Ryktet om min död är betydligt överdrivet

Hemma i Rydaholm där jag är född hade vi i mitten av förra seklet en legendarisk lokaltidningsreporter vid namn Carl-Gustav Lundberg. Han var morfar till en av mina nära vänner, men jag träffade honom aldrig och eftersom jag på ett eller annat sätt gick i hans fotspår som lokaltidningsreporter i samhället var det kanske lika bra det.

Redaktör Lundberg var hur som helst känd för att kunna återberätta anekdoter som ingen annan levandes människa, och legenden talar också om en man som hade en fullständigt unik förmåga att ta hjälp av ordspråk och bevingade uttryck för att kommentera händelser i nuet.

Vid ett tillfälle någon gång på 50-talet sägs det att det lilla samhället plötsligt chockades av uppgiften att reporter Lundberg plötsligt hade avlidit. I såväl speceriaffären som hos bagaren och på järnvägsstationen hann detta rykte ta ordentlig fart under några timmar, innan redaktören plötsligt stövlade in på någon av alla dessa förrättningar i egen hög person, frisk som en nötkärna och definitivt vid liv. Lundberg hade vid tillfället inte själv hört något om att han skulle vara avliden.

”Men…. Ni lever, redaktör Lundberg?” utbrast någon flämtande.

”Jojomen, svarade redaktören till synes opåverkad. ”Ryktet om min död är betydligt överdrivet.”

Alla som kan sin historia vet ju att detta är klassiska, bevingade ord från det legendariska mötet mellan reportern Henry Morton Stanley och Doktor Livingstone. De träffades vid Tanganyikasjön på den tid då Afrika var en kontinent som förvisso plundrades av blodtörstiga britter och holländare, men också utforskades av lite mer målmedvetna människor än dagens golfspelande, vindrickande och semesterfirande lallare. Doktor Livingstone sades vara både död och uppäten men var alltså i högsta grad vid liv och med nya, vetenskapliga stordåd i sikte.

Med tanke på att det varit väldigt tyst här i min blogg de senaste par veckorna är detta bevingade ord som passar väl. Jag lever och har hälsan, och ber om ursäkt för att jag inte haft tillräckligt med tid att ägna åt författande på sistone. Ni får ha överseende med att jag fick en rejäl överdos av ishockey under vår tripp till Vegas och Pittsburgh och har behövt samla ihop mig ganska rejält. Ni vet ju vad de säger, ”Älska mig mest när jag förtjänar det som minst…”

Just nu har jag sedan några dagar semester och går nu här och väntar på att min dotter ska födas, vilket förväntas ske vilken dag som helst. Under tiden ägnar jag mig åt att leta efter en lämplig sommarsportbil och har även hunnit med att spela in en demo åt en talangfull trubadur vid namn Olof Lindh. Ni hör den här HÄR

Vi kör några bevingade ord till när vi ändå är igång.

”Fattig är inte den som har lite, utan den som inte kan få nog”

Jo men det är väl i allra högsta grad ett passande uttryck när det gäller Jaromir Jagr? Den 96-årige tjecken är en beundransvärd hockeyspelare med en legendarisk status över hela hockeyvärlden, men är det fler än jag som tycker att det är en ganska märklig resa han nu är ute på? Efter att ha varit älskad i både Pittsburgh, Washington och New York Rangers under sina sejourer i de här klubbarna gick han först och skrev på ett kontrakt med Philadelphia. Penguins, Capitals och Rangers fans har inte mycket gemensamt, men om det är ett ämne de kan samsas om så är det den frostiga relationen med Philadelphia.

Och när han väl blivit älskad i den tuffaste av tuffa idrottsstäder så går han och byter klubb igen, till Dallas. Det kan inte ha så mycket annat än ekonomiska orsaker, eftersom Dallas knappast kan räknas jättehögt på listan av contenders för nästkommande säsong.

Är det så illa att en av mina stora favoriter genom tiderna är en enkel girigbuk? Jag börjar tro det. Du vet, Jaromir, vänskapen är en planta som troget måste vattnas.

Det lönar sig inte att springa om man är på fel väg

Borås satte igång att bygga ett lag för Allsvenskan så det bara sjöng om det, och gjorde flera värvningar som för ett ögonblick tycktes signalera att man tagit sin existens som elitförening på fullt allvar. Och så fick man helt enkelt bara vända om.

En annan som springer på fel håll är Dick Axelsson. Om Modo var ett tveksamt ställe för honom att i lugn och ro få hitta tillbaka till glädjen med att spela hockey så är Frölunda rena helvetet. En stockholmare som har omvittnade problem med träningsdisciplinen lär inte mötas av goa gubbar om det börjar trassla, så mycket är säkert.

Jag är inte heller helt säker på det här med Rädda Otto-kampanjen. Det är naturligtvis ett otroligt beundransvärt initiativ av supportrarna att vilja rädda kvar någon som gjort så mycket för klubbem, och det är också ett häpnadsväckande bra utfall. Men att klubben inte valt att förlänga med Ottosson framför ett par av de nyförvärv man gjort – och det faktum att spelaren själv inte gått med på att sänka sin lön säger mig att Djurgården kanske inte såg det som helt givet att Ottosson nödvändigtvis behövde vara kvar. I så fall borde man inte förlitat sig till sina supportrar, som redan fått utstå en del, att skrapa ihop pengarna.

Rikedom är att ge utan att vänta något åter

När vi ändå talar om pengar så är ju Frölunda ett intressant kapitel. Att bokslutet för 11/12 skulle vara duktigt eländigt visste vi ju sedan länge, eftersom den nya styrelsen förkunnade detta redan i vintras. Men ett eget kapital om 100 miljoner kronor är snart borta. Det krävs ganska många dåliga beslut i rad för att bränna de pengarna när man har ett publikunderlag som hör till de bästa i hela Europa och inte heller ramlat ur Elitserien. De har uppenbarligen tagit fasta på att ”pengar är som gödsel – de ger ingen glädje om de inte blir spridda”.

Men man får väl hoppas att modellen ”Problem som är lätta att se är till hälften undanröjda” kan appliceras på vägen framåt. Värvningsfilosofin har ju minst sagt förändrats till det bättre.

Det löser sig sa han som sket i vasken

Nja. Spontant känns det inte alls som om Asplöven kommer få ihop ett lag som duger för Allsvenskan. Men jag kan inte riktigt se att Karlskrona gör det heller, och Tingsryd löper risk att bli ett rejält problembarn med alla nya spelare. Övriga lag är alldeles för bra för att bli inblandat i någon bottenstrid med de här lagen, precis som Almtuna.

Min allsvenska tabell just nu:

1. Djurgården
2. Örebro
3. Malmö
4. Leksand
5. Södertälje
6. Oskarshamn
7. Troja
8. Västerås
9. Mora
10. Karlskoga
11. Almtuna
12. Tingsryd
13. Karlskona
14. Asplöven

Det är väldigt sällan en serie avgörs i oktober, men nykomlingarna behöver helt klart få en bra start på säsongen om det inte ska bli en väldigt besvärlig uppförsbacke.

Troja sjua, är du dum i huvudet eller? säger ni. Men de har överraskat förr och har ett väldigt intakt lag och var stundtals väldigt svåra att slå. Djurgården har bästa laget och det bör ge utslag över 52 omgångar. Malmö har värvat bra och Sylvegård är en klok man. Södertälje kan bli ännu bättre. Oskarshamn verkar också mena allvar och har en bra tränare.

Hugg din egen ved så värmer den dig två gånger

I och med värvningarna av Parise och Suter råder det ingen tvekan om att Minnesota Wild menar allvar, men basen för detta har man byggt genom en strid ström av talanger. Under en längre tid har man draftat oerhört klokt och står nu med en mycket ljus framtid i sikte. Kan detta dessutom sätta fart på en falnande stjärna som Dany Heatley blir laget antagligen att räkna med redan nästa säsong. Det vi såg av Jonas Brodin i VM vittnar om att grabben i högsta grad är redo för NHL. Och Mikael Granlund ska vi inte bara tala om.

Det sänder naturligtvis en viktig signal som gör att fler spelare kan tänka sig att ansluta. Minnesota är trots allt ett ställe där hockeyn är fantastiskt stor jämfört med övriga USA och antagligen ett roligt ställe att spela på om man bara gör sig av med de svinfula gröna tröjorna.

”Jag har inte bett er om att följa med mig till Minnesota. Ni kan åka och bosätta er var i helvete ni vill” sa Karl-Oskar till de lata slashasarna som bara klagade och gnällde under den långa strapatsen från Ellis Island till Ki-chi-saga. Nu verkar det som om fler än fattiga utvandrare börjar vallfärda till stränderna i North Country.

Det krävs två för att stifta fred men endast en för att starta ett krig

Ni har väl inte missat Uffes intervju med Andreas Thuresson? Läser man mellan raderna så bekräftar den väl rätt tydligt att Sean Avery är ungefär precis just det psykfall som vi alla gått och trott att han är.

Avery är ju också ett annat slags excentriker än till exempel en galning som Paul Bissonnette, som man ändå måste säga är rätt skön. Ibland är Bissonnette hysteriskt rolig och verkar ha en behaglig distans till sig själv och sina kvaliteter som hockeyspelare.

Avery var bara rolig när han körde Cuthbert-grejen för några år sedan, utöver det verkar han mest gå runt och bete sig som en fotbollsspelare.

Vilda rosor och goda vänner kommer alltid tillbaka

Isabel är tillbaka från staterna, välbehållen och solbränd som den gamla damen i ”Den där Mary”. Det blir en hel del ytterst sköna reportage här under sommaren – och redan nu i dagarna kommer det första. Håll utkik!

Om ni ursäktar ska jag nu återgå till min semester. När något brakar loss är jag naturligtvis tillbaka!

Text: Peter Sibner