NHL-veteranen från Östersund – Old School Hockey Ulf Dahlén

Ulf Dahlén hade en lång karriär, som innefattade spel med ryska legendarer, Mike Modano och ett gäng andra stjärnor i NHL. Utöver det har han även vunnit VM med Tre Kronor, men också varit med om landslagets två största misslyckanden. I veckans Old School Hockey berättar Dahlén om sin framgångsrika karriär.

– Jag är född i januari vilket gjorde att jag alltid var äldst i min åldersgrupp. Jag gick aldrig upp och spelade med dom äldre lagen även om jag hade chansen till det. Utan jag var kvar och spelade i min egen åldersgrupp. Fast jag var exempelvis med tre år i TV-pucken för Jämtland/Härjedalen. Jag älskade hockey och det var också det jag sysslade med på fritiden, berättar Ulf Dahlén när jag frågar om varför han valde just hockey.

Dahlén fortsätter:
– Jag gick jämt till hockeybanan efter skolan och då jag gjort läxorna. Sedan var jag där hela kvällen.

Ulf Dahlén kom fram som väldigt ung i det ganska lilla hockeydistriktet som Jämtland/Härjedalen omfattar. Östersund har inte bara ett starkt juniorlag med distrikt-mått mätt utan säsongen 1982/83 vinner man bland annat Modo-cupen med Dahlén i laget. I laget fanns även blivande elitseriespelarna Per Wallin och Ricard Persson.
– Jag spelade egentligen aldrig juniorhockey. Jag har faktiskt aldrig spelat en enda juniormatch utan gick direkt från pojklagsspelare in i A-laget. Sedan spelade jag där i två säsonger när jag var mellan 16 och 18 år.
– Det var sex elitserielag som försökte värva mig samma år som jag blev förstaårsjunior. Samma år hade Östersund gått upp i Division 1 från Division 2. Då sa man till mig att stannar jag så lyfter man upp mig i A-truppen. Det gjorde att jag stannade i Östersund och där blev ordinarie direkt i gamla Division 1.

Hur upplevde du att det steget var att ta i den åldern?
– Det gick ganska naturligt. Jag fick spela mycket direkt och andra året som jag spelade där gjorde jag mycket mål och vann poängligan för hela serien (27 mål och totalt 53 poäng på 31 matcher). Den säsongen kvalade vi dessutom till elitserien med Östersund. Vi blev utslagna av Vallentuna i playoff.
– Efter den säsongen gick jag själv till elitserien för att spela med Björklöven.

Coach för Östersunds IK under Ulf Dahléns två år i klubben var Hans Brunk. En ledare och person som kom att betyda mycket för Dahléns utveckling som spelare.
– Hans Brunk var alla tiders. Jag fick jättemycket förtroende av honom när jag spelade.
– Sedan kommer man till det här när man nu själv har varit på andra sidan som tränare. I min värld är det så att dom som tror att det är tränaren som ska göra en spelare bra har fel. Det är individerna själva som gör det, men dom måste få vara i en bra miljö. Har du möjligheten att vara i en bra miljö, har drivet och talang då blir du bra.

Uffe i Björklöven.

Ulf Dahlén gör stor succé i Junior-EM 1985 under Lars-Gunnar Janssons ledning. På 5 matcher svarar Dahlén för 7 mål och totalt 11 poäng i en turnering där Sverige vinner guld. Sommaren efter skriver Dahlén på för Björklöven.
– Efter första året i Östersund kontaktade Björklöven mig och jag fick komma upp dit och träna med dom. Det blev en relation som gjorde att när jag var 18 år och skulle flytta dit blev det väldigt naturligt allting.
– Jag kom in bra redan från början i Björklöven. Det gick så fort allting. Jag menar att först spelar jag två säsonger i A-laget med Östersund, där vi andra året kvalar till elitserien. Sedan går jag till Björklöven och andra året där vinner vi SM-guld. Året efter det får jag Madison Square Garden som hemmaarena.
– Allt gick så fantastiskt fort att man hann nästa inte tänka. Dessutom var jag med och vann Junior-EM då Lars-Gunnar Jansson var coach där. Vi hade ett bra lag med 67:orna med bland andra Calle Johansson.

Säsongen 1986/87 får Ulf Dahlén vara med och vinna SM-guld med Björklöven efter att ha besegrat Conny Evenssons Färjestad med 3-1 i matcher.
– Bitarna föll på plats, vi hade en bra sammanhållning och det där lilla flytet som du måste ha.

Fem minuter in i den fjärde och avgörande finalen gör Ulf Dahlén framspelad av Lars-Gunnar Pettersson 1-0 bakom Peter ”Pekka” Lindmark i Färjestadsmålet.
– Det är samma där. Du är så ung och allt går så snabbt. Det enda du tänker på är att få spela hockey och vill vinna hockeymatcher.
– Det var redan avgjort inför tredje perioden eftersom vi ledde matchen stort. Jag trodde nog att jag skulle hinna med att vinna tjugo mästerskap eftersom jag hade vunnit redan direkt. Men när man summerar karriären kan jag säga att jag hade jag turen att vara på rätt ställe för att vinna ett mästerskap. Det är många som försöker göra det hela tiden utan att ha den turen.

Efter två säsonger i Björklöven flyttar Ulf Dahlén in i Madison Square Garden. Där blir han lagkamrat i New York Rangers med storspelare som bland andra Marcel Dionne, John Vanbiesbrouck, Brian Leetch, Kelly Kisio och Ron Greschner. I laget fanns även svenskarna Tomas Sandström och Jan ”X-et” Erixon.
– Även då gick allting så fort. Jag älskade att spela hockey och jag ville inte göra något annat heller. Sedan hade jag turen att hamna på rätt ställe och hade en bra utveckling hela tiden. Dessutom slapp jag mycket skador och så vidare.
– Det var annorlunda att komma till Rangers eftersom man då slogs om jobbet på ett helt annat sätt där borta mot vad du gör i Sverige. Här i Sverige finns det en trygghet som inte finns där borta. Jag fick lära mig ganska snabbt vad som gällde. Bland annat har tränarna en hårdare mentalitet där borta.

Var det skönt att ha två svenska på plats när du kom över?
– Ja, absolut. Det betydde mycket. Jag tror att jag förstod att jag var tillräckligt bra för att spela i NHL, men när man kommer dit och möts av den mentaliteten som var där så kanske alla inte riktigt klarar av den. Jag tror att den stora saken för att lyckas där borta är att man har ett starkt psyke.
– Sedan är det alltid så att du hittar kompisar när du håller på med lagidrott. Klart att det ändå är lite tryggt med killar från Sverige, men du blir även bra kompisar med killar från andra länder.

Hur minns du idag debuten i NHL?
– Jag fick en riktig propp och var på väg till fel bås när jag skulle byta. När jag sedan kom in i vårt bås och satte mig på bänken tittade Lucien Deblois på mig och sa ”Welcome to the league kid” och sedan började han skratta.
– Vi spelade 1-1 mot Pittsburgh Penguins och efter matchen kom tränaren, Michel Bergeron, in i omklädningsrummet och skrek att vi vann inte en poäng utan vi förlorade en poäng.

Under tredje säsongen i New York Rangers får Ulf Dahlén beskedet att skulle flytta till Minnesota North Stars.
– Jag var i NHL under fjorton år och jag blev trejdad tre gånger under dom åren. Det här var den första gången det hände. Det blir först en chock eftersom man får ett telefonsamtal:
”Vi har bytt dig till Minnesota, tack för tiden som har varit och lycka till ”, sedan lägger dom på.
– Efter det ringer telefonen igen och då är det Minnesota som ringer. Då blev det en annan känsla eftersom dom berättar att man försökt få loss mig länge och att jag skulle få spela med en kille som heter Mike Modano och att man håller på bygger något bra i Minnesota. Man får en positivare känsla efter det. En timme efter telefonsamtalet rullar det in en bil som ska ta mig till flygplatsen. Sedan flyger man till Minnesota och kommer aldrig mer tillbaka till New York för att bo där.

Ulf Dahlén gör fem bra säsonger i Minnesota. Toppnoteringen poängmässigt gör Dahlén säsongen 1991/92 då han på 79 matcher svarar för 36 mål och totalt 66 poäng.
– När jag trejdades från Minnesota, eller Dallas rättare sagt, till San José Sharks trodde jag inte att det skulle ske. Jag spelade med Mike (Modano) och den säsongen gjorde han 50 mål. Däremot fick vi två skador på backar som skulle vara borta resten av säsongen så jag visste att laget letade efter backar.
– Det som hände var att man fick två backar för mig. Faktiskt var det samma ledning då i San José som det hade varit i Minnesota då jag kom dit (Bland annat George Gund och Dean Lombardi). Det var alltså samma ledning i Minnesota som sedan tog mig till San José.

Uffe i San José.

I San José blev Ulf Dahlén bland annat lagkamrat med ryska storspelarna Sergei Makarov och Igor Larionov.
– Det var väldigt kul att ha dom båda som lagkamrater. Det var stort också eftersom jag hade sett dom båda spela mycket när man var liten. Makarov och Larionov tillsammans med Johan Garpenlöv bildade en fantastisk kedja som spelade helt på sitt eget sätt.
– Larionov är väldigt öppen som människa och det var jättekul att lära känna honom. Vi satt och käkade tillsammans då han var uppe i Brunflo för att spela en uppvisningsmatch. En väldigt fascinerande spelare och människa.

I San José Sharks blir du assisterande kapten. Känns det då som du får en viktigare roll än den du haft i New York Rangers och Minnesota North Stars?
– San José var ett ganska nytt lag och jag fick ett A på tröjan där ganska tidigt. På den tiden var det ganska ovanligt med européer som hade bokstäver på tröjorna, men det var kul och självklart hedrande.

Inför säsongen 1997/98 valde Ulf Dahlén att lämna NHL för den här gången. Björklöven låg i allsvenskan så ny klubbadress blev i stället HV71.
– Jag hade trejdats från San José till Chicago och den sommaren bytte organisationen General Manager (Bob Pulford till Bob Murray). Han som tog över hade varit chefsscout och jag märkte direkt att han ville få in många av spelarna som han tidigare hade listat. Därför spelade jag nästan ingenting på träningslägret.
– Klubben sa att man skulle försöka byta bort mig, men eftersom jag inte spelade på lägret var mitt värde väldigt lågt och jag hade dessutom två år kvar på kontraktet. Jag väntade i fem eller sex veckor
på att något skulle hända. I samma veva blir min fru gravid med vårt andra barn. Hon fick knappt flyga, men vi åkte i alla fall hem till Sverige. Sedan blev det två säsonger i HV71.

Hur trivdes du där?
– Det var toppen och det var verkligen jättekul med hockey och bra ställe att spela på så det var alla tiders.

Calle Johansson och Uffe följdes åt under karriären.

Efter två säsonger med HV71 får Ulf Dahlén ånyo chansen i NHL. Den här gången blev det spel tillsammans med bästa vännen, Calle Johansson, i Washington Capitals.
– Jag hade bud från NHL redan efter första året i HV71. Det var efter att vi hade vunnit VM-guldet samma år och jag hade fått Guldpucken. Det som började med att jag blev utköpt från Chicago blev ändå en rolig säsong. Då fick jag lite bud där bortifrån, men jag kände att vi flyttat så mycket och burit kartonger. Samtidigt hade vi rotat till oss lite Östersund så jag stannade och spelade ytterligare en säsong i HV71 i stället.
– Även andra säsongen i HV71 gick bra och jag fick några förfrågningar efter den säsongen också. När sedan Washington hörde av sig kände jag att det var klart att jag skulle åka tillbaka. Jag hade fyra jättebra år där,tre i Washington och ett i Dallas.

Du spelade med Calle Johansson redan i Björklöven och nu blev du lagkamrat med honom i Washington. Hur viktig har hans vänskap varit för dig genom åren?
– Calle är en av mina absolut bästa vänner och vi har fortfarande jättemycket kontakt. Han är verkligen en sådan här riktigt bra kompis.

Guldpucken nämnde du. Den fick du säsongen 1997/98. Vad betyder den utmärkelsen för dig?
– Nu betyder den jättemycket. Det är kul att ha fått den eftersom det är så många andra duktiga hockeyspelare som har fått den. Jag hade varit tio år i Nordamerika innan HV 71 och sociala medier var inte alls vad det är idag. När jag fick Guldpucken visste jag knappt vad det var.
– Det är jättekul att ha den stående hemma och det är en ära att ha fått den.

Tommy Sandlin

Ulf Dahlén gör sin första VM-turnering 1989. VM spelas i den nybyggda Globen i Stockholm. Förväntningarna är stora på Tommy Sandlins Tre Kronor, men laget hamnar till slut utanför pallen.
– Samma dag som vi spelade första matchen i VM brann Z-kupolen (Ishallen) i Östersund. Konstiga minnen man har, men det är vad som först poppar upp när jag tänker tillbaka på det VM. Det har sedan varit ett provisorium fram till januari i år. Nu har det blivit en ny ishall vilket jag tycker är jättekul för hockeyn där uppe.
– Det var sista året ryssarna hade sina bästa spelare på egen mark. Det var efter 1989 som man släppte sina spelare lite grann. Jag bytte faktiskt tröja med Sergei Makarov under den turneringendet var ju lite kul eftersom vi senare skulle spela i samma lag.- Vi hade väl förväntningar på oss, men då var verkligen ryssarna riktigt bra.

Du spelade även i World Cup 1996, hur minns du den turneringen?
– Det är små marginaler. Vi vinner Europagruppen och går till semifinal mot Kanada. Matchen går till övertid och i femte perioden skjuter jag i ribban. Anfallet efter går Kanada upp och gör 3-2.

Hur mycket stördes OS-laget 1998 av att Ulf Samuelsson inte fick spela kvartsfinalen mot Finlandefter strul med hans dubbla medborgarskap?
– Det vet jag inte, men det blev ett annat fokus med presskonferens och allt som följde efter det. Jag vet inte hur mycket det störde, men det är som i alla dom här turneringarna att det är små marginaler.
– Finland hade också sitt så kallade ”Dream team” med Teemu Selänne i högform. Några matcher mot Finland vinner vi och några förlorar vi. Just den kvartsfinalen mot Finland förlorar vi.
– Det som händer med Uffe kvällen innan var inte optimalt, men hur mycket det påverkar vet man inte. Man kan ändå inte ha det som en ursäkt utan det var nog mer ett störningsmoment för tränarna hur dom skulle formera laget. Uffe var trots allt en ganska viktig pjäs bland backarna.

Hur upplevde du OS-stämningen i Nagano?
– Det var en bra stämning och det var det i båda OS-turneringarna jag spelade. Det här är enda gångerna du bor i en OS-by och får kontakt med andra idrottare.

Vid OS 2002 spelar Tre Kronor en fantastisk fin hockey i grundserien. Bland annat slår Sverige Kanada med 5-2 och där gör Dahlén det femte målet. Men i kvartsfinalen förlorar Sverige som bekant mot Vitryssland. Samma Vitryssland som i slutspelsgruppspelet hade förlorat med 6-4 mot Ryssland, 8-1 mot Finland och samma siffror mot USA.
– Vitryssland skjuter sju skott på mål i sista två perioderna samtidigt som vi inte får in pucken. Vi hade tränat väldigt sent kvällen innan. Matchen börjar elva så vi går upp halv sex och gick ut på promenad i OS-byn för att vakna.
– Vi ska ändå slå Vitryssland i en kvartfinal i ett OS. Jag vet inte om ni har sett OS-finalen i Lake Placid, men där säger Herb Brooks att USA förlorar nio av tio matcher mot Sovjet, men i kväll är det den tionde matchen. Det här var väl något liknande, tyvärr.

Hur var stämningen i omklädningsrummet efter matchen?
– Det är nog det tommaste jag har varit med om. Det var en tom känsla som smärtar och gör ont.

Det blev ett VM-guld 1998.

Vad är det som tar er till VM-guldet 1998?
– Jag skulle nog säga att det lite grann handlar om att vi förlorade kvartsfinalen i Nagano tidigare det året. Det fanns ingen tvekan från någon att ställa upp. Vi får ett väldigt bra lag där både ”Sudden” (Mats Sundin) och Peter (Forsberg) kommer över.
– Oavsett vad som hände i turneringen var vi aldrig nöjda. Det är knappt att vi jublar då vi vunnit mot Kanada och USA. Det var på något vis som att vi jublar inte för än vi vunnit guldet.
– Den känslan har jag från den turneringen, och jag tror inte att förlorade inte en period under hela turneringen.
– I finalerna var det två bra målvakter (Tommy Salo och Ari Sulander). Ofta lyfter man fram matchen mot Vitryssland när man pratar om Tommy Salo, men mitt roligaste hockeyminne är nog VM-guldet 1998 där Tommy Salo håller nollan i båda finalmatcherna mot Finland.

För att beställa boken OLD SCHOOL HOCKEY 2 – Klicka på länken:
http://shop.eliteprospects.com/old-school-hockey-2.html