Underbarnet tog Nordamerika med storm – Old School Hockey Anders Hedberg

Anders Hedberg är ett av de största underbarnen som kommit fram inom svensk ishockey genom alla tider. Han debuterade i seniorsammanhang redan som tolvåring hemma i Svedjeholmen. Sin sista match spelade Hedberg 1985 då han avslutade sin sjunde säsong med New York Rangers i NHL. Nu har han inte bara fått sin tröja hissad i Fjällräven Center utan i veckan hyllades han stort tillsammans med Ulf ”Lill-Pröjsarn” Nilsson och Bobby Hull i Winnipeg.

– Svedjeholmen, där jag kommer ifrån, ligger på andra sidan om Moälven om du står vid ”Kempis” (Kempehallen), säger Anders Hedberg när hockeysverige.se ber honom att sammanfatta sin hockeykarriär.

– Kempehallen var där ishallen kom att byggas och Kempevallen var fotbollsplanen i området. Jag började inte spela ishockeyn nere på ”Kempis” utan vi hade en liten förening hemma i Svedjeholmen där jag spelade mina första matcher på månskensrinken i byn.

– Däremot så spelade jag även fotboll och det gjorde jag med Modo och då höll vi till på Kempevallen.

Som tolvåring gjorde alltså Anders Hedberg debut i seniorsammanhang då Svedjeholmens division 5-lag slängde in honom i seriespelet.

– Det var ju lite andra förutsättningar då även om det förekommer än i dag att fjortonåringar debuterar längre ner i seriesystemet. På den här tiden så var man pojkspelare upp till femton år, sedan junior upp till nitton innan man blev senior. Det fanns inte åldersklasser i pojklagen och inga b-juniorer, utan dom bästa i laget fick helt enkelt vara med dom äldre lagen oavsett i vilken ålder man var.

Hur gammal var du när det blev aktuellt med spel på andra sidan Moälven för Modo?

– Jag var 16 år då. Jag spelade fotboll med Modo så jag var väl ingen alldeles okänd varelse för klubben.

– Hockeyn hade varit på mig under några år för att få mig dit, men jag hade bestämt mig för att om jag skulle byta klubb så skulle jag garanteras att träna med A-laget och det löftet fick jag först då.

Anders Hedberg.

Söndagen den 22 oktober 1967 kom att bli ett väldigt speciellt datum för Anders Hedberg.

– Då tänker du antagligen på den dagen då jag spelade TV-pucken för Ångermanland och debuterade i Allsvenskan för Modo samma dag? Jag hade bestämt mig för att spela TV-pucken med mina kompisar så Allsvenskan fick komma i andra hand. Då ryckte ”Kabben” Berglund in och arrangerade ett flygplan som tog mig från Sundsvall till Örnsköldsvik.

– TV-puckmatchen, som var mot bland andra Börje Salming i Norrbotten (Vinst 6-0), började klockan 13 och Allsvenska matchen, som var mot AIK, började klockan 17. Vi vann TV-puckmatchen mot Norrbotten med 6-1 vill jag minnas och jag var inblandad i alla målen. Men sedan förlorade vi i Allsvenskan mot AIK med 5-3, fast jag fick göra mål på ”Honken” Holmqvist som var vår stora landslagsmålvakt och storstjärna vid den här tiden. Den dagen var självklart en stor dag för mig.

Minns du vilka som du spelade ihop med i debuten med Modo?

– Det kan ha varit Torbjörn Hübinette och Christer Nilsson som jag sedan spelade med resten av säsongen men jag är inte helt säker.

Anders Hedberg etablerade sig som fixstjärna under sina fem år med Modo AIK. Sin poängmässigt bästa säsong med Modo gjorde Hedberg 1969/70 då han på 28 matcher gjorde 14 mål, 25 assist, totalt 39 poäng. Som 19-åring slutade han trea i SM-slutspelets poängliga efter Lars-Göran Nilsson från Brynäs och Hans Jax från Leksand. Samma säsong blir han dessutom vald till JEM:s bästa spelare vid turneringen som spelas i Genève där Sverige kom trea efter Sovjet och Tjeckoslovakien.

Inför säsongen 1972/73 skulle Hedberg komma att flytta söderut. Ny klubbadress blev Djurgårdens IF med Johanneshovs Isstadion som hemmaarena. En arena där Hedberg tidigare fått sitt internationella genombrott under VM 1970. En turnering där Sverige vann VM-silver efter Sovjetunionen.

– Anledningen till att jag flyttade till Stockholm var för att gå på skola. Min far var inte ett dugg idrottsintresserad. Men han gav mig ett fantastiskt råd: du får spela hur mycket du vill, men du måste sköta skolan. Jag hade kommit in på Gymnastik och Idrottshögskolan.

– I all idrott måste du ha en balans i ditt liv. Det är grunden till ett bra idrottande. Om man tittar historiskt bakåt så hade vi i Sverige försprång gentemot våra konkurrenter, Ryssland, Tjeckien och Slovakien, vi hade bättre skolutbildning och det gjorde i förlängningen att vi förstod normer, organisation, lagbyggnad, förändringar och blev mer nyfikna. Vi var bättre på det förr och måste hitta tillbaka dit igen.

– I dagens värld när utbildning betyder allt, så har du som förälder ett enormt ansvar att påverka barnen till att på ett seriöst sätt sköta skolan. Då blir du en bättre hockeyspelare. Jag har inte sett något tillfälle där en seriös skolgång förstört för en kille eller tjej i deras idrottsliga karriärer.

Varför just Djurgården och inte AIK?

– Orsaken var ganska enkel faktiskt. Lägenheten som Djurgården erbjöd mig låg betydligt närmare GIH än vad den lägenheten gjorde som AIK erbjöd. Den låg någonstans på Söder vilket jag inte hade en susning om vad det var då jag kom till Stockholm från Norrland. För mig var det viktigt med närheten till skolan så jag kunde utnyttja håltimmarna på bästa sätt.

Hur upplevde du skillnaden på atmosfären kring ishockeyn i Stockholm mot den du hade växt upp med i Örnsköldsvik?

– Ö-vik dominerade hockeyn precis som nu. I Stockholm kunde du vara mer anonym. Men då det handlade om match eller träning var det egentligen ingen skillnad. Djurgården spelade sina matcher på Johanneshov och det var minst lika gemytligt som hemma i Kempehallen.

Lars-Erik SJöberg, Anders Hedberg, Curt Larsson och Ulf ”Lill-Pröjsarn” Nilsson i Winnipeg på 1970-talet.

Björn Palmqvist, Stig Larsson, ”Totte” Bengtsson och så vidare. Det var många starka karaktärer som mötte dig i Djurgårdens omklädningsrum. Hur upplevde du den sammanhållning som fanns hos Djurgården vid den här tiden?

– Den var mycket fin och jag hade inga problem alls. Djurgården var inne i en generationsväxling där de killar du nämner var på andra sidan av sin topp i karriären. Rolle Stoltz hade slutat spelat och var nu lagledare. Personligen gjorde jag inga bra år i Djurgården och jag vill inte skylla på något men jag var trött mest jämt eftersom pluggandet tog så mycket kraft. Även Åke Eklöf från Modo spelade för Djurgården då och även om han var lite äldre än jag så pluggade även han i Stockholm.

– Samtidigt som jag kom till Djurgården så var en ny generation spelare på väg fram med bland andra ”Myggan” Wallin, som kommit till Djurgården något år tidigare från Almtuna, och Per-Allan Wikström som hade kommit fram via det egna leden.

Vad är ditt starkaste minne från de båda åren i Djurgården?

– Vi gjorde inget speciellt bra i ligan utan vi smetade mest omkring i mitten av serien under mina år i klubben. Fast ett riktigt fint minne är Ahearne Cup. Det var lag från både öst och väst som var med och spelade. Då spelade man inte Allsvenskan mellan jul och nyår utan i stället så spelades den här turneringen.

– Man verkade inte förstå att det var en riktig publikhelg som hade varit perfekt publikmässigt för allsvenskt spel. För under Ahearne Cup var det nästa alltid full på läktarna.

VM 1970 där Sverige vann silver på Johanneshov som vi nämnde vi tidigare, hur upplevde du som 19-åring den turneringen?

– Hela turneringen var ju en fantastisk upplevelse eftersom den gick på hemmaplan och det gick bra för Tre Kronor. De högsta ratingsiffrorna någonsin i svensk TV är väl från vår finalmatch mot Sovjet det året. Matchen förlorade vi med 3-1 och jag har för mig att det var Håkan Wickberg som gjorde Sveriges mål.

Anders Hedberg när han spelade i New York Rangers.

Är 5-3-målet på Tjeckoslovakien ditt personligen starkaste minne från turneringen?

– Det kan man väl säga eftersom det målet avgjorde matchen.

Var inte du aktuell redan 1969 för VM-spel?

– Jo, jag skyllde på att jag ville lägga tid på mina studier före hockeyn. Men i själva verket var jag nog mest rädd för att jag inte skulle vara förberedd på att spela i VM. Jag var 18 år och kom från lilla Svedjeholmen. Vad hade jag att göra i ett VM, haha…

Efter VM 1974 i Helsingfors så fick Anders Hedberg och Ulf ”Lill-Pröjsarn” Nilsson proffskontrakt med Winnipeg Jets i WHA.

– Första gången proffsspel kom på tal var efter VM 1970 då Vancouver Canucks ringde och lyssnade i fall jag var intresserad. Jag hade inte haft en tanke på att kunna försörja mig på ishockeyn och jag hade heller inte haft en tanke på spel i NHL. Sen kände jag mig heller inte mogen för att ta det steget.

Var det överhuvudtaget någon som försörjde sig på ishockeyn i Sverige vid början av 1970-talet?

– Det var kanske några som till exempel ”Lill-Strimma” Svedberg och Nisse Nilsson som försörjde sig på hockeyn. I Nisses fall så var han anställd på Jofa i Malung men det var han nog mest för att kunna spela hockey.

– Andra gången det var aktuellt med proffsspel var vid VM 1972. Alan Eagleson ville ha över Thommie Bergman och mig. Då var vi yngst i Tre Kronor. Men Thommie fick åka över till Detroit Red Wings själv för jag ville slutföra min utbildning först.

Winnipeg Jets blev annars rena svenskkolonin med dig, ”Lill-Pröjsarn”, Willy Lindström, Mats Lindh, Curt Larsson Dan Labraaten, ”Taxen” Sjöberg, Kent Nilsson med flera. Hur kom detta sig?
– Det var inte bara svenskar från Europa utan vi hade även ”Hexi” Riihiranta och Veli-Pekka Ketola från Finland.

– Det var Gary Wilson, en idrottsläkare från Winnipeg, som efter att ha varit här i Sverige och jobbat på GIH som övertalade Winnipegledningen att satsa på just nordiska spelare.

Du spelade i samma kedja som ”Lill-Pröjsarn” och självaste Robert ”Bobby” Hull i Winnipeg Jets. Hur pass hög klass höll ni som kedja betraktat?

 – Vi fick aldrig mäta oss med NHL-kedjorna i och med att vi spelade i WHA. Men vi spelade mot ryssarna som var representerade i Kanada i den gamla Izvestija-turneringen i Moskva. Vi klarade oss väldigt bra.

– Det som vi alla upplevde som unikt var att det klickade omedelbart mellan oss tre på isen. Uffe och jag tittade på varandra och sa: Undrar vad Bobby sa efter vår första match ihop och Bobby ringde en kompis och sa ”This is unbelievable”. Vi hade alltså samma känsla alla tre. Fast Bobby Hull kanske var den största ishockeyspelaren i världen vid den här tiden så blev han bara en kedjekompis och god kamrat, varken mer eller mindre.

Anders Hedberg i Djurgårdens IF:s tröja.

Inför säsongen 1978/1979 kom du och ”Pröjsarn” att flytta till USA och New York Rangers i NHL. Hur gick den här övergången till?

– Det var en mycket kontroversiell övergång, men jag och Pröjsarn var så kallade free agents och hade väl anbud från mer eller mindre alla NHL-klubbar, men några föll bort tidigt när vi skulle välja. Presidenten i NHL, John Ziegler, och vår egen advokat hjälpte oss för det blev ett väldigt liv när vi skulle lämna WHA. Jag tillhörde Toronto Maple Leafs egentligen och ”Pröjsarn” tillhörde Buffalo, men Ziegler hävdade att vi var free agents så vi kunde till slut välja Rangers.

– Hade vi vetat att Winnipeg Jets bara något år senare blivit invalda i NHL så kanske vi skulle ha stannat kvar där för vi trivdes fantastiskt bra i Winnipeg, men det är rent hypotetiskt.

Var det aldrig aktuellt att Bobby Hull skulle följa med?

 – Han kunde inte först eftersom han inte var free agent, men några år senare, 1981, så försökte Bobby sig på en comeback i NHL och Rangers men då blev ”Pröjsarn” skadad och jag slog upp en skada redan innan Canada Cup det året så det blev aldrig någon återförening.

Säsongen 1984/1985 kom att bli din sista i NHL. Var det aldrig aktuellt med en fortsättning i Sverige?
– Nej, jag hade visserligen förfrågan om att stanna och spela i Rangers, men jag hade bestämt mig och så fick det bli.

Du kom att representera Tre Kronor vid 100 tillfällen och senare var du även General Manager för ett av våra folkkäraste landslag. Vad betyder Tre Kronor för dig?

– Mycket! Tre Kronor är vårt ansikte utåt och det finaste du kan representera i Sverige som hockeyspelare. Sedan är det viktigt att ha något att sluta upp kring och något att vara stolta över.

Var det ett naturligt steg för dig att ta till en ledarroll inom ishockeyn?

– Ja, eftersom min inriktning i skolan byggde på hockey och mitt examensarbete i gymnasiet handlade om ungdomsishockeyn i Modo. När jag växte upp så fanns det givetvis inga tankar på att jag skulle bli just tränare. Men när jag närmade mig trettio år så kom tankarna på att jag kanske skulle bli tränare efter karriären.

– När jag väl slutade så bestämde jag mig för att tränare inte var min grej. Men däremot management inom ishockeyn var i stället något för mig. Sedan dess har jag jobbat inom ishockeyn.

Vilket råd skulle du ge en ung spelare idag att tänka på redan nu till den dagen som ishockeykarriären är över?

– Du måste ha balans i ditt liv. Flexibilitet och hela tiden avväga tiden mellan idrott, skola och fritid så du har harmoni i det du gör.

Du spelade, 1976, med i den första Canada Cup-turneringen någonsin, där Tre Kronor slutade fyra. Hur upplevde du dom förväntningar som var på er proffs inför turneringen?

– Jag tror att det generellt var så att vi spelare såg oss lite som underdogs, i alla fall gentemot Kanada. Men bara för att vi var några killar som spelade i NHL så var vi inte lika starka som Kanada. Jag och Uffe var i WHA, Börje Salming och Inge Hammarström i Toronto hade gjort några säsonger i Toronto då och Thommie Bergman hade spelat för Detroit Red Wings. Det skapade orealistiska förväntningar på oss, något som vi killar drogs med i.

Ni hade även det ärrade proffset Juha Widing med i laget.
– Det stämmer och han var något av en udda fågel. Ingen kände Juha då och han spelade i Los Angeles Kings som verkligen låg långt bort från Sverige men även en bit från oss andra i NHL och WHA.

– Juha hade NHL-status men vi tyckte nog redan från början att det inte såg speciellt bra ut. Fast det vill man ju inte säga då man är i väg så där som lag.

Anders Hedberg när han spelade i landslaget.

När hockeysverige.se hade ett samtal med Anders Hedberg inför tröjhissningen i Fjällräven Center berättade han:

– Herregud, jag växte upp en kilometer från Kempehallen i Svedjeholmen, på andra sidan Moälven som jag sa tidigare. Visserligen är jag en Svedjeholmspöjk men jag är fostrad av Modo som först var Alfredshem. ”Kabben” Berglund var min idol och stora förebild. ”Kabbens” puckprat i Örnsköldsviks Allehanda var min lärobok.

– Jag gjorde fem år i klubben innan jag flyttade till Stockholm och Djurgården. Då handlade det inte om någon värvning utan jag flyttade för att plugga. När jag flyttade så började Per Lundqvist, som bodde på fel sida älven från mig sätt, etablera sig i Modo och idag hänger hans tröja i taket. Där finns även ”Nicke” Johanssons tröja, Nicke som jag spelade både fotboll och hockey tillsammans med i Modo. Vi spelade även i landslaget tillsammans.

– Jag är gift med en tjej från Örnsköldsvik och när vi var borta i Kanada och USA så reste vi alltid hem till ”Ö-vik” där vi tillbringade somrarna. Folk har frågat mig om jag är djurgårdare eller AIK:are nu då jag bor här i Stockholm. Jag är ju Modo-it och inget annat ha ha…

– Jag är verkligen extremt lycklig att Modo vill visa uppskattning på det här sättet.

Inför onsdagens hyllningar i Winnipeg, där inte Bobby Hull deltog på grund av någon som han inte uppskattade hos Winnipeg Jets tidigare, sa Anders Hedberg bland annat följande:

– Jag tror knappt ni kan förstå hur vi har sett fram emot att komma tillbaka hit till Winnipeg. Här är inte hockey bara underhållning utan det är en del av livet. Det är inte riktigt som hemma, men nästan.

– När vi kommer hit till Winnipeg så hälsar alltid folket i stan oss välkomna hem. Så var det även då vi kom hit igår kväll.