Tre SM-guld, två VM-guld och ett VM-silver. Tommy Söderström är utan tvekan en av Sveriges största målvakter genom tiderna. Här berättar profilen om resan från Älta till Djurgården – och vidare in i historieböckerna.
- “Det har aldrig funnits något annat än Djurgården för mig”
- Blodiga smällen som öppnade NHL-dörren: “Sådant gillar kanadensarna”
- Vänskapen med Salo stoppades: “Situationen kändes sjuk”
- Guldet 1992: “Skrev att det var sämsta svenska laget någonsin”
Älta Idrottsplats är mycket vackert placerad invid Ältasjön i södra Stockholm. Det var där vi mötte en av svensk hockeys stora målvaktshjältar, Tommy Söderström, för några år sedan. Valet av just Älta IP är ganska enkelt eftersom det var här allt började.
Idag har vi uppdaterat den med en senare intervju gjord med honom.
– Där har man tillbringat några timmar genom åren. Första minnet från Älta IP? Det är nog från då vi spelar final i något som hette Älta Trophy och ”Lasse” Berghagen var där och delade ut priset. Jag kan väl ha varit nio år eller något åt det hållet.
– Där borta låg rinken säger Söderström och pekar bort förbi fotbollsplanen och bort mot parkeringen och nya tennishallen. Nu finns det ingenting kvar av just den.
Redan från början var lagidrott en del i Tommy Söderströms idrottsvardag, men han var även en bra tennisspelare.
– Jag vann faktiskt några turneringar i tennis, men jag tyckte att lagidrott var mycket roligare. Att få vara med och vinna som ett lag. Sammanhållningen.
– På den tiden var det så att dem jag umgicks med spelade både hockey och fotboll. Då blev det naturligt att vi hängde med varandra hela tiden.
Han växte alltså upp ganska nära natursköna Älta Idrottsplats, ett ställe där han tillbringade många dagar efter skolan.
– Jag bodde i en lägenhet och när vi inte tränade hängde vi alla på gården med varandra. Vi spelade landhockey, minifotboll, tre varv runt huset, röda vita rosen…
– Det var samma gäng som umgicks och i olika åldrar. I vårt lag var det även ett gäng från Tyresö, så det var inte bara Älta-killar där.
Det var också vid den här tiden glädjen till sporten och ishockeyn växte fram.
– Absolut. Som ungdom och barn är idrott generellt – ett: fostrande. Två: kul att tillhöra en sammanhållning. Hockeyn blev en passion för mig.
Vad tror du att vara med i en lagidrott gjort med dig som människa?
– Jag har lärt mig att man måste vara ödmjuk och respektera alla människor. Det är så man gör i ett lag. Sedan är man inte bästa polare med alla i ett lag, men så är det på vilket annat jobb som helst. Att man drar sig mer till vissa än till andra.
– På elitnivå umgås man väldigt mycket, men för mig är det att ha världens mest priviligierade jobb. Man tränar på förmiddagen, käkar lunch, sedan är dagen slut och du kan göra vad du vill. Dessutom är det jäkligt bra betalt och man får uppleva resor.
– Nu har jag haft tur… I och för var det inte så mycket tur i NHL eftersom jag aldrig var med om att gå till slutspel medan jag i Sverige var vi i final med Djurgården nästan varje år. Jag tror att det bara var ett år som vi var i finalspel. Det är kul att ha fått uppleva det eftersom det inte är många som får vara med om det under en hel karriär. Att dessutom få vinna är fantastiskt roligt.
– Klart att det inte är på liv och död, men där och då tror man att det är det, säger Tommy Söderström med ett leende och fortsätter:
– Hockeyn har gett mig det liv jag har idag och möjligheten att göra det jag vill. Det är verkligen något jag har att tacka idrotten för.
Om du idag träffar någon eller några av killarna från laget i Älta, hur är relationen mellan er då?
– Den skulle vara exakt som på den tiden då vi spelade tillsammans. Samma jargong. Jag är uppvuxen i ett omklädningsrum. Sedan är det svårt att jämföra just Älta eftersom jag var väldigt liten då jag spelade där.
– Från det att jag var 14-15 år och spelade i Djurgården är det där mer relevant, om jag till exempel stöter på någon då jag går på någon hockeymatch. Nu händer det i och för sig inte så ofta.
“Utan hans hjälp hade jag aldrig kommit till NHL”
Fick du något som kunde liknas vid en målvaktsutbildning under åren i Älta?
– Här var det en kille, jag tror hette Göran, som var nere och körde lite målvaktsträning ibland. Han var väl egentligen tränare för A-laget.
– När jag var femton eller sexton år flyttade jag över till Djurgården. Där fick jag Thomas Magnusson som målvaktstränare och han har jag att tacka för mycket. Utan hans hjälp hade jag aldrig kommit till NHL.
Hade du bra målvaktstränare även i Philadelphia Flyers och New York Islanders?
– I ”Philly” hade vi gamla stormålvakten Bernie Parent och i Islanders var det en annan gammal målvakt, Bob Frose. Två jättesnälla killar som var med och hjälpte till då och då. Har jag inte helt fel så har Frose sadlat om och blivit präst.
Varför föll valet just på att bli målvakt?
– Vi lirade mycket landbandy hemma i Älta. Jag var liten och tunn så jag fick oftast stå i mål. En pappa som var ledare för Älta IF frågade en dag om jag ville komma med och träna hockey på riktigt. Det var sista träningen det året. Jag stod i mål och det gick väl ganska bra och på den vägen var det.
När flyttade du över till Djurgården?
– Det måste ha varit året före TV-pucken eller om det kanske var samma år. Jag minns faktiskt inte riktigt när det var. Vi hade gått till final i St. Erikscupen med Älta och, som det lätt blir då, splittras laget året efter och alla killar går till olika klubbar högre upp.
– Jag har ju alltid varit djurgårdare så för mig var det helt naturligt att gå dit.
Djurgårdens dominans: “Nästan inga lag som klarade av att spela mot det”
Säsongen 1987/88 fick Tommy Söderström som artonåring ta klivet upp i A-laget som tredje målvakt bakom Rolf Ridderwall och Hans-Göran Elo.
– Det var ett ganska stort steg att ta måste jag säga. Det skiljde sig en hel del mellan A-lagshockey och juniorhockey i framför allt tuffhet. Nu ställdes man mot killar som Tommy Mörth, Thomas Eriksson, och Håkan Södergren.
Första elitseriematchen?
– Luleå borta förlust med 4-1 så den pratar vi inte om, skrattar Söderström
Djurgården vann SM-guld 1989, 1990 och 1991. Året därpå gick man till final mot Malmö, men förlorade den avgörande matchen med 4-2. Djurgården var onekligen en maktfaktor inom svensk hockey under dom här åren.
– Vi hade en grymt bra spelidé som bland andra ”Falken” (Lars Falk) och Ingvar ”Putte” Carlsson låg bakom. Vårt spelsystem var klockrent och det var nästan inga lag som klarade av att spela mot det här systemet.
– Sedan hade vi väldigt stabila backar med Thomas Eriksson, Orvar Stambert, Christian Due-Boje, Arto Blomsten och Kenneth Kennholt som gav väldigt trygghet bakåt. Lagen vi mötte fick chansen att skjuta ett första skott på mål sen tog våra backar hand om returerna.
Fanns det aldrig något hot i form av en mättnadskänsla hos dig redan då efter att du haft så pass fina framgångar tidigt i karriären?
– Nej, aldrig! Du vill alltid vinna oavsett om du är 22 år eller 32 år, men visst håller jag det första SM-guldet med Djurgården som något alldeles extra. Fast det gav nog mest mersmak till att få vinna mer.
Blodiga smällen öppnade NHL-dörren: “Sådant gillar kanadensarna”
När blev det aktuellt för dig att åka över till NHL?
– Jag hade spelat Canada Cup 1991 och i semifinalen spelade vi mot Kanada. Det var en match som jag lyckades med att mer eller mindre spika igen kassen. Efter nio minuter i första perioden skjuter dessutom Steve Larmer ett slagskott som träffar mig i huvudet så att gallret trycktes in.
– Blodet rann, men jag plåstrades om och fortsatte spela. Sådant gillar kanadensarna (Skratt) och då började väl snacket om NHL på allvar.
Hamnade du i någon fight i NHL?
– Ja, mot Corey Schwab i New Jersey Devils. Jag ville faktiskt uppleva att vara med i en riktig fight borta i NHL. Nu blev det inte som jag tänkt mig eftersom jag stod och höll i byxorna på en annan kille som slåss när Schwab kom åkande över hela banan. Han hann slänga handskarna innan han är framme vid mig. Jag såg aldrig honom så jag hann inte slänga mina vilket gjorde det lite svårt att ge tillbaka.
– Jag tänkte att jag inte skulle vika ner mig och bli kallad för ”chicken swede”. Jag stod upp hela fighten, men det kostade mig sju stygn på vänster kind, säger Söderström med ett leende.
I Philadelphia Flyers fanns redan Per-Erik Eklund, vilken betydelse hade det för dig?
– För mig personligen betydde det väldigt mycket. En att snacka svenska med och framför allt en som hade varit där borta länge och kunde hjälpa mig till rätta.
– Det var ju ganska tufft för mig i början eftersom läkarna hade hittat ett medfött hjärtfel. Det var efter en läkarundersökning i början av säsongen som klubbens läkare sa – Tommy du har fel på ditt hjärta. Okej… Jag visste ju ingenting om det innan så det var ganska omtöcknande.
– Innan det beskedet hade jag spelat två träningsmatcher. Den första matchen spelade vi mot Quebec Nordiques med ”Sudden” (Mats Sundin) i laget. Då blev jag utbytt efter tio mål i baken. Jag funderade självklart då på vad jag hade gett mig inpå.
– Trots det fick jag starta matchen efter mot New Jersey Devils, men efter fyra baljor blev jag utbytt igen och sedan kom det här med hjärtfelet.
Mike Recchi, Rod Brindàmour, Eric Lindros, Kevin Diinen och så vidare, vilken attityd möttes du av när du kom över första gången?
– Det var riktigt bra killar allihop så det var inte något speciellt alls. Sedan umgicks jag inte direkt med några av killarna från laget vid sidan av hockeyn.
– Jag har alltid varit lite av en ensamvarg och så blev det även i ”Philly”. Egentligen var det väl bara Per-Erik av hockeykillarna som jag umgicks med.
Släpptes av Philadelphia: “Jag var faktiskt usel”
Hur fick du beskedet att du sålts från Philadelphia Flyers till New York Islanders?
– Första säsongen i Philadelphia gick riktigt bra, men den andra säsongen var jag faktiskt usel, riktigt usel till och med.
– Vi hade träning på förmiddagen inför en match mot Quebec Nordiques. Då kom vår General Manager, Bobby Clarke, och sa att jag var såld till Islanders och att deras General Manager Don Maloney skulle ringa upp mig strax.
– Jag hade just köpt en ny lägenhet i Philadelphia, men det var bara att packa ihop grejorna och sätta sig i bilen för att åka till New York i stället.
Blev du ofta jämförd med ”Pelle” Lindbergh under din tid i Philadelphia Flyers?
– Jo, men så blev det väl eftersom jag hade en ganska bra första säsong i Philadelphia och vi båda hade ungefär samma spelstil. Små, korta och stod mest upp och räddade puckarna. I övrigt hade vi kanske inga likheter och jag hade faktiskt aldrig sett ”Pelle” spela.
– Man märkte att ”Pelle” var riktigt stor där borta fortfarande trots att han egentligen inte spelade speciellt många säsonger i klubben.
Var det stor skillnad i själva målvaktsspelet mellan elitserien och NHL?
– Det var riktigt stor skillnad. I NHL kom det skott hela tiden och du fick vara med i matchen på ett helt annat sätt. Jag tyckte att det var väldigt mycket roligare att vara målvakt i NHL just tack vare det.
Hur fungerade det att träna och spela tillsammans med Tommy Salo i New York Islanders?
– Självklart var det skoj att träna med en svensk målvakt. Fast det blev inte att vi tränade tillsammans speciellt mycket. Då jag var i Islanders var han i farmarlaget och när han kom upp i Islanders tredje året var jag i stället i farmarlaget.
– Det var riktigt jävla tungt det sista året där borta. Redan då bestämde jag mig för att åka hem till Djurgården säsongen därpå. Annars var det väl helt okej att spela även i farmarlaget. Jag hade börjat i Hershey Bears i AHL första året där borta. Jag stod väl sju matcher där så jag visste vad det handlade om.
Vänskapen med Salo stoppades: “Situationen kändes sjuk”
Tommy Salo:
– Jag och Tommy Söderström kände inte direkt varandra innan tiden på Long Island, men vi visste såklart vem den andra var. Det var roligt att spela och träna med Tommy och det var absolut ingen fight mellan oss om vem som skulle stå matcherna. Oavsett att Bob Frose tyckte det skulle vara så.
– Vi delade hotellrum i början fram till det att han började med sina aktier klockan nio på morgonen svensk tid, alltså klockan tre på natten i New York. Då kunde jag vakna mitt i natten av att han höll på med det där, men jag tyckte mest det var lite roligt.
– Vi trivdes bra ihop och han är en lugn person. Annars var det, som sagt var, så att jag hade tvåvägskontrakt och han envägskontrakt.
– När det gick knackigt för Islanders bestämdes det dessutom att jag och Tommy inte skulle få prata med varandra. Bob Froese sa att vi inte fick vara kompisar. Nu var vi såklart det ändå när vi inte var i arenan, men situationen kändes sjuk och vi pratade inte så mycket med varandra i omklädningsrummet.
“Jag bytte ut mig själv – tog beslutet att sluta”
Efter att NHL karriären var över valde Tommy Söderström att återvända till Djurgården.
– Det fanns och har alltid bara funnits Djurgården för mig. Jag tror faktiskt inte att jag heller hade några förfrågningar från andra klubbar då, vilket kanske förvånade mig lite. Det kan varit så att min agent i borta i NHL, Claes Elefalk, hade något anbud från Frölunda till mig, men jag minns faktiskt inte riktigt hur det var. I alla fall så fanns det inget konkret bud som jag tog ställning till.
– När jag kom tillbaka var det Stephan Lundh och Niklas Wikegård som coachade Djurgården. Det var två killar som jag verkligen gillade. Sedan kom Waltin och året efter det även Hardy Nilsson.
– Visserligen hade jag skrivit ett femårskontrakt med Djurgården fast samtidigt hade jag bestämt mig för att sluta den dagen jag inte tyckte det var roligt längre.
– Tredje året tappade jag fokus och jag minns exakt när jag bestämde mig för att sluta. Vi spelade mot AIK och jag bytte ut mig själv mot ”Tellan” (Mikael Tellqvist). Då jag satt där i båset tog jag beslutet att sluta.
Är det oftast resan till SM-gulden som varit det speciella?
– Ja, helt rätt. Vi tränar ihop en hel säsong och försäsong för att sedan känna att det börjar gå bra.
– Vi hade mycket framgång i Djurgården och då blir det såklart också mycket roligare att spela. Jag vet också hur det är att spela när man är långt från slutspel redan efter 30 omgångar i NHL. Det har sin charm det också och bara att kämpa på.
Bad att få slippa se VM-matchen: “Helt ointresserad”
Söderström kan förutom att han är svensk mästare med Djurgården vid tre tillfällen även titulera sig dubbel världsmästare.
– Guldet 1991 vann jag som tredje målvakt bakom Ridderwall och ”Pekka” Lindmark. Vi fick en del skador på målvaktssidan så jag spelade mot Kanada (3-3). Jag spelade sedan i Canada Cup med ”Riddarn” och det tyckte jag var stort eftersom han alltid varit min idol.
– Det var 1992 som Expressen hade en helt svart sida efter halva turneringen, natt svart Tre Kronor.
– Jag var jäkligt sliten efter en lång säsong kommer jag ihåg. Vi hade spelat Canada Cup och en helt värdelös OS-turnering tidigare på säsongen. Dessutom hade vi gått till final med Djurgården. Jag och Peter Åslin delade på målvaktsjobbet, men mot slutet var det väl jag som fick stå dem viktiga matcherna.
– Vi vände den negativa trenden och vann till slut. Den sommaren levde jag jäkligt högt på det guldet kan man väl säga.
Det finns en härlig historia om att du helst ville slippa se på en kvartsfinal i ett VM, är den sann?
– Jo, men den stämmer. Det var med Conny Evensson. Vi skulle gå och se när Schweiz spelade eftersom vi skulle möta dem i slutspelet. När grabbarna skulle gå iväg för att titta på matchen bad jag att få slippa. Jag gillar att spela hockey men är helt ointresserad av att titta på det.
– Nu gick jag liksom hela laget dit ändå, skrattar Söderström.
Vad hade Conny Evensson för styrka som ledare?
– Han var alltid lugn och sansad på en polare-nivå men ändå hela tiden distans till oss spelare. Jag gillade honom mycket och jag tror att han hade ett gott öga till mig med.
Conny Evensson minns tillbaka på guldet 1992 och Tommy Söderströms insats i turneringen och främst mot Schweiz:
– Det var här Tre Kronor med ett av dom minst rutinerade VM-lag vi ställt på benen någonsin och som går helavägen och vinner guld. Det var också enda gången ett svenskt hockeylandslag vunnit VM två år i rad.
– … och då fick vi verkligen mycket återbud och jag fick sitta och ringa runt till många.
Varför fick ni så mycket återbud?
– Det var för att det hade varit Canada Cup och OS samma säsong.
Guldet 1992: “Skrev att det var sämsta svenska laget någonsin”
Det var ett okänt landslag lag du åkte ner till Prag med, var du orolig för att det här kunde gå åt skogen?
– Nja, jo, men det är klart och det var svarta sidor i Expressen. Tomas Malmqvist skrev att det var sämsta svenska laget någonsin.
– Vi spelade 0-0 mot Italien i gruppspelet. Jag minns att dom hade en kanadensare i laget som kom fri med (Peter) Åslin i matchens sista minut, men han räddade. Sedan fick vi stryk mot Tyskland. Man ska veta att Tyskland då kanske hade sitt bästa lag på många år. Det var ett riktigt bra lag. Det var tufft efter den matchen även om vi hade slagit Polen med 7-0 tidigare i turneringen.
– Första matcherna gick i Prag, men sedan förflyttade vi oss till Bratislava. Jag höll ett litet tal vid middagen innan vi åkte. Bosse Tovland, som nu gått bort, var med och vi har alltid varit bra kompisar. Efter det talet satte vi oss i bussen för att åka till Bratislava under natten.
– Hans slips blev alltid så trång och han drog gärna lite i den, men när vi satt där i bussen så sa jag till honom att ”Bosse nu tar vi upp humöret lite. Jag är nästan säker på att vi kommer till Sergels Torg”. Jag trodde att han nästan skulle skratta ihjäl sig.
Trodde du på det själv då?
– Jag har väl alltid varit lite optimist, men om jag tänkte efter då så tyckte jag nog att det skulle bli svårt.
– I alla fall kom vi till Bratislava. Då visste jag att Calle (Johansson) och Micke Andersson skulle komma från Buffalo. Det här gjorde väldigt mycket, men vi hade några tuffa matcher där. Bland annat spelade vi oavgjort mot USA och förlorade mot Finland.
– När vi åkte tillbaka till Prag för slutspel var vi fyra i gruppen. Ryssland vann den andra gruppen. Jag glömmer aldrig då vi kom till träningen och mötte ryssarna i korridoren. Då kom (Vladimir) Jurzinov, vi båda hade bra kontakt, och säger ”Why Conny, why? Varför skulle vi möta ryssarna i kvartsfinalen menade han.
Var han rädd för er?
– Visst var han rädd. Han tyckte nog att det var ”fan” eftersom han hade varit med i båset året innan då vi vann.
– Vi mötte Ryssland och Tommy Söderström fantastisk i mål samtidigt som alla lade ner ett otroligt jobb. Sedan kom ju (Mats) Sundin in från vänsterkanten, är högerfattad, och satte upp pucken i krysset, 1-0. Det andra målet gjorde Roger Hansson, en bra målskytt och hockeyspelare, men underskattad.
I semifinal väntade Schweiz. En match Sverige vann med 4-1 emot. Coach för Schweiz var för övrigt svenske John Slettvoll.
– Vi gjorde 1-0 nästan direkt (Lars Karlsson efter 2.33) så det blev en lugn match. Ärligt talat blev det även en lugn match mot finnarna i finalen. Vi vann till slut med 5-2 och Arto Blomsten satte sista målet i tom kasse, säger Conny Evensson med ett stort leende.
– Arto var bra och det var inte lätt att gå förbi honom. Det klarade inte ens ryssarna.
Hur var känslan att stå på Sergels Torg och möta 60-70 000 människor?
– Faktum är att när man står där så är det ganska mycket kraft som går ur kroppen. Jag har alltid sagt – tänk om man fått göra det där 14 dagar efteråt i stället. Egentligen vill man bara hem och vara för sig själv. Det blir en sådan urladdning, men när man kommer in och möts av jaktplan som följer oss ner och alt sådant så är det en stor upplevelse att fått vara med om…, Conny Evensson tystnar en lång stund innan han fortsätter:
– Det roligaste är ändå att jag fått vara tillsammans med så fantastiskt bra hockeyspelare och att vi har haft ett mål och verkligen tagit vara på möjligheten att nå dit. Man får inte så många chanser och det är inte så lätt att vinna.
“OS i Alberville 1992 var helt kasst”
Tommy, du spelade i två OS, men hinner man njuta av att vara en svensk representant i en sådan stor tävling?
– OS i Alberville 1992 var helt kasst. Vi bodde i en egen OS-by med alla övriga hockeylag. Det gjorde att vi inte kunde komma ifrån och se på några andra sporter. Vi spelade var tredje dag eller något liknande.
– Det var mest bara en jäkla massa dötid. Sedan åt vi i ett uppvärmt tält utomhus… nej, det var inte kul, säger Tommy Söderström och skakar på huvudet.
– Vid OS 1998 blev jag förbannad på Kent Forsberg. Jag och Tommy Salo skulle dela på målvaktsjobbet och det hade gått jäkligt bra för mig den säsongen. Innan turneringen sa Kent att ingen kan peta Söderström då han har varit så bra det här året. Men då OS började valde han Salo i stället som då fick stå alla viktiga matcher.
– Efter turneringen så bad Forsberg om ursäkt och sa att jag skulle vara förstamålvakt i VM oavsett hur bra Salo var. Men jag tackade nej till spel i VM och för det fick jag en jäkla massa skit av bland andra den där Claes Åkesson… eller vad han heter. I alla fall stod han och Kent Forsberg och sågade mig i TV.
Värdesätter du SM-gulden eller VM-gulden högst?
– Det är fel att jämföra, eller rättare sagt det går inte att jämföra med varandra. SM vinner du med ett lag som du jobbat tillsammans med under ett helt år. VM spelar du under tre intensiva veckor. Jag uppskattar nog gulden ungefär likvärdigt, men på två olika sätt.
Har det hela tiden varit viktigt för dig att ha andra intressen vid sidan av hockeyn?
– Det är ju så att du måste leva hockey nästan dygnet runt när du är på den här nivån. För mig har det då varit viktigt att ha något annat vid sidan av att koppla av med.
– Jag hänger med vad som händer i hockeyn och framför allt då hur det går för Djurgården.
Bästa minnena – och största besvikelserna
Vilka är dina största besvikelser som spelare?
– Jag kommer att tänka på två tillfällen. Det första är då vi förlorar den avgörande matchen mot Färjestad i ”sudden”. Det andra är vid World Cup 1996 då jag stod två av matcherna i grundserien av mot Finland och Tjeckien. Det hade gått jäkligt bra dessutom i dom matcherna för mig. Men då det var dags för semifinal mot Kanada så kom Kent Forsberg in på mitt rum och meddelade att Tommy Salo skulle stå i stället eftersom han menade att jag spelat så länge i NHL så kanadensarna visste hur man skulle överlista mig. Fy fan vad irriterad jag blev och jag sa till Kent att det var den sämsta förklaring jag någonsin hört.
– Men, men, det är glömt nu och det finns ingen anledning att grotta så mycket mer i det nu.
Du fick resa en hel del med landslaget, NHL och Djurgården, vad har det här betytt för dig som person?
– Jag älskar att resa. I NHL är det fantastiskt på så sätt att du reser dagen innan, bor på jättefina hotell och när du går på planet får du en påse pengar i ett kuvert. ”Meal money” som det heter.
– Om man går ut och äter eller tar ”room service” avgör man själv. Det var väldigt fritt där borta och jag hade jättekul.
– Samtidigt hade jag lite tur eftersom det oftast var några svenskar i lagen jag spelade. Min första säsong i Islanders var det inte några, men annars gick ut och käkade, kollade lite på stan och så vidare tillsammans.
– Jag gillade det där. För mig som var singel var det perfekt eftersom jag inte behövde tänka på att någon saknade mig då jag var borta.
Vilka tre hockeyminnen ligger idag närmast ditt hjärta?
– SM-guldet med Djurgården 1991. Vi spöade Färjestad i Globen. Det blev 3-0 i matcher, vilket var underbart.
– VM-guld 1992 i Prag och att få komma över till NHL. Uppleva hela den biten. Även om jag inte gick superbra borta i USA var det ändå fantastiskt att få uppleva hur det fungerade där. Jag fick träffa nya människor som alla ville mig väl.
Vad är det som tagit dig till att bli en av världens bästa målvakter?
– Det gäller att ha mycket tur, vilket jag hade. För det första tänkte jag sluta efter min första säsong i juniorerna eftersom jag tyckte det var så jobbigt att träna. Då jobbade jag på Atlas Copco och gick på deras yrkesskola. Jag började halv sju på morgonen och sedan skulle jag i väg och träna på eftermiddagarna.
– Jag minns samtalet då jag satt hemma i köket och ringde Tommy Boustedt då försäsongen skulle börja. Jag sa till honom att jag skulle sluta. Han frågade varför och jag förklarade. ”Vila en vecka så ska jag prata med “Leffe” Boork”. Jag fick något specialprogram och var med någon gång då och då på träningarna den sommaren. Det gjorde jag fortsatte.
– Varje gång jag ser ”Boorken”, vilket inte är så ofta, brukar jag tacka honom och även Boustedt, annars hade jag lagt av.
Tommy Söderström var även på väg att kasta in plocken efter sin första säsong i Djurgården.
– Då satt jag bakom Roffe Ridderwall, spelade bara fyra matcher och kände ”fy fan vad tråkigt, jag börjar lira roulett eller något i stället”. Efter den säsongen drog Roffe till Team Boro. Då fick jag chansen och tog den.
– En tredje gång jag hade lite tur var i Philadelphia. Eric Lindros vägrade spela i Québec. Då köpte Philadelphia honom, men då rök (Ron) Hextall och en massa andra. Det innebar att det fanns en plats ledig där och då fick jag skriva kontrakt, så det är ofta små marginaler och en del tur.
Rolf Ridderwall, hur var relationen mellan dig och Tommy Söderström som till och med döpte sin hund efter dig?
– Kanon! Tommy är en härlig kille och lite udda. En typisk målvakt kan man säga. Han har sagt vid något tillfälle att jag var det enda målvakt som var hyfsat normal, ha ha…
Tommy, du måste även ha en inställning att vara beredd lägga ner vad som krävs för att nå hela vägen.
– Ja, så är det säkert. Som idrottsman måste man ha ett starkt psyke. Framför allt som målvakt eftersom det är en ganska utsatt position.
– Hård träning, en del talang och en hel del flyt. Det är så jag tror det fungerar för de flesta. Det är i alla fall den upplevelsen jag har.
Spelar du fortfarande landbandy hemma på gården?
– Nu var det länge sedan. Däremot ska jag var med på en match nu på lördag (läs: i dag).
– Jag brukar aldrig snöra på mig grejerna, men ”Fimpen” (Christian Eklund) hörde av sig i vår Djurgårdsgrupp. Han har något som heter ”Fimpens resa”. Då ska vi möta ett lag från Sollentuna med spelare som har någon funktionsnedsättning. Det här laget har nämligen inget lag att möta eller serie att vara med i. Det ska bli lite roligt.
Om en kille eller tjej vill börja med hockey, vad skulle du ge för råd till honom eller henne?
– Gör det du tycker är roligt, vilket är det man kan göra här i livet. Kämpa på. Det är inte så många som blir proffs i slutändan, men det är alltid några som blir det. Framför allt, glöm inte har roligt på vägen. Det är vad livet går ut på, avslutar Tommy Söderström.
