SVT-profilens kritik mot TV-pucken: ”Finns distrikt som har uttagningar alldeles för tidigt”

TV-profilen beskriver ofta turneringen som en av sina jobbmässiga höjdpunkter på året. Men det anrika hockeyevenemanget har sina problem. På senare år har det osunda elittänket som föregår TV-pucken hamnat i fokus allt oftare. Det har talats mycket om de negativa effekterna som de tidiga gallringarna har på unga spelare. Och det är precis det som Härenstam kritiserar när hockeysverige.se får en pratstund med honom inför det stundande slutspelet.

Han anser att vissa hockeydistrikt ute i Sverige använder sig av metoder som inte hör hemma inom ungdomsidrotten.
– Hockeyn har inte alltid varit den bästa sporten på att lyfta och uppmuntra de mjuka värdena, menar Chris Härenstam.
– Det finns distrikt som har gallringar till TV-pucken alldeles för tidigt, alltså ett till två år innan turneringen. Det är bara några få, men jag tycker att det känns helt åt skogen. Vem är du eller jag att göra en bedömning av spelarna när de är 13 eller 14 år? Vi har ingen aning om vilka som blir bra så tidigt. 

Även om TV-pucken på många sätt utgör skarven mellan lek och allvar tycker Chris Härenstam att det är en turnering som måste präglas av glädje och kamratskap. När det blir en alltför tidig elitsatsning i vissa distrikt försvinner den glädjen hos många petade spelare, tror han.
– I flera distrikt och klubbar får TV-pucken för stor betydelse. Det kan betyda att vissa spelare får mycket istid alldeles för tidigt medan andra inte får det alls och indirekt får höra att de inte duger. De riskerar att tappa lusten att spela. Tappet av spelare i den här åldern tror jag är alldeles för stort i förhållande till vad det borde vara, säger Härenstam.
– Jag älskar TV-pucken som turnering, men jag gillar inte att den får ta så mycket plats att den riskerar att bli en sådan här tidig vattendelare. 

”MAN MÅSTE JOBBA MED DERAS SJÄLVKÄNSLA”

Vid sidan av sina uppdrag i rutan är Chris Härenstam med och driver Sports Heart, en organisation som bland annat jobbar med att anordna sportcamper för ungdomar där mycket går ut på att lyfta deltagarnas delaktighet och självkänsla. Det är i samband med det arbetet som Härenstam har förkovrat sig i forskning kring psykologin inom barnidrotten.
– Det centrala i allt måste i slutändan vara att få barn och ungdomar att tycka att det är roligt och lustfyllt, att man ska se alla ungdomar för att vara det de är. Hur gör man det? Man måste jobba med deras självkänsla, respekt och empati. Det är det viktiga, poängterar han.
– Om man bara premierar de som gör flest mål riskerar man att sända fel signaler och skapa fel incitament. Det är inte säkert att det just är de spelarna som är bäst ”role model” för andra. I stället borde man premiera de som uppmuntrar och berömmer andra, den som har spelat fram och varit schysst. De borde få lika mycket speltid.

Han pekar också på forskning som visar att barn och ungdomar som antingen specialiserar sig på en specifik idrott eller hamnar i en elitsatsning för tidigt tenderar att sluta tidigare än de barn och ungdomar som håller på med många sporter och inte utövar sina idrotter under lika strama ramar.
– Jag måste rekommendera idrottspsykologen Johan Fallbys bok ”Gör det bättre själv om du kan” som bygger på den här forskningen och tar död på en hel del gamla sanningar om barnidrott. Jag tror att många ledare och föräldrar skulle behöva läsa den för att få en större inblick vad som gynnar barnen i deras idrottande och hur det kan göras mer lustfyllt, säger Härenstam.

Chris Härenstam tror och hoppas att det här är en trend som kan vändas. För att det ska ske efterlyser han ett mer långsiktig perspektiv hos tränare och ledare inom svensk ishockey. Deras arbete får nämligen stor effekt på individerna även utanför det som sker på isytan och i omklädningsrummet.
– Är det bara bra hockeyspelare som ska formas, eller är det goda samhällsmedborgare? Det är bara några få som blir bra, så vad händer om vi sätter etikett på barn och ungdomar på det här viset? Vilka värderingar skapar det hos utövarna, undrar han.
– I min värld har Idrotten ett ansvar att fostra goda samhällsmedborgare och sprida positiva värderingar.

Hur når vi dit?
– Jag tror att mycket handlar om att ge tränare och ledare möjligheten att utbilda sig och förstå konsekvenserna av sina handlingar, speciellt när man jobbar med barn och ungdomar. Det finns massor av duktiga ledare och tränare i vårt land, men alla kan bli bättre och mer pedagogiska.