”Min stora chans på högsta nivå”

Morgan Samuelsson om tränarjobbet i Rappi

RAPPERSWIL. Plötsligt hamnade Morgan Samuelsson i den schweiziska högstaligan. Han bröt kontraktet med Djurgårdens juniorer för att säsongen ut försöka ta flopplaget Rapperswil till slutspel.
– Det här är min chans på högsta nivå. Jag kunde inte tacka nej, säger Morgan Samuelsson.

Hans tränarkarriär är inte speciellt lång. Det är bara fjärde säsongen han är huvudtränare och han har inte hunnit fylla 40 ännu.
Ändå fick han ett toppjobb i Schweiz och var tvungen att lämna sitt jobb i Djurgårdens J20-lag för att ta chansen.

– Det här är min chans. Jag lär inte få chansen i Elitserien inom minst fem års tid. Där är jag tvungen att gå via Allsvenskan först och ta den vägen, och det intresserar jag inte. Jag vill vinna saker. Det är det jag brinner för, säger Samuelsson när Hockeysverige.se möter honom i hans ”nya hem”, tränarrummet i nya fräscha Diners Club Arena.

– Jag är här i arenan i princip från kvart över åtta på morgonen till nio på kvällen om vi inte har match.

När jag dyker upp till arenan sitter Mogge och går igenom senaste mötet mellan Rapperswil och Zug.

– Jag har sett 15 matcher på DVD sen jag kom hit. Plus att vi spelat tre matcher också. Det är andra gången jag ser den här matchen. Jag gör det igen eftersom vi möter dom nästa match. Men jag vill ha en överblick över hur laget spelat tidigare, hur spelarna spelat tidigare. Jag gillar att vara väl förberedd och då vill jag gå igenom dom matcherna som spelats tidigare under säsongen.

Att han är ett gångbart namn som trots inte speciellt många säsonger i Schweiz som spelare är tydligt.

– När jag tog över Sierre sökte jag inte ens jobbet. Dom ringde och frågade om jag ville flytta ner.

Hade du överhuvudtaget tankarna på att bli tränare efter spelarkarriären?
– Inte en enda. När jag inte kunde spela mer på grund av min knäskada så hade jag inte en tanke på att bli tränare. Gärna något inom hockeyn, men inte tränare.
– Sen gick jag hemma ett år och gjorde ingenting… sen tänkte jag att jag kan ju gå tränarutbildningen i alla fall… nånstans måste man ju få pengar ifrån, tänkte jag.
Sen tog jag över Botkyrka ihop med Bror Hansson och kände att jag hade nåt att ge som tränare.

Och sen har det rullat på…
Sen hörde Sierre av sig och jag hade två bra år är. Vi gick till final

Foto: Diners Club Arena

båda åren utan att ha ett speciellt bra lag egentligen. Men vi var enda laget i ligan som spelade med fyra kedjor, och det gav utslag. Jag tror vi vann varenda tredjeperiod. Våra två utländska spelare gjorde mängder med poäng i tredje perioden när alla andra lag var tröttkörda. Våra utlänningar spelade minst av alla utlänningar i ligan.

Och så gjorde du Niklas Anger till Liga A-spelare
– Det tar jag faktiskt åt mig äran lite grann för. Han känns ju som en helt annan spelare idag än när han var i Sverige tidigare. Han spelar på ett annat sätt och har ju, tycker jag, varit Djurgårdens bästa spelare i år. Men vi var nog viktiga för varandra. Han ställde upp en hel del för mig också. Det var ju mitt första år som huvudtränare, så det var ju inte helt lätt för mig alla gånger heller.

Efter Sierre hamnade du till slut i Bolzano, och fick sparken… var hände egentligen?
– Jag skulle egentligen ta ett år ledigt. Vara hemma med familjen. Men sen hörde dom av sig och jag tyckte väl att det lät ok. Så jag åkte ner, Vi vann italienska cupen, gick bra i ligan. Sen var det en mellanserie mellan grundserien och slutspelet som inte betydde något direkt, så jag tränade ner grabbarna inför slutspelet och sa åt dom att matcherna inte var så noga. Vi förlorade tre raka, och då fick jag sparken.

– Ledningarna därnere vet inte vad det handlar om. Jag förstår inte hur så många svenskar har klarat av att vara därnere så länge som en del varit.
– Men jag är glad att jag tog chansen. Jag vill inte ha det ogjort. Nu vet jag var jag INTE vill träna i framtiden.

Och sen blev det Djurgården?
– Jag ville vara hemma medfamiljen igen. Så jobbet i Djurgården passade mig perfekt. Jag var jättenöjd med att träna dom och tackade nej till flera andra utländska jobb som jag helt enkelt inte tyckte var intressanta.

Men sen kom det här?
– Det är en jättechans för mig. Det är dessutom ett bra lag… eller ja, ska vara ett bra lag i alla fall.

Vad är det som inte funkar i laget, som du ser det?
– Det har väl varit si och så med träningarna och sånt tidigare. Jag vill inte snacka för mycket om folk som varit här före mig, så jag lämnar det. Men den är många spelare som är lite för bekväma. Som bara petar på pucken och inte fullföljer.

Vad är målsättningen i fortsättningen?
– Innan 2 januari ska vi ha hittat hur vi ska spela. Då har vi tid på oss att klara av att ta oss över strecket.

Vad är du för tränartyp egentligen. Som spelare var du ju i stora drag rakt igenom offensiv?
– Klart jag vill vara offensiv som tränare också. Men samtidigt är hockeyn resultatbaserad. Det är så det funkar, så jag får anpassa spelet efter motståndet. Om det krävs att vi spelar defensivt och täcker is och ligger på rätt sida, så måste vi spela så helt enkelt. Allt handlar om resultat.

Av de tränare du haft genom åren, vilka har du plockat influenser från?
– Den bästa jag haft är Torgny Bendelin i AIK. Honom har jag tagit mycket från. Bland annat hur man ska leda ett lag, att varje spelare gör sitt. Sen har man kanske tagit lärdom av många av de tränare jag haft i Tyskland och Schweiz.

Hur menar du då?
– Många kanadensiska tränare jag haft är bra på att förklara att folk gör fel. Inte hur dom gör fel. Folk måste ju förstå hur dom gör fel.

Hur skiljer sig din ledarstil på den här nivån jämfört med när du tränade juniorerna?
– Lite annorlunda blir det ju. Med en spelare som tjänar en miljon om året, så sitter han på bänken om han gör samma misstag tre gånger i rad. Med en junior får du ju alla tre gångerna förklara vad han ska göra istället. Det blir mer pedagogiskt.

Du hade en rad rätt sköna talanger där i DIF?
-Vi hade jättemånga bra spelare. Men hade många skador också

Foto: Vy från Diners Club Arenas baksida.

under hösten. Vissa veckor hade vi 13-14 spelare på träningarna när det var många skador och TV-Pucken. Men dom tre 91:orna där alltså; William Wallén, Jacob Josefsson och Patrick Cehlin… även backen Ackered, som inte spelade med oss eftersom vi hade så många backar… det finns inga gränser för hur bra dom kan bli.

Hela den där 91-kullen är ju rätt talangfull…
– Jag var på ett läger i Hallberg för hälften av 91:orna. Det var helt otroligt hur många bra spelare det fanns. Helt fantastiskt. Och då var det lika många på ett annat läger i Östersund eller var dom nu var. Det finns hur många bra spelare som helst i den kulle.

Tillbaka till Rappi. Hur bra är Niklas Nordgren?
– En otrolig lagspelare. Han sliter arslet av sig i varje byte. Jag är jättetacksam att jag har honom i laget. Nu har han haft dålig utdelning sen jag kom hit i och för sig, men han har ändå spelat bra.

Marre då?
– Har varit bra sen jag kom. Till och med gått lite i bräschen och jobbat riktigt bra. Kanske inte har varit den typen av spelare tidigare, men när jag har varit här har han jobbat bra.

Och Tom Koivisto, har han varit bra?
Mogge skakar på huvudet och undviker att hamna på band till en början, innan han säger;
– Han försöker som alla andra. Men nej, han har det rätt tungt. Senast mot Zürich bänkade jag honom faktiskt i tredje perioden. Men jag hoppas att han ska lyfta sig till helgens matcher.

Elitserien är väl målet för dig till slut, antar jag?
– Jag tränar gärna i Elitserien. Självklart. Men det är inte lätt att ta sig dit.

Din känsla är att du antingen behöver gå via ett antal år i Allsvenskan för att ta dig dit, eller nå framgångar utomlands?
– Så är känslan, ja. Jag har inte 400 NHL-matcher på meritlistan och är inget känt namn.

Och Allsvenskan känns inte aktuell?
– Nej, jag vill som sagt vinna saker och ha fullt ut professionella spelare att jobba med. Jag är inte en sån som har förståelse för att det kommer spelare från arbeten och är trötta när vi ska träna.

Text: Robert Pettersson