Den svenska Björnstammen

Old School Hockey – Lasse Björn

För den yngre hockeypubliken är han mest känd som Douglas Murrays morfar. Men Lasse Björn har egna hockeymeriter som vida överstiger dottersonens. I dagens Old School Hockey berättar 80-åringen om sina två VM-guld och guldregnet under åren i Djurgården.
– Vi vann SM-guld inte mindre än sex år i rad mellan åren 1958 och 1963 vilket måste vara en svår bedrift att upprepa, säger han till hockeysverige.se.

Hockeysverige.se återupptar från i dag serien Old School Hockey. Under åren har ett stort antal av seriens intervjuer publicerats här på sajten.

Dagens intervju tänker vi tillägna en av Djurgårdens största backar, Lasse Björn. Vad kan passa bättre nu då hans barnbarn Douglas Murray intagit Lasses gamla hemmaborg, Johanneshov Isstadion?

Lasse kom att vinna SM-guld med Djurgården nio gånger mellan åren 1950 och 1962. Han blev världsmästare 1953 och 1957. Lägg därtill att han spelade 216 A-landskamper så inser den hockeykunnige att Sverige i Lasse Björn har en av genom tidernas bästa backar i Europa.

Foto: (Arkivbild) Lasse Björn.

Traneberg var under 1930- och 40-talet en riktig plantskola för idrottsprofiler och då i synnerhet ishockeyspelare. Det var här som Lasse Björn började med att skriva sin idrottshistoria.
– Jag bodde i ”Myrdalsbarackerna” i Traneberg. Vi bodde sjutton ungar i den där gamla kåken och när vi skulle spela hockey, fotboll eller rugby så var det bara att någon av oss ungar knackade i stupröret, då förstod alla vad som var på gång, skrattar Lasse Björn.
– Det var bara att slänga i sig morsans mat så snabbt man kunde och sedan springa ut på planen. Vi var ett stort gäng som senare kom att bli ganska hyfsade hockey och fotbollsspelare. Bengt ”Bingen” Larsson, Carl-Erik ”Cacke” Andersson, bröderna Hans och Stig Tvilling och Rolf ”Mackan” Pettersson var några år äldre än jag. Men tvillingarna, ”Cacke” och ”Bingen” skulle jag senare spela ihop med i Djurgården. ”Mackan” var väl lite bättre än oss andra grabbar och blev värvad till Hammarby som då var topplag. Bertz Zetterberg däremot var i min ålder och vi båda följdes åt till hela vägen fram till Djurgården.
– ”Cacke” bodde för övrigt i samma trappuppgång som familjen Björn och vi lirade oftast på Tranans is. Det var ganska kalla vintrar under kriget så vi klädde på oss ”grickorna” i trappuppgången och sedan hoppade vi på spetsarna i snön fram till planen.

Hans ”Tjalle” Mild bodde i Kristineberg, var det också en som umgicks i samma krets som er hockey och fotbollsgrabbar vid den här tiden?
– Hasse bodde på andra sidan Tranebergsbron och det var först i Djurgården som vi började spela tillsammans och började umgås. Men ibland tog vi ”12:an” (spårvagnen) upp till Stora Mossen eller ”Krillan” där ”Tjalle” mest höll till. Per-Albin (Hansson, tidigare stadsminister till sin bortgång 1946) åkte ofta i samma vagn eftersom han bodde borta vid Ålsten. Vi killar kilade ofta fram och snackade lite med honom. Då glömde konduktören att ta betalt av oss och då räckte pengarna till att bjuda tjejerna på något kondis.
– Nu är både ”Hasse” och ”Rolle” borta vilket känns väldigt tungt. De var ju inte bara två fantastiska idrottsmän utan deras familjer är väldigt nära vänner till min och Gretas familj.

Hur kom du till Djurgården från Traneberg?
– Vi startade ett lag som hette BK Cometen hemma i Traneberg och vi gick till final i det som då hette AT-cupen. Sedan var det väl tvillingarna, som för övrigt bodde i huset bredvid mig och ”Cacke”, som lockade över oss till Westermalms IF. Hans, Stig och ”Bingen” Larsson spelade redan där och de tjatade över även oss. Vi höll till uppe på Östermalms IP och han som var materialare, tränare och lagledare för oss hette ”Limpan” Lindström. En väldigt fin ledare som gjorde allt i klubben.
– Efter något år i Westermalm blev jag värvad över till Stadion där Djurgårdens juniorlag spelade. Jag gick dit och spelade i juniorerna under en säsong innan jag som 18-åring fick chansen att spela i A-laget.

Var det inte ett stort steg att ta för en 18-åring att gå från juniorlaget till ett av Sveriges bästa och mest omskrivna hockeylag?
– Nej, det tyckte jag nog inte. Jag hade träffat ”Lill-Lulle” Johansson, ”Nippe” Nirenburg och de här äldre killar redan tidigare eftersom både juniorlaget och A-laget tränade på Stadion. Sedan var det ett gäng killar från ”Tranan” som var med och de hade jag ju lirat med hemma på gården.

Du har nio SM-titlar med Djurgården. Vilket guld har varit det roligaste att varit med och vunnit?
– Det är väl alltid så att det första är det roligaste. Vi vann guld redan första året som jag var upp i A-laget, säsongen 1949/50. Vi var inte direkt favoriter det året men slog Mora i finalen och blev svenska mästare. På den här tiden hade man en målvakt, tre backar och två kedjor. ”Rolle” Stoltz hade ännu inte börjat i Djurgården så oftast spelade jag bredvid en duktig back som heter Hans Stelius.
– Efter det vann vi SM-guld inte mindre än sex år i rad mellan åren 1958 och 1963 vilket måste vara en svår bedrift att upprepa.

När träffade du Roland Stoltz första gången?
– Vi spelade tillsammans i ungdomslandslaget uppe i Norrland och vi båda delade rum. ”Rolle” lirade fortfarande i Atlas Diesel så jag tipsade gubbarna i Djurgården om att han var duktigt och att vi borde se till att värva honom till Djurgården. Det passade ju alldeles utmärkt eftersom vi behövde en back samtidigt som ”Kurre” Kryger och grabbarna i Hammarby hade tackat nej till ”Rolle” strax innan.
– Efter att han kommit till Djurgården spelade vi tillsammans både där och i Tre Kronor fram till och med 1966 då jag slutade spela.
– En annan som jag tog till Djurgårdens hockeylag var Gösta ”Knivsta Sandberg. Han ville så gärna vinna ett SM-guld i ishockey. Då sa jag till honom att komma hit till Djurgården och mycket riktigt så vann han SM-guld direkt, haha…

Var ni spelare i Djurgården jagade villebråd hos andra klubbar runt om i Sverige?
– Jag gifte mig redan som 18-åring med min Greta. Innan vi gifte oss var vi i Tyskland och spelade med Djurgården, det måste alltså ha varit 1949. Skulle vi vinna matchen med mer än två mål så skulle vi få två tjejer vid varje bord och fritt med vin hela kvällen. Vi vann med mer än två mål och det blev en väldigt trevlig kväll. Några år därefter fick jag ett anbud från en tysk klubb som höll till vid gränsen mellan Schweiz och Tyskland. Då hade vi fått barn och det kändes inte som att det var rätt läge att åka dit ner och spela just då, så jag tackade nej.
– Tumba var ju på väg till Boston något år men annars var det väl mera så att killarna ville komma till Djurgården. När de äldre slutade allt eftersom så kom nya killar från stockholmstrakten till laget så som Leif Fredblad, Leif Sköld med flera.

När började det komma spelare från andra delar av landet till Djurgården?
– Jag tror att det var ”Lill-Stöveln” Öberg och Gösta Westerlund från Gävle som var de första. Undrar om inte Åke Rydberg var från Kalmar eller någonstans. Åke, ”Lillen” och Gösta gjorde i alla fall väldigt mycket nytta för Djurgården under sin tid i klubben. Tyvärr så gick ju Gösta bort redan i mitten av 1980-talet.
– Efter de här killarna så kom det ganska många från Modo. Björn Palmqvist, ”Henna” Svensson, Kent Lindgren och så vidare.

Backkollegan Stoltz

Foto: (Arkivbild) Lasse Björn.

Lasse Björn har gjort inte mindre än 216 A-landskamper, en mindre än vännen Roland Stoltz, något som den gode ”Stoltzarn” gärna påpekade.
– ”Rolle” brukade alltid säga att han var mer rutinerad än jag. Var vi ute och käkade med exempelvis Lars-Gunnar Björklund sa han ofta: ”Du Larsgunnar (Rolle drog alltid ihop hans namn), kan vi verkligen sitta bredvid en så orutinerad kille som Lasse”, skrattar Lasse Björn.
– Min första stora turnering med Tre Kronor var vid OS 1952 i Oslo, men debuten i landslaget var säsongen innan. Det var mot England på Stockholms Stadion och vi vann med 5-1. Engelsmännen var egentligen kanadensare med brittiskt pass och representerade ett klubblag som hette Stratham. Nils Bauer från Göta och Börje Löfgren Södertälje var det ena backparet. Jag och Skellefteås Göte Almqvist var det andra.

OS 1952 var alltså Lasse Björns första stora internationella turnering.
– I Oslo och vi vann brons efter Kanada och USA. Vi spelade mot Tjeckoslovakien i sista matchen och när det närmade sig slutet av matchen stod det 3-3 vilket innebar att tjeckerna skulle bli bronsmedaljörer. Den som skulle dela ut medaljerna var Sven Jerring och som jobbade på radion här i Sverige. Han stack i väg när det stod 3-3 i tron om att tjeckerna vara klara bronsmedaljörer. Vi lyckades vända i slutsekunderna och vinna med 5-3 vilket innebar att vi vann bronset, men det visste inte Jerring om. När vi kom till prisutdelningen ropade Jerring upp bronsmedaljörerna Tjeckoslovakien men han blev väldigt överraskade när det var vi som klev fram för att ta emot medaljerna.

Vid OS 1960 råkade du ganska illa ut.
– Det var i Squaw Valley. Vi spelade i den första matchen mot Kanada och jag passade pucken till ”Sura-Pelle” Pettersson som levererade den vidare till ”Rolle”. Då passade jag på att åka och byta. Men då jag åker mot båset får jag en tackling i ryggen av en kanadensare som hette Floyd Martin. Jag bröt flera revben och kunde givetvis inte spela mer under den turneringen. Martin hade även stått på min skridskoskena på något underligt vis när han tacklade mig så skridskon gick sönder och låg kvar på isen. Hade den varit hel så hade jag nog kommit efter honom.
– Jag har jagat honom i snart femtio år utan att ha träffat på honom. Vi har hela tiden lyckats undvika varandra efter den turneringen. Men vi har nog lite att prata med varandra om, haha…

Du blev även av med en del tänder då ”Rolle” Stoltz ville få tyst på dig?
– Vi låg på läger i Tjeckoslovakien inför VM och skulle spela en träningsmatch mot Italien. Precis som England bestod det italienska laget mest av kanadensare med italienskt pass. I början av matchen nöp jag till en kanadensare som varit alltför kaxig så några gaddar rök på honom. Strax efter hamnar ”Rolle” i sarghörnan med en kanadensare. Jag åkte dit för att backa upp honom, men då ”Rolle” av misstag slår upp sin klubba så slår han ut halva garnityret på mig.
– När jag kommer till båset står vår förbundskapten, Ed Riegle, där och säger bara på sin amerikansk-svenska att ”Har jag inte sagt att det bara ska vara en back i hörnet?”
– I bussen som skulle ta mig till tandläkaren satt kanadensaren som jag slagit ut några tänder på tidigare i matchen. Han log brett och hade två fingrar i luften, 1-1. Vi skrattade gott båda två. ”Rolle var väl nöjd han med eftersom han fick min köttbit på kvällen då jag bara kunde äta soppa.

Hur minns du ditt första VM-guld, 1953?
– Jag lirade back tillsammans med Sven Thunman från Södertälje, en snäll och försynt kille som senare blev elitdomare. Vi var ganska överlägsna i alla matcherna och vi hade slagit tjeckerna innan de åkte hem så jag kan tänka mig att vi hade vunnit en eventuell final mot dem också.

Ni vann ”bara” med 5-3 mot Tjeckoslovakien, det låter inte så kassaskåpssäkert ändå?

Foto: Bildbyrån (Arkivbild) Lasse Björn.

– Vi ledde med 5-0 en bit in i första perioden och efter det så åkte vi nog mest och glassade och väntade på slutsignalen, haha…
– Skämt åsido hade nog 10-1 varit mer rättvist vilket Hyland och killarna på sidan av rinken också tyckte.

Hur reagerade ni spelare när beskedet kom att ni var världsmästare i kavaj för tjeckerna hade åkt hem?
– Det här var på kalla krigets dagar så vi förstod att det var ryssarna som tvingat hem spelarna. Tjeckoslovakien var då en så kallad öststat. Jag minns att vi gick runt på stan i Zürich för att ha något för oss medan vi väntade på vad som skulle hända. Då kom radions Lennart Hyland knallande och då berättade vi för honom att vi var världsmästare vilket han inte hade en aning om.

Det sägs att du sjöng fram budskapet till Hyland och Bassen Sköld.
– ”Vill du se en världsmästare så se på mig…” på Zarah Leander-manér. De trodde väl jag var lite knäpp men de hade som sagt var ingen aning om att vi var världsmästare då

Vilka var era stora stjärnor under VM 1953?
– Hasse Isaksson hade varit fantastisk i mål och sedan hade vi en bra kedja med bröderna Stig och Hasse Tvilling som lirade ihop med ”Lill-Lulle” Johansson. Men jag har för mig att ”Vicke-Hallon” (Göte Blomqvist) blev bäste målskytt. Sedan hade vi Tumba med och han var som vanligt väldigt bra.

Stämmer det att det blev knackwurst som segermiddag?
– Det var på banketten men överledaren Torsten Dahlin och vår tränare ”Masen” Jansson hade ordnat skinka och ägg på Hotel Central framåt kvällen och minns jag inte helt fel så fanns det nog några flaskor skumpa också.

VM guldet 1957?
– I Moskva då 50 000 ryssar stod givakt till en snapsvisa. Det var en härlig turnering och vi hade en läkare som hette Bengt Axelsson. Mitt i omklädningsrummet stod ett piano och där satt han och spelade och sjöng innan matcherna och träningarna.
– Finalen var på enormt stora Dynamo-stadion. Vi ledde med 2-0 efter första perioden. I andra perioden var ryssarna helt omöjliga att tas med och de gjorde fyra mål på ”Flodan” (Thord Flodqvist). Men i tredje perioden så var ryssarna normala igen och vi gick upp till 4-4.

Vad hände på prispallen som fick dig att dra en snapsvisa?
– Ryssarna var tydligen säkra på att vinna guldet eftersom de inte hade med sig någon skiva med den svenska nationalsången. Jag var ju lagkapten och när jag stod överst på pallen så vände jag mig om och frågade grabbarna vad jag skulle göra. Då svarade de ”Sjung något så hänger vi på”. Då såg jag ”Sura-Pelle” från bruket stå där och då tänkte jag att han kan nog bara Helan går så den fick det bli.

Gick den ryska publiken på det?
– Ja, det gjorde de nog. Det var ju mest militärer och andra gubbar på plats. Men de reste sig i givakt och tog av sig sina pälsmössor.

Efter säsongen 1965/66 lade Lasse Björn skridskorna på hyllan.
– Redan några år tidigare hade Svenska Ishockeyförbundets dåvarande ordförande Helge Berglund skällt på mig då jag tackade nej till spel i landslaget. Han sa att det finaste man kunde göra var att spela i Tre Kronor. Jag svarade då att han kunde försöka åka hem och mata mina ungar med det så fick han se hur det skulle fungera.
– Jag hade mitt åkeri och vid den tiden hade jag sju eller åtta bilar att sköta. Hade inte min kära hustru, Greta, hjälpt mig med allt pappersarbete hade jag slutat ännu tidigare. Efter min tid som spelare var jag tränare något år för Djurgården och även för Stockholms TV-pucklag.

Hur ser Lasse Björns liv ut i dag?
– Jag är lyckligt lottad som bor i en fastighet med strandtomt på Stora Essingen. Jag har sålt villan i Bromma och flyttat hit i stället. Flera ur vår familj bor faktiskt i samma hus. Sedan har vi vår sommarkåk ute på Värmdölandet där vi är väldigt mycket. Där har vi ju även båten också.
Min son Fred Björn har hand om åkeriet numera och vi har väl fem bilar som rullar idag. Givetvis går jag på en del hockey också och en av höjdpunkterna är att se då mitt barnbarn Douglas är här i Stockholm och spelar.

Text: Ronnie Rönnkvist