”Jag skulle ta Nugent-Hopkins först”

Gabriel Landeskog i stor draftintervju

Rikskändis i Kanada – totalt anonym i Stockholm. Hockeysverige.se har träffat den berömda doldisen Gabriel Landeskog på hemmaplan inför NHL-draften, en draft där han inte skulle välja sig själv först.
– Hade jag varit Edmontons general manager hade jag tagit Ryan Nugent-Hopkins, säger Gabbe.

STOCKHOLM Mötesplatsen för intervjun är en salladsbar på Ringvägen. Jag försöker vara där i skapligt god tid innan för att inte ge sken av att vara slarvig. Minuterna medan jag väntar på att Gabriel Landeskog ska infinna sig tickar i väg. Jag hinner försjunka i en Metroartikel om militär styrketräning när en välvuxen och snaggad ung man med breda axlar tornar upp sig inifrån kaféet. Gabriel Landeskog hade befunnit sig där hela tiden.

Att han kunnat slinka in på restaurangen obemärkt förvånar inte. I Stockholms folkmyller är han vilken 18-åring som helst – bara betydligt mer fysiskt utvecklad än andra jämnåriga. I Kanada och i synnerhet provinsen Ontario är Gabriel Landeskog ett välkänt ansikte. Som lagkapten för Kitchener Rangers i OHL har han blivit en juniorligans svar på Mats Sundin och snabbt fått lära sig vad livet i rampljuset innebär. Därför uppskattar han lugnet som möter honom i Stockholm när säsongen nu är över.

– Det är en trygghet att komma hem och kunna gå omkring på stan som vem som helst och inte bli igenkänd. Där borta är det ju så att går jag i köpcentret kommer småungarna fram och frågar efter autografer. Det är väldigt speciellt att vara i den situationen, men man har själv varit den där ungen som kommer fram och frågar efter autograf, säger Gabriel Landeskog efter att ha slevat i sig en kycklingsallad med god aptit.

Hur är det när du vistas ute i offentligheten i Kanada?
– Kitchener är en väldig hockeystad, invånarna är väldigt stolta över hockeylaget. Som lagkapten får man ett speciellt ansvar mot samhället och fansen kommer fram oftare.
– Jag kommer ihåg en gång när min mamma och min syster var över och hälsade på, vi skulle gå på apoteket och köpa något. Då kom det fram en pappa och presenterade sin dotter för mig och ville ta bild på mig tillsammans med henne. Det är speciellt och det är som är lite charmigt. För några år sedan var jag bara en 16-årig kille från Stockholm som inte var något speciellt och här får man skriva autografer och vara med på bilder. Det är en speciell känsla.

Blir det aldrig jobbigt att aldrig kunna gå ut utan att vara en offentlig person?
– Nej, jag blir aldrig trött på det, det är en del av sporten och har man sajnat upp för det då får man ställa upp på allt sådant. Sedan får du ju alltid tänka på vad du gör när du är på offentlig plats, men det är en lärorik process som är bra.

Sportfåne redan som treåring

Foto: Johan Nilsson/hockeysverige.se (Arkivbild)

Innan vi börjar reda ut begreppen om NHL-draften, som i år avverkas i Xcel Energy Center i St. Paul, Minnesota den 24 till 25 juni, kan det vara på sin plats att göra en tillbakablick på Gabriel Landeskogs barndom och uppväxt i Älvsjö, söder om Stockholm. Han beskriver den som ”lugn” och sig själv som ”en sportfåne vid tre basts ålder”. Han halkade snabbt in på hockey när storebror Adam ratade sporten, men såg till att hålla på med andra sporter parallellt så länge det fungerade.

– Min pappa (Tony) spelade hockey och var även innebandytränare för mig och min bror. Jag spelade med brorsan som var två år äldre i Älvsjö och höll även på med fotboll. Min tvillingsyrra (Beatrice) lirade också innebandy.
– När jag kom upp i tonåren blev hockeyn en större prio. Den var alltid nummer ett, om jag var tvungen att välja mellan två träningar var det alltid hockeyn som gick först, det var alltid min favorit. När jag kom upp i Hammarby blev det hårdsatsning. Det var verkligen det jag brann för och jag ville hela tiden träna och bli bättre.

Hur gammal var du när du insåg att du hade talang för det här med hockey, att du kunde bli någonting?
– Jag har alltid trott på mig själv, men det var väl när jag var tolv eller tretton som jag insåg att det var det här jag ville göra. Jag hade tur som hade två duktiga tränare i Hammarby, Thomas Storm och Mattias Jonsson, som fick mig att inse att man verkligen kan gå långt om man tränar hårt. Jag var aldrig talangfull eller stod ut, jag har alltid haft min tillit till hårt arbete och det är väl det jag fortfarande har.

Åkte till Kitchener och ”blev helt såld”
Gabbe spelade i Hammarbys dominanta 92-lag, där även spelare som Janos Hari och Patrik Nemeth figurerade, tills han var 14 år och flyttade vidare till Djurgården. Det var där tankarna på en karriär inom den kanadensiska juniorhockeyn började gro.

– Det verkade väldigt häftigt att åka dit och spela inför fullsatta läktare. Sedan spelade jag i Djurgårdens J20-lag, det gick rätt bra och jag fick spela tre matcher i elitserien också. I bakhuvudet fanns hela tiden tanken på att det fanns ett alternativ där borta också och att det kanske var bättre om jag skulle spela i NHL om några år, berättar Gabriel Landeskog.
– Jag hade diskussioner med min pappa om vad som skulle vara bästa vägen för att bli en bättre hockeyspelare och då kom vi fram till att det fanns två vägar att gå – Djurgården eller OHL. Vi åkte till Kitchener för att se hur det var och efter att vi hade varit där var jag helt såld på det och ville flytta direkt.

Många är kritiska till att unga svenska spelare sticker till Kanada och menar att det är väldigt få som lyfter som spelare där borta. Vad säger du om den kritiken?
– Det är väl samma sak i elitserien, det är inte alla där som lyfter och går till NHL där heller. Du kan se det på vilket sätt du vill egentligen. Jag har alltid gått efter mottot ”det blir vad du gör det till”. Går man dit och tror att man ska bli en i mängden då slutar det väl så också, men går man dit med tankesättet att man vill stå ut och vill göra en skillnad varje dag då kan det gå som det har gått för mig, bättre och bättre. Jag tror inte att jag hade suttit här, i den här situationen, om jag hade stannat i Djurgården. Så jag är väldigt glad att jag åkte över.

Vad tror du att du har fått i Kanada som du inte skulle ha fått i Sverige?

Foto: ontariohockeyleague.com

– Jag vet inte vad som hade hänt om jag hade stannat, men känner att där borta… om man tänker bort det hockeymässiga tycker jag att jag har fått mycket erfarenhet av livet där borta. Jag har lärt mig alla de praktiska sakerna: att gå på banken, gå och handla och träffa fans på olika evenemang och lärt mig prata med media. Bara att växa i sin egen kropp och knopp, bo i en annan familj och så där. Det känns som man växer upp och mognar rätt bra när man gör en sån sak.
– Hockeymässigt har jag fått spela i alla situationer och spela inför fullsatta läktare. Jag kommer ihåg när jag var med U17-landslaget i Vancouver och spelade inför 2 000 på läktaren och var hur nervös som helst, det var hur stort som helst. Nu har jag spelat inför 6 000 varje hemmamatch och tänker inte ens på det längre. Det har blivit vardag.

Nu har du fått spela mot juniorspelare i stället för seniorer. Tror du att det kan vara dig till last nu när du ska försöka slå dig in i NHL?
– Det kan det väl vara, men samtidigt är det de bästa juniorerna i världen man spelar mot där borta. Det är klart att när nästa steg i karriären är elitserien eller NHL, då är alla mycket större, starkare och mer erfarna. Jag känner ändå att jag är rätt mogen fysiskt och redo för den utmaningen.

Vad är det som gör att du känner dig redo att spela i NHL nästa säsong?
– Det var många som ifrågasatte min offensiva kapacitet inför den här säsongen, men jag tycker att jag har visat att jag har den. Jag känner också att jag kan spela mot de bästa i världen. Man såg bara vad Jeff Skinner kunde åstadkomma den här säsongen. Nu sitter inte jag här och säger att jag ska göra samma sak, men jag tror att jag är redo för den utmaningen. Och märker jag i början att det inte går, att organisationen inte tror på mig, då är det klart att man tar ett år till och blir bättre i juniorligan eller vad det nu blir. Men jag tror att jag är redo.

Vill njuta av upplevelsen

Foto: Getty Images (Arkivbild) Jeff Skinner.

Jeff Skinner var det ja. I fjol spelade kanadensaren i samma kedja som Gabriel Landeskog i Kitchener Rangers. Den gångna säsongen gick han som 18-åring direkt från draften till NHL och gjorde flest poäng av samtliga rookies i ligan. På 82 matcher svarade Carolina Hurricanes-forwarden för 31 mål och 63 poäng och är nu nominerad till Calder Trophy som går till ligans främsta nykomling.

Kompisens framgångar fungerar som en inspiration för Gabbe.

– Jag tror inte bara att han har banat vägen för mig utan även för andra unga spelare som försöker ta klivet. Jag tror att han kommer att bli ihågkommen som den unga spelaren som gick direkt in i ligan och gjorde succé och det är klart att man vill följa honom i de fotspåren.

Innan han kan gå i Jeff Skinners fotspår måste Gabriel Landeskog bli draftad. När vi ses är det bara en dryg månad kvar till den stora dagen. Det enda praktiska som återstår dessförinnan är NHL Combine i Toronto i månadsskiftet maj/juni där alla talanger testas fysiskt och psykiskt via olika tester och intervjuer.

– Det börjar bli rätt spännande. Det kommer att bli några häftiga månader framöver, men jag går bara in i det här med tankesättet att njuta av evenemanget och hela upplevelsen. Det är egentligen det tankesättet jag har haft hela säsongen. Draftåret kommer bara en gång i livet och det känns väldigt roligt. Det ska bli väldigt kul att se var man hamnar… det är ju inte upp till mig att styra det, säger han drömskt och låter blicken vandra i väg i det tomma intet för en stund.

Sitter du och funderar mycket på var du kommer att hamna?
– Jag skulle väl ljuga om jag satt här och sa att jag inte hade funderat på det, men vid det här laget har man hört så mycket spekulationer att man nästan har hört allt. Jag har ingen kontroll över det där nu. Jag har spelat min säsong, nu är det bara upp till mig att göra mitt bästa på combinen och resten kan jag inte bestämma över. Men det ska bli kul i alla fall.

Hur pass bra koll har du på dina konkurrenter?
– Jag känner ju Adam Larsson väldigt bra sedan tidigare. Vi är bra kompisar. Ryan Nugent-Hopkins spelade jag tillsammans med på NHL Research and Development Camp förra sommaren. Han är en helt otrolig center, tycker jag. Hade jag varit Edmontons general manager hade jag tagit honom först.
– Sedan finns det många andra och det är det som är så speciellt med den här draften. Det är så jämnt och djupt. Det kan sluta med att det blir de som väljer som åttonde eller tionde lag som får den bästa spelaren.

”En lärorik berg- och dalbana”
Gabriel Landeskogs säsong kan beskrivas som bra men motig. Han axlade rollen som lagkapten för Kitchener Rangers på ett föredömligt sätt och producerade bra med poäng i OHL. Samtidigt missade han alla matcher utom en i JVM på grund av en elak stukning och fick se sitt favoritstämplade lag bli utslaget ur OHL-slutspelet av kompisen Rickard Rakells Plymouth Whalers redan i första omgången.

– Första halvan var väldigt bra. Jag hade 25 mål på 32 matcher upp till jul innan jag, väldigt frustrerande, åkte på fotskadan alldeles innan JVM. Sedan försökte jag spela så mycket jag kunde i JVM – matchen mot Kanada i Air Canada Centre och premiären mot Norge – men det gick ju bara inte. Efter skadan försökte jag bara ställa in mig mentalt på att spela så bra som möjligt och rikta in mig på slutspelet. Jag tyckte att jag gjorde bra ifrån mig i slutspelet om man ska se på den personliga prestationen, men det är klart att det är omöjligt att vara nöjd om man åker ut i första rundan. Det har varit en berg- och dalbana, men en väldigt lärorik sådan.

Under JVM tog det väldigt lång tid innan du visste om du skulle kunna spela eller inte. Kan du berätta vad det var som hände där bakom kulisserna?

Foto: Johan Nilsson/hockeysverige.se (Arkivbild)

– Första veckan, direkt efter Norge-matchen, försökte vi varje dag, varje träning att hitta nya tejpningar, nya medel för att kunna spela så smärtfritt som möjligt. Vi pratade med en massa läkare: ”Vad kan hända om man spelar?” Det som avgjorde var väl att om jag skulle dra upp skadan gång på gång skulle jag bli försenad åtta veckor i stället för sex och kanske fler därtill. Någonstans kände jag att jag var tvungen att gå in i mig själv och fråga mig själv om det var värt att riskera hela säsongen bara för att jag ville spela JVM.
– Sedan fick jag bra råd från min pappa, min familj och min agent. I sådana lägen måste man vara lite självisk ändå och tänka på sitt eget bästa, sin egen karriär. Man vet aldrig vad som hade hänt om man hade fortsatt spela, om jag fortfarande hade gjort rehab än i dag. Men det gjorde bara så pass ont att det inte gick att spela. Det var väldigt frustrerande, men när jag ser tillbaka på det nu känns det som det var rätt beslut att avstå än att plåga sig igenom turneringen.

Och om du hade spelat hade du kanske inte kunnat göra dig själv rättvisa.
– Nej, precis och jag har väl så pass höga förväntningar på mig själv, ska jag spela ska jag vara riktigt bra också. Sedan var det så många som förväntade så mycket av mig också eftersom jag hade en bra start på säsongen och det var första gången jag skulle spela inför svenska folket också.
– Men största grejen var att jag hade press på mig själv och jag ville inte gå ut och göra ett halvdant jobb. Då fanns ju Rickard Rackell på sidlinjen som med facit i hand gick in och gjorde en suverän insats. Jag hade aldrig kunnat slita mig igenom varje match och sedan tittat Rickard i ögonen. Det här var mycket bättre för laget.

Eftersom du satsar på NHL-spel nästa säsong kan det här ha varit din enda chans att spela JVM. Fanns den tanke med på något sätt också?
– Nej, inte riktigt. Vi får se vad som händer nästa säsong, men det var aldrig någonting jag tänkte på då. Jag vet att jag kan spela JVM nästa år och kommer den chansen så ska jag göra allt för att ta den chansen att spela. Samtidigt vill man spela i NHL, det är det som är den maximala drömmen.

Intervjun är över och jag knäpper några fumliga bilder på Gabbe på kaféets uteservering. Regnet hamrar mot trottoaren och stressade stockholmare pilar förbi i rask takt för att komma undan vätan. De hinner ändå kasta ömsom nyfikna, ömsom oförstående blickar på mig och den okände ynglingen som är föremålet för kamerans lins.

Efter en snabb handskakning försvinner Gabriel Landeskog ut i anonymiteten igen. Jag undrar stilla hur många år till han kommer att kunna vandra Stockholms gator fram och tillbaka utan att bli igenkänd.
Antagligen inte speciellt många.

Text: Uffe Bodin