Olympisk mästare, världsmästare och svensk mästare samma år – Old School Hockey Jörgen Jönsson

Han har vunnit SM-guld, VM-Guld, OS-Guld och har spelat flest matcher av samtliga i Tre Kronors-tröja. I veckans Old School Hockey möter ni en av de riktigt stora i svensk ishockey, Jörgen Jönsson.

Jörgen Jönsson är bäst! Det har han siffror på. Med sina 285 matcher i Tre Kronor är han den mesta A-landslagsspelaren i Sverige genom alla tider. Tvåa på listan är Jonas Bergqvist med 272 landskamper. Det anmärkningsvärda med att det är just Jönsson och Bergqvist som toppar landskampsligan är att båda är uppväxta i Ängelholm och har Rögle BK som moderklubb.
– Att jag gjort flest landskamper i Tre Kronor är något som jag är stolt över. Det är inte så att jag går runt med den matchtröjan dag ut och dag in, men det är kul att kunna titta tillbaka på karriären och veta att jag gjort mycket för Sverige samtidigt som jag har fått mycket tillbaka. Varje match i Tre Kronor har varit kul och det har varit en ynnest att få vara en del av vårt landslag.
– Sedan är det kul att det var Jonas Bergqvist som hade rekordet innan mig. Det visar på att det är fint blod nere i Ängelholm.

Varför blev det hockey för dig?
– Jag tror egentligen att det var tillgängligheten. Ishallen och fotbollsanläggningen var dom två idrottsanläggningarna som låg närmast. – Vi bodde ganska nära ishallen. Det kanske var en kilometer dit eller något. Nu har jag lite dålig koll på avståndet, men det var definitivt inom cykelavstånd.

Spelade du fotboll i Ängelholm parallellt med hockeyn under åren i Rögle?
– Ja, det gjorde jag. Fotboll och hockey var de två sporter som passade mig bäst, i och med att det var lagidrotter.
– Jag lämnade Ängelholms fotbollslag och bytte till ett annat lag, Vegeholms IF. Jag kanske var elva eller tolv år då. Sedan höll jag på med fotboll till jag var runt femton år.

Jörgen Jönsson är som bekant inte ensam i familjen Jönsson om att spela hockey. Lillebror Kenny Jönsson hade en mycket framgångsrik karriär i NHL där han spelade för Toronto Maple Leafs och sedan New York Islanders. Precis som Jörgen har Kenny vunnit både VM och OS-guld.
– Jag minns inte direkt att vi två hängde speciellt tajt när vi växte upp. Det var mer att jag hade mina kompisar och han sina.

Hur stor var rivaliteten mellan Rögle och Malmö vid den här tiden?
– Jag vet inte om den var så där gigantisk. Det var andra lag som fanns närmare och som mötte oftare. I alla fall som jag minns det idag.
– Malmö var inte så stora vid den här tiden. Rögle var inte högsta serien och Malmö låg ännu längre ner. Det är väl mer på senare år som den här rivaliteten har växt och blivit stor.

Säsongen 1989/90 ger Rögles tränare, Håkan Nygren, Jörgen Jönsson i A-laget.
– Det var spännande, stort och nervöst. Jag minns faktiskt inte idag hur mycket eller hur lite jag spelade i just den matchen. Det här var också den enda matchen jag spelade i A-laget den säsongen. Trots allt var det häftigt och kanske ett kvitto på att man var duktig.

Efter Håkan Nygren tog Stefan Bergqvist, för övrigt bror till Jonas Bergqvist, och Jari Lehtinen vid. Jörgen Jönsson krigade sig till en plats i truppen och fick chansen att spela 21 matcher redan första säsongen i A-laget.
– Första tiden i A-laget var en kamp. En kamp för att visa att man räckte till och en kamp för att få spela mer. Helt enkelt en kamp för att ta en plats i laget.
– Det var inte på något sätt glasklart att man skulle lyckas trots att man var med där. Som jag sa var inte Rögle i högsta serien och det var en till kille, som dessutom var min bästa vän, som kämpade om samma plats som jag. Han var alltid lite före så det var att ligga i hela tiden.

Bästa vännen lyckades för övrigt också ganska bra med sin karriär.
– Det var Torgny Löwgren. Han spelade i elitserien både med Rögle och Leksand. Sedan spelade han även två säsonger med Vita Hästen i gamla Division 1.

En klassisk bild.

Aldrig har väl hockeyn varit så i ropet i Skåne som den var säsongen 1991/92. Malmö vinner Skånes första SM-guld i Ishockey genom alla tider och Rögle tar klivet upp i elitserien efter att Håkan Persson i den femte och avgörande Allsvenska finalen gör 4-3 mot Leksand i Sudden Death. Bildbyrån i Hässleholm tar en numera klassisk bild efter matchen där Leksands tränare Dan Söderström, leende, kramar om sin gamla vän och tillika Rögletränaren Christer Abris efter matchen.
– Vi hade ett fantastiskt bra lag den säsongen. Då var man inte så införstådd med pengar och sådant som man är idag, men det var många bra hockeyspelare som var med.
– Att vi skulle gå upp upplevde i alla fall inte jag som någon direkt uttalad målsättning. Jag var ung, 20 år, och fortfarande var det en kamp om att få vara med i laget. Vad hela föreningens målsättning var kunde inte jag fokusera emot utan bara på att få spela.
– Som förening var det här steget helt fantastiskt. Lilla Rögle kunde ta sig upp i högsta finrummet. Nu efteråt förstår man hur stort det här var för alla runtomkring. Det var en gigantisk feststämning flera dagar i stan.

Hur upplevde du Christer Abris ledarskap?
– Engagerat och han lade verkligen ner hela sin själ i jobbet. Abris brann verkligen för det. Han var duktig på att få oss motiverade och på att få oss att må bra.

Ni fick skratta ibland också får vi anta.
– Ja, precis. Det är vad jag menar. Vi hade kul och dom gånger det inte stämde hade han någon bra finurlig lösning på problemet. Vi fick skratta också åt hans felsägningar som faktiskt inte var så många, men många av dom har blivit klassiker. Han var bra för oss i Rögle och för mig personligen också.

Redan i första omgången av elitserien säsongen 1992/93 ställs Rögle och Malmö mot varandra. Malmö vann med 3-1 efter ha gjort alla tre målen i powerplay. Mats Näslund, Roger Öhman och Bo Svanberg nätade för Malmö medan Per Wallin gjorde Rögles mål.
– Det var en ganska laddad och uppjagad stämning inför matchen samtidigt som det var spänt och stort för mig självklart. Det hade gått bra för mig på försäsongen och jag hade som målsättning att visa att jag räckte till även i serien.

Jörgen Jönsson stannar i Rögle till och med säsongen 1994/95 då han efter laget fått spela i kvalserien för att undvika degradering till Division 1 väljer att flytta till Färjestad.
– Färjestad kändes som en bra plattform. Jag var runt till en del andra klubbar och träffade folk, men jag tyckte att jag blev bäst bemött i Karlstad. Det kändes som att Färjestad var bästa valet för mig och jag tror att jag gick en hel del på magkänslan när jag tog det beslutet.

Du vinner ditt första SM-guld med Färjestad 1997, hur minns du den resan?
– Då var jag lite äldre och hade längtat efter att nå framgång i högsta serien. Per Bäckman var tränare då och han var bra för mig. Han drev laget jävligt hårt. Vi spelade bra taktiskt, var tajta i försvaret och var tvungna att jobba hårt. Vi gjorde även väldigt mycket mål och spelade en bra hockey så det var en härlig säsong.

Ni vinner även guldet 1998. Vad var storheten hos Färjestad under dom här åren?
– Just det här med att vi hade förmågan att driva laget, inte vara nöjda och hela tiden på något sätt hitta en hunger att vilja ha mer.

Jörgen i Islanders.

Inför säsongen 1999/00 lämnar Jörgen Jönsson Sverige och Färjestad för spel i New York Islanders. Där svarar han för 11 mål och totalt 28 poäng på 68 matcher innan han trejdas till Anaheim Mighty Ducks. I Anaheim svarar Jönsson för ett mål och totalt tre poäng på 11 matcher.
– Jag valde Islanders egentligen för att jag inte hade något annat att välja på. Det blev ju lyckosamt på så sätt att jag fick spela med brorsan där. Jag hade gått och väntat ganska många år och hoppades på att Calgary skulle ringa. Det var dom som draftade mig 1994. Calgary ringde aldrig så jag tyckte nog att hoppet för NHL-spel var ute för min del.
– Jag var trots allt ganska gammal och hade fått något erbjudande från Schweiz i samma veva. Helt plötsligt började det röra på sig. Islanders gjorde något byte så rättigheterna på mig gick över till dom. När Islanders då hörde av sig tyckte jag att det skulle vara spännande att få testa på världens bästa liga.

Kenny Jönsson berättade för Old School Hockey att ni ibland kunde skoja om att det vore kul att få spela tillsammans i NHL. Var det en dröm som gick i uppfyllelse när det nu blev så?
– Så var det säkert även om jag inte kanske inte exakt kom ihåg det så. Det var ändå en dröm. Även om vi, som jag sa, inte umgicks i samma kretsar så höll vi på med samma idrott och bodde under samma tak.
– Vi spelade landhockey med och mot varandra med olika gäng. Det var mycket idrott och att då få spela med brorsan i NHL är häftigt och något som man drömmer på vägen fram dit.

Bodde ni tillsammans i New York?
– Vi hade egna hus. Kenny hade varit där ganska länge när jag kom dit.

Efter trejden.

Hur reagerade du på att bli trejdad till Anaheim?
– Jag hade det väl lite på känn. Det hade börjat bli en diskussion om förlängning av kontraktet. Jag sa att jag inte ville ta ett beslut på en gång utan ville hem och prata med familjen om hur vi skulle göra. Då sa Mike Milbury (Islanders General Manager) att svarar du inte nu måste jag kanske agera. Mitt svar blev att jag hade bestämt mig för att prata med familjen först och så fick det bli.
– Jag hade det, som sagt var, på känn. Samtidigt var Islanders skitdåliga resultatmässigt. Vi hade jättekul tillsammans i laget, men vi vann inte många hockeymatcher. När jag byttes bort till Anaheim var vi i alla fall med i slutspelsstriden och det var lite spännande sista veckorna på säsongen faktiskt. Det var en bra erfarenhet.

Hade du möjligheten att stanna ytterligare en säsong i NHL om du hade velat?
– Ja, den möjligheten hade jag. Jag fick ett kontraktsförslag på sommaren, men jag kände att jag gjort mitt i NHL samtidigt som vi inte trivdes så himla bra där borta. Då kände jag att det var bättre att vi flyttade hem.

Efter att Jörgen Jönsson återkommit till Sverige spelade han ytterligare nio säsonger i Färjestad innan han slutade spela.
– Det är hockeyn i sig som har betytt mest för mig, men samtidigt så är det i Färjestad som jag spelat mest. Klart att jag är tacksam över att ha fått chansen att vara kvar hela tiden. Det är också ett mått på att man är tillräckligt bra. Jag skulle inte få vara kvar i laget annars.
– Färjestad bedriver verksamhet som går ut på att vinna matcher. Räcker man inte till då så får man inte vara kvar. Det hjälper inte med att bara vara snäll och trevlig.

Har det aldrig varit aktuellt att återvända till Rögle?
– Nej, det var nog aldrig riktigt aktuellt. Jag flyttade till Karlstad först gången 1995 och när jag kom tillbaka från Islanders var Rögle fortfarande i allsvenskan och ett tag var det väldigt kämpigt för dom.
– Jag tyckte fortfarande att jag spelade på toppen. Bland annat spelade jag i landslaget och fick vara med om att vinna VM-guld och så vidare. För mig skulle det varit ett steg nedåt om jag gick till Rögle, att varva ner liksom. Jag ville istället vara med i toppen så länge jag kunde och det är därför som jag valde Färjestad.

Säsongen 1993/94 var första säsongen Jörgen Jönsson spelade i Tre Kronor. Han fick i februari dessutom åka med landslaget till OS i Lillehammer. En turnering som slutade med att Sverige vann sitt första OS-guld i ishockey någonsin.

Hur minns du när förbundskaptenen Curt Lundmark ringde och sa att du skulle åka med till OS?
– Jag minns det nog mest som att ”yes, jag kom med”. Det var ingen superöverraskning, men samtidigt var det ändå så att jag fick kämpa för det. Jag var ändå med i Tre Kronor hela den säsongen.
– Då var jag nog mer överraskad på hösten, i augusti, då jag blev kallad till Tre Kronor första gången. Det var riktigt roligt och det var jag inte riktigt inställd på. Jag hade inte gjort några landskamper i A-landslaget innan. Det var en säsong där det blev många matcher extra, men det var himla kul och att vara med i OS var häftigt att testa på.
– Arrangemanget kring OS kändes ganska litet och gemytligt även om inte det är sanningen riktigt. Det var ändå enkelt, man kunde gå runt som man ville. Du kunde gå in och se på andra sporter och samtidigt fokusera på det du skulle på ett bra sätt. För mig var det en bra turnering.

Du har säkert fått frågan tidigare, men hur upplevde du straffläggningen i finalen mot Kanada?
– Det var nog en av dom få gånger jag tyckte att det var skönt att slippa lägga en straff. Det fanns fler som var mer rutinerade, nu tänker jag inte på ”Foppa”, och varit med länge som lade en straff.
– Att sedan Peter blev hjälte var väl ett också ett täcken på hur hans karriär skulle bli. Samma sak med Tommy Salos räddning. Det är sådana saker som sticker ut och den här straffläggningen var rätt häftig.

Jörgen Jönsson vinner sitt första VM-guld 1998 i Zürich.
– Där hade jag nog en känsla av att vi hade det bästa laget. Det var vi i och för sig också på pappret. Vi hade ett fantastiskt hockeylag och fick chansen att ta hem alla våra bästa från NHL och framförallt kom alla också. Mats (Sundin) kom, Peter (Forsberg) kom, med flera.
– Det var aldrig något snack. Det kändes hela tiden som att det här VM-guldet skulle vi vinna.

Guldhjälten Tornberg.

Finalerna mot Finland slutade 1-0 och 0-0. Varför tror du att finalerna blev så målsnåla?
– Finland och Sverige är båda två lag som spelar med ett bra tänk, struktur och ordning och reda. Vi tog helt enkelt ut varandra. Plus att det var två fantastiska målvakter (Tommy Salo och Ari Sulander), en på varje sida.
– Jag minns det ändå som att det var väldigt många målchanser, men att vi inte fick in pucken.

Johan Tornberg gör finalernas enda mål, men det var väl egentligen ingen målchans?
– Nej, det var ingen målchans utan kanske det sämsta skottet i hela finalserien, skrattar Jörgen Jönsson och fortsätter:
– Skämt åsido så var det nog inte hans skott som skulle bli avgörande när det gäller vilket lag som skulle vinna VM-guldet. Det målet gav oss absolut vind i seglen i alla fall.

Du vinner både VM och OS 2006 tillsammans med din bror Kenny, är det höjdpunkterna i karriären?
– Utan tvekan är det bästa året i alla fall. Jag vann SM-guld det året också. På så sätt är det kanske det, men det finns många andra stunder som man kanske varit mer euforisk och glad. I alla fall var det en fantastisk säsong som jag aldrig glömmer.

Sverige vinner OS finalen 2006 mot Finland. Den kanske största framgången som ett svensk landslag nått tack vare att alla NHL-spelare från samtliga nationer fanns med. Vid OS 1994 var det inga NHL-spelare med.
– Det jag tänker på när du frågar om finalerna så är det hur jämt det var. Två välspelande lag som spelade en bra hockey. Det var fantastiskt många bra hockeyspelare med. Det gällde hela tiden att vara skärpt och göra sitt yttersta i varje byte.
– Sedan minns jag ju självklart väl det här målet som Nicklas Lidström gör och räddningen i slutet från Henrik Lundqvist. Det är många sådana saker som göra att guldet blir ett extra härligt minne.

Hann du reflektera över den här räddningen Henrik Lundqvist gör i slutminuten?
– Jag var i båset då, men reflektera vet jag inte. Just då hinner man inte reflektera. Man hinner tänka aj, aj, aj det här ser inte bra ut. Sedan ser jag att han räddar och nu när man ser tillbaka på räddningen inser man hur fantastiskt bra gjort det är av honom.

Jörgen Jönsson efter VM-guldet.

Du har fått uppleva att möta svenska folket på både Sergels Torg och Kungsträdgården efter att Tre Kronor vunnit guld. Kan du beskriva vad man känner då man står där uppe på scenen?
– Ja, jag har varit på bägge ställena. Första gången är det helt överväldigande. Man känner sig hur liten som helst samtidigt som man känner sig otroligt stolt när man ser vad det betyder för alla.
– Det blir en stor mix av känslor och till slut, man stänger inte av men man tvingas nästan att selektera. För det blir så mycket och upplevelsen är så stark, avslutar Jörgen Jönsson.