram, Facebook eller vad det nu är. Lägger vi ut det i två veckor, så vill folk ha nåt nytt redan i slutet av första veckan. Det är liksom bättre att betala 100 000 dollar fem gånger för fem småfilmer, än 500 000 dollar för en enda stor kaboom-film.

”MAN BARA SCROLLAR, SCROLLAR OCH SCROLLAR”

Benitah följer inte med speciellt mycket i svensk media och den svenska reklamen, men lite grann blir det mellan varven.
– Nu ska jag inte säga att jag hänger med så mycket hemma i Sverige, men man går in på Aftonbladet ibland och scrollar… och scrollar… och scrollar. Man fastnar liksom ingenstans för det är inget relevant på Aftonbladet. Folk säger att man borde läsa DN eller Expressen, som kanske ger lite mer kött på benen. Men ibland så hamnar man någonstans, och då blir man tvungen att se någon reklamsnutt här eller där och en sak som dykt upp väldigt ofta är Leo Vegas, som jag fortfarande inte riktigt vet vad det är. Så det är ganska intressant hur de marknadsför det. Varje gång man är hemma känns det som att svensk reklam ser likadan ut och att fokus i Sverige fortfarande är ganska mycket tryck. Tidningsannonser, reklampelare och så vidare medan det här är väldigt mycket sociala medier.

Jobbet han hade i New York innebar att han fick jobba med flera stora företag. Efter succén med Super Bowl fick man en uppsjö av stora klienter att jobba med och Benitahs första uppdrag överhuvudtaget på firman var att jobba med Coca Cola i samband med fotbolls-VM i Brasilien, där Coca Cola var huvudsponsor.
– Jag tänkte liksom: ”wow, det här är ju NHL”, för att använda hockeytermer, men det var det inte. Det var ganska värdelöst.
– Vi gjorde två hemsidor och olika videos som promotade att man skulle ta ett kort på sig själv, skicka in ett glatt kort och sen tog vi det kortet och sydde ihop det på en jättestor flagga. Konceptet kallade vi Happiness Flag. Tanken var att miljoner glada människor sammansydda på en flagga. Jag vet inte om den syntes i TV på öppningsceremonin, men den var där i alla fall.

Benitah gjorde flera olika videos runt den där flaggan inför turneringen. Bland annat den här.

– Men om det där var NHL, så är jag jättenöjd med att vara i division ett i så fall. Man måste hitta en balans på vad som betyder något i livet. När man blir äldre inser man att det är familj och vänner som betyder något. Åldern gör väl att man tänker till och hittar sin plats.

Utöver Coca Cola har han jobbat med bland andra HBO, Canon, Subway, Toyota, Absolut, Ben & Jerry’s, Nestle, Oreo, Budweiser, Corona och Toys R Us.

Så någonstans var det väl tydligt redan i ett tidigt skede att det där New York-jobbet – trots den stora reklambyrån – inte skulle vara någon sorts slutdestination. Huvudorsaken till uppbrottet och flytten tillbaka till västkusten var strukturen som blir på ett stort företag om man är för långt ner i näringskedjan.
– Har du ett stort företag så är det många chefer. Du är en chef som har en chef som har en chef. Har du ett förslag så måste du visa det för någon, som måste visa det för någon, som måste visa det för någon och sen går det tillbaka samma väg och två veckor senare får du veta att det inte är godkänt trots att du gillade det, och din chef gillade det och dennes chef gillade det.

I Los Angeles är han på en lite mer nystartad mindre reklambyrå som börjat växa, men där han har en betydligt tyngre roll. Så klart är det även tillfälligheter som gjort att han hamnat just där. Också.
För att göra en lång historia lite kortare. Firman ägs av ett gift par, Andrew och Lindsey. För 14 år sedan åkte Andrew till Australien. Det gjorde Benitahs bästa kompis Peter också. Andrew och Peter träffade varandra i Australien och kom väldigt bra överens.
– Peter brukade ofta snacka om den där amerikanske killen som var så jäkla nice och att de connectade så bra. När Peter och hans fru var över här och hälsade på mig 2012, så träffade vi den där Andrew och drack lite bärs och så där och då berättade han att han startat ett litet företag, typ i sin källare. Sen om vi spolar fram till någorlunda nutid så hörde han av sig till mig och undrade om jag visste någon som var intresserad av ett jobb. De hade växt och behövde anställa fler. Men jag visste ingen.

Några mejl fram och tillbaka senare hade den där arbetsbeskrivningen som Andrew filade på för den man sökte växt fram till att bli mer och mer av ett drömjobb för Benitah.
– Sen en dag blev jag kallad till en pitch med en av deras kunder där Andrew bara sa att jag skulle sitta med där och liksom vara deras Creative Director, men det slutade ändå med att jag pratade med kunden och förklarade lite så där. Höftade lite till höger och vänster och det funkade kanon. Redan där kände jag att dynamiken stämde. Så tack vare hårt arbete och en polare om åkte till Australien för 14 år sedan så är vi här idag.

Sen tog han jobbet. Lämnade New York bakom sig och flyttade tillbaka till Los Angeles, där han är reklambyråns Creative Director och är ansvarig för deras kreativa avdelning, och även fotograf. Något som han bara lagt till sig allteftersom.
– Jag hade aldrig fotat i hela mitt liv. Jag var sist i min gymnasieklass som fick en kamera, eller mobilkamera.
– Jag började som grafisk designer. Sen gjorde jag lite hemsidor. Sen ville folk ha lite video och kort, sen tror jag att det var två år sedan som jag bestämde mig för att jag tyckte att det var kul att ta kort. Att jag var bra på att ta kort. Så jag ville satsa mer på att fota och har fått jättemånga jobb genom att bara ta kort, så det är det jag gör här nu.

FLYTTADE IN HOS GAMLE KOMPISEN

Ni kanske minns Brad från tidigare i reportaget? Den tidigare drogmissbrukaren som kom ur drogträsket med hjälp av Benitah? Det är honom som Benitah bor hemma hos i Los Angeles just nu.
– När jag skulle flytta till LA, det gick så snabbt. Jag fick jobbet och orkade inte tänka på lägenhet, så han sa att det bara var att komma och bo hos honom. Det underlättade väldigt mycket och gjorde att jag kunde komma igång snabbt med nya jobbet.

– Vi har ju fortsatt haft bra kontakt hela tiden och jag känner att jag fortfarande hjälper till att guida honom lite genom livet och så där. Men nu handlar det mer om tjejer, jobb och livet än om hockey, som det var först då. Men under 2017, då jävlar… då ska jag ta tag i det och fixa något eget.

Hos Brad finns också tillräckligt med utrymme för att Benitah ska kunna syssla med sin nya hobby.
– Det finns ett område i huset där jag kan ha mina symaskiner där jag kan sitta och sy på kvällar och helger. Jag syr jeans på fritiden. Det är något jag börjat med på senare år. Jag gillar idéen om att kunna göra någon sorts jeans av återvinningsmaterial. Att det ska ha hållbarhet. Att jeans ska kunna brytas ner och återanvändas. Ju äldre man blir, desto mer man ser tillbaka på sitt liv och man vill arbete för att ge tillbaka mer.

– Just nu har jag väl inte ens sytt färdigt ett helt par jeans än. Jag har ett och ett halvt ben tror jag, men det är jäkligt kul och intressant.

Vad är din kontakt med hockeyn i dag, utöver säsongskortet på Kings matcher?
– En gång, eller en helg, om året spelar jag hockey i dag. Det är i Jackson Hole, Wyoming som de har en liga som bjuder in olika lag ett några helger per säsong. På något sätt fick vi hänga med ett lag från Cleveland, jag och en kompis, så jag har varit där sex år i rad nu. Så två matcher om året får jag skrinna in och spela inför 1 500 personer som sitter och skriker på läktarna, det är livemusik och allt möjligt. Det är så skönt att få den känslan två gånger om året. Gå tillbaka till livet som man en gång levde. Tejpa klubban, få sina skridskor slipade och bara sitta i omklädningsrummet och snacka gött med polare. Det är liksom det som är en stor del av att spela hockey. Man är en familj som alla delar samma mål och intressen, till en viss del.

– När jag flyttade till San Francisco tränade jag en gång i veckan. När jag var i New York var det skitbra. Där hade de ett gäng med många gamla NHL-spelare som jag inte kommer ihåg namnet på en enda av dem, men som Mats Christeen hade kontakt med, som körde hockey varje onsdag. Givetvis klockan tolv på dagen, för att de kan… men jag var med och spelade några gånger och det var skitkul, men annars så är det bara det där i Wyoming.

SPRANG PÅ GAMLE LAGKAMRATEN: ”DET ÄR JU LUNKAN!”

Mats Christeen, som även han var med i den där pojklandslaget som Benitah var kapten för, bor sedan många år i New York och jobbade tidigare som modell. De umgicks så klart en del under Benitahs New York-år. En annan person från den gamla tiden av landslagsläger och dylikt som Benitah stötte på i New York precis innan han flyttade till Los Angeles var Henrik Lundqvist.
– Jag har inte sett honom sedan jag lämnade Göteborg när jag var 19. Jag sprang på honom på ett kafé och tänkte att ”det är ju fan Lunkan… men nä, inte kommer han ihåg mig”, men man kände ändå att han borde ju ändå göra det så jag gick fram och sa ”Tjena, jag vet inte om du kommer ihåg mig?”… men det gjorde han. Hockeyn för ju samman otroligt många människor. Man kommer ihåg folk.

Efter tre timmars synnerligen underhållande och inspirerande samtal, som till och med får en annan att börja fundera på vad man gör av sitt liv, börjar vi komma fram till att det är dags att börja packa ihop. Kontorsbyggnaden har sedan länge lämnats öde bortsett från oss.

Vi tar oss ner till garaget, klivet in i varsin bilar och beger oss hemåt. Jag har intervjuat en och annan hockeyspelare – mitt uppe i sina karriärer – genom åren. Det som slår mig i just det här fallet är att det inte skiljer speciellt mycket på en spelare som lyckats inom hockeyn och en som inte gjort det. Åtminstone inte i det här fallet.

Trots att hockeyn aldrig nådde den nivå Benitah drömde om, så lever han lik förbannat sin dröm vid 34 års ålder. Må så vara att den drömmen inte är hockey. Men om man bara är villig att lägga ner sin själ på saker och ting så finns det en väg till en dröm bortanför hockeybubblan.

Och för Benitahs del är det ett liv han, om han så önskar, kommer kunna leva bra mycket längre än om han fått ett liv som hockeyproffs. Det livet hade inte haft speciellt många år kvar i sig vid det här laget, medan hans nuvarande liv på många sätt nästan just har börjat.

DOKUMENT: Var fjärde pojklandslagsspelare har lagt av vid 25