Med rädslan att misslyckas som motivation

Bakom varje musikkritiker står en misslyckad musiker. Och bakom varje hockeyskribent står det antagligen en lika misslyckad hockeyspelare. Så har det i alla fall varit i mitt fall. Musicerandet stannade vid tondövt plonkande på en Asientillverkad Biltema-bas i ett tröstlöst garageband. Hockeyspelandet vid en vresig ljumske i Dalarnas gärdgårdsserie, där storstryk mot obskyra bekantskaper som Venjan Devils, Häradsbygden och Sellnäs var deprimerande inslag i vardagen.

Min karriär som musikskribent var lika kort och misslyckad som själva musicerandet. Någon recension här och någon intervju med ett band där blev det för en snål gratistidning i Örebro innan jag en dag sa ”tack men nej tack” till fler gig. Hockeyskriveriet har gått markant mycket bättre. Det betalar räkningarna, håller mig med tak över huvudet, skor på fötterna, mat i magen och en och annan resa över Atlanten varje år. Det har på det hela taget blivit en trygghet man inte gärna vill vara utan.

Men nu är det alltså dags att lämna komfortzonen. Som ni kanske läste i Peter Sibners blogg i går har jag tackat ja till att kasta mig in i SUPERUTMANINGEN. Den som består i att jag och Rydaholms svar på Brooks Orpik ska återuppliva våra hockeykarriärer – så här tio år efter att de självdog.

Jag trodde för en stund att Peter drev med mig när han upphetsat ringde i fredags och berättade om planen att anmäla oss till Wikegårds Hockey Camp i sommar. Jag log instämmande, sa att ”Javisst, det där blir säkert bra” och tänkte för mig själv att ”Yeah right, det där kommer aaaaldrig att inträffa.” Men innan jag visste ordet av hade Niklas Wikegård själv Twitter-vinkat att det var dags att lämna kontorsstolen och göra sig stridsklar. Och i måndags bekräftade plötsligt Sibner att var jag anmäld och klar.

Paniken har inte riktigt infunnit sig än. Men den lär komma, big time. Tisdagens gymbesök – där jag testade på det där otyget med knäböj för första gången på ungefär fem år – gjorde mig smärtsamt medveten om att det återstår en hel del hårt jobb om jag inte ska göra ett komplett arsle av mig själv i sommar. Spelsinne har jag aldrig haft och kommer således aldrig att få. Det enda jag kan påverka är fysiken, och där finns det åtskilligt att jobba på. Att gå från hobbylöparen som ambitionslöst nöter milspåret 3-4 gånger i veckan och springer Göteborgsvarvet varje vår för skojs skull till att orka genomföra ett träningspass på is utan att den vresjävla ljumsken går sönder blir en utmaning i sig.

Men som jag sa till min flickvän när jag lämnade beskedet om min och Rydaholm-Orpiks comeback: ”Rädslan för att misslyckas är alltid den största motivationen och drivkraften.” Nu är jag banne mig räddare än nånsin och det kommer förhoppningsvis att ge förbannat fina resultat i gymmet.

Glöm Beach 2013 – nu blir det Ice 2013!

Text: Uffe Bodin